Nöjesbloggen

Vi var säkert där också
Header

Inga puckar, bara pucklande

28.09.2010 14.00 | Skriven av HBL Nöje i Okategoriserad - (Kommentarer inaktiverade för Inga puckar, bara pucklande)

YouTube Preview Image

Äntligen är allt irrelevant bortsopat från ishockeyn! Inga mål, passningar eller spelformationer. Inte ens puckar. Bara två män, fyra knytnävar och en rejäl rumba.

Förebilden till ”Icewarriors”-konceptet är en tillställning i Kanada för fem år sedan då NHL:s ledande ”poliser” (eng. enforcers, dvs slagsbultar) boxades i full hockeymundering i Battle of the Hockey Enforcers. I Barona-arenan i Esbo på lördag 2 oktober är det ändå hjälm och MMA-handskar som gäller, men kopplingen till hockeyn är isklar – Finland representeras av Pasi Nielikäinen och som domare fungerar bland andra Esa Tikkanen, som själv fått och gett på NHL-isarna under sina aktiva dagar.

Läs mera om Icewarriors! Hockey i sin renaste form …

Björn ”Nalle” Österman, frilansjournalist för musiksidorna på bland annat Hbl, blev sas. hackad på stan natten mellan söndag och måndag för en text bloggtext han skrivit för musiktidningen Rumba i juni.

Österman är välkänd inom musikkretsarna i Finland – dels för sitt band Gandalf men främst för sina personliga och omutbara texter, intervjuer och recensioner. I ett öppet brev till medierna berättar Nalle om sin 20-åriga historia som musikjournalist, och om idén med den ifrågavarande bloggen som han anställts att skriva för Rumba.

Nalles tillhör den ”gamla skolan” av rockjournalister som inte bugar för någon (utom kanske läsaren och ofta inte ens dem) utan berättar saker exakt som han ser dem. Det är mycket sting, men det är ännu med humor. Vissa har ändå tagit hans skriverier på fullt allvar, till exempel är förhållandet till ett av världens största skivbolag inflammerat till den grad att promotionchefen förbjudit Österman att intervjua bolagets artister sedan han skrev ner deras artistutbud på en bolagsfest i vintras.

Under 90-talet profilerade sig Nalle som en regelbunden figur i skvallerspalten Nisse M i Rumba, som redogör för veckans händelser ”bakom kulisserna”, oftast långa haranger om vad som hänt på efterfesterna i rockvärlden. (Nisse M:s samlade texter finns i bokform. Rekommenderas!)

Utan att ta ställning för våldsverkaren är det säkert ändå många som säger ”äntligen” när de ser bilden nedan på Nalles blödande näsa. Det gör inte vi. En journalist ska inte behöva rädas våld på grund av sina texter i Finland. Punkt.

Hbl Rock hoppas att idioten som gjorde detta åker dit och blir tvungen att punga ut rejäla summor i ersättning. Gud vet att Nalle förtjänat dem. Kanske kan han, när svullnaden lagt sig, se det som ett slags retroaktivt honorar för alla de underhållande texter han delgett allmänheten, men aldrig fått betalt för. De är många.

Här nedan är Nalles brev, kör det genom Google Translate om du inte kan finska.

”Olen Nalle Österman, 37-vuotias helsinkiläinen musiikki- ja viihdetoimittaja.

Viime viikonloppuna sattui väkivaltainen kohtaaminen erään kirjoitukseni kohteena olleen helsinkiläisen rocktähden kanssa, minkä johdosta kirjoitan tätä kirjelmää.

Olen yli 20 vuoden ajan, 15-vuotiaasta lähtien kirjoittanut artikkeleita, haastatteluja, levy- ja konserttiarvosteluja sekä kolumneja vapaana toimittajana muun muassa seuraaviin lehtiin: Rumba, Suosikki, Soundi, Rytmi, Hymy sekä Hufvudstadsbladet.

Rumba-lehden silloisen toimituspäällikön, nykyisen Ylioppilaslehden toimitussihteerin Janne Flinkkilän pyynnöstä aloin maaliskuussa 2010 kirjoittaa blogikirjoituksia omalla nimelläni Rumba-lehden verkkosivuille, ns. Rumbablogiin.

