Det här är Joel O'Keeffe, gitarr och ljud, på bardisken.

Jag har sett rockmusikens framtid, i backspegeln. Den är fin. Låter gör den också. Riff. Och raff. Ett-två-tre-fyra- PANG. Några strålkastare och en svart backdrop. Jeans förstås, på jätteräkor med adhd på scenen. I publiken omöjligt att twittra utan en massa slagfel. Trängseln är hård. MC-knuttar, Testamentgrabbar och resten av the usual suspects samt naturligtvis en gubbe med grå Kaiser Chief-jumper.

Airbourne är briljanta live, ju.

Bandet gör sin i grunden enkla men som historien visat svåra grej som om det vore världens naturligaste sak. In och så ut. Upp med volymen, bänd dom satans strängarna spräng keggarna nu kör vi. Så.

Många har försökt göra xerox av AC/DC och misslyckats kapitalt. Airbourne kommer närmast av allt jag hört och sett och det börjar ju bli en del nu.

Ja jävlar att det sprangs omkring på Nosturis scen i går kväll. en det räckte inte för Joel O’Keeffe. Han sprang dessutom hela vägen upp till baren på balkongen. Samtidigt rev han av ett riktigt tajt gitarrsolo. Nere på scenen pulsade resten av bandet.

Vad är det då som de här yngre australierna gör så bra? Det svänger. Och också om soundet, greppet och you name it alltid kommer att påminna om AC/DC har Airbourne lyckats göra NYA LÅTAR som låter fräscha.

Det var lite blixt. Och så var det mera dunder.

Back In Black nej nej jag menar No Guts, No Glory…

Titta på den där bilden. Titta på göken i främsta raden med Blackfoot på magen. Är han vaken? Och han i bakgrunden med guran. Skumt.

Eller så inte.

Jag tycker att någon fångat ett friskt ögonblick i Airbournes karriär.

Resten av bandet ligger väl under mixerbordet och trycker med sladdar och råddare. Kan tänka mig hur det luktar. Det ska lukta lite. Det ska det.

Nästa vecka är bröderna O’Keeffe och resten av aussiegruppen i södra Helsingfors. Kanhända måste man röja lite, stå bredbent som en rockpolis utan luftgitarr i alla fall och hälla i sig kopiösa mängder öl för att morgonen därpå högljutt rekapitulera samtliga eventualiteter.

Titta på bilden igen. Titta. Det är mycket viktigt att ha sinnesnärvaro, nerv och öga för rumservice, limousiner och indiantröjor. Lyssna sedan noga på Chewin’ The Fat på nya cd:n No Guts, No Glory. Det är hundra procent säkert att du tycker att arvingarna låter, smakar och ser ut som … hmm… vänta nu vad heter dom… AC/DC javisst! AC/DC och och och det är som det ska vara! Ytterligare en på alla sätt rural skiva och orkester som redaktör Gustavsson kan glädja sina jordbrukande grannar med.

Och så finns det de som säger att detta gjorts förr. Riktigt. Detta-har-gjorts-förr. Och det är det som är poängen. Låt oss riffa till det en gång till, mate. Låt oss gå tillbaka till Back In Black och ta reda på vad fan det var som hände.

Då är vi tillbaka vid bilden här ovan. Det var väl ungefär sådär det såg ut när den där räkan till rytmgitarrist, hans brorsa i skoluniform och nye sångaren Brian figurerade ut hur svarta plattan skulle låta.

Vi tackar. Och önskar Airbourne lycka till.

"I morron blir det sedan lindans. Men bara fram till hockeyn."

Hockeyn kan flytta på berg, och världar. Till och med Watervärldar. Morgonnattens kvartsfinalsegrar i Vancouver har nu lett till att Kevin Costner & The Modern West tidigarelagt morgondagens gig i Ishallen. Amerikanernas konsert börjar 19.45 och är slut ungefär 21.30. Semifinalen mellan Finland och USA spelas med start klockan 22…

Så hur låter den där countryrocken då? Det ska jag lära mig till i morgon, har fixat musiken via Spotify. En recension kan du läsa här.

Hårribelt bra. Reckless Love gör allt rätt.

I går blev jag utan Rammsteintröja, i dag kommer redaktör Strang med pudelrock från Kuopio till mig och på fredag ska Patrull Krepp bevaka Kevin Costner i ishallen. Emedan tröjaffären redan är gårdagens krokodiltårar, Costnerjobbet som spikades i en synnerligen svag stund och utan konsultationer med huvudkontoret omöjligt att maska med känns Reckless Love som ett givet bloggämne. Vi börjar med pressriliisen. Dessa skivbolagslappar är bisarra lögner och därför stor underhållning. Det fanns faktiskt en tid då jag inte bara samlade på de här papperen utan för skojs skull (!) också författade egna haikun (som givetvis aldrig någonsin publicerades).

Bland annat så här står det i Reckless Loves papper:

”Reckless Lovessa ei kuitenkaan ole kyse vain ’aivot narikkaan ja bailaamaan’-asenteesta.

och vidare

”katu opettaa tavallinen koulu ei”

Briljant, inte sant. Här insinueras att gruppens artisteri också innehåller ett djup eller vänta nu… jag läser vidare. Skönt. Det handlar om gitarrer och metall och Vince Neil. Alltså party party singalong dude och DESSUTOM allt det där andra. Visst sade jag redan att det här är briljant. Och så det där om skolan. Det står i riliisen att bandet flyttat till Helsingfors och här ”satsat allt på musiken” och dagjobbat med vad som nu varit tillgängligt för att få lite smör på brödet.

