Nöjesbloggen

Vi var säkert där också
Header

Blir Ruisrock en lokal festival?

05.02.2013 16.36 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för Blir Ruisrock en lokal festival?)

Dagens meme på facebook och twitter måste ha varit skämten kring Ruisrocks artistrelease i förmiddags. ”Stoppa pressarna – HIM och The Sounds kommer till Ruisrock” var kontentan. Och för dem som inte fattar det roliga, så är det en pik mot de lata arrangörerna, för om det är någon som regelbundet uppträtt på Ruisrock under 2000-talet så är det just Ville Valos och Maja Ivarssons respektive rockorkestrar. Nära delad första plats också kommer svenskarna The Ark, Hellacopters och Backyard Babies.

De intressanta namnen däremot var – för mig personligen – Editors (UK, bilden t.h.), som visserligen besökt oss rätt flitigt också tidigare, och som gjorde Finlandsdebut på just Ruisrock 2006. De kommer med nya uppsättningen – utan leadgitarristen Chris Urbanowicz som i fjol ersattes av Justin Lockey och Eliott Williams – och förhoppningsvis det nya albumet som bandets ledare Tom Smith jobbat på sedan 2010.

Fredagens övriga utländska toppnamn är Finlandsvännerna Hurts (UK) och Pendulum-spinoffen Knife Party (AUS), och Band Of Horses (USA) med sin softa americana. Någon skulle säkert nämna Jessie Ware (UK) som toppnamn också. Själv tar jag sikte på ”Finlands bästa band” Pää Kii. Det är inte mycket klassisk punk på mainstreamfestivaler numera.

Årets absoluta höjdare (hittills) är ändå Crystal Castles (CAN, bilden t.v.) som tillsammans med HIM toppar lördagen. Svenska Icona Pop lär få lite uppmärksamhet också. Bland de årligen återkommande finska artisterna är naturligtvis PMMP på plats, liksom Michael Monroe och CMX. Glädjande nog kommer också Disco Ensemble och vad jag förstått så blir någon säkert glad av årets hipsterkung Karri Koira.

Söndagen är (hittills) helt död, om man inte råkar ha missat samtliga The Sounds-spelningar tidigare. Då kan det rekommenderas. Att lida genom J Karjalainen och Haloo Helsinki för att se Maja sitta på huk kan eventuellt vara värt det, i och för sig. Ah visst, Sin Cos Tan är där och svävar också. Och många fler akter kommer ännu att aviseras.

Helt övertygad verkar inte heller marknaden vara med Åbofestivalens utbud i år. Trots att biljetterna släpptes i dag kom Ruisrock inte ens in på top-5 hos biljettmånglaren Tiketti. Hårdrockspartyt Rock The Beach som arrangeras en vecka tidigare (26–29.6) och stoltserar med Rammstein, Paramore, 30 Seconds To Mars, Green Day, Stone Our och Queens Of The Stone Age håller stadigt förstaplatsen. Rock The Beach tar 150 euro för tre dagar, medan Ruisrock tar 120 euro, och för huvudstadsborna tillkommer då hotell och resekostnader.

Det ser ut som om Ruisrock – äldst och tidigare störst och vackrast i festivalsommaren – i år tar ett yttermera steg mot att bli en lokal angelägenhet för Åbo med omnejd. Men ok, det är länge till sommaren ännu.

Vilken artist skulle Ruisrock behöva sajna för att få dig att åka dit i år?

Ruisrock del 2 – Vaniljtigern vann!

11.07.2010 16.52 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för Ruisrock del 2 – Vaniljtigern vann!)

Maja-maja!

Det är hett i Åbo. Det är grymt hett, och på lördag ville alla ut till Runsala. Förväntningen var över 30 000, men att vi var 10 000 fler än dagen innan märktes inte på plats. De flesta av ”mina” band hade det ganska glest i publiken, men jag tröstar mig med det beror på att jag har så raffinerad musiksmak att den stora massan inte hänger med.

Så till exempel, när jag, redaktör Bergholm, redaktör Sundell och högst fyrtio andra satt i det dammiga gräset vid lilla scenen stod 25 000 andra uppe vid åkern och diggade Kotiteollisuus, detta den finska ”äijähevins” mest förtappade bastard. Att Jouni ”Hylje” Hynynen anses vara en intellektuell och poet säger precis allt man behöver veta om det mentala klimatet i Finland. Finns inget att veta.

The Specials!

