Nöjesbloggen

Vi var säkert där också
Header

Anvil! Hur gick det sedan?

08.11.2010 14.44 | Skriven av Tommy Pohjola i musik - (en kommentar)

Efter förevisningen är det nära till tårar. Hur kan de här gubbarna ha stått så totalt på fel sida av stängslet hela karriären? Herregud. Sämre hårdrocksgrupper lyckades ta sig till Betty Ford-kliniken, kriga med en armé jurister och dra sig tillbaka i Bahamasvärmen för att snorta de sista linorna innan betygsutdelningen.

Det var en god gärning av statstelevisionen att sända ”Anvil! The Story Of Anvil” på lördagen.

METAL ON METAL (1982): This is first of the 2 albums ANVIL is most known for (the other being FORGED IN FIRE, 1983). It is the greatest album ever recorded by anybody.

I introt till den prisbelönta filmen om de sympatiska kanadensiska förlorarna säger Lemmy ”It’s really all about timing”. Han framstår – igen – som den ärligaste mannen i rockbusiness. Lemmy liksom gillar hårt Anvil men det är sedan allt. Ingen teater. Lars Ulrich, Tom Araya och Slash lyckas bara delvis täcka sitt ointresse för bandets sorti från den tunga rockens elit.

Trailer: Anvil! The Story Of Anvil

Ungefär halvvägs in i dokumentären får vi se en mycket talande scen. Tack vare filmen (som hade världspremiär för några år sedan) är Anvil bokade till Sweden Rock i Sölvesborg. Sångaren och gitarristen Steve ”Lips” Kudlow hänger backstage efter förmiddagsspelningen. Han känner alla: Tommy Aldridge, Carmine Appice, Mathias Jabs och så vidare. Ingen känner ”Lips”.

Efter ytterligare något fantastiskt misslyckande vill också fruarna äntligen ge upp. ”Det är över”, säger de. ”30 år har gått men ingenting har hänt. Nu får det vara nog”. Man förstår frustrationen. Damerna sitter på vingliga plastbänkar på en vissen förortsbalkong.

Framgår att trummisen Robb Reiner är en mångsidig artist långt in i själen men tavlan med den håriga bajskorven i toalettporslinet. Vad fan?

Och så slåss de hela tiden, förstås. Och när de inte gör det förklarar Lips och Reiner sin brödrakärlek till varandra.

Hemma efter Europaturnén, där allt som kan gå åt helvete också gör det men Lips bara säger att har vi ingen turné så kan ju inte heller något gå åt helvete vilket betyder att det trots allt är turnéer man ska göra, knackar Anvil på hos EMI med nytt material i bagaget. Skivbolaget är ett av få kvarvarande dinosaurier i popbranschen. A&R-killen som är ungefär lika gammal som Lips och Robb förklarar att ”det måste kännas rätt” och att ”de hör av sig snart”. Man vet  genast vart åt det barkar.

Att skicka en demokassett (!!) till demonproducenten Chris Tsangarides (hej, Metal On Metal ÄR en bra platta) är ett bra drag av Lips. Det blir briljanta filmsekvenser som omedelbart för tankarna till terapisessionerna i Metallicas ”Some Kind Of Monster”. Utan skivbolag måste bandet själv skramla ihop för att täcka inspelningskostnaderna. Lips försöker med telefonförsäljning, ett öde man inte önskar sin värsta mardröm. Och nej, det går inte alls bra.

Efteråt är sensmoralen klar. Det viktigaste är att ha en bra manager. Alltså en riktigt jävla tajt manager så att man som 50-åring slipper spela heavy metal i rumänska idrottshallar som rymmer 20 000 men som lockar bara 147 personer.

I dag har jag letat efter ytterligare livstecken på Anvil. Det är låg puls där ute. Framgår att filmen, boken och två nya album gjort att bandmedlemmarna nu kan koncentrera sig på musiken.”Jag behöver inte längre jobba på måltidsservicen”, berättar Lips på en icke-officiell Anvilsajt.

Alltid något. För under rubriken ”turnédatum” är det tomt. På icke-officiella och officiella sidor.

Ursäkta, det är jag som är Slash

16.05.2010 17.58 | Skriven av Tommy Pohjola i musik - (Kommentarer inaktiverade för Ursäkta, det är jag som är Slash)
Slash. Man of many tricks. Här med framlidne Kungen av Pop.

Slash. Man of many tricks. Här med framlidne Kungen av Pop.

Geezers, det är inte så att vi slarvat bort en ny Exile On Main Street och inte hade den försvunna essän några utomjordiska stilistiska kvaliteter heller, men eftersom Saul Hudsons första riktiga soloplatta också är riktigt jävla bra vill jag ägna den en liten tanke här.

Slash fick sitt smeknamn av farsan som tyckte lille Saul alltid hade så himla brådis med allt och överallt. Nå nu har den här skivan vejvats hit och dit hur länge som helst. Inte Def Leppard-länge men i alla fall. Länge.

Slash har skrivit musiken och arrangerat och ringt in Lemmy. Kid Rock kom också. Och Iggy, Ozzy och en massa andra snubbar.

Ekvationen mycket tid och många gästande stjärnor är så knepig att många svar blir grumliga streck på rutpapperet. Men inte när Slash vässat blyertsen. Hans gura är taktpinnen och stilen genomgående klar från första till sista låt även om låtarna i sig är ganska olika – från ballader till tung instrumentalrock.

Sådär.

Nu har vi ägnat Slash en varm tanke.

ps. Men man kan tycka annorlunda också. Metacritics samlade betyg är tummen ned.