Nöjesbloggen

Vi var säkert där också
Header

Författararkiv: Tommy Pohjola

Eddie och vädret

juli 5th, 2011 | Skriven av Tommy Pohjola i musik - (Kommentarer inaktiverade för Eddie och vädret)

När Iron Maiden springer upp på  Olympiastadions scen i Helsingfors på fredag ska det vara 24–26 grader varmt och sol. Det är en meteorologisk insikt. Vädergubbarnas prognos var så lovande och intressant att jag gick ner till arkivet och letade fram väderfacit för de 23 tidigare Finlandsspelningarna. Jag fick bilden av Maidengigs som ganska blöta och kyliga tillställningar bekräftad. Bruce och grabbarna är inte sådär high five precis med de nordiska solgudarna. Värsta exemplet är från i fjol. Då stod regnet som spöt i backen på Sonisphere i Björneborg, privatflyget fick landningsstället kapat i åskstormen och det mest tragiska av allt – en festivalbesökare dog i orkanen. Lite får gruppen skylla sig själv. Fredagens konsert är bara den tionde under sommarmånaderna. Till dem räknar jag juni, juli och augusti. Resten är höst och senhöst. Iron Maidens Finlandsbesök har aldrig infallit januari–maj.

  • 19.7.1980 Kuusrock, Uleåborg. *uppgifter saknas*
  • 1.6.1983 Ishallen, Helsingfors. *uppgifter saknas*
  • 5.11.1984 Ishallen, Helsingfors *uppgifter saknas*
  • 12.11.1986, Ishallen, Helsingfors. Mulet, regn, +8
  • 3.10.1988, Ishallen, Helsingfors. Mulet, uppehåll, +12
  • 12.11.1990, Ishallen, Helsingfors. Växlande molnighet, uppehåll, +1
  • 27.8.1992, Ishallen, Helsingfors. Mestadels mulet, skurartade regn, +15
  • 27.10.1995, Kulturhuset, Helsingfors. Mulet, uppehåll, +10
  • 22.6.1996, Nummirock, Kauhajoki. Halvklart, +16
  • 23.9.1998 Ishallen, Helsingfors. Sol, +13
  • 15.9.1999 Ishallen, Helsingfors. Sol, +15
  • 30.6.2000, Ruisrock, Åbo. Sol, +20
  • 20.6.2003, Hartwallarenan, Helsingfors. Halvklart, +16
  • 21.12.2003, Hartwallarenan, Helsingfors. Snöfall, -1
  • 6.7.2005, Hartwallarenan, Helsingfors. Halvmulet, +22
  • 7.7.2005, Hartwallarenan, Helsingfors. Uppehåll, +19.
  • 12.11.2006, Hartwallarenan, Helsingfors. Halvmulet, +0
  • 14.11.2006, Hartwallarenan, Helsingfors. Klart, +4
  • 18.7.2008, Olympiastadion, Helsingfors. Klart, +19
  • 19.7.2008, Ratinastadion, Tammerfors. Klart, +20
  • 8.8.2010, Sonisphere, Björneborg. Regn och mera regn, +19
  • 8.7.2011 Olympiastadion, Helsingfors. ???

Från de gamla solblek… ehh vädersidorna hittade jag tillbaka till cyberrymden och den förträffliga sajten setlist.fm. Framgår att gällande minneslapp är ganska trist läsning. Jag har inte alls svårt att relatera till de svenska rapportörerna som betecknat första kvarten med Maiden på Ullevi som en lång uppförsbacke. Hårdrocksprogg är tungt, särskilt när man vill höra Die With Your Boots On och Aces High. För att ändå komma i rätt stämning fixade jag låtarna som en spellista till iPoden. Efter fyra fem genomlyssningar är jag fortfarande lite rädd för mörkret som inte faller.

På Ullevilistan finns 16 sånger.