På lilla scenen uppträdde de Finlandsnostalgiska svenskarna Darya och Månskensorkestern, som spelade klassisk finsk tango. Kanske inte vad doktorn ordinerade för en stekhet eftermiddag på en scen sponsrad av hippa skomärket Converse, men där satt vi, dels av ren lättja och dels för att alternativet hade varit svensken Ninos ”Prince Of Assyria” Dankha, årets mest överhajpade artist i Finland. Det räckte med att Maria Veitola hyllade karl’n i sin talkshow så sprang alla i innegänget  och köpte hans album. Här steg den upp på listan, i Sverige har barytontrubaduren sålt max hundra ex.

The Baseballs däremot har sålt hundratusentals ex av sin rockabilly-pop bara i Finland. Jag träffade bandet senare under fotismatchen, och de visste berätta att deras album var fyra på brittiska listan. ”Wow liksom, jag var säker på att engelsmännen skulle strypa er när ni steg av flygplanet i Heathrow”, sa jag. Muttrande skratt …

Terry från The Specials.

Och så var det dags för veckans avsnitt i ”hylla Disco Ensemble”-följetongen. Varenda en av deras låtar är som små paket av energi – kunde man äta ens ett av dem skulle man leva till jul på det. Samtidigt visste Redaktör Hell berätta att basisten Lasse Lindfors är den mest avslappnade typ han någonsin träffat. ”Om någon skulle avrätta hans familj framför hans ögon skulle han antagligen bara stå där och rycka på axlarna”, sade Kjell. Jag gav mig inte in i debatt om ämnet. Men, alltså, hyll hyll Disco Disco.

Sen var det The Specials på tur, och nu för fan Juhani Merimaa och alla andra som ansvarar för artistplaneringen: Vad i h-e-l-v-e-t-e gjorde The Specials i tältet!? De om någon borde ju ha varit på strandscenen och satt fart på dammet. Deras two tone är helt sjukt sprittande, till och med en halt vit man med diskbråck skulle slå fötterna i taket till den rytmmaskinen. Men nej, på strandscenen spelar i stället sopor som Maija Vilkkumaa och Irina … WTF!? jag lovar, det hade varit årets konsert på festivalen, men nej, nu fick stackars Specials stå i det mörka, halvtomma tältet och lira. Men alla som var där fattade. Där har ni en tajt jävla orkester. Jag är fortfarande upprörd. Men bra var det, alltså.

Redaktör Sundell förevisar Rude Boy-style vid Specials gig.

Efter att ha dansat lite rude boy style till Specials övertygade redaktör Sundell mig att följa med till strandscenens artistbastu. Backstagen på strandscenen är för stjärnor och special guests only, men det var ingen som brydde sig om att kolla pass särskilt noga. ”I’m with him”, sa jag bara och någon nickade. Men det blidde inte bastu, för jag bongade Jussi 69 och Mike Monroes nya trummis Karl ”Rockfist” Rosqvist, hemma från västra Nyland, och gick och satte mig med dem. Backstagen är bra, för allt är gratis och det är en massa kändisar som kommer och går, så varför inte sitta där och stekas i solen medan Amon Amarth röjde på scenen bredvid.

Mike!

Karl flyttade som 16-åring till Sverige, och senare vidare till Los Angeles, där han kom in i rockkretsarna. Det är alltid någon som behöver en bra trummis, men det har varit ”hårt och fattigt” för mr Rockfist. Hoppas det fixar sig i framtiden. Monroes nya band har åtminstone potential att hållas på ytan en tid. I höst blir det Englandsturné med Motörhead! Att fuck yeah!

Men Jussi 69 alltså, killen med håret var på Ruisrock och ”jobbade”, dvs lät ett tusental fans fotografera sig med honom, och så fick de bilden på ett kreditkort från Nordea. Ett riktigt kort, visserligen, men ”jag skulle vilja se dem försöka betala med det någonstans i Östeuropa, haha!” Business is good, och medan vi satt och sög i oss en bira hann Jussi dessutom göra en deal med en smoothieförsäljare om smoothiepromotion. Inte illa för en dags arbete.

Michael Monroes keikka var också bra. Karl’n flängde runt och hängde i riggen som vanligt, och de nya låtarna Your Next och Motorheading For A Fall var kanske de bästa i setet. Det bådar gott. Redaktör Sundell var nybastad och imponerad. ”Gotta respect them rockers!”

The Sounds fick avsluta kvällen. En stor ära egentligen, lördagens headliners på 40-års jubileumsfestivalen. Fick känslan att Merimaa hyser samma pappa-känslor för dem som för HIM. Sounds har ju varit regelbundna gäster under hela sin karriär.