…koko virheettömän tyylitajuisen paketin kruunu on niin mahtava fiilis, että sen edessä sulavat vaikka seipäännielleet klassisen musiikin kriitikot!

Calling Mats Liljeroos! Calling Mats! Mats som recenserar bl.a. klassisk musik i Hbl har btw en gång i tiden varit hård rockdiggare. E.L.O., Slade och AC/DC. Inget svar.

Vi får feeling. Fiilis = feeling. Great, sanslöst.

Reckless Love musicerar alltså så fullständigt ofelbart och stiligt att bandets rock’n’roll uppskattas av även klassiska kritiker som är så humorlösa att man tror de svalt en kratta. Ungefär så.

Nå nu när pressriliisen avhandlats, fördomarna obarmhärtigt och stendumt blottats och knarket åkt fram på tambursgolvet får skivan åka in i datorns plastkross.

Hoppsan. Där for min peruk. Mera volym. Plopp. Sådär vaxet i öronen åkte ur. Piggt, suveränt bra produktion, bra engelskt uttal osv. Viktiga första intrycket är klart godkänt.

Helt reglementsenligt ägnas en tredjedel av pressriliisen influenserna. Somliga räknar upp allt från Frosty Flakes till Mahatma Ghandi. Reckless Love listar allt från Cinderella till Wasp utom REO Speedwagon, Journey, Roxette och Joan Jett som också hörs i deras musik. Det är bara ett konstaterande, ingen kritik och hur som helst också det en smaksak.

Kan så vara att Reckles Love mest suttit på kvarsittningar när dom andra klepparna gick på fyssa och läste sig till arbetslösa ingenjörer men efter skolan har det minsann gjorts noggranna anteckningar i Suosikkihäftet. Det här är en genrexerox så perfekt originalupplagorna attt det är svårt att tro det är sant. Sjukt bra tajmasd också, se bara vilka namn som toppar sommarens stora rockfestivaler. All in the name of old school hard rock!

Axl med cirkussällskap drar runt land och rike igen. Kan beskådas i sommar i Helsingfors.

Hårdrock är i dag vad världsmusik var i slutet på 1980-talet. Verkar finnas överallt, på tidningsomslag, i egna stora kanaler och program i tv och radio och på helt egna festivaler som Sonisphere och Sweden Rock Festival.

Av de gamla gudarna har t.ex. Scorpions slutat men i stället har tidigare obsklassare som Anvil och Saxon fått ny frisk luft under örnvingarna. Och då har vi inte talat om Iron Maiden, Metallica etc. Som var stora då och som är kanske ännu större i dag. Inte vad gäller nyskapande musik men nog konsertintäkter och turnéer.

Som bonus finns en hel räcka nyare, piggt skapande band och artister. Mastodon är ett bra exempel. Turbonegro är inte men det är en annan skojig historia med fisklukt och tyska svordomar.

Hur som helst är det helt självklart att Guns N’ Roses, Danko Jones, Alice In Chains (rykte), Prodigy (rykte nr 2) ochj Them Croked Vultures (rykte 3) kommer att locka runt 40 000 personer till parkeringen bakom och fotbollsgräset vid Mässcentret. Datum är den 5 juni. Biljetterna släpps nästa vecka, för övrigt samma dag som biljetterna till Green Day-giget.

Läs mera i fredagens Hbl!

Some things never change. Martha Stewart till exempel. Och Keps-Rikke, som med våld ska gå på Iron Maiden. Alltså ska det bokas flyg och hotell och kapsäckar ska fyllas med flip flops och crocs och plåster. Adressen är Sonisphere, Stora Skuggan i Stockholm. Datum är lördagen 7 augusti, alltså samma helg som festivaltåget når Björneborg på andra sidan pölen.  Få se nu. Även Anthrax på notan.

Egentligen borde vi söderut men det är troligtvis för sent med tanke på inkvartering. Förmodligen bara ståplatser kvar i white trash trailer park i Sölvesborg. Men nog hade jag gärna sett Guns ’N Roses, Anvil, Mastodon, WASP, Slayer, Suicidal Tendencies och – sade jag redan Anvil? – Steel Panther m.fl. på en och samma Sweden Rock Festival.

Dessutom är jakten på intervjun med Rick Medlocke i Blackfoot numera en ständigt pågående aktivitet. Icke slutförd utan pågående. Vi var nära i Köpenhamn.

Förresten – om Gunnarna är i södra Sverige andra veckan i juni så kanske kanske kanske är dom i Helsingfors den 5 juni?

Efter 40 år i rampljuset är det slut. Många är som frågetecken, säger att de hört någon påstå att tyskarna kanske gjort en bra låt på 2000-talet. Underförstått ”äääntligen fattade de att ta sin get och gå”.

Faktum är att Scorpions inte gjort en riktigt bra låt sedan mitten av 1980-talet. Wind of Change var ett snuskigt väl tajmat soundtrack till murens fall, en låt vars enda merit är just kopplingen till kalendern.

Annat som vi minns Scorpions för: Basisten som snuvade gruppen på sjukt mycket stålar, dragplåster på köpmannen och Kalle Anka-prenumeranten Vesa Keskinens rockfestival mitt i ingenstans, flera samlingsalbum än någon hinner räkna till på sin lunchrast. Osv. Mycket Spinal Tap över det hela, om vi säger så.

Ungefär samtidigt som sångaren Klaus Meine drar hängsel över Scorpions påminner en konsertarrangör stolt att Udo Dirkschneider ska turnera i Finland. Och så är ju också Rammstein på resande rockfot. Zum teufel!