Min lista har 21 och den slutar med Churchills tal, långa versionen. Så här:

  • 1. Running Free
  • 2. Iron Maiden
  • 3. Wratchild
  • 4. 22 Acacia Avenue
  • 5. The Number of The Beast
  • 6. Revelations
  • 7. Die With Your Boots On
  • 8. The Trooper
  • 9. Aces High
  • 10. 2 Minutes To Midnight
  • 11. Powerslave
  • 12. Wasted Years
  • 13. Heaven Can Wait
  • 14. Stranger In A Strange Land
  • 15. Can I Play With Madness
  • 16. The Evil That Men Do
  • 17. Only The Good Die Young
  • 18. Bring Your Daughter… To The Slaughter
  • 19. Fear Of The Dark
  • 20. Blood Brothers
  • 21. El Dorado

Anvil! Hur gick det sedan?

november 8th, 2010 | Skriven av Tommy Pohjola i musik - (En kommentar)

Efter förevisningen är det nära till tårar. Hur kan de här gubbarna ha stått så totalt på fel sida av stängslet hela karriären? Herregud. Sämre hårdrocksgrupper lyckades ta sig till Betty Ford-kliniken, kriga med en armé jurister och dra sig tillbaka i Bahamasvärmen för att snorta de sista linorna innan betygsutdelningen.

Det var en god gärning av statstelevisionen att sända ”Anvil! The Story Of Anvil” på lördagen.

METAL ON METAL (1982): This is first of the 2 albums ANVIL is most known for (the other being FORGED IN FIRE, 1983). It is the greatest album ever recorded by anybody.

I introt till den prisbelönta filmen om de sympatiska kanadensiska förlorarna säger Lemmy ”It’s really all about timing”. Han framstår – igen – som den ärligaste mannen i rockbusiness. Lemmy liksom gillar hårt Anvil men det är sedan allt. Ingen teater. Lars Ulrich, Tom Araya och Slash lyckas bara delvis täcka sitt ointresse för bandets sorti från den tunga rockens elit.

Trailer: Anvil! The Story Of Anvil

Ungefär halvvägs in i dokumentären får vi se en mycket talande scen. Tack vare filmen (som hade världspremiär för några år sedan) är Anvil bokade till Sweden Rock i Sölvesborg. Sångaren och gitarristen Steve ”Lips” Kudlow hänger backstage efter förmiddagsspelningen. Han känner alla: Tommy Aldridge, Carmine Appice, Mathias Jabs och så vidare. Ingen känner ”Lips”.

Efter ytterligare något fantastiskt misslyckande vill också fruarna äntligen ge upp. ”Det är över”, säger de. ”30 år har gått men ingenting har hänt. Nu får det vara nog”. Man förstår frustrationen. Damerna sitter på vingliga plastbänkar på en vissen förortsbalkong.

Framgår att trummisen Robb Reiner är en mångsidig artist långt in i själen men tavlan med den håriga bajskorven i toalettporslinet. Vad fan?

Och så slåss de hela tiden, förstås. Och när de inte gör det förklarar Lips och Reiner sin brödrakärlek till varandra.

Hemma efter Europaturnén, där allt som kan gå åt helvete också gör det men Lips bara säger att har vi ingen turné så kan ju inte heller något gå åt helvete vilket betyder att det trots allt är turnéer man ska göra, knackar Anvil på hos EMI med nytt material i bagaget. Skivbolaget är ett av få kvarvarande dinosaurier i popbranschen. A&R-killen som är ungefär lika gammal som Lips och Robb förklarar att ”det måste kännas rätt” och att ”de hör av sig snart”. Man vet  genast vart åt det barkar.

Att skicka en demokassett (!!) till demonproducenten Chris Tsangarides (hej, Metal On Metal ÄR en bra platta) är ett bra drag av Lips. Det blir briljanta filmsekvenser som omedelbart för tankarna till terapisessionerna i Metallicas ”Some Kind Of Monster”. Utan skivbolag måste bandet själv skramla ihop för att täcka inspelningskostnaderna. Lips försöker med telefonförsäljning, ett öde man inte önskar sin värsta mardröm. Och nej, det går inte alls bra.

Efteråt är sensmoralen klar. Det viktigaste är att ha en bra manager. Alltså en riktigt jävla tajt manager så att man som 50-åring slipper spela heavy metal i rumänska idrottshallar som rymmer 20 000 men som lockar bara 147 personer.

