Just som Kiss släppt en ny platta kommer det här beskedet och samtliga inblandade verkar till lags med det som varit och komma skall: Peter Criss lider av The Big A. Skittråkigt, må kraften vara med originaltrummisen. Kiss däremot, de ångar nog på som förut med Eric Singer vid käggarna.

Magnus Londen, landets kanske främsta AC/DC-expert, förser oss ständigt med ny information. Vid midnatt rasslade detta i min mejlbox:

lyssnar på Brain Shake som bäst medan jag väsär dittan och dattan och började fundera på vad han egentligen sjunger där mitt i sången, har aldrig fattat det. Nåja, äntligen kollade jag upp det på the great internet (måste inte gå till Musik Fazer för att se om nothäftet hade anlänt…), och där avslöjades det förstås:

… Fee fi fum smell the blood of rock ’n’ roll …

Och den intellektuella twisten här är att det är från litteraturen, en parafras, Brian Johnson är alltså trots allt en beläst kulturmänniska!

Läs själv:
http://en.wikipedia.org/wiki/Fee-fi-fo-fum

Nu kan vi sova lugnt.

M.

… när vi har Eilert Pilarm?

I kväll kl 21 på MTV3 går CSI in i en ny tid, en bättre tid tror jag. Laurence Fishburne gör entré när trötte Grissom söker sig ut från krimhelvetet i Las Vegas – är det förresten inte märkligt hur många och underliga brott det begås i kasinostaden? Det är nästan mera underligt än det att detektiverna smyger omkring med ficklampor i dagsljus eller låter bli att knäppa på belysningen i inne mörklagda byggnader, vilket ju är precis det som normalt funtade människor skulle göra.

Men Laurence alltså. Han är mannen, the man, som lyfte Matrix med sin blotta närvaro. (Att han också tvingades tala ut dialogen i manuset är en annan sak och hur som helst inte hans fel.)

Spännande kväll, mycket spännande.

Andy är fortfarande en bris, jag säger varken fräsch eller frisk men bris i alla fall, inom finsk nöjesindustri och det är vi glada för.

Själv blev han riktigt uppåt tidigare i år när han fick en staty av trä i hembyn Pelkosenniemi. Mumlade nåt om att det vanligtvis är döda poeter som uppmärksammas på detta vis. Och så bara fortsatte han som förut, som om ingenting hänt. Det skulle jag också ha gjort så som den där träklumpen ser ut…

I morgondagens blad hyllar jag KISS men som vanligt har jag väl fel och hatmejlen droppar in. Antingen har jag FEL åsikter eller så skriver jag inget om HUR DET LÅTER.

Skulle vi ännu dela ut ”öron” i HBL skulle jag ge 3,5 eller kanske kanske kanske 4 av 5. Skulle vi införa den nya skalan som Janne föreslår och jag hyllar, skulle det bli 3,5 eller kanske kanske kanske 4 av 6 stjärnor. Alla skalor borde alltid gå till 6. Inte 5 utan 6.

Vem fan hittade på att dela ut öron?

Jag vet. Billig rubrik. Men du läser det här så jag vann. Och dessutom är poängen att i bästa välmening marknadsföra en spelning. För är det nu en dinosaurie man ska se är det väl dom här och inte, säg Foreigner. Ronnie James Dio är en annan sak. Honom ska man alltid se.

Så här står det i det entusiastiska pressmeddelandet från Stryper HQ Finland:

Yhdysvaltalainen hard rock -yhtye Stryper saapuu ensi vuoden alussa ensimmäiselle klubikeikalleen Suomeen. Musiikkinsa ohella kristillisestä vakaumuksesta, raamattujen heittelystä yleisöön sekä 80-luvun kelta-mustista ”mehiläisasuista” tunnettu kokoonpano nousee Nosturin lavalle lauantaina 30. tammikuuta 2010.

1980-luvun alussa aloittaneen Stryperin debyyttijulkaisu, 6 biisin minialbumi ”The Yellow and Black Attack”, ilmestyi vuonna 1984. Jo pian perustamisensa jälkeen yhtye pääsi kiertämään Bon Jovin ja Rattin kaltaisten artistien kanssa, mutta suuri läpimurto tapahtui kahta vuotta myöhemmin ”To Hell with the Devil” (1986) -pitkäsoiton julkaisun yhteydessä. Kaikkien aikojen menestynein kristillinen metallilevy myi nopeasti yli miljoona kappaletta ja nousi listoille ympäri maailmaa. (…)  Uransa aikana yli 10 miljoonaa levyä myyneen bändin kahdeksas studioalbumi ”Murder by Pride” ilmestyi aikaisemmin tänä vuonna.