Nöjesbloggen

Vi var säkert där också
Header

Fortfarande ont i själen

12.10.2010 15.45 | Skriven av Tommy Pohjola i musik - (2 kommentarer)

Jaz Coleman och Killing Joke påminner oss: Vi är omgivna av dårar och dumbommar.

Det här är en längre version av intervjun i Hbl onsdagen 13.10.2010

[ KILLING JOKE. Nosturi, Helsingfors må 11.10.2010 ]

Äh, vad fan. Eftersom alla försök att konventionellt sammanfatta planetens kanske argaste och hårdast tänkande rockband faller platt börjar vi med drogerna. Det är anmärkningsvärt därför att det är länge sedan rockbranschen allmänt ansågs vara en kulissverksamhet för allehanda skumma kemister. I dag är det bubbelvatten som gäller backstage och vid intervjuer.

– Hur mycket kan du skaffa? Jag ger dig en femtilapp.

Affärerna är i gång och undanstökade på ett par minuter. Kort konversation om utbud och efterfrågan. Två telefonsamtal. Done deal. Jag tänker: Det är just så här det går till på bioduken. Men detta är på riktigt.

Vi sitter i kaféet på Nosturi, kon­sert­arenan som ersatte Lepakko och på tio år blivit Tavastias konkurrent.

”Vi” är fem journalister och Jaz Coleman, sångare och en av fyra hjärnor i Killing Joke. Det är yngsta i sällskapet, en tjej med punkfrisyr, som helt utan betänkligheter ringer in leveransen.

Jag tänker igen: Mycket har jag sett och till och med klarat av ett bångstyrigt kontrollfreak som Yngwie Malmsteen. Men det här tar priset. Dessutom ringer fotografens mobiltelefon samtidigt som affärerna ros i hamn, med Star Wars-signaturmelodin som ringsignal. Weirdness.

Det är nu bevisligen i alla fall lite droger i sex, drugs and rock’n’roll.

Aldrig mera till Island

Jaz Coleman är i femtioårsåldern och ser fantasiskt välmående ut. Främsta orsaken, säger han, är att han släppte alkoholen för fem år sedan.

– Min läkare sade till mig att jag kan hälla i mig bara två drinkar per dag. Två! Sådant blir man bara arg av. Så jag slutade helt.

I stället suger han gärna på en fin cigarr efter spelningen eller, som han uttrycker det, harmlös joint.

– Here’s to crime!, säger han och höjer en sockerfri energidryck.

Resan till Sandviken i Helsingfors har varit lång. I Killing Jokes bagage finns den tunga insikten om världens undergång, ockultism och astrologi. Jädrans fin rockmusik.

Bandet grundades inte i slutet av 70-talet för att toppa albumlistorna utan för att världen runtom kring höll på att brinna upp. Det gör den fortfarande, förstås, och det finns mycket att säga.

– Vi är tre dagar från fullständig anarki, lyder den gällande slutsatsen.

Det är när maten tar slut i jordens överbefolkade regioner som revolutionen börjar, analyserar Jaz Coleman.

– Det sade vi för 30 år sedan och folk tyckte att vi är galna. Jag gillar revolution.

I dag är det inte så många som hävdar att Jaz och hans Killing Joke är knäppa. Överbefolkning, övergödning, klimatförändring, mystiska epidemier och så alla dessa förbannade krig – det är allt helt normalt stoff i vilken som helst nyhetssändning, saker som man talar och varnar om i skolan, som folk studerar och även utövar.

Jaz Coleman bor stora delar av året på en ö hundra kilometer utanför Nya Zeelands kust. Det är en stillsam omgivning. Lite folk.

– När jag växte upp i England kunde man på nätterna se massor med såna lysande insekter. Massor. Och det fanns fisk i haven. Nu är allt borta. Samhället är sjukt.

– Överbefolkningen var en orsak till att vi hoppade på Islandsflyget för 28 år sedan.