I dag har jag letat efter ytterligare livstecken på Anvil. Det är låg puls där ute. Framgår att filmen, boken och två nya album gjort att bandmedlemmarna nu kan koncentrera sig på musiken.”Jag behöver inte längre jobba på måltidsservicen”, berättar Lips på en icke-officiell Anvilsajt.

Alltid något. För under rubriken ”turnédatum” är det tomt. På icke-officiella och officiella sidor.

Fortfarande ont i själen

oktober 12th, 2010 | Skriven av Tommy Pohjola i musik - (2 kommentarer)

Jaz Coleman och Killing Joke påminner oss: Vi är omgivna av dårar och dumbommar.

Det här är en längre version av intervjun i Hbl onsdagen 13.10.2010

[ KILLING JOKE. Nosturi, Helsingfors må 11.10.2010 ]

Äh, vad fan. Eftersom alla försök att konventionellt sammanfatta planetens kanske argaste och hårdast tänkande rockband faller platt börjar vi med drogerna. Det är anmärkningsvärt därför att det är länge sedan rockbranschen allmänt ansågs vara en kulissverksamhet för allehanda skumma kemister. I dag är det bubbelvatten som gäller backstage och vid intervjuer.

– Hur mycket kan du skaffa? Jag ger dig en femtilapp.

Affärerna är i gång och undanstökade på ett par minuter. Kort konversation om utbud och efterfrågan. Två telefonsamtal. Done deal. Jag tänker: Det är just så här det går till på bioduken. Men detta är på riktigt.

Vi sitter i kaféet på Nosturi, kon­sert­arenan som ersatte Lepakko och på tio år blivit Tavastias konkurrent.

”Vi” är fem journalister och Jaz Coleman, sångare och en av fyra hjärnor i Killing Joke. Det är yngsta i sällskapet, en tjej med punkfrisyr, som helt utan betänkligheter ringer in leveransen.

Jag tänker igen: Mycket har jag sett och till och med klarat av ett bångstyrigt kontrollfreak som Yngwie Malmsteen. Men det här tar priset. Dessutom ringer fotografens mobiltelefon samtidigt som affärerna ros i hamn, med Star Wars-signaturmelodin som ringsignal. Weirdness.

Det är nu bevisligen i alla fall lite droger i sex, drugs and rock’n’roll.

Aldrig mera till Island

Jaz Coleman är i femtioårsåldern och ser fantasiskt välmående ut. Främsta orsaken, säger han, är att han släppte alkoholen för fem år sedan.

– Min läkare sade till mig att jag kan hälla i mig bara två drinkar per dag. Två! Sådant blir man bara arg av. Så jag slutade helt.

I stället suger han gärna på en fin cigarr efter spelningen eller, som han uttrycker det, harmlös joint.

– Here’s to crime!, säger han och höjer en sockerfri energidryck.

Resan till Sandviken i Helsingfors har varit lång. I Killing Jokes bagage finns den tunga insikten om världens undergång, ockultism och astrologi. Jädrans fin rockmusik.

Bandet grundades inte i slutet av 70-talet för att toppa albumlistorna utan för att världen runtom kring höll på att brinna upp. Det gör den fortfarande, förstås, och det finns mycket att säga.

– Vi är tre dagar från fullständig anarki, lyder den gällande slutsatsen.

Det är när maten tar slut i jordens överbefolkade regioner som revolutionen börjar, analyserar Jaz Coleman.

– Det sade vi för 30 år sedan och folk tyckte att vi är galna. Jag gillar revolution.

I dag är det inte så många som hävdar att Jaz och hans Killing Joke är knäppa. Överbefolkning, övergödning, klimatförändring, mystiska epidemier och så alla dessa förbannade krig – det är allt helt normalt stoff i vilken som helst nyhetssändning, saker som man talar och varnar om i skolan, som folk studerar och även utövar.

Jaz Coleman bor stora delar av året på en ö hundra kilometer utanför Nya Zeelands kust. Det är en stillsam omgivning. Lite folk.

– När jag växte upp i England kunde man på nätterna se massor med såna lysande insekter. Massor. Och det fanns fisk i haven. Nu är allt borta. Samhället är sjukt.

– Överbefolkningen var en orsak till att vi hoppade på Islandsflyget för 28 år sedan.

