Trycksvärtan i nyheten om en Kiss-spelning i Tammerfors i juni har knappt torkat när det rasslar in nya om svårigheterna att bygga ut festivalområdet. Genom att flytta stängslen några meter utåt eller vad det nu kan handla om för magiska trick ryms ytterligare 2 000 in och publiksiffran är uppe i 14 000.

För ett år sedan gjorde bandet två spelningar i Arenan i Helsingfors och lockade fullt hus –  sammanlagt 24 000.

Slutsatsen är att amerikanerna snart offentliggör nya turnédatum. En titt på listan avslöjar att det är tomt i kalendern mellan december 2009 och den 7 maj 2010. Också allt efter juni är öppet. Kanske en stadionkonsert i juli–augusti eller två gig i Hartwall Arenan i vår eller hösten 2010?

För inte kan ju Helsingfors stå utanför, affärsmannen Gene Simmons?

Supergrupper kommer och går. Nyligen skrev jag här på bloggen om Chickenfoot som går hem i de amerikanska stugorna och – ja, så var det inte så mycket mer med den saken.

Konceptet ”supergrupp” är inte nytt. Rockmusiken har sina rötter i mörkaste Afrika och letar man riktigt noga hittar man säkert en supergrupp där också. Kommersiellt gångbart blev uttrycket senast när Eric Clapton, Rod Stewart och gänget började byta uppsättningar som andra byter strumpor. Det var på 1960- och 1970-talen.

I början på 1990-talet skrevs det många rubriker om Whitesnakesångaren David Coverdales och Led Zeppelin-gitarristen Jimmy Pages projekt Coverdale Page. Nu snackas det om Them Crooked Vultures som är Dave Grohl, Josh Homme och John Paul Jones nya band. Det är, som Dr Strangeman uttrycktre det i ett tidigare blogginlägg, mycket ”Let there be guitars!” över det. Skrammel. Bra skrammel.

Coverdale Page och Them Crooked Vultures har en gemensam nämnare och det är Zep. JPJ var gruppens basist och liksom på ”Coverdale Page” hörs Zeppelins rock väldigt tydligt också på ”New Fang”.

Men man kan inte i all evighet hålla på och hylla Led Zeppelin eller supergrupper som gör en xerox av Led Zeppelins musik. I stället vill jag göra vågen för Dave Grohl vars curriculum vitae kan sammanfattas så här:

• Nirvana.
• Foo Fighters.
• Probot.
• Killing Joke.
• Them Crooked Vultures.

Dessutom har han lekt ihop med Ozzy och Lemmy och precis alla i rockbiz som är värda att lekas med.

Karln är en jävla Midas, alltså! Jag kan inte komma på ett projekt där han varit med och som floppat. Personlig favorit i Daves diskografi? Allt med Nirvana och så Killing Jokes album från 2003. Kolla Youtubeklippet här.

Jag slog upp och hittade inte ”ballad” i AC/DC-vokabulären. Men likt förbannat finns det ju då en trudilutt från 1974 som sorterar under den rubriken, Love Song. Jag hann redan skriva att den suger hästballe och den sura åsikten bygger förstås på insikten om att om någon så just AC/DC ska aldrig aldrig någonsin låta som något annat än AC/DC. Det är mycket riff och det är mycket raff och så är det med den saken. Pang på rödbetan, brudar bärs och sex och rock’n’roll i texterna.

Jag har egentligen inte ändrat mig. Love Song sticker ut något fruktansvärt. Men den är inte trots proggen, och det är proggen som är sårskorpan som inte riktigt vill torka bort, helt omöjlig. Som kollegan Otto Talvio skrev på Facebook blir det ju riktig AC/DC mot slutet.

Ändå. Final verdict no remorse take no prisoners…

Sjukt jävla konstig låt. Progressiv ballad. AC/DC!

Så här är texten. Inte helt typiskt bandet det heller! Vem är den där Jean?

