Eftersom opinionerna om Gunnartröjans relevans avhandlas på annan plats i denna tidning ska jag här ta upp andra väsentliga frågor. Som den om öltältet till exempel.

Ölkranen är alltid längst bak i festivalområdet. Ibland är inhängnaden bara 53 meter från scenen, ibland 130 meter och dessutom bakom svarta plastskynken som i Kajsaniemi i fjol (Faith No More). Det här är märkligt. De med värkande öltand konsumerar mest och borde rimligtvis få stå längst fram. Återstår frågan om bajamajorna och pisoarerna. Förstnämnda kan inte placeras mellan scenen och öltältet såvida de inte är transparenta, men ställer man dem mellan öltältet och den övriga publiken blir det också fel. Urinera hemma, alltså.

Ett annat irritationsmoment är bristen på sittplatser. Stolar är uteslutna för då tänker festivalbesökaren genast ”kravall!”. Bänkar kan finnas men det är då i öltältet, som inte behöver vara just ett tält utan är ofta en grusplan med elstängsel och polisbevakning, och alltsomoftast utom synhåll från scenen. Då tänker jag direkt ”trailer park”. Skulle jag arrangera en festival så skulle det finnas en husvagnspark ett stenkast från scenen med plats för 10-20 vagnar. Platserna skulle vara rejält tilltagna med utrymme för både klotgrill och gunga med blomstermönster. De skulle också vara svindyra, typ 10.000 euro. Mellan husvagnsparken och den övriga festivalpubliken måste finnas ett bevakat ingenmansland för att garantera lugn och ro. Alldeles säkert finns det tio tjugo tokstållar med de pengarna. Skratta bara. Jag menar allvar.

Om några timmar går White Lies och Danko Jones upp på scenen i Kottby. Om Axl vill intar Guns N’ Roses scenen 21-tiden. Men det är klart han vill. De ekonomiska sanktionerna är knappast ett problem för honom ifall tidtabellerna inte håller (det ska vara knäpptyst i fotbollsparken efter kl 23) men inte ens Axl har råd med den badwill som en rejäl fuck up skulle orsaka bland konsertarrangörerna.

Så den egentliga frågan är om man ska köpa en GNR-tröja år 2010?

Själv startar jag rocksommaren i ett skönt Ville Leino-tyg. Artist som artist.

Hey man, I Have Always Been Here Before.

Det är som DN skriver. Man kan bygga upp en hel skivsamling av enbart Roky Erickson-plattor trots att han gjort en handfull originalinspelningar.

Så vad är då grejen med karln, varför får rockpoliser och inventarierna på Bar Loose stimmig blick så fort Roky kommer på tal? Originellt skrammel och låtpoesin, om vi säger så. Erickson var och kanske är fortfarande före sin tid.

Han är också en tragisk figur och omständigheterna har definitivt bidragit till den klassiska mytbildningen.

Roky Erickson spelade på Tavastia i december 2007. Kanongig!

Klaus Meine (i mitten) födde med läderkeps.

Till somligas förtret och kanske betydligt fler människors lättnad har tyska Scorpions nu gjort sitt. En tårdrypande världsturné återstår men studiodörrarna är stängda. Det som skulle spelas in har spelats in under 40 år. Och lite till, dessutom. Eventuellt för mycket till och med.

Nya cd:n med titeln Sting In the Tail har recenserats i positivt försiktiga ordalag och som bevis på recensenternas järnhårda koll (?) kom det i dag ett pressmeddelande från skivbolaget: Plattan har gått in på plats nummer 6 på den finska albumlistan. Jag visste inte att en sådan längre existerar. I alla fall så är det första gången på 20–30 år, alltså typ sedan World Wide Live eller nåt, som en Scorpionsskiva klättrar så högt i charten.

Egentligen skulle den här anteckningen till stora delar handla om Tarot som också är skivaktuella, men då savolaxarnas senaste giv i mitt tycke inte riktigt går från klarhet till klarhet nöjer jag mig med att berätta en liten story om bandets trummis. Jag bankade själv på skinnen för länge sedan och hade bara några förebilder: Mupparnas Animal av självklara orsaker, Phil Rudd i AC/DC för man visste alltid var man har honom (4/4) samt Tarots Pecu Cinnari.

Pecu Kinnari. Jaja.

Nu läser jag på nätet att han ska få nya tänder. (Eller skulle få, det här var 2008.)

