Nöjesbloggen

Vi var säkert där också
Header

Anvil! Hur gick det sedan?

08.11.2010 14.44 | Skriven av Tommy Pohjola i musik - (en kommentar)

Efter förevisningen är det nära till tårar. Hur kan de här gubbarna ha stått så totalt på fel sida av stängslet hela karriären? Herregud. Sämre hårdrocksgrupper lyckades ta sig till Betty Ford-kliniken, kriga med en armé jurister och dra sig tillbaka i Bahamasvärmen för att snorta de sista linorna innan betygsutdelningen.

Det var en god gärning av statstelevisionen att sända ”Anvil! The Story Of Anvil” på lördagen.

METAL ON METAL (1982): This is first of the 2 albums ANVIL is most known for (the other being FORGED IN FIRE, 1983). It is the greatest album ever recorded by anybody.

I introt till den prisbelönta filmen om de sympatiska kanadensiska förlorarna säger Lemmy ”It’s really all about timing”. Han framstår – igen – som den ärligaste mannen i rockbusiness. Lemmy liksom gillar hårt Anvil men det är sedan allt. Ingen teater. Lars Ulrich, Tom Araya och Slash lyckas bara delvis täcka sitt ointresse för bandets sorti från den tunga rockens elit.

Trailer: Anvil! The Story Of Anvil

Ungefär halvvägs in i dokumentären får vi se en mycket talande scen. Tack vare filmen (som hade världspremiär för några år sedan) är Anvil bokade till Sweden Rock i Sölvesborg. Sångaren och gitarristen Steve ”Lips” Kudlow hänger backstage efter förmiddagsspelningen. Han känner alla: Tommy Aldridge, Carmine Appice, Mathias Jabs och så vidare. Ingen känner ”Lips”.

Efter ytterligare något fantastiskt misslyckande vill också fruarna äntligen ge upp. ”Det är över”, säger de. ”30 år har gått men ingenting har hänt. Nu får det vara nog”. Man förstår frustrationen. Damerna sitter på vingliga plastbänkar på en vissen förortsbalkong.

Framgår att trummisen Robb Reiner är en mångsidig artist långt in i själen men tavlan med den håriga bajskorven i toalettporslinet. Vad fan?

Och så slåss de hela tiden, förstås. Och när de inte gör det förklarar Lips och Reiner sin brödrakärlek till varandra.

Hemma efter Europaturnén, där allt som kan gå åt helvete också gör det men Lips bara säger att har vi ingen turné så kan ju inte heller något gå åt helvete vilket betyder att det trots allt är turnéer man ska göra, knackar Anvil på hos EMI med nytt material i bagaget. Skivbolaget är ett av få kvarvarande dinosaurier i popbranschen. A&R-killen som är ungefär lika gammal som Lips och Robb förklarar att ”det måste kännas rätt” och att ”de hör av sig snart”. Man vet  genast vart åt det barkar.

Att skicka en demokassett (!!) till demonproducenten Chris Tsangarides (hej, Metal On Metal ÄR en bra platta) är ett bra drag av Lips. Det blir briljanta filmsekvenser som omedelbart för tankarna till terapisessionerna i Metallicas ”Some Kind Of Monster”. Utan skivbolag måste bandet själv skramla ihop för att täcka inspelningskostnaderna. Lips försöker med telefonförsäljning, ett öde man inte önskar sin värsta mardröm. Och nej, det går inte alls bra.

Efteråt är sensmoralen klar. Det viktigaste är att ha en bra manager. Alltså en riktigt jävla tajt manager så att man som 50-åring slipper spela heavy metal i rumänska idrottshallar som rymmer 20 000 men som lockar bara 147 personer.

I dag har jag letat efter ytterligare livstecken på Anvil. Det är låg puls där ute. Framgår att filmen, boken och två nya album gjort att bandmedlemmarna nu kan koncentrera sig på musiken.”Jag behöver inte längre jobba på måltidsservicen”, berättar Lips på en icke-officiell Anvilsajt.

Alltid något. För under rubriken ”turnédatum” är det tomt. På icke-officiella och officiella sidor.

Snart står vi i Stora Skuggan

12.02.2010 18.32 | Skriven av Tommy Pohjola i musik - (Kommentarer inaktiverade för Snart står vi i Stora Skuggan)

Some things never change. Martha Stewart till exempel. Och Keps-Rikke, som med våld ska gå på Iron Maiden. Alltså ska det bokas flyg och hotell och kapsäckar ska fyllas med flip flops och crocs och plåster. Adressen är Sonisphere, Stora Skuggan i Stockholm. Datum är lördagen 7 augusti, alltså samma helg som festivaltåget når Björneborg på andra sidan pölen.  Få se nu. Även Anthrax på notan.

Egentligen borde vi söderut men det är troligtvis för sent med tanke på inkvartering. Förmodligen bara ståplatser kvar i white trash trailer park i Sölvesborg. Men nog hade jag gärna sett Guns ‘N Roses, Anvil, Mastodon, WASP, Slayer, Suicidal Tendencies och – sade jag redan Anvil? – Steel Panther m.fl. på en och samma Sweden Rock Festival.

Dessutom är jakten på intervjun med Rick Medlocke i Blackfoot numera en ständigt pågående aktivitet. Icke slutförd utan pågående. Vi var nära i Köpenhamn.

Förresten – om Gunnarna är i södra Sverige andra veckan i juni så kanske kanske kanske är dom i Helsingfors den 5 juni?

Årets allt

30.11.2009 11.11 | Skriven av Tommy Pohjola i Böcker | musik | TV - (Kommentarer inaktiverade för Årets allt)
Uhhuhh. dags at väljaigen. Måste man?

Uhhuhh. dags att välja igen. Måste man?

Det var enklare förr. Jag gick till skivhyllan med etiketten ”Årets” och började rangordna. Nu ligger den nya musiken som filer på diverse hårdskivor och mp3-spelare och i november-december har knappt en susning om vad jag laddade ned i januari 2009.

Men minnet har inte svikit mig helt och hållet. Till exempel vet jag att Metallica i Hartwall Arenan i juni är den bästa konserten jag sett i år. På samma sätt gör tanken på Twisted Sister, som regerade på husvagnsfestivalen Sweden Rock i Sölvesborg, och Turbonegro och Cavalera Conspiracy på Ankkarock i Kervo mig riktigt varm inombords. Det är jävligt bra tung rock jag sett i år. Gemensamt för alla dessa spelningar och några som vännerna sett i stället för mig är att jag nu har en hög med band-t-skjortor i lådan som bevis för visat intresse. Britney Spears, AC/DC, Metallica, … Också de pengarna borde väl egentligen ha åkt in på nåt miljökonto med hög avkastning.

Medan vissa opinioner måste få utvecklas, växa och dö bort för att till mitten av december materialiseras i form av Den Ultimata Skivlistan 2009 kan andra saker prickas av omedelbart. Som Metallicakonserten. David Duchovny. Operativsystemet Snow Leopard. Blackfoot i Köpenhamn. Och tandkrämen som innehåller munskölj. Briljant.