I can tell by the look in your eye
I can tell by the way you sigh
That you know I’ve been thinking of you
And you know what I want to do

Oh Jean, Oh Jean
Oh Jean, Oh Jean

When you smile I see stars in the sky
When you smile I see sunrise
And I know you’ve been thinking of me
And I know how you want it to be

Oh Jean, Oh Jean
Oh Jean, Oh Jean

I can tell by the things you say
I can tell that you know the way
And I know what you want me to do
Oh, I’ve got hearts and flowers for you

If you leave me you’ll make me cry
When I think of you saying goodbye
Oh the sky turns to a deeper blue
That’s, that’s how I’d feel if I lost you

Jean, Oh Jean
Don’t go and leave me
’Cause I love, I love you, I love you, don’t leave me
It would make me cry, if you said goodbye
Don’t go away Jean, don’t you leave baby baby

Crank it up! Den här går till 11!

Några veckor efter att Etola på Tuppens torg broderat skyltfönstren med plastgranar och annan krims krams som ingår i julkonceptet – gör det det faktiskt? – är det julafton. Och det är inte ens mitten på november utan bara mitt på dagen.

Eller så är det bara jag. Det kanske är bara jag. Det kanske är bara jag som i ett blixtnedslag, med åska och underdunder i bakgrunden, hyllar postiljonen som hämtar paket med AC/DC-rock’n’roll?

Och det är så läckert, paketet. Boxen är en liten men naggande god kopia av en Marshallförstärkare.

De slitna inälvorna sitter där de ska. Det är något så underligt som singel B-sidor, ”sällsynta” liveinspelningar och så lite spår som ratats under albuminspelningarna av gudarna vet vilka orsaker. Säger inte att bandet är lågproduktivt men det ligger inte DAT-band eller analoga snören i studiohörnen och skräpar så några riktigt överraskande låtar finns här inte. (Utom en eller två men dem återkommer jag till strax.) Medföljande dvd:n innehåller ett urval från den tidigare utgivna Family Jewels-dvd:n.

Märkligheterna, ja. Två sånger sticker ut med skäggiga hakan.

Love Song som är inspelad för lp:n High Voltage är … öhh helt  sjuk, ju. Det är progg, för fan. Progg! Grisar som flyger! Allt är ljusrött! Svamp! Meskalin! 5 minuter 15 sekunder progg. Tänk Richie Blackmore efter Rainbow. Harpa, flöjt, tassiga hattar. Lägg till 1974 Sydney.

Fling Thing är AC/DC:s Whiskey In The Jar och bekant för många i en lite annan version som Bonny på Live som gavs ut i början på 1990-talet.

Det är kuriosa det där, kryddor i ett etablerat recept för en av världens bäst kända rocksoppor. Inte musik som man river upp ölfaskor till en fredag kväll. Läs mera gärna här.

Cold Hearted Man, Snake Eye och Borrowed Time är annorlunda. I mina öron är det riff och raff som borde ha släppts världen över och inte som B-sidor på Oceanienupplagor av Powerage, Blow Up Your Video och The Razor’s Edge.

Och den slutliga domen är…? Bra julgåva, bra. Men om man vill utbilda folk så skulle jag börja med Bonfire-boxen, skänka bort fortsättningskursen Family Jewels och – wahattahafucketifuk – skaffa rubbet. Det blir inte bättre än så här.

Till slut ett ruttet kommersiellt ps. Backtracks finns att få i två versioner. Lyxutgåvan kommer med hela 5 cd:n, 3 dvd:n, en vinyl och en såndär snygg 164-sidig coffee table-bok. Rockrock.

Det är lite svårt att skriva kreativt samt med den allvar som uppdraget kräver om Finlandsaktuella Killing Joke. Fatta att jag har AC/DC i hörlurarna och de två är ungefär så långt ifrån varandra som man kan komma.

Det är ena är en lexikondefinition på dysterhet och depp. Det andra sammanfattar brudar, bärs och rock’n’roll…

Hur som helst så är det så att Killing Joke kommer till Helsingfors. Konsertdatum är 29.4 2010, stället Nosturi. Biljetterna finns till salu torsdagen 12.11. Briljant.