Island, ja. Enligt officiell mytologi flydde Killing Joke undergången. I verkligheten grundade Jaz och gitarristen Geordie en knarkfabrik.

– Vi levde som kungar. Skeppade marijuana till och från Heathrow i kassettfodral. Vi tog flyget tillbaka precis innan polisen slog till. Undra på att vi inte är välkomna längre.

– Inte för att jag skulle vilja åka till Island igen. Där växer ingenting, det är en sten mitt i Atlanten. Släpp en atombomb på ön och den finns kvar.

Pop pop popmusik!

Jaz Coleman tittar inte på teve, han vet knappt vad en mobiltelefon är och givetvis surfar han inte på nätet. Han får frågan om var han i så fall inhämtar informationer. Svaret är häpnadsväckande i all sin enkelhet.

– På kaféer, från andra människor. Jag älskar den europeiska kafékulturen. Den kan jag sakna i Nya Zeeland. Men det är också allt som är bra med EU. Unionen bryr sig inte ett skit om människorna. De förgiftar oss långsamt. Slå upp det på internet.

Ordet ”de” förekommer ofta i Jaz Colemans tal. ”De” är vem som nu råkar ha makten att förstöra.

Någon runt bordet lyckas skjuta in en fråga om musik. Det är en bra fråga. Det är ju ändå därför vi och Killing Joke är här, för musiken.

– Jag följer inte med det som pågår i popbranschen. Det intresserar inte. Det som är ”inne” representerar allt det som är ruttet i samhället. Snabba cash i hundra knyck. Och folk går på det, tyvärr. Rebellerna är borta. Allt är utslätat. Punk? Haha. Lady Gaga. Haha.

Det är klart att han inte menar Killing Joke.

– Det här bandet har varit en underbar resa. Vi har lärt oss mycket och det bästa med det är att resan inte är över. Jag gillar revolution. Och det är revolutionerande grejer som jag säger.

Killing Joke är också Jaz, Paul, Geordie och Youth högskola och inte bara det utan deras skola.

– Ingen av oss har någon formell utbildning, ingen har examen. Det vi kan har vi lärt oss med Killing Joke. I dag är det några professorer i elektronisk musik i bandet, en druid och en präst. Utbildning är viktigt. När jag fick lite pengar över investerade jag dem i musikutbildning. Åtta år senare hade jag en ny karriär.

Det var ett genialt drag. Jaz Coleman är i dag förutom dyrkad rocksångare och poet (läs sångtexterna!) även orkesterdirigent i Prag och han skriver klassisk musik. Samarbetet med symfoniorkestrar i London och Auckland har gett honom bland annat tre Grammy-pris. Basisten Youth är mannen som producerade The Verves ”Urban Hymns” och Primal Screams ”Riot City Blues”. Osv osv.

Min tur att ställa en fråga. Jag kan inte låta bli att undra, säger jag, om du som spår en så dyster framtid kan säga om jag som har vadå kanske fyrtio år kvar på jorden över huvud taget ska fundera på morgondagen.

Jaz Coleman tittar mig i ögonen och ler sitt fullständigt avväpnande och största möjliga leende.

– Du är 40 år gammal? Barnrumpa. Kolla bilderna av mig för fem år sedan. Jag var förstörd. Titta på mig nu. Så visst finns det en bra framtid, don’t worry.

Bra farsa, trots allt

Intervjun som ”absolut måste vara över på 15 minuter” (vanligt skivbolagsjidder) pågår i en och en halv timme. Egentligen är det en monolog. Predikan? Nja, det är fiffiga saker Jaz Coleman säger. Han har funderat mycket, på livet i allmänhet och sin familj i synnerhet.

– Jag frågade i tiderna min äldsta dotter vad hon tycker om mitt yrke och det faktum att jag är mycket borta hemifrån. Hon sade att hon älskar det jag gör. Jag har hennes välsignelse. Det betyder inte att jag inte saknar ungarna men man kan inte få allt. Är man med i ett rockband får man glömma normalt familjeliv.