Island, ja. Enligt officiell mytologi flydde Killing Joke undergången. I verkligheten grundade Jaz och gitarristen Geordie en knarkfabrik.

– Vi levde som kungar. Skeppade marijuana till och från Heathrow i kassettfodral. Vi tog flyget tillbaka precis innan polisen slog till. Undra på att vi inte är välkomna längre.

– Inte för att jag skulle vilja åka till Island igen. Där växer ingenting, det är en sten mitt i Atlanten. Släpp en atombomb på ön och den finns kvar.

Pop pop popmusik!

Jaz Coleman tittar inte på teve, han vet knappt vad en mobiltelefon är och givetvis surfar han inte på nätet. Han får frågan om var han i så fall inhämtar informationer. Svaret är häpnadsväckande i all sin enkelhet.

– På kaféer, från andra människor. Jag älskar den europeiska kafékulturen. Den kan jag sakna i Nya Zeeland. Men det är också allt som är bra med EU. Unionen bryr sig inte ett skit om människorna. De förgiftar oss långsamt. Slå upp det på internet.

Ordet ”de” förekommer ofta i Jaz Colemans tal. ”De” är vem som nu råkar ha makten att förstöra.

Någon runt bordet lyckas skjuta in en fråga om musik. Det är en bra fråga. Det är ju ändå därför vi och Killing Joke är här, för musiken.

– Jag följer inte med det som pågår i popbranschen. Det intresserar inte. Det som är ”inne” representerar allt det som är ruttet i samhället. Snabba cash i hundra knyck. Och folk går på det, tyvärr. Rebellerna är borta. Allt är utslätat. Punk? Haha. Lady Gaga. Haha.

Det är klart att han inte menar Killing Joke.

– Det här bandet har varit en underbar resa. Vi har lärt oss mycket och det bästa med det är att resan inte är över. Jag gillar revolution. Och det är revolutionerande grejer som jag säger.

Killing Joke är också Jaz, Paul, Geordie och Youth högskola och inte bara det utan deras skola.

– Ingen av oss har någon formell utbildning, ingen har examen. Det vi kan har vi lärt oss med Killing Joke. I dag är det några professorer i elektronisk musik i bandet, en druid och en präst. Utbildning är viktigt. När jag fick lite pengar över investerade jag dem i musikutbildning. Åtta år senare hade jag en ny karriär.

Det var ett genialt drag. Jaz Coleman är i dag förutom dyrkad rocksångare och poet (läs sångtexterna!) även orkesterdirigent i Prag och han skriver klassisk musik. Samarbetet med symfoniorkestrar i London och Auckland har gett honom bland annat tre Grammy-pris. Basisten Youth är mannen som producerade The Verves ”Urban Hymns” och Primal Screams ”Riot City Blues”. Osv osv.

Min tur att ställa en fråga. Jag kan inte låta bli att undra, säger jag, om du som spår en så dyster framtid kan säga om jag som har vadå kanske fyrtio år kvar på jorden över huvud taget ska fundera på morgondagen.

Jaz Coleman tittar mig i ögonen och ler sitt fullständigt avväpnande och största möjliga leende.

– Du är 40 år gammal? Barnrumpa. Kolla bilderna av mig för fem år sedan. Jag var förstörd. Titta på mig nu. Så visst finns det en bra framtid, don’t worry.

Bra farsa, trots allt

Intervjun som ”absolut måste vara över på 15 minuter” (vanligt skivbolagsjidder) pågår i en och en halv timme. Egentligen är det en monolog. Predikan? Nja, det är fiffiga saker Jaz Coleman säger. Han har funderat mycket, på livet i allmänhet och sin familj i synnerhet.

– Jag frågade i tiderna min äldsta dotter vad hon tycker om mitt yrke och det faktum att jag är mycket borta hemifrån. Hon sade att hon älskar det jag gör. Jag har hennes välsignelse. Det betyder inte att jag inte saknar ungarna men man kan inte få allt. Är man med i ett rockband får man glömma normalt familjeliv.

Något förbryllande men i själen en bra farsa det här, tänker jag.

