Tammerförs, ja jag skriver Tammerförs av en anledning, fortsätter att klättra upp i de smutsiga rockdivisionerna. Efter lyckade gig med Iron Maiden och Bruce Springsteen står AC/DC i turen på Ratina stadion. Datum är 1 juni. Hallå, hör Magnus Londen?

Tammerförs. Ååjaaaa. Undertöcknad såg AC/DC på Olympiastadion i fjol och nöjer sig med det, men i stort sett alla tåg som bara rullar i detta land går ju till Tammerförs. Utom då de som kör rakt in i väggen i Helsingfors, förstås. Vi får se. En omgång till slår väl inte hål i sidan …

Men då vet vi detta. I och med Tammerförsbeskedet (där kom det igen!) är det osannolikt at AC/DC finns med på den Sörnäsroaster som Live Nation tillsvidare hemlighåller. Lär vara nåt i Madonnaklassen fast med flera artister. KISS, någon? Jaaa, KISS ska det åtminstone vara. Bandet ger arrangören variationsmöjligheter på ett helt annat sätt än säg Slayer (som också är kul att se). KISS och Lady Gaga är lika med sant, till exempel.

Varför heter inte tidningen Bob Dylan i stället för Uncut? Trots det eller kanske just därför har vi här på M18 också i år publicerat en lista som är bra att ha på bordet när du loggar in i iTunes. Den publicerades i söndagens Hbl.

Sportredaktör Lönnqvist hyllar Madness. Jag hyllar sportredaktör Lönnqvist för att han hyllar Madness. Keps-Rikke (KP) fick inte vara med men sedan så har han ju lite kass musiksmak. För kass är den, mycket symfonirock och sånt. Uriah Heep, Aldo Nova etc. Nä. Jag skämtar. Han är faktiskt bredare än jag. Häromveckan hittade jag honom i trapphuset nynnande på någon Placebolåt och det slår alla gånger mitt Pet Shop Boys-diggande. Möjligen kan man ge honom kredd för att det här skedde helt öppet, i ett trapphus men dock.

Om ungefär sju minuter kontrar KP med att jag med våld skulle se Rainbow på Sweden Kräpp flåt Rock på sommaren, packade med et par militärgröna Crocs och att jag därför helst bör svälja övre läppen. Nå nu finns inte det där på menyn i dag men uppmaningen håller mig skärpt fram till lunch i morgon.

Nej jag är nog fel person att tycka till om Bob.

Seriöst talat ska ni leta upp söndagens Hbl. Från klassiskt till pop – Årets Bästa Musik.

Om några dygn är sanningen och visdomen tryckt, notan beställd och tomten med ena foten i skivaffären.

Årets Musik 2009, alltså.

Jag skriver ”musik” för ordet ”skivor” är så gårdagen. Det stavas mp3, AAC eller bara ”fil” i dag för ingen köper cd-skivor. Okej, jag köper. Jag köpte två plastbitar i går. Velvet Undergrounds sista konsert har så kasst ljud att jag omedelbart förstår att jag grundlurats. Johnny Cash-cd:n har jag inte hunnit höra ännu. Konvolutet med Johnny pekande på en stiliserad amerikansk flagga är i alla fall fin. Min lista är också mycket gårdagen. Bra om någon som medverkar är född efter 1950. Det bekymrar mig. Paganini och Presley i all ära men varför har jag svårt att hitta ny musik?

Fast det är inte riktigt så, märkte jag nyss när jag undersökte iTunesbiblioteket. Jag har i själva verket hyfsad koll. Det är bara det att när jag köper nya band & artister är jag ungefär ett två år efter hela övriga världen. Så i år har jag bl.a. hittat Cavalera Conspiracy, All American Rejects och Fall Out Boy. Det är sedan en annan sak att det är så mycket gammal vax i öronen att nykomlingarna ändå aldrig slinker förbi exempelvis Kiss. Them Crooked Vultures var närmast i år. Goofy, det också. En av medlemmarna eller i själva verket två har ett förflutet i en orkester med namnet Queens of the Stone Age… Passande.

Ett annat dilemma: Varför är det så himla svårt att rangordna favoriterna? Mycket enklare att dissa? Human nature, viskar Richard Dreyfuss. Okej humlan, bara skriv nu. Listan ska vara klar alldeles strax.

Bon Jovi är det nya Toto. Det förstod jag i dag. Min trovärdighet som rockpolis har ifrågasatts för att jag inte dissade Bon Jovis nya cd. Jag skrev i dagens blad att bandet gått ner i maskinrummet och startat popmaskinen, vilket är en bra sak när allt kommer omkring. Trodde jag tills jag såg dalahästarna röka soija och korna flyga första klass eller hur det nu var som Kepsrikke förklarade att det måste ha förhållit sig när jag tyckte till.

Kepsrikke, som ska till Sölvesborg i juni 2010 och skåda på Y&T.

