Nöjesbloggen

Vi var säkert där också
Header

Klart Gene ska ha sin andel

28.11.2011 19.50 | Skriven av HBL Nöje i musik | Okategoriserad - (Kommentarer inaktiverade för Klart Gene ska ha sin andel)

År 1994 fick en Kiss-mässa i Troy, Michigan överranskande besök av självaste Paul Stanley och Gene Simmons. Fansen kunde inte tro sina ögon, men Kiss-duon var inte där för att skriva autografer, tvärtom, de var där för att sätta stopp för spektaklet.

Enligt den elaka versionen av historien hade Gene Simmons suttit i sin tolvrummare en mörk natt med ett glas soda i handen och grunnat på hur i helvete han ska tjäna ännu mera pengar, då han såg ett inslag på tv från en Kiss-mässa där fans trejdade prylar, tröjor och skivor. Genes första tanke var inte rördhet eller tacksamhet över en så lojal och dedicerad skara diggare. Nej, hans första tanke var att där sker något som borde lända honom en penning!

Gene ringde Paul och fick honom med på planet till Michigan under förevändning att parets gamla scenkostymer – som stulits från ett lager i slutet av 1970-talet – fanns utställda på mässan. Vad som hände när Kissarna stormade in på mässan kan man se i videoklippet här nedan. (Spola fram till ca 1:54 så börjar det hända.)

YouTube Preview Image

För dem av er som inte orkade titta kan jag berätta att Gen och Paul dallar in med polisen och börjar plocka ner grejer från hyllorna, tumultet pågår en stund och lite senare (vid ca 11:54) förklarar Paul för fansen vad som håller på sker och det är deras stulna kama de är där för att hämta.

Det sägs att det var sista gången en Kiss-mässsa var gratis, för efter det skulle Gene ha sin andel av allt som rör bandet. Huruvida det verkligen stämmer vet jag inte, men det kunde förklara varför inträdet till Kiss Expo Finland i helgen var 25 euro. Då fick man förstås se några band också på kvällen, men inte ens till salen där det bara såldes Kiss-prylar var det fritt inträde.

Skulle Gene ha sin cut?

Rariteter till skivor lyste med sin frånvaro men all slags leksaker med Kiss-logga fanns att köpa. Själv stod jag inte ut mer än tjugo minuter men återvände på kvällen för att se Bruce och Bob Kulick med john Corabi dra ett akustiskt set med gamla covers, samt ett fullsminkat ungerskt Kiss tributband.

Betyget är inte smickrande för ungrarna. Men hoppas Gene fick sin andel. Det är alltid huvudsaken.

Tammerförs, ja jag skriver Tammerförs av en anledning, fortsätter att klättra upp i de smutsiga rockdivisionerna. Efter lyckade gig med Iron Maiden och Bruce Springsteen står AC/DC i turen på Ratina stadion. Datum är 1 juni. Hallå, hör Magnus Londen?

Skärmavbild 2010-01-20 kl. 10.17.42Tammerförs. Ååjaaaa. Undertöcknad såg AC/DC på Olympiastadion i fjol och nöjer sig med det, men i stort sett alla tåg som bara rullar i detta land går ju till Tammerförs. Utom då de som kör rakt in i väggen i Helsingfors, förstås. Vi får se. En omgång till slår väl inte hål i sidan …

Men då vet vi detta. I och med Tammerförsbeskedet (där kom det igen!) är det osannolikt at AC/DC finns med på den Sörnäsroaster som Live Nation tillsvidare hemlighåller. Lär vara nåt i Madonnaklassen fast med flera artister. KISS, någon? Jaaa, KISS ska det åtminstone vara. Bandet ger arrangören variationsmöjligheter på ett helt annat sätt än säg Slayer (som också är kul att se). KISS och Lady Gaga är lika med sant, till exempel.

Vad skulle Richard Dreyfuss säga?

11.12.2009 17.18 | Skriven av Tommy Pohjola i musik - (Kommentarer inaktiverade för Vad skulle Richard Dreyfuss säga?)

Om några dygn är sanningen och visdomen tryckt, notan beställd och tomten med ena foten i skivaffären.

Årets Musik 2009, alltså.

Jag skriver ”musik” för ordet ”skivor” är så gårdagen. Det stavas mp3, AAC eller bara ”fil” i dag för ingen köper cd-skivor. Okej, jag köper. Jag köpte två plastbitar i går. Velvet Undergrounds sista konsert har så kasst ljud att jag omedelbart förstår att jag grundlurats. Johnny Cash-cd:n har jag inte hunnit höra ännu. Konvolutet med Johnny pekande på en stiliserad amerikansk flagga är i alla fall fin. Min lista är också mycket gårdagen. Bra om någon som medverkar är född efter 1950. Det bekymrar mig. Paganini och Presley i all ära men varför har jag svårt att hitta ny musik?

Fast det är inte riktigt så, märkte jag nyss när jag undersökte iTunesbiblioteket. Jag har i själva verket hyfsad koll. Det är bara det att när jag köper nya band & artister är jag ungefär ett två år efter hela övriga världen. Så i år har jag bl.a. hittat Cavalera Conspiracy, All American Rejects och Fall Out Boy. Det är sedan en annan sak att det är så mycket gammal vax i öronen att nykomlingarna ändå aldrig slinker förbi exempelvis Kiss. Them Crooked Vultures var närmast i år. Goofy, det också. En av medlemmarna eller i själva verket två har ett förflutet i en orkester med namnet Queens of the Stone Age… Passande.

