Nöjesbloggen

Vi var säkert där också
Header

Skrivkramp? Nej då.

02.11.2009 12.35 | Skriven av Tommy Pohjola i musik - (Kommentarer inaktiverade för Skrivkramp? Nej då.)

När temperaturen sjunker vässas blyertsen och volymen skruvas upp. Smutsiga hundar skäller och jag hör enarmade banditer skramla i trappan. Men luften är klar. Om en knapp månad ska listan vara klar. Folk ska shoppa utav helvete, på iTunes och i det stora varuhusets källare och Stupido på Stora Roban. Jag har bra syre och jag har ett förord. Den sitter som en spellista i jesuslurens iPodspelare och kommer att utgöra stommen i julens Popevangelium. Jag har också lite vax, i bakgrunden Don MacLeans klassiska American Pie som jag köpte av Tom Sjöberg tvärs över gatan. Det finns fortfarande några bra människor.

Att so far so good…

  • Check My Brain, Alice In Chains. What the Fuck liksom! Det här riffmaskineriet kom från buskaget och får många samtida och framförallt yngre hårdrockare (Saxon borträknat) att framstå som skämt. Det är tungt. Och det är bra.
  • In For The Kill, Laroux. Jag vet att skivbranschen sitter på piren och lider av nittitalsfrossa men jag skulle inte slänga flytvästen än. Syntvågen från The Eighties sköljer fortfarande över oss.
  • Bible Black, Heaven And Hell. Grym positionering av legenderna med en text om, nej förresten den är från avgrunden, och så – Tony Iommi. Mer behöver inte sägas. Kan inte. Sitter och suger på förvåningens blåslagna finger.
  • Hakkakarl, Dundertåget. Det blev faktiskt bättre på svenska. Mycket mycket bättre, Thunder Express.
  • Say Yeah, KISS. Som jag skrev är det här musik som helt för egen maskin kryper in i skivhyllan mellan klassiska Kissalbum från mitten av 1970-talet. Vem hade trott det?
  • Don’t stop At The Top, Children Of Bodom. Hehe, weird rå version av en modern Scorpionspärla. Inte många skulle på allvar våga sig på detta. Okej. Jag hör hatmejlen rassla in. Skit på er.
  • Moment Of Surrender, U2. Det här är vansinnigt pompöst och representerar egentligen allt det som jag föraktar med bandet.

Som vanligt blir det ändå fruktansvärt bråttom när ångesten och skrivkrampen sätter in i månadskiftet november–december. I väntan på sjukskrivningen och tillhörande syra hör det till att upplysa allmänheten om det som krälar på botten. Musik utan syfte eller motiv sunkigt som manuset till Ponterosa.

Då säger jag Chickenfoot.

Jag menar, herregud.

Peace, man.

Peace, man.

Vi tar Sammy Hagar och Michael Anthony från Van Halen, Chad smith från Red Hot Chili Peppers och för dem samman med Joe Satriani. Det är inte okej. Det är inte en supergrupp framkallad i himlen. Jag vill jämföra med Toto men Toto hade ndå koks-Porcaro bakom keggarna och där han han nu sitter och dinglar med de spinkiga benen är det inte okej med sådana jämförelser.

Chickenfoot är vuxet på fel sätt. Förvuxet? Nja. Degenererad ytpolerad statsunderstödd varvsindustri. Och titta på konvolutet. Vad ÄR det?

Det var en sak. En annan grej handlar om WASP, som i tiderna tillförde västerländsk stagnation mycket ny blod och humorlösa debattinlägg. På nya konceptplattan Babylon finns nämligen två i sammanhanget HELT (förlåt att jag skriker) obegripliga spår. 1) Deep Purples Burn och Chuck Berrys Promised Land. Chickenfoot och det här, det är sämst i år.