Nöjesbloggen

Vi var säkert där också
Header

Lonnan

07.06.2014 19.13 | Skriven av sofiaholmlund i Okategoriserad - (Kommentarer inaktiverade för Lonnan)

Det som tidigare var en ö i militärens bruk har öppnat. Lonnan ligger strax mitt emot Sveaborg. Över 1 500 personer hade meddelat att de deltar i sommarens första fest under fredagskvällen. Om förbindelserna kan man säga att de inte löpte helt smärtfritt. Färjan vi hoppade på 19.40 var försenad och när vi väl närmade oss bryggan tvingades vi med biljetter vänta på att alla utan biljett hade köpt sin. Först då fick alla stiga ur färjan. Stämningen på Lonnan däremot var på topp och arrangemangen såg ut att löpa smidigt. Långa toa-köer för tjejerna, men handen på hjärtat, när har det någonsin varit annorlunda? Potential finns för flera lyckade sommarkvällar för partyfolket i Helsingfors.

image

image

image

Appar för sex och sång

14.02.2013 11.10 | Skriven av HBL Nöje i musik | Okategoriserad - (Kommentarer inaktiverade för Appar för sex och sång)

Det är nästan alltid falsk marknadsföring när man skriver ”sex” i rubriken, men inte denna gång, era lyckostar. Det är Alla hjärtans dag och jag tänkte tipsa om två fina appar som dök upp i veckan. Och vi börjar med sexet förstås.

I slutet av januari lanserades Facebook-appen Bang With Friends, som genast väckte anstöt och beundran. Det var ett gäng kaliforniska kodarstudenter som programmerade appen, efter en ölindränkt diskussion om ”all falskhet i nätdatingvärlden”.

BWF eller Kaveripano.com som den heter på finska, är ett diskret sätt att få veta vem av ens Facebookvänner som är intresserade av att ligga med en. Logga in på sajten, och en snygg panel med alla dina friends dyker upp. Sen är det bara att klicka på alla som man kunde tänka sig ha sex med. Och det funkar, åtminstone tekniskt. (Ja, vi testade.)

Om personen du klickat på även klickar dig, så skickar appen ett e-postmeddelande till er bägge samtidigt, med informationen att ”Hej, den och den vill hoppa i säng med dig! Här är e-postadressen. Ha så kul och glöm inte kondomen!”

Kanske inte det mest romantiska på Valentines Day, säger ni nu, men det finns säkert andra appar som skickar teddybjörnar, rosor och hotellveckoslut på begäran. Vi andra … ja.

För att byta samtalsämne så hittade jag också en hel räcka nya appar för Spotify som jag av någon anledning inte noterat tidigare (och därför antar att ni inte heller märkt.) I Spotifys desktopversion ligger menun med playlistor och annat till vänster. Scrolla uppåt och du hittar kategorin ”Apps”. Klicka på första alternativet ”App Finder”, och en helt ny musikvärld öppnar sig.

En av Spotifys svagheter från början var ju att man måste veta exakt vad man ville söka efter för att alls kunna lyssna. Sen kom ”Related Artists” och ”Artist Radio” som fungerat alldeles utmärkt. Nu har antalet appar som rekommenderar musik blivit nästan för stort.

Botanisera bland de olika apparna, det är lätt att hitta någon man diggar, och ny musik via den. Min favorit just nu heter ”We Are Hunted”, och speciellt funktionen som heter ”Emerging Chart”. Det är softwareföretaget We Are Hunted som tillverkat en bot som scannar alla de bästa, hippaste och mest inflytelserika musikbloggarna på webben, och utifrån det sammanställer något man kunde kalla framtidens topplista.

Det har ibland känts nästan deprimerande (speciellt i mitt jobb) hur lite man klarar av att hänga med i alla nya riktningar, och hitta de riktigt bra nya banden och låtarna. Nu sätter vi en bot på jobbet!

Så tack. Och varsågod. Ha en fin dag, vänner <3

Vad sjutton har hänt!? När blev alla så förbannat mesiga?

Det är bara att konstatera att rockens och punkens ideologi är våldtagen, död och begraven när banden börjar göra reklam för de klassiska farfarstofflorna av märket Reino. Vi såg det första gången när Jonne Aaron och andra Tammerforsrockare började glida omkring på festivaler med de bruna filttofflorna på fötterna, men då handlade det visst om att någon hade en pappa som jobbade på toffelfabriken.