Ett annat dilemma: Varför är det så himla svårt att rangordna favoriterna? Mycket enklare att dissa? Human nature, viskar Richard Dreyfuss. Okej humlan, bara skriv nu. Listan ska vara klar alldeles strax.

Skrivkramp? Nej då.

02.11.2009 12.35 | Skriven av Tommy Pohjola i musik - (Kommentarer inaktiverade för Skrivkramp? Nej då.)

När temperaturen sjunker vässas blyertsen och volymen skruvas upp. Smutsiga hundar skäller och jag hör enarmade banditer skramla i trappan. Men luften är klar. Om en knapp månad ska listan vara klar. Folk ska shoppa utav helvete, på iTunes och i det stora varuhusets källare och Stupido på Stora Roban. Jag har bra syre och jag har ett förord. Den sitter som en spellista i jesuslurens iPodspelare och kommer att utgöra stommen i julens Popevangelium. Jag har också lite vax, i bakgrunden Don MacLeans klassiska American Pie som jag köpte av Tom Sjöberg tvärs över gatan. Det finns fortfarande några bra människor.

Att so far so good…

  • Check My Brain, Alice In Chains. What the Fuck liksom! Det här riffmaskineriet kom från buskaget och får många samtida och framförallt yngre hårdrockare (Saxon borträknat) att framstå som skämt. Det är tungt. Och det är bra.
  • In For The Kill, Laroux. Jag vet att skivbranschen sitter på piren och lider av nittitalsfrossa men jag skulle inte slänga flytvästen än. Syntvågen från The Eighties sköljer fortfarande över oss.
  • Bible Black, Heaven And Hell. Grym positionering av legenderna med en text om, nej förresten den är från avgrunden, och så – Tony Iommi. Mer behöver inte sägas. Kan inte. Sitter och suger på förvåningens blåslagna finger.
  • Hakkakarl, Dundertåget. Det blev faktiskt bättre på svenska. Mycket mycket bättre, Thunder Express.
  • Say Yeah, KISS. Som jag skrev är det här musik som helt för egen maskin kryper in i skivhyllan mellan klassiska Kissalbum från mitten av 1970-talet. Vem hade trott det?
  • Don’t stop At The Top, Children Of Bodom. Hehe, weird rå version av en modern Scorpionspärla. Inte många skulle på allvar våga sig på detta. Okej. Jag hör hatmejlen rassla in. Skit på er.
  • Moment Of Surrender, U2. Det här är vansinnigt pompöst och representerar egentligen allt det som jag föraktar med bandet.

Som vanligt blir det ändå fruktansvärt bråttom när ångesten och skrivkrampen sätter in i månadskiftet november–december. I väntan på sjukskrivningen och tillhörande syra hör det till att upplysa allmänheten om det som krälar på botten. Musik utan syfte eller motiv sunkigt som manuset till Ponterosa.

Då säger jag Chickenfoot.

Jag menar, herregud.

Peace, man.

Peace, man.

Vi tar Sammy Hagar och Michael Anthony från Van Halen, Chad smith från Red Hot Chili Peppers och för dem samman med Joe Satriani. Det är inte okej. Det är inte en supergrupp framkallad i himlen. Jag vill jämföra med Toto men Toto hade ndå koks-Porcaro bakom keggarna och där han han nu sitter och dinglar med de spinkiga benen är det inte okej med sådana jämförelser.

Chickenfoot är vuxet på fel sätt. Förvuxet? Nja. Degenererad ytpolerad statsunderstödd varvsindustri. Och titta på konvolutet. Vad ÄR det?

Det var en sak. En annan grej handlar om WASP, som i tiderna tillförde västerländsk stagnation mycket ny blod och humorlösa debattinlägg. På nya konceptplattan Babylon finns nämligen två i sammanhanget HELT (förlåt att jag skriker) obegripliga spår. 1) Deep Purples Burn och Chuck Berrys Promised Land. Chickenfoot och det här, det är sämst i år.

KISS | Peter CrissJust som Kiss släppt en ny platta kommer det här beskedet och samtliga inblandade verkar till lags med det som varit och komma skall: Peter Criss lider av The Big A. Skittråkigt, må kraften vara med originaltrummisen. Kiss däremot, de ångar nog på som förut med Eric Singer vid käggarna.

Är det bara jag … 

14.10.2009 08.17 | Skriven av HBL Nöje i musik - (en kommentar)

Som tycker att det finns något liknande mellan omslagen till Kiss klassikeralbum Rock And Roll Over (1976) och nya Sonic Boom (2009) …

Rock And Roll Ove (1976)

Sonic Boom (2009)

Jag hör blixt och dunder

13.10.2009 16.41 | Skriven av Tommy Pohjola i musik - (2 kommentarer)

Dom är inte nådiga i LA, nej…I morgondagens blad hyllar jag KISS men som vanligt har jag väl fel och hatmejlen droppar in. Antingen har jag FEL åsikter eller så skriver jag inget om HUR DET LÅTER.

Skulle vi ännu dela ut ”öron” i HBL skulle jag ge 3,5 eller kanske kanske kanske 4 av 5. Skulle vi införa den nya skalan som Janne föreslår och jag hyllar, skulle det bli 3,5 eller kanske kanske kanske 4 av 6 stjärnor. Alla skalor borde alltid gå till 6. Inte 5 utan 6.

Vem fan hittade på att dela ut öron?