Här, lite finska på köpet. Skivbolagets pressmeddelande:

POST-PUNK-YHTYE KILLING JOKEN 30-VUOTISJUHLAKIERTUE SUOMEEN
To 29.4.2010 Helsinki, Nosturi

Brittiläinen Killing Joke saapuu Helsingin Nosturiin torstaina 29. huhtikuuta osana yhtyeen 30-vuotista uraansa juhlistavaa kiertuetta. Post-punkia, industrialia ja synkkää goottirockia sekoittelevan bändin konsertin liput tulevat myyntiin Tikettiin ja Lippupalveluun torstaina 12. marraskuuta.

Killing Joke on kulttibändi sanan varsinaisessa merkityksessä. Vaikka yhtye ei koskaan noussut stadioneita kiertäväksi meganimeksi, on se kiistattomasti yksi viimeisten vuosikymmenten vaikutusvaltaisimpia vaihtoehtomusiikkiyhtyeitä. Kymmenet bändit Nirvanasta Metallicaan ja Nine Inch Nailsista Kotiteollisuuteen ovat nimenneet Killing Joken yhdeksi tärkeimmistä esikuvistaan, ja nuoremmistakin sukupolvista löytyy jatkuvasti uusia Killing Joke -faneja.

Pitkän uran tehnyt kokoonpano siirtyi 90-luvun puolivälissä muutamaksi vuodeksi telakalle, mutta teki näyttävän paluun 2000-luvun alussa. Vuonna 2007 Killing Joke koki uransa pahimman tragedian, kun yhtyeessä 1980-luvun alusta lähtien vaikuttanut basisti Paul Raven menehtyi sydänkohtaukseen kesken studiosessioiden. Killing Joke päätti kuitenkin jatkaa toimintaansa, ja kokosi yhteen bändin alkuperäisen kokoonpanon Jaz Coleman (laulu), Kevin ”Geordie” Walker (kitara), Martin ”Youth” Glover (basso) ja Paul Ferguson (rummut).

Tänä syksynä Killing Joke allekirjoitti maailmanlaajuisen levytyssopimuksen Spinefarm Recordsin kanssa. Edellisen kerran yhtye on vieraillut Suomessa viime kesän Ilosaarirockissa, jolloin brittikokoonpano esiintyi ainoana ulkomaisena bändinä festivaalin päälavalla. Killing Joken uran merkittävimpiä albumeita ovat debyyttilevy ”Killing Joke” (1980), pop-melodioita tribaalirytmeihin sekoitellut ”Fire Dances” (1983), myyntimenestys ”Pandemonium” (1994) sekä paluulevy ”Killing Joke” (2003), jonka rumpalina vieraili Dave Grohl (Nirvana, Foo Fighters). Spinefarm Records julkaisee yhtyeen 13. studioalbumin ensi huhtikuussa. Nosturin keikalle ei ole ikärajaa, mutta täysi-ikäisille on rajattu anniskelualue.

KILLING JOKE (UK)
”One of the most influential bands of the last 25 years” –Kerrang
”Killing Joke are a primal scream of humanity drowning in a tsunami of man-made disorder, 9,5/10” –Blabbermouth
”Impending damnation, tribal rhythms and riffs like avalanches of white-hot granite – this is classic Killing Joke” –Uncut
”Maailmassa ei ole monta bändiä, josta tällainen vanha pieru jaksaisi enää innostua. Yksi näistä harvoista bändeistä on Killing Joke.” –Jouni Hynynen / Kotiteollisuus

Nog är det ledsamt att stå och hänga vid Akademens tidningshylla för rock- och sportmagasin. Där kan lukta svett och gammal alkis och alltför många av historierna som säljs med glassiga bilder handlar om has beens. Sånt är depriverande för vem som helst. Men det är nu som det är. Den yngre och den äldre medelåldern regerar för det är dem (vi) som har valutan. Syns överallt i samhället så varför inte även i tidningshyllan.

Hur som helst, ’nuff of that crap …

Nya Classic Rock innehåller en väggkalender men det är inte därför – jag lovar! – jag fastnar för den. ”Glöm sedvanliga misstänkta. Vi bad rockexperter, musiker och insiders välja de verkliga klassikerna. Resultatet? Ingen Zeppelin, ingen  Hendrix, ingen AC/DC – bara 150 klassiska album som ingen riktig rockfan klarar sig utan”, står det på omslaget.

