Vi visste vänta oss en lång show, men hur otroligt mycket man kan sega och dra ut på enkla poplåtar hade jag ingen aning om förrän i går kväll. Vid kl 20.40 kom introlåten Song Of The Century och när tredje spåret Know Your Enemy ebbade ut hade Billie Joe Armstrong redan hunnit skrika ”Helsinkiiii!” åtta gånger, stoppa och starta låtarna minst ett par gånger och haft en kille från publiken uppe på scen för en stage dive. Coolt, i och för sig! Det är alltför sällan man ser sånt numera.
Och så där fortsatte publikfrieriet.
Jag svär: mindre än hälften av de två och en halv timmarna bestod av normal vers/refräng. Varenda låt tänjdes ut till det yttersta, genom att runka på ett enkelt riff i en evighet eller leka allsång med publiken. ”Olé olé olé olééééé … woh woh woh … uuuuuuuu … laaa laaa laaa … C’mon Helsinkiiiiiii” osv osv.
I East Jesus Nowhere kom en stackars treårig flicka upp på scen med föräldrarnas benägna tillstånd, och Billie Joe fick visa sina talanger som barnvakt. Det gick bra tills han tog barnets ljusröda hörselskydd, satte dem på sig själv och kastade sig på rygg och ylade med gitarren. Lilltjejen sprang förskräckt iväg och kom väl just undan innan Armstrong skriker ”This Is War!” och pyroteknikerna fyrar av stora kanonen inför anti-krigslåten Holiday. Se där en baby som inte sov den natten.
Ända fram till The Static Age – med ett otippat men piggt saxofonsolo – verkade det bli en intensiv och bra spelning, men det höll sig inte. Fram kom vattenpistolerna, toapappret, t-shirt-kanonen, en fruktansvärd karaokeshow i Longview, Tré Cool i behå och mera ”olé olé olé olééééé … woh woh woh … uuuuuuuu … c’mon Helsinkiiiiiii” och en miljon lååånga, utdragna, utmattande evergreen-medleyn och musikaliskt jättefattiga jamsessioner. Däribland fick vi höra några riktiga låtar också, men sällan från början till slut, och aldrig helt igenom sjungna av Billie Joe. Nä, för ALLA ska vara med och sjunga!
Jag är väldigt nyfiken på att veta hur en show med bara musik hade fungerat. När man nu gick hem helt utpumpad av att konstant ha stått och väntat på att få höra ens någonting som liknade rockmusik, hade man i det hypotetiska fallet av en ren musikkonsert gått hem med insikten att varenda låt av Green Day använder ett av de tre enkla riff bandet överhuvudtaget kan producera? Hade det blivit för uppenbart hur fattiga kompositioner det rör sig om, hur ihåligt och töntigt formulerat Armstrongs politiska budskap är och hur stel och dum lyrik han faktiskt alltid skrivit?
Antagligen.
Bättre då att gömma musiken bakom ridåer av fyrverkeri och sinnesslö allsång, hasta sig igenom låtarna för att komma till nästa paus där man igen kan tvinga tjugotusen stackare att vifta på armarna och skråla olé olé. Var tror ni att ni är? På en fotbollsmatch?
Men som det brukar vara: Kritikerna dissar och publiken älskar. De som hunnit klämma sig längst fram av de 20 000 och stod i den kortväxta frontmannens omedelbara grepp fick sig säkert en oförglömlig upplevelse. Dessvärre nådde inte Armstrongs karisma längre än till mixerbordet, och vad tiden led tycktes han krympa ytterligare från sina 170 centimeter. Vid encoren var han dessutom helt slut, och de tre sista låtarna var rena formaliteten på akustisk gitarr. Inga mer spex och ingen mera glöd.
Den hade han slarvat bort i det sjunde ”olé olé olé”-vrålet.