Jesper och Maja i Sounds.

Den som såg senaste numret av Rumba kunde knappast undgå pärmbilden som visade en lite slarvigt rakad Maja. Flickorna här i gänget har varit lite upprörda över bilden, men om man ska spreta med benen som Maja får man räkna med att det dyker upp bilder av den kalibern också … Paula i PMMP kommenterade saken också, och ”vågade” göra en Maja-posé eftersom ”Rumbas fotograf inte syns till just nu”.

Hur som, den ultimata frågan under kvällen blev ”vem sku man laitta: Felix eller Maja?” Bägge fick röster över könsgränserna, och varifrån smeknamnen ”Vaniljtigern vs Chokladpuppen” kom behöver vi inte utveckla här, jag mår fortfarande lite dåligt av hela debatten … Det räcker med att konstatera att The Sounds tog hem spelet om publikens hjärtan. Det var ingen som ifrågasatte deras rätt att toppa rostern på jubileumslördagen. Födelsedagsfester ska ju firas familjevänner emellan.

Sent på kvällen spreds ett tråkigt rykte att en person dött i publiken, men det visade sig falskt, som tur. En ambulans kom och hämtade någon som fått ett sjukdomsanfall, och medan blåljusen försvann i skogen lystes havet utanför Runsala upp av ett enormt fyrverkeri.

Grattis på födlarn, Ruis!

Ruisrock del 1 – Iz all about Oz

10.07.2010 14.59 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för Ruisrock del 1 – Iz all about Oz)

Redaktör Strang nyper Viking i rumpan. Kul.

Om man betalar 200 euro för en personbil har man rätt att vara skeptisk, men pytt – My Toyota Is Fantastic som det står på dekalen i bakrutan. Premiären på Åbo motorväg gick på 180 minuter blankt. Ett par Audin och en Porsche swooshade förbi men det bjuder jag på.

Installerad på Holiday Inn och med ett Åbo badande i solsken är det inte mycket att gnälla över. Flytet är på, ackrediteringen gick på nolltid (men inga drinkbiljetter i år heller wtf!?) och den traditionella skumpan knäcktes i väntan på mediabåten vid Aurastranden.

Redaktör Käkelä på båten ut till Runsala.

Har man inte sk. vip-pass för båten är det bussen och två kilometer språngmarch med lätt packning som gäller (eller hur, redaktör Pohjola ;) men det är allt fler som fattat att cykel är det överlägset bästa sättet att ta sig ut till Runsala. Cykelparkeringen har vuxit för varje år, nu var den rent löjligt stor. Skulle inte vilja leta min hoj där i nattmörker. Men å andra sidan, att köa till båten är något av det mest deprimerande man kan göra. Ibland tar det upp till två timmars köande att komma till stan. Hell on Earth.

Pyhät Tepot: "Kuka haluu dokaa jee jee jee"

Ett av fredagens uppdrag var att kolla exakt hur skit de nya ungtupparna Pyhät Tepot egentligen är. Svaret blev kluvet: sångaren Sipe Sontaläjä skulle inte träffa en ton om den så stod i hans ansikte och grinade, men bandet var helt ok, fucktist! Lite konstigt att placera ett av de hetaste ungdomsnamnen just nu på ölområdets lilla scen. Det innebar att fansen (som alltså alla är under 18 år) stod och hängde bakom ett hönsnät utanför och dreglade. Synd för dem, verkligen. Men igen ett bevis på att hela idén med skilda ölområden är ohållbart.

Hönsnät och annat relaterat diskuterade jag för övrigt med redaktör Bergholm för YLE Vega, som är på plats och gör ett festivalreportage. Lyssna på tisdagen!

Redaktör Bjon var inte chaufför eftersom hon "saknar körkort."

Efter Tepot gick vi och kollade Rise Against som var överraskande bra, och fick igång en ordentlig circle pit framför scen. Men som redaktör Bjon påpekade, det var lite generisk fiilis på sångaren Tim McIlraths röst – alla amerikanska ”punk”-band ska ha den där samma stadiga men ungdomliga stämman. Billy Talent och NOFX var ju också på plats samma dag, och bevisade att vi hade rätt.

Fat Mike. När amerikaner blir äldre är det vanligt att håret blir blått.

NOFX förresten, de var väl på Ruisrock senast 1993 då de var som mest i ropet, men deras dåliga attityd är kvar. Fittas med publiken så mycket ni hinner, bara! Det är du som blivit tjock, Fat Mike, i ditt blåa hår haha! Ännu tjockare var El Hefe (sic). Men skitkul var det, karnevalstämning och ett perfekt festivalband. Och vi fick förstås Kill All The White Man som avslutare. Man blir glad. Muy bueno!