1987 var jag imponerad för att det ryktades att Pecu, som hade avtal med cymbaltillverkaren Paiste, krävde nya cymbaler varje månad. Detta tyckte fabbona och gummorna på Paiste att var underligt för finländaren slog ju från förut på grövsta möjliga metallskivor. Sedan publicerades en bild av Pecus trumpinnar. De var tjocka som vedklabbar. I shit yuo not. Vetefan hur det är med det där i dag. Men nya tänder lär ha installerats och en ny cd är ute. Nuff said.

Ungefär allt som Scorpions gjorde efter Berlinmurens fall är kasst liksom en hel del av det som spelades in från början av 70-talet till slutet av årtiondet är hippieprogg utan riktning. Med facit framför ögonen känns avsaknaden av ett tydligt mål som en mindre plump än den stilistiska yrseln 15-20 år senare. Det är väl också därför som förra decenniet går till historien som Samlingarnas Årtionde. Det kom säkert 12–15 stycken, den ena sunkigare än den andra.

Sångaren Klaus Meines engelska är dock alltjämt hemsk.

Hade det inte varit för den ohederlige basisten (Harry?) som for iväg med stålarna så hade balladerna sänkt tyskarna senast 2002, enligt objektiva bedömare. Vi tänker Wind of Change men åja det finns 103 andra och de ÄR för många. Alltför smöriga. Framförallt är de på tok för långa. Tar fan aldrig slut.

Men Klaus Meine har humor.

Titta nu på den där kepsen, till exempel.

I en intervju för Hesaris NYT-bilaga berättar han att Vesa Keskinen är en hyvens kille.

Han lovar också att tändstickorna blir hemma om Scorpions mot förmodan skulle ta en sista sväng via finska Lappland (brändes ned av retirerande tyskar; WW2 trivia).

Kan bara föreställa mig hur en Yngwie Malmsteen t.ex. reagerat på liknande icke-musikaliska diskussioner…

… 100 miljoner sålda skivor … då skrattar man hela vägen till banken …

Besöket hos Michail Gorbatjov i Moskva betydde mycket för Klaus Meine, det var där han hämtade inspirationen till Wind of Change, och på nya plattan finns ett spår ägnat unga krigare i Irak och Afghanistan. Annars handlar Scorpions låtar om precis samma saker som de flesta andra rockgruppers.

Bandet har en mängd riktiga hard core-fans. Bland kommentarerna till DN:s nyhetsartikel hittar jag följande:

själv har man 7 st virgin killer, 4 lonesome crow, 4 In Trance i orginal.. även 65 andra Lp och alla cd+ massa dubletter och samlingar och massa Dvd/vhs och acessoarer… men men så stort scorpions fan som man är har jag inte ens sett dom live!! HELT SJUKT!!

Dude, det är inte livespelningen. Det är alla de där plattorna!

Fint i Sölvesborg 2009.

Det var det jag misstänkte när jag huttrade där framför kisibuskaget i Sölvesborg förra sommaren. Uriah Heep, som inte spelade bland de nedkissade kvistarna utan på en scen 50 meter längre bort, överskred nivån för vad samhället uppfattar som lagom högt ljud.

Allvarligt talat så stod jag faktiskt vid det luktande buskaget och frös tillsammans med patrull Krepp-fotografen Richard Nordgren. Det var kanske två grader över noll. I juni. På Sweden Rock i södra Sverige. Och det var Uriah Heep på scenen.

Allvarligt talat, HD.se berättar att miljödomstolen har utdömt ett vite på 200.000 kronor till Sweden Rock Festival, för att festivalen i somras överskred gränsvärdena vid fyra tillfällen. Det var knappast Uriah Heep men det kunde ha varit britterna lika bra som Twisted Sister eller vilken som helst annan artist.

Folk som intervjuas i artikeln är förvånade över böterna och det är jag också. Sweden Rock tar hörseln på allvar. Jag såg mätningar utföras, skyltar med texten Skydda din hörsel och överallt fanns öronproppar till salu. Men säger myndigheterna att här har gränser överskridits så är det väl så då. Tinnitus är inget att leka med. Eller som HD-reportern Stefan Lindqvist konstaterar:

Redan på 1970-talet blev för övrigt Ted Nugent känd som den hårdrockare med högst volym på sina konserter. Besökarna fick till och med små knappar med texten:

”If it’s too loud, you’re too old.”

I dag är Ted Nugent stendöv på sitt vänstra öra.