Det är mycket lovat.

Smart nog har tidningen arrangerat urvalet i mindre sektioner som Den andra punkvågen, Pubrock, Konceptalbum och, min perversa favorit, Hårrock (Hair Metal). Sistnämnda toppas av Mötley Crües Shout at The Devil och efter att som hastigast ha gluttat igenom rubbet är detta den enda skivan som jag omedelbart kan hålla med om. Att inte en endaste Killing Joke-platta är med är en annan omedelbar reflektion.

Men det är därför som vi har listor.

För att inte kunna vara överens.

När temperaturen sjunker vässas blyertsen och volymen skruvas upp. Smutsiga hundar skäller och jag hör enarmade banditer skramla i trappan. Men luften är klar. Om en knapp månad ska listan vara klar. Folk ska shoppa utav helvete, på iTunes och i det stora varuhusets källare och Stupido på Stora Roban. Jag har bra syre och jag har ett förord. Den sitter som en spellista i jesuslurens iPodspelare och kommer att utgöra stommen i julens Popevangelium. Jag har också lite vax, i bakgrunden Don MacLeans klassiska American Pie som jag köpte av Tom Sjöberg tvärs över gatan. Det finns fortfarande några bra människor.

Att so far so good…

• Check My Brain, Alice In Chains. What the Fuck liksom! Det här riffmaskineriet kom från buskaget och får många samtida och framförallt yngre hårdrockare (Saxon borträknat) att framstå som skämt. Det är tungt. Och det är bra.
• In For The Kill, Laroux. Jag vet att skivbranschen sitter på piren och lider av nittitalsfrossa men jag skulle inte slänga flytvästen än. Syntvågen från The Eighties sköljer fortfarande över oss.
• Bible Black, Heaven And Hell. Grym positionering av legenderna med en text om, nej förresten den är från avgrunden, och så – Tony Iommi. Mer behöver inte sägas. Kan inte. Sitter och suger på förvåningens blåslagna finger.
• Hakkakarl, Dundertåget. Det blev faktiskt bättre på svenska. Mycket mycket bättre, Thunder Express.
• Say Yeah, KISS. Som jag skrev är det här musik som helt för egen maskin kryper in i skivhyllan mellan klassiska Kissalbum från mitten av 1970-talet. Vem hade trott det?
• Don’t stop At The Top, Children Of Bodom. Hehe, weird rå version av en modern Scorpionspärla. Inte många skulle på allvar våga sig på detta. Okej. Jag hör hatmejlen rassla in. Skit på er.
• Moment Of Surrender, U2. Det här är vansinnigt pompöst och representerar egentligen allt det som jag föraktar med bandet.

Som vanligt blir det ändå fruktansvärt bråttom när ångesten och skrivkrampen sätter in i månadskiftet november–december. I väntan på sjukskrivningen och tillhörande syra hör det till att upplysa allmänheten om det som krälar på botten. Musik utan syfte eller motiv sunkigt som manuset till Ponterosa.

Då säger jag Chickenfoot.

Jag menar, herregud.

Peace, man.

Vi tar Sammy Hagar och Michael Anthony från Van Halen, Chad smith från Red Hot Chili Peppers och för dem samman med Joe Satriani. Det är inte okej. Det är inte en supergrupp framkallad i himlen. Jag vill jämföra med Toto men Toto hade ndå koks-Porcaro bakom keggarna och där han han nu sitter och dinglar med de spinkiga benen är det inte okej med sådana jämförelser.

Chickenfoot är vuxet på fel sätt. Förvuxet? Nja. Degenererad ytpolerad statsunderstödd varvsindustri. Och titta på konvolutet. Vad ÄR det?

Det var en sak. En annan grej handlar om WASP, som i tiderna tillförde västerländsk stagnation mycket ny blod och humorlösa debattinlägg. På nya konceptplattan Babylon finns nämligen två i sammanhanget HELT (förlåt att jag skriker) obegripliga spår. 1) Deep Purples Burn och Chuck Berrys Promised Land. Chickenfoot och det här, det är sämst i år.