Också Ville Valo – antagligen i någon slags alkoholrelaterad omdömessvikt – lurades att dra på sig de varma och mysiga mjukisdojorna. Säkert sköna på foten i krabbis. I Muncca ser ingen dig gråta.

Idiotrapparen Petri Nygård, och hockeylagen Tappara och Jokerit associeras också med Reinotofflan, som sedan rockarna började använda dem cirka 2005, har sålts i över två miljoner par. I en intervju jag råkade höra i somras sade Reinos vd Arto Huhtinen att hemligheten med framgången är att konstant komma ut med nya modeller, och nu är den senaste smakfullhetens triumf över oss: Nightwish-Reino!

Enligt heavybandets manager Ewo Pohjola var det turnépersonalen som kom med initiativet – ”de gick omkring i Reino 24/7, så vi började fundera om inte de borde få tossorna som en arbetsförmån”.

Ok, tycka vad man vill om farfars mode, men Reino är också ett fint exempel på tron på inhemskt hantverk och innovativ branding. Skornas historia börjar redan 1932 i Tammerfors – sammanlagt 20 miljoner par har sålts genom åren – och de har sedan dess blivit en klassiker bland de äldre generationerna. När tillverkaren Nokian Jalkineet lade ut produktionen av Reino-dojan till låglöneländer, såg de ex-anställda Huhtinen och Tuire Erkkilä sin chans. De köpte loss varumärket, flyttade tillverkningen tillbaka till Finland och re-brandade hela konceptet med hjälp av sina hippa musikervänner.

Det funkade.

Och nu är Finlands största band också med i toffelbusinessen. Själv kan jag inte bestämma mig för vilket av mönstren som är värre – de ursprungliga rödbruna kalsongrutorna eller Nightwishs gråbruna filt med den gotiska ängeln på …

Den här mysigheten som smugit sig in i rocken kan ju inte vara hälsosam. Jag utmanar envar att föreställa sig Sid Vicious eller Lemmy med ett par Reino på fötterna. Det måste finnas en gräns, för hur hippt det än är att tycka att det ohippa är hippt, så är Reino i slutändan just det – ett par farfarstofflor, som ni hypnotiserats att tro att är coola.

Lemmy förevisar hur skor för rockare ska se ut.

Det är de inte. Ni märker det senast när ni lyckats hålla er nyktra en vecka i sträck.

Och visst fanns det en orsak till varför Helsingfors – inte Tammerfors – blev utsedd till världens designhuvudstad…?

Den politiska satiren har nått nya höjder med bloggen Per-Looks, där ett antal kommunalvalskandidater för det finska populistpartiet Sannfinländarna (fi. Perussuomalaiset) presenteras. Låter inte så kul? Nja, udden på skämtet är att det sker utan kandidatnummer, programförklaring eller ens namn på personen. Bara ett foto på respektive person. Och en bild säger som bekant mer än tusen ord. De här bilder formligen skriker.

En extra dimension till ”skämtet” är att namnet Per-Looks hänvisar till gatumodebloggen Hel-Looks, som samlar på bilder av egensinnigt klädda och trendiga hipsters i Helsingfors. Nu får vi se den andra sidan Finland.

Problemet är ju att flera av kandidaterna, och speciellt samlade tillsammans, ser rätt roliga ut – och man får ju inte skratta åt någons utseende! Det har visserligen argumenterats att det i detta fall är ok, eftersom Sannfinländarna har så mycket barlast på sina konton, efter att partiets aktiva rasister (förlåt, invandringskritiker) släppt den ena grodan efter den andra, och resten av dem bara tigit i medhåll. De är, enligt det sättet att se saken, fritt byte för elak satir.

En ytterligare humorkontext är att Sannfinländarna i sin politiska retorik gör anspråk på att representera det äkta finska folkets djupa led. Och det är väl det, med all hjärtlighet sagt, de faktiskt gör. Åtminstone den förutfattade nidbilden av en äkta ”juntti”, med tillhörande skärmmössa med Formel 1- eller ölmotiv, lejonhalsband, hockeylandslags- och ”Kiitos Veteraanit”-tröjor.

