Nöjesbloggen

Vi var säkert där också
Header

Metallica skakade hand med internet

07.12.2012 16.34 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för Metallica skakade hand med internet)

Det var en historisk dag för online-musikvärlden när Metallica i går släppte hela sin katalog för streaming på Spotify. För att uppskatta magnituden av händelsen måste man känna till bakgrunden, så tillåt mig en kort summering.

För tolv år sedan när internet började öppna sig för massorna rådde rena vilda västern på webben. Det saknades lagstiftning och klara regler, och fildelarsajter ploppade upp som svampar. En av dem var Napster (logon t.h.), som då 19-årige Shawn Fanning programmerat och använde för att trejda mp3-filer med sina kompisar. Fanning och polaren Sean Parker släppte sajten live i september 1999 och användarantalet växte snabbt. Arton månader senare hade man ca 80 miljoner regelbundna användare – läs: ”pirater” – men då hade Metallica (och särskilt Lars Ulrich) redan gått på krigsstigen.

Metallica blev tagna på sängen år 2000 demoversionen för deras nya låt I Disappear plötsligt spelades på radio. Bandets agenter hittade läckan och upptäckte samtidigt att fildelarsajten Napster hade hela bandets katalog tillgänglig för gratis nedladdning. Enter juristerna! Metallica lät ett nätkonsultföretag spionera på Napster, och sammanställde en lista på över 300 000 personer som de misstänkte för att olagligt dela bandets låtar. Nu vände sig den allmänna opinionen mot Metallica, och Lars Ulrich fick ta hinkvis med stryk i medierna.

YouTube Preview Image

 

Bilden av mångmiljonären som stämmer sina egna fans spred sig, och på MTV Music Awards 2000 vred Fanning om kniven genom att komma upp på scen i en Metallica-tröja som en vän ”delat” med honom … (kolla speciellt Ulrichs uppgivna ansiktsuttryck vid 1:09).

YouTube Preview Image

 

Men Ulrich och Metallica drog till slut det längsta strået. Napster blev tvungna att lägga sig på rygg, göra en helpudel och bli en betalsajt. (Numera är de del av streamingtjänsten Rhapsody.) Det var början på flera år av allmän förvirring från skivbolagens sida, där man testade ALLT för att stävja piratismen, inklusive att tillverka cd-skivor med inbyggda buggar, så att de inte skulle kunna spelas i datorer – men inte heller i bilstereo.

Musikdiggarna krävde enklare sätt att lyssna på musik, men industrin gjorde det bara svårare. Itunes var ett vettigt steg på vägen, men deras policy om envägstrafik mellan datorer och Ipods och deras AAC-format med DRM-koder gjorde livet onödigt besvärligt för konsumenterna.

Det var egentligen först när Spotify (logon t.v.) lanserades som det blev någon ordning och vettig riktning på musikbusinessen på internet. Äntligen en laglig streamingsajt med hyfsad kvalitet och rätt bra utbud. Det briljanta i streaming är förstås cloud-funktionen, att man slipper fylla upp sin hårdskiva med mp3-filer, för vem behöver äga – det räcker med fri tillgång. Och om det var någonting vi lärde oss av Napster-debatten, så var det att vi ändå inte äger musiken vi köper, vi äger bara själva cd-skivan. I bästa fall är det ett konstverk i sig, men för det mesta är det bara plast.

Minuset med den nya tjänsten var artisternas och upphovsmännens andel av kakan – de mesta intäkterna från Spotify går till skivbolagen, inte till banden.

Vad gäller utbudet så är det lustigt att se, att det är de riktigt stora och i vissa fall tidlösa banden som valt att inte höras via Spotify. Bland andra Led Zeppelin är frånvarande, liksom AC/DC, Rammstein, Pink Floyd och The Beatles. Och fram tills i går alltså Metallica.*

Bakgrunden till Metallicas kappvändning, om man kan säga så, är att bandet förvärvade sina egna masters och dealen med Spotify gjordes via deras nya, egna skivbolag Blackened Recordings. Tidigare var det Warner Bros som ägde Metallicas inspelningar, men enligt ett kontrakt från 1994 skulle rättigheterna återgå till bandet den 30 november 2012. Det var förra fredagen.

”Det har alltid handlat om kontroll för oss”, säger Lars Ulrich i ett pressmeddelande. ”Att grunda Blackened Recordings är det slutgiltiga i oberoende. Det ger oss 100 procent kontroll och placerar oss i förarsätet för vårt eget kreativa öde.”

Till det ödet hör också att man – åtminstone officiellt – skakar hand med en gammal fiende från det tidigare piratlägret. Napsters andra grundare Sean Parker sitter nämligen numera i ledningen för Spotify.

Cirkeln är sluten – alla vinner?

* Flera andra band (och skivbolag) har också valt att begränsa sitt utbud på Spotify, bland andra Radiohead och Placebo. Flera mindre artister och labels bojkottar också tjänsten av ideologiska skäl.  

Anvil! Hur gick det sedan?

08.11.2010 14.44 | Skriven av Tommy Pohjola i musik - (en kommentar)

Efter förevisningen är det nära till tårar. Hur kan de här gubbarna ha stått så totalt på fel sida av stängslet hela karriären? Herregud. Sämre hårdrocksgrupper lyckades ta sig till Betty Ford-kliniken, kriga med en armé jurister och dra sig tillbaka i Bahamasvärmen för att snorta de sista linorna innan betygsutdelningen.