Senare på kvällen ser jag Jaz Coleman gå upp på scen och håna nazister och allt som heter regering och luktar auktoritet. Det är en på många sätt bra spelning, intensiv och dystopisk men i grunden något så enkelt som fin rock’n’roll.

Vad som hände med gräset?

Har jag ingen aning om. På hedersord.

Tommy Pohjola

Killing… vem?

oktober 1st, 2010 | Skriven av Tommy Pohjola i musik - (Kommentarer inaktiverade för Killing… vem?)
Jaz Coleman kommer och talar om hur världen ligger till. Vi lyssnar.

Jaz Coleman kommer och talar om hur världen ligger till. Vi lyssnar.

Trettio år efter de första spyorna låter Killing Joke bättre än någonsin. Mäktigare, galnare och förvirrade till max.

Det är inte alls svårt att förstå varför och hur Killing Joke influerat band som Nirvana, Metallica och Soundgarden.

Ändå är det många som undrar – Killing Joke?

För att begripa måste man först till Maggie Thatchers sargade England, Brixton som brinner och Falklands som ska återerövras.

Domedagsprofetiorna, kvittona på människans bottenlösa dumhet och de maniska ljud-pamfletterna som krävde omedelbar revolution fanns där från dag ett i slutet av 1970-talet. Eller som sångaren Jaz Colemans bandkollega gitarristen Geordie uttryckte det i samband med evakueringen till Island: ”Varför tjacka t-tröjor när vi kan köpa regnskog. Kollektivt.”

Island?

Ja vad fan var det, mitt i kalla kriget och 10–12 år innan Oasis och Blur rockade Reykjavik på världskartan.

Det var apokalypsen, undergången.

Killing Joke flyttade till Island i februari 1982 för att slippa världens undergång. Slutet kom aldrig och småningom tog gruppen flyget tillbaka till västra London, fortfarande redo för slagsmål.

Killing Joke beskrivs ofta som en spin off av punken och nämns i sammanhanget, ja för helvete till och med i samma mening som Sex Pistols. Jaz Coleman hatar det. Eller som han uttryckte det i en av de allra första stora brittiska intervjuerna: ”Vi är inte det minsta punk. Vi är ärliga och reflekterar all skit som pågår omkring oss. Fatta att göra spelningar vecka in och vecka ut. Antingen det eller så ska man hela vägen genom mangeln som vi.”

Konfrontation i stället för kompromisser och fejk. Ockultism till och med. Sådant kan till slut driva vem som helst till vansinne och något i den stilen hände även Killing Joke. Efter hyfsade framgångar beslöt Jaz Coleman att satsa på klassisk musik. Han flyttade till Nya Zeeland.

Och hur låter det på nya skivan då? Tänk dig ett Depeche Mode och The Cure med distat hårt dubsound. En shaman på vox och friska dårar på gitarr och slaginstrument. Det blev ingen undergång men Killing Joke röjer som om de befanns sig mitt i världens undergång. Men det är bara ställvis deppigt och ofta bara terror och fananamma.

Här guidar självaste Jaz Coleman dig igenom Absolute Dissent låt för låt.

Om du inte är alls bekant med bandets musik förerslår jag gruppens andra självbetitlade album som utkom 2003. Det var en come back-platta med Dave Grohl vid keggarna. Kanske är det största orsaken till att cd:n är den mest lättillgängliga som Killing Joke gjort. Det är en stentuff rockplatta.

Som nummer två skulle jag gå på Democracy från 1996 och särskilt låten Savage Freedom. Fråga inte varför. Bara lyssna.

Efter detta intro är det dags för de verkliga arkiven. Köp rubbet från 80-talet. Mjäkigt ljud kanske. Ändå mäktigt. Nu förstår du vitsen.

Sedan åker du svarttaxi raka vägen till 2010 Absolute Dissident.

Så frågan är har du biljett till Nosturi 11.10?

Gomorron yxskaft: En afton med Megadave

juli 4th, 2010 | Skriven av Tommy Pohjola i musik - (Kommentarer inaktiverade för Gomorron yxskaft: En afton med Megadave)
Dave Mustaine | Lehtikuva, Vesa Moilanen

Dave Mustaine på Tuskafestivalen i Helsingfors | Lehtikuva, Vesa Moilanen

Dave Mustaine säger att han slängt stridsyxan, att han numera faktiskt är riktigt goddagmorjens med James Hetfield och dom andra  gubbarna i Metallica och att skvallerblaskorna därför nu kan stick-och-brinn.