I dagens lättkränkta klimat lär det inte dröja länge innan vi har en Per-Looksgate på gång. Eller är det så, att man på partikansliet på Georgsgatan 8 vågar resonera att all publicitet sist och slutligen är bra publicitet?

För en journalist som griper sig an sajten vore det också guld värt att veta huruvida fotografierna på Per-Looksbloggen faktiskt föreställer partiets medlemmar och kandidater i det aktuella valet (eller tidigare val). Det skulle kräva rätt omfattande research. Att alla hittills verkar ha svalt bloggen som en faktisk representation av Sannfinnarnas kandidatkår säger också mycket om vad vi på andra sidan det ideologiska staketet är beredda att tro om uppstickarpartiet.

Ska bli kul att se vad Sannfinländarnas spinndoktor Matti Putkonen trollar av det här. Kommer han att sätta upp en blogg med De Grönas eller Svenska Folkpartiets kandidater och medlemmar? Och hur skulle de se ut? Eventuellt ganska roliga de också.

Klart Gene ska ha sin andel

28.11.2011 19.50 | Skriven av HBL Nöje i musik | Okategoriserad - (Kommentarer inaktiverade för Klart Gene ska ha sin andel)

År 1994 fick en Kiss-mässa i Troy, Michigan överranskande besök av självaste Paul Stanley och Gene Simmons. Fansen kunde inte tro sina ögon, men Kiss-duon var inte där för att skriva autografer, tvärtom, de var där för att sätta stopp för spektaklet.

Enligt den elaka versionen av historien hade Gene Simmons suttit i sin tolvrummare en mörk natt med ett glas soda i handen och grunnat på hur i helvete han ska tjäna ännu mera pengar, då han såg ett inslag på tv från en Kiss-mässa där fans trejdade prylar, tröjor och skivor. Genes första tanke var inte rördhet eller tacksamhet över en så lojal och dedicerad skara diggare. Nej, hans första tanke var att där sker något som borde lända honom en penning!

Gene ringde Paul och fick honom med på planet till Michigan under förevändning att parets gamla scenkostymer – som stulits från ett lager i slutet av 1970-talet – fanns utställda på mässan. Vad som hände när Kissarna stormade in på mässan kan man se i videoklippet här nedan. (Spola fram till ca 1:54 så börjar det hända.)

YouTube Preview Image

För dem av er som inte orkade titta kan jag berätta att Gen och Paul dallar in med polisen och börjar plocka ner grejer från hyllorna, tumultet pågår en stund och lite senare (vid ca 11:54) förklarar Paul för fansen vad som håller på sker och det är deras stulna kama de är där för att hämta.

Det sägs att det var sista gången en Kiss-mässsa var gratis, för efter det skulle Gene ha sin andel av allt som rör bandet. Huruvida det verkligen stämmer vet jag inte, men det kunde förklara varför inträdet till Kiss Expo Finland i helgen var 25 euro. Då fick man förstås se några band också på kvällen, men inte ens till salen där det bara såldes Kiss-prylar var det fritt inträde.

Skulle Gene ha sin cut?

Rariteter till skivor lyste med sin frånvaro men all slags leksaker med Kiss-logga fanns att köpa. Själv stod jag inte ut mer än tjugo minuter men återvände på kvällen för att se Bruce och Bob Kulick med john Corabi dra ett akustiskt set med gamla covers, samt ett fullsminkat ungerskt Kiss tributband.

Betyget är inte smickrande för ungrarna. Men hoppas Gene fick sin andel. Det är alltid huvudsaken.

Hörde i går den glädjande nyheten att Helsingfors tänker ansöka om att få arrangera MTV:s Music Awards 2012 eller 2013. Tycka vad man vill om MTV numera så måste jag stöda tanken, och lyfta på hatten åt Jussi Pajunen och gänget som klubbade igenom beslutet.

Dyrt blir det inte heller, stadens andel skulle uppgå till ca 1,5 miljoner, och då ska halva summan komma från staten, tycker Pajunen. Man kan hoppas att statens andel inte blir en knäckfråga, för är det inte just såna här grejer vi behöver i stan. Att Helsingfors för en vecka, ett veckoslut eller ens en kväll hamnar i den europeiska ungdomens blickfång är värdefullt, långt mer än vad siffror kan beskriva.