Det var en god gärning av statstelevisionen att sända ”Anvil! The Story Of Anvil” på lördagen.

METAL ON METAL (1982): This is first of the 2 albums ANVIL is most known for (the other being FORGED IN FIRE, 1983). It is the greatest album ever recorded by anybody.

I introt till den prisbelönta filmen om de sympatiska kanadensiska förlorarna säger Lemmy ”It’s really all about timing”. Han framstår – igen – som den ärligaste mannen i rockbusiness. Lemmy liksom gillar hårt Anvil men det är sedan allt. Ingen teater. Lars Ulrich, Tom Araya och Slash lyckas bara delvis täcka sitt ointresse för bandets sorti från den tunga rockens elit.

Trailer: Anvil! The Story Of Anvil

Ungefär halvvägs in i dokumentären får vi se en mycket talande scen. Tack vare filmen (som hade världspremiär för några år sedan) är Anvil bokade till Sweden Rock i Sölvesborg. Sångaren och gitarristen Steve ”Lips” Kudlow hänger backstage efter förmiddagsspelningen. Han känner alla: Tommy Aldridge, Carmine Appice, Mathias Jabs och så vidare. Ingen känner ”Lips”.

Efter ytterligare något fantastiskt misslyckande vill också fruarna äntligen ge upp. ”Det är över”, säger de. ”30 år har gått men ingenting har hänt. Nu får det vara nog”. Man förstår frustrationen. Damerna sitter på vingliga plastbänkar på en vissen förortsbalkong.

Framgår att trummisen Robb Reiner är en mångsidig artist långt in i själen men tavlan med den håriga bajskorven i toalettporslinet. Vad fan?

Och så slåss de hela tiden, förstås. Och när de inte gör det förklarar Lips och Reiner sin brödrakärlek till varandra.

Hemma efter Europaturnén, där allt som kan gå åt helvete också gör det men Lips bara säger att har vi ingen turné så kan ju inte heller något gå åt helvete vilket betyder att det trots allt är turnéer man ska göra, knackar Anvil på hos EMI med nytt material i bagaget. Skivbolaget är ett av få kvarvarande dinosaurier i popbranschen. A&R-killen som är ungefär lika gammal som Lips och Robb förklarar att ”det måste kännas rätt” och att ”de hör av sig snart”. Man vet  genast vart åt det barkar.

Att skicka en demokassett (!!) till demonproducenten Chris Tsangarides (hej, Metal On Metal ÄR en bra platta) är ett bra drag av Lips. Det blir briljanta filmsekvenser som omedelbart för tankarna till terapisessionerna i Metallicas ”Some Kind Of Monster”. Utan skivbolag måste bandet själv skramla ihop för att täcka inspelningskostnaderna. Lips försöker med telefonförsäljning, ett öde man inte önskar sin värsta mardröm. Och nej, det går inte alls bra.

Efteråt är sensmoralen klar. Det viktigaste är att ha en bra manager. Alltså en riktigt jävla tajt manager så att man som 50-åring slipper spela heavy metal i rumänska idrottshallar som rymmer 20 000 men som lockar bara 147 personer.

I dag har jag letat efter ytterligare livstecken på Anvil. Det är låg puls där ute. Framgår att filmen, boken och två nya album gjort att bandmedlemmarna nu kan koncentrera sig på musiken.”Jag behöver inte längre jobba på måltidsservicen”, berättar Lips på en icke-officiell Anvilsajt.

Alltid något. För under rubriken ”turnédatum” är det tomt. På icke-officiella och officiella sidor.

Årets allt

30.11.2009 11.11 | Skriven av Tommy Pohjola i Böcker | musik | TV - (Kommentarer inaktiverade för Årets allt)
Uhhuhh. dags at väljaigen. Måste man?

Uhhuhh. dags att välja igen. Måste man?

Det var enklare förr. Jag gick till skivhyllan med etiketten ”Årets” och började rangordna. Nu ligger den nya musiken som filer på diverse hårdskivor och mp3-spelare och i november-december har knappt en susning om vad jag laddade ned i januari 2009.

Men minnet har inte svikit mig helt och hållet. Till exempel vet jag att Metallica i Hartwall Arenan i juni är den bästa konserten jag sett i år. På samma sätt gör tanken på Twisted Sister, som regerade på husvagnsfestivalen Sweden Rock i Sölvesborg, och Turbonegro och Cavalera Conspiracy på Ankkarock i Kervo mig riktigt varm inombords. Det är jävligt bra tung rock jag sett i år. Gemensamt för alla dessa spelningar och några som vännerna sett i stället för mig är att jag nu har en hög med band-t-skjortor i lådan som bevis för visat intresse. Britney Spears, AC/DC, Metallica, … Också de pengarna borde väl egentligen ha åkt in på nåt miljökonto med hög avkastning.

Medan vissa opinioner måste få utvecklas, växa och dö bort för att till mitten av december materialiseras i form av Den Ultimata Skivlistan 2009 kan andra saker prickas av omedelbart. Som Metallicakonserten. David Duchovny. Operativsystemet Snow Leopard. Blackfoot i Köpenhamn. Och tandkrämen som innehåller munskölj. Briljant.