Koska suomalainen rock-kirjoittaminen on mielestäni ollut viime vuosina kovin hampaatonta ja haaleaa, yritin kehittää ilmaisumuodon, joka olisi viihdyttävää, hauskaa, oivaltavaa, rohkeaa, röyhkeää, elämänmakuista ja mukaansatempaavaa luettavaa sekä kirjoitettavaa.

Ohjenuorana pidin vanhaa iskulausetta ”sex, drugs & rock’n roll”, jotka toisivat jotain väriä kertomuksiini, joiden keskipisteessä olin blogikirjoittajana tietysti minä itse sekä arvostelun kohteenani olleet suomalaiset artistit keikkalavalla. Ihania naisia ja alkoholia unohtamatta.

Olen saanut paljon kiitosta ja kehuja blogeistani, ja ne ovat herättäneet myös paljon keskustelua alan piireissä.

Näitä blogikirjoituksia on nyt siunaantunut Rumbablogiin reilut 20 kappaletta, ja niiden ansiosta olen tehnyt muun muassa kustannussopimuksen esikoiskirjastani, jonka Like-Kustannus julkaissee keväällä 2011.

Nyt tapahtunut pahoinpitely johtuu eräästä blogistani, jonka kirjoitin kesäkuun alussa.

Kirjoitukseni yhtenä kohteena ollut rocktähti oli jo aiemmin käskenyt minua lopettamaan kirjoittamisen, ”koska kirjoitat paskaa”. Sattumalta törmäsin rocktähteen yksin iltaa viettäessäni Helsingin yössä sunnuntaina 12.9.2010, jolloin hän katsoi aiheelliseksi mukiloida minut.

Itse en turvautunut tilanteessa väkivaltaan.

Liitteenä heti tapahtuneen jälkeen itsestäni ottama valokuva.

Pahoinpitelystä on tehty rikosilmoitus.

Tämän kirjoituksen tehtävänä on myös löytää eräs toistaiseksi tuntematon todistaja tapahtuneelle, joka ilmeisesti näki koko episodin.

Kokemani pahoinpitelyn johdosta aloin pohtia blogikirjoittajana toimivan journalistin asemaa Suomessa vuonna 2010: onko henkilökohtaisempaa ilmaisua käyttäjän asema journalistina jotenkin alttiimpi ja hyväksyttävämpi väkivaltaisille sanoille tai teoille? Nyt konkreettinen uhkaus muuttui sanasta lihaksi ainoastaan värikkäämmän ja lennokkaamman viihdekirjoituksen johdosta.

Täytyykö suomalaisenkin toimittajan varoa sanojaan nykyisessä media-ilmastossa Suomessa vai oliko tämä vain yksittäinen ylilyönti? Mitä on tehtävissä? Täytyykö suomalaisenkin toimittajan alkaa pelätä Suomessa terveytensä puolesta ulkomaisten kollegojensa tavoin? Kuinka usein Suomessa on pahoinpidelty toimittajia heidän kirjoitustensa vuoksi? Entä bloggaajia?

Mikäli haluatte ottaa aiheen käsiteltäväksenne mediassanne, älkää epäröikö ottaa yhteyttä.

Kunnioittavasti,

Nalle Österman”

— 

Fotnot: Fotografiet på Björn ”Nalle” Östermans misshandlade ansikte har på begäran avlägsnats från denna artikel 8.9 2014. 

Radio Helsinki och Helsingin Sanomats NYT-bilaga ska ”förstärka samarbetet” för att ”uppnå ny synergi”.

De två redaktionerna flyttar ihop och får en gemensam chef i Ville Blåfield, som också hittills basat för NYT.

– Det är inte meningen att slå ihop produkterna, säger Blåfield. Men med tanke på att HS ägt Radio Helsinki i flera år och att målgrupperna, attityderna och ämnesområdena är väldigt lika, har samarbetet varit ganska obetydligt.

Radiostudion flyttar in berdvid Nyt:s redaktion i Sanomahuset i september.

Enligt Blåfield syns synergin i att man till exempel kan passa på att göra intervjuer till Nyt med radions artistgäster eller följa upp en tidningsartikel i etern.

Låter rationellt, visst, men Nöjesbloggen skulle gärna vilja hitta något att kritisera i arrangemanget … (Nej, inte bara på grund av att vi är avundsjuka för att vi inte har en egen radiokanal.)

