The Artist Formerly Known As Sipe Sontaläjä aka. Steven Riekki. (Sami Siilin / Flickr)

Ibland får man ett infall som man bara går med … folk pratar alltid om hur man ska följa sin intution, men i vissar fall finns det faktiskt inget värde i att ”lyssna på sin inre röst” och ”bara göra”. Ibland går det åt helvete med oanade konsekvenser. Ibland är det inte ens frågan om intuition, utan helt enkelt en riktigt dålig idé.

Det brukar ju handla om tatueringer – den där stratocastern eller kyrkbåten man lät hacka in i skinnet på Provinssirock ’95 – men i veckan fick jag två färska exempel på andra idiotier som man ångrat, kommer att ångra eller eller åtminstone borde ångra.

I går hörde jag nämligen att superpopulära tonårspunkpopbandet Pyhät Tepots sångare Sipe Sontaläjä vill byta artistnamn. Han säger nu att han ångrar namnvalet, som blev påhittat under nån form av alkoholförgiftning.

Det var säkert roligt i början (nej, det var det inte) men sedan Tepot stigit från de sjaskiga källarhålen till större estrader och blivit regelbundna gäster i press och tv, har det börjat pärtta Sipe att se sitt namn skrivet.

”Jag har funderat på det här ända sedan Paska-Ben och jag grundade bandet … Sipe Sontaläjä (sv. ’Dynghög’, en. ’pile of manure’) är ett dumt och smaklöst namn … ”

Det stämmer, Sipe! Eller ursäkta, Steven Riekki, som han numera heter. Tydligen ett artistnamn han använt med sitt första band The Strutzie (se där ett bra namn!) och påföljande Mean Street.

Vi funderade med kollegan Kvist hur mycket av Teppos framgång som låg i namnet Sontaläjä, och huruvida pilen nu kommer att peka neråt … kan man bara byta så där? Sontaläjä, i all sin idioti, reflekterade en viss omdömeslöshet och laissez passer-attityd, signalerade att saker inte är så allvarliga och vi själva i allra minsta grad. Kommer namnbytet uppfattas som att pisset stigit i skåpet åt karl’n? Är han för fin nu? Tar de sig på allvar nu? För ärligt talat är det ganska crap musik … Åtminstone de som velat hoppa av hype-skutan har nu en fullgod ursäkt: ”jag digga dom då när dom ännu var uugee, när Sipe ännu hette Sontaläjä”.

Trion har lika kul på scen som i studion. (Fotograf okänd)

Veckans andra ”delete, delete” kommer från rockpopparna Home Junior (se där ett riktigt riktigt skit bandnamn) från Palokka i Jyväskylä, och jag kan knappt räkna alla de sätt på vilka deras senaste tilltag är en dålig idé.

Trion har spelat in ett nytt album, och som teaser erbjuder de samtliga sina låtar – mixade ihop på ett och samma spår. Man kan lyssna på eländet här. Det går inte länge, jag har försökt.

Nu är det någon som påstår att det är humor, och det är det också, liksom det är marknadsföring (och jag hatar mig själv för att jag skriver om det). Men det är den totala bristen på respekt för sina egna låtar och sig själv som kreativa artister, som bandet här uppvisar. Och det stör mig på något sätt oerhört. Varför i helvete gör ni låtar överhuvudtaget? Vad kan möjligen vara idén med en så här mix?

Mediokra talanger måste naturligtvis gripa alla möjligheter till uppmärksamhet, och det får jag unna dem. Men det kan väl inte vara bara jag som tycker hela tilltaget är sjukt pinsamt och rent nonsens? Och att de dessutom fick skivbolaget att göra promotion kring det med ruirken ”home junior ger bort sitt album gratis på nätet” stör mig ännu mera. Inte för att jag känner mig snuvad på ett album medioker poprock, utan för att vitsen är så billig att den hör hemma i Bemböle-kategorin fån 50-talet, teknologernas wappentidning – eller, som i detta fall, Tammerfors.

Hur sku det ha varit att lämna skämtet på bastulaven och tänkt efter lite, en gång till …? Bäst för mig att lämna analyserna och gå vidare förrän jag sätter det berömda kaffet i v-kragen.