Något förbryllande men i själen en bra farsa det här, tänker jag.

Senare på kvällen ser jag Jaz Coleman gå upp på scen och håna nazister och allt som heter regering och luktar auktoritet. Det är en på många sätt bra spelning, intensiv och dystopisk men i grunden något så enkelt som fin rock’n’roll.

Vad som hände med gräset?

Har jag ingen aning om. På hedersord.

Tommy Pohjola

Killing… vem?

01.10.2010 10.29 | Skriven av Tommy Pohjola i musik - (Kommentarer inaktiverade för Killing… vem?)
Jaz Coleman kommer och talar om hur världen ligger till. Vi lyssnar.

Jaz Coleman kommer och talar om hur världen ligger till. Vi lyssnar.

Trettio år efter de första spyorna låter Killing Joke bättre än någonsin. Mäktigare, galnare och förvirrade till max.

Det är inte alls svårt att förstå varför och hur Killing Joke influerat band som Nirvana, Metallica och Soundgarden.

Ändå är det många som undrar – Killing Joke?

För att begripa måste man först till Maggie Thatchers sargade England, Brixton som brinner och Falklands som ska återerövras.

Domedagsprofetiorna, kvittona på människans bottenlösa dumhet och de maniska ljud-pamfletterna som krävde omedelbar revolution fanns där från dag ett i slutet av 1970-talet. Eller som sångaren Jaz Colemans bandkollega gitarristen Geordie uttryckte det i samband med evakueringen till Island: ”Varför tjacka t-tröjor när vi kan köpa regnskog. Kollektivt.”

Island?

Ja vad fan var det, mitt i kalla kriget och 10–12 år innan Oasis och Blur rockade Reykjavik på världskartan.

Det var apokalypsen, undergången.

Killing Joke flyttade till Island i februari 1982 för att slippa världens undergång. Slutet kom aldrig och småningom tog gruppen flyget tillbaka till västra London, fortfarande redo för slagsmål.

Killing Joke beskrivs ofta som en spin off av punken och nämns i sammanhanget, ja för helvete till och med i samma mening som Sex Pistols. Jaz Coleman hatar det. Eller som han uttryckte det i en av de allra första stora brittiska intervjuerna: ”Vi är inte det minsta punk. Vi är ärliga och reflekterar all skit som pågår omkring oss. Fatta att göra spelningar vecka in och vecka ut. Antingen det eller så ska man hela vägen genom mangeln som vi.”

Konfrontation i stället för kompromisser och fejk. Ockultism till och med. Sådant kan till slut driva vem som helst till vansinne och något i den stilen hände även Killing Joke. Efter hyfsade framgångar beslöt Jaz Coleman att satsa på klassisk musik. Han flyttade till Nya Zeeland.

Och hur låter det på nya skivan då? Tänk dig ett Depeche Mode och The Cure med distat hårt dubsound. En shaman på vox och friska dårar på gitarr och slaginstrument. Det blev ingen undergång men Killing Joke röjer som om de befanns sig mitt i världens undergång. Men det är bara ställvis deppigt och ofta bara terror och fananamma.

Här guidar självaste Jaz Coleman dig igenom Absolute Dissent låt för låt.

Om du inte är alls bekant med bandets musik förerslår jag gruppens andra självbetitlade album som utkom 2003. Det var en come back-platta med Dave Grohl vid keggarna. Kanske är det största orsaken till att cd:n är den mest lättillgängliga som Killing Joke gjort. Det är en stentuff rockplatta.

Som nummer två skulle jag gå på Democracy från 1996 och särskilt låten Savage Freedom. Fråga inte varför. Bara lyssna.

Efter detta intro är det dags för de verkliga arkiven. Köp rubbet från 80-talet. Mjäkigt ljud kanske. Ändå mäktigt. Nu förstår du vitsen.

Sedan åker du svarttaxi raka vägen till 2010 Absolute Dissident.

Så frågan är har du biljett till Nosturi 11.10?