Att köpa upp, göra om och lägga ner medier har varit Sanomas obehagliga strategi i deras strävan att skapa mediamonopol i Finland … Like-uutiset och Aktivist är två tidigare exempel på tidningar som Sanoma köpt upp och lagt ner, för att slippa konkurrens.

Kritiken när Radio Helsinki köptes upp var också att en ytterligare oberoende röst försvinner, och nu ska den dessutom samköras med Nyt-liite, vars ambition varit ytterst låg både materiellt och intellektuellt (med några undatag, naturligtvis).

Jag tar hellre två dumma kanaler med olika innehåll än två dumma kanaler med samma innehåll.

Och även om Radio Helsinki inte varit något center för högre bildning, är det likväl synd att likrikta utbudet. Summarum: Jag tar hellre två dumma kanaler med olika innehåll än två dumma kanaler med samma innehåll.

(Dessutom ska man alltid vara på sin vakt när koncernen Sanoma-WSOY muttrar till – den firman äger halva Finland, bland annat Nelonen, R-Kioski, Finnkino, Welho och mycket mycket mer än du någonsin kunde tro.)

Men lycka till, i bästa fall leder sammanslagningen till att det sämsta i bägge kanaler rensas bort. I sämsta fall blir det dubbel dos dynga.

Lycka till!

Mark Levengood återvänder

18.08.2010 14.28 | Skriven av HBL Nöje i Okategoriserad - (Kommentarer inaktiverade för Mark Levengood återvänder)

Mark Levengood. (Foto: Fabian Björk)

Sveriges mest kända finlandssvensk Mark Levengood besökte Finland i våras med sin stand up/musik-show Mark och hans värld. Två utsålda kvällar på Savoy blev det då, och på allmänhetens begäran återvänder han nu till brottsplatsen för en encore.

Mark och hans värld på Savoy i Helsingfors, fredagen 8 oktober kl 19.

Fixa tickets åt mamma här (biljettförsäljn start 23.8).

>> Mark intervju i Volt

>> Mark berättar i Mumin

Den andra festivalen

16.08.2010 15.18 | Skriven av Sylvia Bjon i Okategoriserad - (Kommentarer inaktiverade för Den andra festivalen)

Rou Reynolds – Enter Shikari. Foto: Sylvia Bjon

I väntan på The Sounds. Foto: Sylvia Bjon

I år kände man sig avvikande då man inte styrde kosan till Flow utan till Ankkarock, med mindre än hälften av Flows besökarantal. Eftersom jag närmast ville se Against Me! och Enter Shikari kände jag mig skönt frånvänd och antihipp och ångrade inte mitt val – förrän jag klivit av tåget i Korso och börjat vandra upp mot Örnvingen. Kaxigt utrustad med Iphone4 följde jag vägen som skulle ta mig till Kampvägen men icke. Skyltningen var över huvud taget obefintlig åtminstone på söndag eftermiddag – hade de hunnit ta ner den eller fanns den aldrig? – så inte ens en som varit där flera gånger förr kunde komma ihåg vilka cirklar på flera kilometer man ska vandra och speciellt om man börjat gå åt fel håll. Är man en idiot som undertecknad borde man ju hålla det för sig själv, men det ska noteras att det var flera klungor som frågade efter vägen från tåget. Ähem, på de andras vägnar skriver jag alltså en liten not om detta.

Medan Flowbesökarna flöt omkring i ett urbant festivalmecka på metrolinjen och tryckte i sig sushi som en större reklambyrå, verkade Ankkarock dessutom ha fått svartepetter i matväg. Frityroset som hos oss kallas kinamat var kanske det minst repellerande.

Enter Shikari. Chris Batten.

Nog klagat, Against Me! och Enter Shikari var definitivt värda utflykten, speciellt den sistnämnda, läs mer om det i Hbl i morgon 17.8. En extra eloge förresten också till Velmu-scenen (Vantaan elävän musiikin yhdistys.)

Om nån annan gillade söndagens nummer och vill se nåt av värde mellan tweetsen från @hblrock kan det också löna sig att kolla Against Me! -frontmannen Tom Gabel på @tommygabel och Enter Shikari på @entershikari.

