Om några dygn är sanningen och visdomen tryckt, notan beställd och tomten med ena foten i skivaffären.

Årets Musik 2009, alltså.

Jag skriver ”musik” för ordet ”skivor” är så gårdagen. Det stavas mp3, AAC eller bara ”fil” i dag för ingen köper cd-skivor. Okej, jag köper. Jag köpte två plastbitar i går. Velvet Undergrounds sista konsert har så kasst ljud att jag omedelbart förstår att jag grundlurats. Johnny Cash-cd:n har jag inte hunnit höra ännu. Konvolutet med Johnny pekande på en stiliserad amerikansk flagga är i alla fall fin. Min lista är också mycket gårdagen. Bra om någon som medverkar är född efter 1950. Det bekymrar mig. Paganini och Presley i all ära men varför har jag svårt att hitta ny musik?

Fast det är inte riktigt så, märkte jag nyss när jag undersökte iTunesbiblioteket. Jag har i själva verket hyfsad koll. Det är bara det att när jag köper nya band & artister är jag ungefär ett två år efter hela övriga världen. Så i år har jag bl.a. hittat Cavalera Conspiracy, All American Rejects och Fall Out Boy. Det är sedan en annan sak att det är så mycket gammal vax i öronen att nykomlingarna ändå aldrig slinker förbi exempelvis Kiss. Them Crooked Vultures var närmast i år. Goofy, det också. En av medlemmarna eller i själva verket två har ett förflutet i en orkester med namnet Queens of the Stone Age… Passande.

Ett annat dilemma: Varför är det så himla svårt att rangordna favoriterna? Mycket enklare att dissa? Human nature, viskar Richard Dreyfuss. Okej humlan, bara skriv nu. Listan ska vara klar alldeles strax.