Jag tycker det ser ut som att yxan finns kvar och är både farlig och fin. Enligt vår utsände redaktör Strang – som för övrigt twittrat flitigt som ”hblrock” samt redan levererat några bildförsedda bloggrapporter – är även Daves fingrar flinka som i begynnelsen. Och det var alltså ett tag, sedan. Vi snackar tidigt 80-tal och numera förgyllda koncept som speed och trash.

Föraktfullt talas det om nostalgidagen på Tuska och jag kan förstå det här snacket när jag tänker på ZZ Top i Puistoblues och någon version av Deep Purple som börjat spela på UF-gårdar.

Som sagt, en sista Tuskarapport inväntas. Stay tuned.

”Jag ska faa-an inte ha någe bubblor…”

juni 23rd, 2010 | Skriven av Tommy Pohjola i musik - (Kommentarer inaktiverade för ”Jag ska faa-an inte ha någe bubblor…”)

Prince of Darkness, mörkrets furste, Han som snortar pissmyror och käkar duvor och hatar hatar hatar såpbubblor.

Ozzy är gubbfan med fler tricks och storyn än de flesta andra i showbiz. Det mesta är dessutom sant. Och så prenumererar han på History Channel HD för han älskar alla dokumentärerna om Andra världskriget.

Scream är hans 19:e soloplatta. Absolut inte den bästa men inte heller sämsta. Jag gillar det lite hårdare stuket, industrial-finishen om vi säger så, som egentligen kanske inte är något nytt utan bara en naturlig fortsättning på det vi hörde på 1988-års No Rest For The Wicked. Sa jag 1988? Ett tag sedan, då.

Det jag inte gillar är titelspåret som verkar specialskrivet med tanke på arenaturnéer. Inte riktigt lik Ozzy. Sjung med-refrängen är bara jobbig. Varför i helvete gör man sånt? Soul Sucker är ett svart hål som man önskar att det fanns fler av. Nya gitarristen Gus G (”29-year-old Greek clone”, se här under) verkar stabil men varför måste de heta så, jag tänker t.ex. DJ Ashba med Guns N’Roses… Tony Iommi är ändå ett karlanamn.

Ozzy Osbourne live i Åbo kring midnatt på Ruisrockscenen den 9 juli.

Här lite pressröster om nya skivan:

ROLLING STONE | Ozzy Osbourne usually rises or falls to the level of his guitarists. He invented metal with Tony Iommi and wrote some of its greatest anthems with Randy Rhoads – but things went downhill when Zakk Wylde joined the band in 1988. Replacing Wylde is a 29-year-old Greek clone named Gus G. He’s got chops and shows them off on songs like ”Time,” but producer Kevin Churko has processed his riffs to the point that they sound like generic ”active rock.” It’s a shame, because Ozzy shows signs of life on the six-minute ”Diggin’ Me Down” and on ”Crucify,” where he compares himself to Jesus.

DAGENS NYHETER | Sedan mörkrets furste Ozzy Osbourne förvandlades till dokusåpagestalt har solokarriären fått ny fart. Förra skivan ”Black rain” var hans första riktiga studioalbum på sex år och uppföljaren filar vidare på ett modernare hårdrockssound. Öppningsspåret ”Let it die” är ett kompakt kraftpaket med industriella undertoner, och den digitala röstinfattningen klär den gamle fladdermusbitaren fint. ”Scream” rymmer både Sabbathriffande och akustiska överraskningar men också överproducerad arenarock och blodfattiga melodier. ”Folk tror fortfarande att jag bor i ett bayerskt slott, hänger upp och ner när jag sover och offrar fladdermöss över ett altare”, klagade sångaren i en DN-intervju 2007. Kanske borde han ändå överväga någon enstaka vampyrretreat ibland.