Foto: Sylvia Bjon

Tom Gabel - Against Me! Foto: Sylvia Bjon

Tom Gabel bloggar också. Jag bläddrade lite, och om det fanns ett punk-bingo i stil med mötesbingo skulle bloggen I feel sick to my Stomach formligen rassla av poäng. T.G. utgjuter sig över britternas oförmåga att få ihop veganmat (vad hade han väntat sig där?) (Och ka-TCHING för ordet vegan i punkbingot). Så minns han tiderna då han gick omkring på stan mellan sina gig och tiggde slantar (ka-TCHING!), och då han avvärjt gubbar som klagar över hans efter-gig-joint (Ka-TCHING!).

Och sist men inte minst – för dem som ännu betvivlar bandets punkstatus – får bloggläsarna ta del av hur Gabels punkuppvaknande började. Han blev misshandlad av poliser som 15-åring. Bingo!

De bad mig lämna trottoaren, de sa att jag blockerade trafiken. Så jag gick, jag vände om och lämnade trottoaren och steg ner på gatan.
Då kom två polismän igen och sa åt mig att lämna trottoaren. Jag sa att jag inte stod på trottoaren. I nästa stund hade en av poliserna tagit mig i nacken, skruvat min arm bakom ryggen och börjat dra mig mot polisbilen. De slog mitt ansikte mot bakluckan, het av solen, sparkade isär mina ben och började leta igenom mina fickor. Varje gång jag försökte lyfta huvudet slog de det allt hårdare mot bilen.

Och så vidare. Alltför bekant för en del kids, tyvärr. Men om Gabel blev så rasande av detta att vi får se de kreativa efterdyningarna fortfarande, när hans band vuxit från ett enmansnummer till en kvartett, så må väl de här polismännen få gå vidare med sina små liv utan offentlig, verbal skräpphängning på Nöjesbloggen.

Festivalkultur – ett upprop till motstånd!

29.06.2010 17.30 | Skriven av HBL Nöje i Okategoriserad - (Kommentarer inaktiverade för Festivalkultur – ett upprop till motstånd!)

VARNING: Den här magiska västen kan förvandla en vanlig människa till en jävla idiot på nolltid.

Rockfestivaler, fotbollsmatcher och konserter är inte folkfester längre, de är byråkratins och kontrollsamhällets vulgära skådespel!

Jag cyklade in till stan för att kolla arrangemangen kring Arcade Fires spelning på Senatstorget i måndags och stötte på vita staket, gula väktare och en mycket mörk framtidsvision. Placeringen av konserten på Senatstorget hade kritiserats på förhand av tunga röster. Det var första gången en del av torget hyrdes ut till en privat aktör för en tillställning som det kostade att besöka.

Jag är emot tanken att Senatstorget ska stå orört och öde, jag gillar till och med Red Bullshits snowboardtävlingar där (mer än de mystiska muikkumarkkinat och kommundagarna mm.), men den avgörande skillnaden till Arcade Fires spelning är att de är öppna och gratis för alla. Att Senatstorget är arkitektoniskt och historiskt pregnant är inte ett problem, tvärtom, det ger en festlig inramning till showerna och en kittlande spänning mellan nu och då, mellan högt och lågt, som Helsingfors stad också insett värdet av. Men när man bygger staket uppstår det konflikter.

Den här lilla bröstknappen har en liknande effekt!

När det ordnas konserter på Olympiastadion är det ett folknöje för de biljettlösa att skockas på klipporna runt Tallbacken och Djurgården med piknik-korg eller sixpack. Man hör musiken ganska ok dit, och lyckas man få in rätt vinkel kan man ibland skymta en strimma av scenen mellan läktarraderna. Samma fenomen upprepades naturligtvis i måndags vid Arcade Fire. Folk samlades på trottoarerna kring torget, och utanför det vita, två meter höga skynket som ramade in konserten stod folk och drällde, öppnade en öl, gluttade in mellan springorna i tyget och diggade musiken som hördes alldeles utmärkt.

Jag hade alltså kommit in till stan med cykel, och stod på tå på pedalern och lurade in över stängslet. Det tog naturligtvis inte många sekunder innan ett par väktare i gula västar och radiotelefoner kom och manade mig ner.
”Man får inte titta”, sa den ena av dem, en tanig kille i ingenjörsglasögon.
”Ursäkta mig, men du skämtar naturligtvis”, sa jag leende.
”Nej, man får inte stå här och titta”, envisades han.