Kepsrikke slängde tidningen på mig och muttrade nåt om en strupsångsrecension i Hbl. This is the shit, sa han som om det var amen i kyrkan. Det kanske det är, vad vet jag, jag har ju recenserat Bon Jovi och nästan gillat.

Toto har förresten några bra låt… hallå. Vart gick ni?

Igen. Det ska stå ”igen” som sista ord i rubriken. Det kan komma som en nyhet till somliga av er men Keppis och jag var på den ultimata hårmetall-festivalen i juni. Det var kallt, vi träffade Jürgen von Rainbow och hittade Blackfoot i Köpenhamn. Innan och mellan varven levererade vi några numera legendariska reportage från white trash trailer park. Dessutom såg vi många spelningar av vilka Twisted Sister och nämnda Rainbow var kanon.

Också det är en nyhet för många, inte minst hemma hos familjen och administrativa redaktionschefen som snart behöver ta ställning till researrangemang och kostnader, men vi är på väg igen. Nu först reser vi enbart mentalt men det är ju bara ett stenkast till juni 2010.

Det framgår inte ännu av den här lååååångsamt uppdaterade listan men också Y&T är på väg, Och Anvil, ”Metal On Metal”, Anvil.

Yesterday & Today! Ett mera passande artistnamn är svårt att hitta för Sweden Rock Festival.

Keppis som är en underbar fotograf och källa till mystiska anekdoter vet inte att han är på väg. Han kommer att gråta av glädje and it’s gonna be bittersweet.

Och det är nog bra att vi åker för det är en sak som oroat mig. Häromdagen kom Keppis emot mig i trappan och nynnade på nån syntpop, ”det här är jäääääävligt bra”, hmmm kan det ha varit Muse eller något liknande. Jag drog i nödbromsen, ringde Al Gore och plockade fram släggan för att trumma in ett S.O.S. i väggen.

Det som börjar med Jackson Fives ”Blame It On The Boogie” avslutas helt naturligt med Rainbows ”I Surrender”. Däremellan är det kättä lippaan och skål! för en självständighet som krävt ett stort offer. Kaartin Combo är bandet som står för musikinslaget på slottsbalen i morgon söndagen den 6 december. Och då setet också innehåller moderna klassiker som ”Final Countdown” och ”Eye Of The Tiger” är det självklart grymt drag på den trånga dansbanan.

Men man kan faktiskt undra vad krigsveteranerna tycker om låtarna och framförallt låttitlarna?

Tänk nu. Tänk krig och tänk de där låtarna.

Boogie. Hmm. Boogie Man är en ond varelse. Ryssen 1939? Final Countdown, då? De där sista blodiga timmarna före freden våren 1940 när karlarna och lottorna och hemmafronten trodde att nu är det The End. Vi stångar dem inte längre. Och så den där I Surrender. Vadå Surrender? Inte var det någon som gav upp någonting fast fredsvillkoren var tunga.

Jag vet inte. Kanske är det bara i mitt huvud.

Hur som helst är krig (och fred och kärlek) ett mycket populärt sångtema. Det finns hela sajter ägnade åt de här sakerna. Själv ramlade jag nyss in på en med anti-krigssånger och har lust att komponera en cd med titeln ”Hård Rock Att Dra Ut I Fält Med” – kort och kraftigt HRADUFM. Men det är nog opassande så här inför 6.12.2009.

I stället säger jag godspeed, Glad Självständighetsdag!

Uhhuhh. dags att välja igen. Måste man?

Det var enklare förr. Jag gick till skivhyllan med etiketten ”Årets” och började rangordna. Nu ligger den nya musiken som filer på diverse hårdskivor och mp3-spelare och i november-december har knappt en susning om vad jag laddade ned i januari 2009.

Men minnet har inte svikit mig helt och hållet. Till exempel vet jag att Metallica i Hartwall Arenan i juni är den bästa konserten jag sett i år. På samma sätt gör tanken på Twisted Sister, som regerade på husvagnsfestivalen Sweden Rock i Sölvesborg, och Turbonegro och Cavalera Conspiracy på Ankkarock i Kervo mig riktigt varm inombords. Det är jävligt bra tung rock jag sett i år. Gemensamt för alla dessa spelningar och några som vännerna sett i stället för mig är att jag nu har en hög med band-t-skjortor i lådan som bevis för visat intresse. Britney Spears, AC/DC, Metallica, … Också de pengarna borde väl egentligen ha åkt in på nåt miljökonto med hög avkastning.

Medan vissa opinioner måste få utvecklas, växa och dö bort för att till mitten av december materialiseras i form av Den Ultimata Skivlistan 2009 kan andra saker prickas av omedelbart. Som Metallicakonserten. David Duchovny. Operativsystemet Snow Leopard. Blackfoot i Köpenhamn. Och tandkrämen som innehåller munskölj. Briljant.