BBC Review | … Despite a new line-up in his backing band and considerable effort expended to make up for 2007’s abysmal Black Rain, Scream is yet another disappointingly mediocre effort. You can cut all the slack you like, but a spade is a spade. …

SVENSKA DAGBLADET | Ozzy Osbourne svär att han gör precis det han vill göra, att musiken kommer från hjärtat. Det är svårt att tro när nya skivan låter som något Rob Zombie ratat. Det känns mer sannolikt att någon kört den gamla vanliga ”jo, men det här gillar kidsen” för att motivera en sådan iskall och industriell inramning. När Ozzy faktiskt sjunger melodier – som i melankoliska Time – känner man igen sin gamla hjälte.

Rockflyget gick till Nassau

juni 8th, 2010 | Skriven av Tommy Pohjola i musik - (Kommentarer inaktiverade för Rockflyget gick till Nassau)

Bruce Dickinson och de andra gökarna i det klassiska brittiska rockbandet Iron Maiden släpper ny skiva i mitten av augusti. Plattan spelades in i en studio i Bahamas, samma studio där bl.a. Piece of Mind blev till. Här nedan finska skivbolagets pressriliis.

IRON MAIDENIN UUSI STUDIOALBUMI ”THE FINAL FRONTIER”JULKAISTAAN 16. ELOKUUTA

Iron Maidenin odotettu uusi studioalbumi The Final Frontier julkaistaan 16. päivä elokuuta. Uusi albumiraita El Dorado on ladattavissa ilmaiseksi mp3-formaatissa yhtyeen omien webbisivujen kautta osoitteesta www.ironmaiden.com. Laulaja Bruce Dickinson kertoo: “El Dorado’ is a preview of the forthcoming studio album. As we will be including it in the set of our Final Frontier World Tour (which opens in Dallas On 9th June – full dates below) we thought it would be great to thank all our fans and get them into The Final Frontier mood by giving them this song up front of the tour and album release.” Albumin on tuottanut yhtyeen pitkäaikainen luottotuottaja Kevin “Caveman” Shirley ja kansitaiteesta vastaa Melvyn Grant (mm. Fear of The Dark, Virtual XI ja Death on the Road). Albumi on äänitetty  Compass Pointin studioilla Nassaussa, jossa Iron Maiden äänitti myös klassikkoalbuminsa Piece Of Mind (’83), Powerslave (’84) ja Somewhere In Time (’86). Bruce Dickinson jatkaa: “The studio had the same vibe and it was EXACTLY as it had been in 1983, NOTHING had changed! Even down to the broken shutter in the corner…same carpet….everything… It was really quite spooky.  But we felt very relaxed in such a familiar and well-trodden environment and I think this shows in the playing and the atmosphere of the album” The Final Frontier on Iron Maidenin viidestoista studioalbumi kolmenkymmenen vuoden aikana (1980 – 2010). Albumeita on myyty maailmanlaajuisesti yli 80 miljoonaa kappaletta.

Kappalelista:

THE FINAL FRONTIER

1. The Final Frontier   8:40
2. El Dorado   6:49
3. Mother Of Mercy   5:20
4. Coming Home   5:52
5. The Alchemist   4:29
6. Isle Of Avalon   9:06
7. Starblind   7:48
8. The Talisman    9:03
9. The Man Who Would Be King  8:28
10. When The Wild Wind Blows    10:59

(kokonaiskesto 76:35)

Iron Maidenin laajamittainen Pohjois-Amerikan kiertue käynnistyy 9. kesäkuuta Dallasista. Elokuussa Iron Maiden esiintyy Euroopassa muutamilla suurilla festivaali- ja stadionkeikoilla.
Suomessa Iron Maiden esiintyy Sonisphere festivaaleilla Porin Kirjurinluodossa 8. elokuuta.
Basisti Steve Harris kiertueesta: “We’re hugely excited about this tour. I think the fans will really like the brand new stage production and lights and we will also be debuting one of the new album tracks, ‘El Dorado’. Our Texan fans will be the very first people anywhere to hear it live, so it will be interesting to see their reaction and how it goes down with the crowd on the night! Eddie has changed a bit for this tour but is possibly the most outrageous one to date…I can’t say too much about him as don’t want to spoil the surprise but I guarantee he will scare the hell out of you !”