Det är i de här situationerna, när man konfronteras med missförstådd pliktskyldighet, som min normalt beskedliga och extremt välvilliga habitus förbyts till en svartflaggande anarkists uppkäftighet och civila olydnad.
”Jag bor för fan i den här stan och jag står precis var jag vill i den. Ta din lilla gula väst och radiotelefon och gå någon annanstans och lek nazist”.
”Hörru, jag skiter i var du bor, du ska …”, sa han och som tur ringde min egen telefon just då så jag kunde nonchalera honom genom att svara, typ ”jag har inte tid med ditt bjäbb just nu, telefonen ringer, kan du hålla tyst en stund nu”.

Nå, de gula västarna lunkade iväg på sin patrullrunda och viftade i stället med radiotelefonerna åt några ungar att flytta sig en meter hit eller dit, och jag tänkte på hur nörden med radiotelefonen räddades av en telefonringning. Och antagligen jag också, för efter att ha bossats omkring av ordningsvakter på Provinssirock helgen före midsommarn hade jag lagrat en hel del extra avsky i kroppen för övernitiska byråkrater. Men lille Hitler å sin sida, det klassiska problemet mellan allmänt och privat blev plötsligt väldigt klart. Det här var bara en ny front i de gamla kriget.

När det som nu första gången arrangeras ett privat spektakel på ett område som saknar invand praxis för det, gäller det för bägge parter att göra sin syn på demarkationslinjerna klara. Arrangörerna, i det här fallet promotorjätten LiveNation, har naturligtvis auktoritet att bestämma reglerna på sina egna evenemang, men de reglerna gäller lika naturligtvis inte utanför det inhägnade område de hyrt sig in på. Om jag vill stå och balansera på mina cykelpedaler och glutta in över stänglset är det inget som har med dem att göra så länge jag står på allmän mark, i det här fallet på en trottoar i min hemstad. Att ställa i ordning en konsert för femtusen personer mitt i stan och sedan säga ”du får inte titta” är både löjligt och kränkande på samma gång. Bygg då tre meter höga stängsel om det är så viktigt. Ni har fått benäget tillstånd att komma centrum och leka, kom inte till mig och säg var jag ska stå.

Ett större problem än vårt lilla käftslängande var att de allra flesta människor där utanför stängslet snällt fogade sig och faktiskt trodde att denna clown i sin gula trafikväst och med radiotelefon i handen hade någon auktoritet. Och man ifrågasätter inte auktoriteter längre. Nolltoleransen mot det har runnit genom alla hierarkier av makt, så långt ner att det räcker med en gul väst och radiotelefon för att få folk att backa. Den här totalitära praxisen (som ju har sitt ursprung i USA:s illegala terrorkrig, Patriot Act och allmän paranoia) är knappt tio år gammal, men redan tycks många ha glömt bort sina grundläggande rättigheter, för att inte tala om sin integritet och civila plikt att skydda sig mot samhällets övergrepp. Varje liten konflikt mellan godtyckliga ordningsregler och en enskild människa är en frontlinje i kriget för ett fritt samhälle.

Väktarens eget problem å andra sidan var att han – liksom de allra flesta som får en väst på sig nuförtiden – fullständigt missförstått sin uppgift. Väktare, oberoende av om de är på in- eller utsidan av ett stängsel, är där för att hjälpa människor tillrätta och se till att de trivs på och kring evenemanget. Men vad de gör är det rakt motsatta. Alltför ofta spanar och söker de efter lite för livligt beteende och gränsfall till problemsituationer, och bidrar sedan själva aktivt till att skapa och provocera fram dem. Väktare betraktar numera varenda enskild människa som en potentiell ordningsrisk, inte som en individ som kommit för att trivas, inne på festområdet eller utanför.

Masstillställningar som konserter och fotbollsmatcher har förvandlats från folkfester till estrader för utövande av byråkratisk kontroll. Det är som om vi inte kommit dit för att se bandet eller matchen, vi kommer dit för att tvingas spela med i en vulgär föreställning med avsikt att demonstrera och realisera förmyndarsamhället och dess absurda regelverk.