Redaktör Grönroos hade sett en mycket intressant dröm förra veckan.

Men alla andra band å sidan, det enda som gällde var Ozzy Ozzy Ozzy. Redaktör Grönroos jobbade hela dagen på en fylla som skulle motsvara Ozzys trettio år i smeten, och han kom ganska nära. Vi fick bland annat höra en lång detaljerad beskrivning om en dröm han sett förra veckan. Mycket intressant, något om Day After Tomorrow och mumier. Ring själv och fråga. Men en unik upplevelse var det, att fysiskt känna hur man åldras bara av att lyssna på en annan människa prata. Tack för det!

I och med att Ozzy var enda superstjärnan på plats ville naturligtvis alla fotografera honom. Vi var 400 pers som anmält intresse. Tio valdes ut, och jag var en av dem. Tack till Katja på Sony! Så nu får ni verkligen njuta av bilderna här nedan, det var många bra fotografer som inte fick en chans på grund av de här :) Recensionen av Ozzy-giget finns att läsa på söndag i Hbl!

Följ oss också på Twitter, om ni inte redan gör det. Vi heter @hblrock.

Oz.

Gus G.

Oz.

Ruisrock del 0 – att packa och dra

09.07.2010 11.03 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för Ruisrock del 0 – att packa och dra)

Sitter hemma vid frukostbordet – svart kaffe, en cigg och … ja, det var det. Läste min egen artikel om Ozzy Osbourne i dagens Hbl och var inte helt skamfilad efteråt, det är en ovanlig känsla för oftast är det bara en ren plåga att läsa sina texter i tryck. Man blir aldrig luttrad, och det är alltid någt horribelt sakfel som petar en i ögat och sänder skamsköljningar över en resten av dagen. Men Ozzy-artikeln var ok! Och då hade jag ju en förbannat bra källa, dvs Ozzys självbiografi I Am Ozzy som är det roligaste jag läst på länge.

På tal om frukost, under Black Sabbath-tidens turnéer i USA brukade Bill Ward alltid ta exakt samma frukost varje morgon: en kopp kaffe, ett glas apelsinjuice, ett glas mjölk och en öl. ”Kaffet är för att jag ska vakna, juicen för att jag inte ska bli sjuk, mjölken för att hålla magen i skick, och ölen såjag kan somna om.” Anekdoten fortsätter med hur Bill en morgon spyr upp en dålig pizza rakt in i turnébussen luftkonditionering och … nå ja, läs själv. Svinkul! Och lärorikt.

I kväll ska alltså Ozzy uppträda på Ruisrock, och jag spanade in lite Ozzy-setlistor från turnén så här långt. Jag valde den från Italien 5 juli och gjorde en Spotify playlist av den. Börjar med Bark At The Moon och innehåller Mr Crowley så jag är ganska nöjd. Perry Mason hade inte skadat heller, men man kan inte få allt (om man inte är Ozzy själv – läs boken för fan!)

Så, efter frukost blir det packa och dra till Åbo med min nya bil. Den går nästan 100 km/h innan den börjar skaka loss muttrar så jag överväger gamla Åbovägen. Ackreditering på Marina Palace och så siktar vi på att hinna se boogieveteranerna Canned Heat (USA) kl 18.

För er som inte är på väg gjorde jag en Spotify playlist med alla band som uppträder i Ruisrock i år. Alla utom Disco Ensemble, Lapko, Baroness (UK) och någon till. Hälften är inhemskt, men lyssna i alla fall, allt är inte crap för det.

En genre som är brett representerad i år är högmelodisk extreme metal. Det börjar med Finntroll, Arch Enemy och Baroness på fredag, Turisas och Amon Amarth på lördag, och avslutas med Sonata Arctica på söndag. Grattis, nerds!

Min planerade fredagsrutt går: Canned Heat, Pyhät Tepot, Rise Against, NOFX, Baroness, Billy Talent, Ginger Ninja och Ozzy. Lördagen Disco Ensemble, The Specials, Amon Amarth, Jätkäjätkät och The Sounds. Söndag The Sonics, Belle And Sebastian, Midlake, The Ark, Regina Spektor, Florence och … oh shit!!! Det är final i fotbolls-VM samtidigt som Slash spelar!!! Nå vi tar den debatten sen … KOLLA HELA RUISROCKPROGRAMMET HÄR.

Hörs senare! Nu ska jag packa och dra.