Lite liknande tankar ventilerades under HJK:s korta äventyr i den europeiska fotbollens elitserie förra veckan. Det internationella twitterflödet kring matchen lyfte Helsingfors och Klubi till en medvetandenivå som vi sällan haft i fotiskretsar, men som Mursu Muurinen och laget visade att är fullt nåbart med en ordentlig ansträngning.

Klubi spelade stundtals som ett europeiskt elitlag. När Pukki, Bah och några av de andra bärande namnen nu försvinner till storklubbarna, står man igen i ruta ett. Men skulle det inte gå att reversera effekten, och göra Klubi till ett lockande lag att spela i för internationella talanger. Jag tror ju inte att man bygger ett ManU eller Bayern i ett slag, men norska Rosenborg kunde stå som ett bra exempel. Med deras framgångar i Champions League lyftes den norska fotbollens nivå och rang avsevärt, och detsamma kunde hända i Finland.

De pengar som kastats bort på drömmarna om ett Guggenheimmuseum kunde staden i tället rikta till fotbollen, och helt fräckt favorisera HJK. Med 100 miljoner och ett löfte om spel i Champions League under kommande år är det inte omöjligt att suga till sig topptalanger. Staden skulle så att säga ”adoptera” HJK och låta dem stå som fotbollssymbol för staden, såsom man gör i Madrid med Real. Där anses det vara en hederssak att den spanska huvudstaden har ett internationellt konkurrenskraftigt lag som lockar fotbollens adel och förstärker också själva stadens varumärke. Nåt annat är det ju inte fråga om med Guggenheim heller.

Så, Helsingfors, dumpa Guggis, köp Klubi och bygg ut Bollis! Kanske fotbollsminister Arhinmäki kan övertalas att skjuta till lite statsandelar, även om hans hjärta tickar för Käpylän Pallo.

Wag the SEAL Team Six

27.05.2011 14.06 | Skriven av HBL Nöje i Okategoriserad - (en kommentar)

I Barry Levinsons film Wag The Dog (1997) spelar Dustin Hoffman en cynisk Hollywoodproducent som iscensätter ett fiktivt krig mot Albanien för att avleda uppmärksamheten från presidentens snedsteg med en ung scoutflicka. Falska bilder från krigszoner matas till medierna som blint kör ut dem och strax tror hela USA att de är krigstillstånd.

Alla krig behöver hjältar, och i ”befrielsen av Albanien” är det Sgt William ”Old Shoe” Schumann (Woody Harrelson) som görs till en Jessica Lynch. Liksom Lynchs historia är Schumanns bravader också påhittade, men används sorglöst för att ge den patriotiska massan fårskallar något att hurra för. (Lynchs historia skrevs för övrigt av Vita husets PR-agent Jim Wilkinson.)

Marinens specialstyrka Seal Team Six som gick in och avrättade Osama höjdes plötsligt och välregisserat till en ny William ”Old Shoe” Schumann och som om det inte var patriotiskt fjantigt nog tog Disney Corporation och mutade in varumärket Seal Team 6 bara två dagar efter tillslaget. I torsdags (26.5 2011) drog Disney tillbaka sin ansökan, efter att man fått hård kritik av både politiska kommentatorer och marinen som själv vill behålla rätten till varumärkena Navy Seal och Seal Team. (Det var för övrigt också Seal-trupper som ”fritog” Jessica Lynch.)

Bilden på den ”döde Osama” som kablades ut var en photoshoppad komposition som lurade många.

Kopplingen mellan Wag The Dog och USA:s krig mot terror är inget nytt, men i och med mordet på Osama bin Laden som medierna tutade ut några veckor sedan, knöts film och verklighet ännu tätare samman. I Wag The Dog leder glorifieringen av ”Old Shoe” till att man hastigt tillverkar en countrysång med samma namn, och den blir naturligtvis en all-American hit.

Verkligheten är minst lika absurd som film. Här är en video med sången Americans, That’s Who som countrystjärnan Larry Gatlin spelade in några dagar efter Osama-mordet. Videon är gjord av mig själv. Varsågoda och njut!

YouTube Preview Image