Ironiskt nog, och alla vet detta som bevittnat samma sak, de mest fridfulla tillställningarna jag någonsin besökt är de som inte haft några väktare på plats. Autonoma eller spontana fester eller konserter. Folk har en naturlig inklination att ta hand om sig själv och andra, och ansvar är något som framträder när det behövs som bäst. Det är ytterst sällan det behövs någon hökögad övervakare som provocerar fram det sämsta hos människor med klädsel och översittarmanér. Frontlinjen mellan det fria samhället och kontrollstaten går vid varje överträdelse av maktutövning. ”If you tolerate this, then your children will be next” sjöng Manic Street Preachers. Inget kunde vara mera sant.
Eller aktuellt.


Hjälp till att rädda det öppna samhället! Visa dina gränser! Ifrågasätt och gör motstånd!

Den minsta mohikanen

19.06.2010 15.22 | Skriven av HBL Nöje i Okategoriserad - (Kommentarer inaktiverade för Den minsta mohikanen)

Jesus och vänner drack öl utanför bärsburen! Det var Guds sätt att meddela, att det inte är ok med hönsnät kring terassen.

Den som läste gårdagens blogginlägg vet att internet varit emot mig här, och det blir inte bättre! På grund av  strulet i går lyckades vi missa Paloma Faith som inledde Provinssirock XXXII i stora tältet, även kallad X-Stage. Men enligt vår källa Zachris ”Big Z” Sundell var bandet svinbra och tight, och Paloma själv helt underbar. Precis som väntat. Kul för er …

Vår första anhalt blev då danska Mew på stora scen som också var strålande. Strategin var klar: spela hits! Bara hits hits hits för de har helt sjukt många av dem. Perfekt start för en fredagkväll, men tycker de passade bättre där än som headliner sent på kvällen.

Det är synd ibland att man är en gammal utfrata’ punkare för annars hade jag säkert – som alla andra barn – trängt mig in i X-Stagetältet för att se Pendulums elektriska show. Enligt källor hade aussiena dubbelt fler långtradare med sig än 30 Seconds To Mars, och vart all equipment lagts blev tydligt när de väl kom igång – hela sa*ans tältet blev som ett nöjesfält av eletroniskt ljus och videoskärmar. Bra meno! Mycket bra. Men vi utfrata’ gamla punkare måste gå och hylla vår ännu äldre idol Jello Biafra.

"Iraq veterans against the war" säger Jellos skjorta.

”Han går aldrig upp på scen i tid”, fick vi höra av stagemanagern, och det var bara första old school antic. Tjock var han också, det var nästan omöjligt att koppla ihop den Meat Loaf som nu stod på scen med den slanka, unga och arga man som sjöng Holiday In Cambodia i början av 80-talet. Kolla här!

Den här typen i Jellos publik var så fuzzy att det var svårt att få honom på bild.

Men det var cool! True punk med crowdsurfing och allt, trots att publiken inte var fler än högst några hundra. Läs mina funderingar om keikkan i Hbl på söndag! Orkar inte skriva allt på nytt nu, inte med de bloggbonusar vi har ;)

Före allt detta hade vi förstås ren sett en hel del. Eläkeläiset drog tältet fullt, inte bara för att det spöregnade just då. Ärligt talat stod jag inte ut med mera mer än deras temasång Humppapommi (Rancids Timebomb) och Humppasonni (HIM:s Join Me) medan det regnade som mest, sen gav jag upp. Men dudes, de var fortfarande enda finska bandet som uppträdde i Oslo under finlakvällen i Eurovisionen. På en annan venue, förstås, men i alla fall. Hats off för (S)Onni Waris!

Kvällens absoluta downer hade inte med musik att göra, det var naturligtvis Englands bedrövliga uppvisning mot Algeriet i fotis-VM. Det som inför matchen var ett skämt – att välja Lauri Tähkä i stället för England – blev plötsligt ett lockande alternativ. Ut i regnet och längst fram för att digga Suudellaan och de andra folkfavoriterna. Lauri hade klätt sig i kostym dagen till ära.

Det som ännu måste kommenteras är scenbygget som är specialbeställt av Rammstein. Höjden är något sjukt och det sticker ut mystiska metallarrangemang uppe på sidorna.

Kolla höjden på scenen … och vad är det för stuff där upp till höger!?

Men mohikanen då … det var Jared Leto som stod och hyllade sig själv som headliner för dagen. Vi såg honom på Amarillo efteråt, svettig men med den röda tuppkammen fortfarande erogerad.

Med den var han nästan 170 cm lång.