Det här är Joel O'Keeffe, gitarr och ljud, på bardisken.

Jag har sett rockmusikens framtid, i backspegeln. Den är fin. Låter gör den också. Riff. Och raff. Ett-två-tre-fyra- PANG. Några strålkastare och en svart backdrop. Jeans förstås, på jätteräkor med adhd på scenen. I publiken omöjligt att twittra utan en massa slagfel. Trängseln är hård. MC-knuttar, Testamentgrabbar och resten av the usual suspects samt naturligtvis en gubbe med grå Kaiser Chief-jumper.

Airbourne är briljanta live, ju.

Bandet gör sin i grunden enkla men som historien visat svåra grej som om det vore världens naturligaste sak. In och så ut. Upp med volymen, bänd dom satans strängarna spräng keggarna nu kör vi. Så.

Många har försökt göra xerox av AC/DC och misslyckats kapitalt. Airbourne kommer närmast av allt jag hört och sett och det börjar ju bli en del nu.

Ja jävlar att det sprangs omkring på Nosturis scen i går kväll. en det räckte inte för Joel O’Keeffe. Han sprang dessutom hela vägen upp till baren på balkongen. Samtidigt rev han av ett riktigt tajt gitarrsolo. Nere på scenen pulsade resten av bandet.

Vad är det då som de här yngre australierna gör så bra? Det svänger. Och också om soundet, greppet och you name it alltid kommer att påminna om AC/DC har Airbourne lyckats göra NYA LÅTAR som låter fräscha.

Det var lite blixt. Och så var det mera dunder.