30 Seconds To Mars

Det var en märklig tillställning i Stockmanns bottenvåning i fredag eftermiddag. Bland hyllorna av elektronik och dvd-skivor ringlade sig en ändlös kö av tonårstjejer, och någonstans bakom en hylla satt bröderna Jared och Shannon Leto, sångare respektive gitarrist i amerikanska emobandet 30 Seconds To Mars, och skrev autografer. Det lågmälda sorlet i varuhuset spräcktes då och då av ett gällt, ohämmat skri när någon fick syn på bandet längst bort i rummet.

Det var redan andra gången inom vecka som ett band av hysterikaliber besökte stan – tyska Tokio Hotel i söndags hann först – men det går inte att vara oberörd inför fenomenet. Det är något tjusigt i att ha idoler som är större än livet, som får en att hulka, skaka och tjuta sanslöst, och känna något i det närmaste religiöst. Huruvida det i fallet Leto fanns någon substans att backa upp idolskapet med återstod för mig att se när 30 Seconds To Mars samma kväll spelade i ishallen.

Jag minns dem närmast för deras landsplåga From Yesterday som för några år sedan spelades sönder i radion och på rockbarerna, och sedan dess ekat någonstans i bakhuvudet på mig. Jag hade inte haft några förväntningar alls på bandet, om inte Jussi 69 skrutit ohämmat på dem efter att ha sett dem i Los Angeles i fjol. ”En frontman som kan trollbinda vilken arena som helst”, påstod han. Så det måste man ju uppleva.

Jussi hade inte fel.

Jared

Som med alla stora band handlar megasuccé ofta om mer än musik, och då menar jag inte det faktum att Jared Leto är en av Hollywoods hetaste hunks. Nä, det krävs en idoelogi, en rörelse att gå med i. Jämför med Chris Martins vegetarianism, Green Days anti-krigsrörelse, Radioheads ekologiska samvete, Madonnas sexualrevolution, Bonos allmänna världsförbättrarpatos, till och med Oasis ”I don’t give a shit”-attityd är en rörelse att sympatisera med. 30 Seconds To Mars har pratat sig varma om klimatförändring, men fjolårsplattan This Is War har ett bredare budskap – ett slags generationernas kamp (vilket iofs är lustigt eftersom 38-åriga Leto väl kunde vara far till de flesta av sina fans) som i mina öron låter som att ”ungdomen måste ta makten om man vill rädda planeten”. Det är tammefan allvar! This Is War! Alla medel tillåtna.

Budskapet kom också väl fram på konserten.

Jared

Med förbandet Street Drum Corps massiva trumvägg byggde man upp introlåten Escape, där en himmelsk barnakör sjunger ”This … Is … War” så sakralt att man ryser. Och när Night Of The Hunter kör igång blir två saker klara: 1) Publiken i ishallen är redan halvvägs i himlen och 2) Jared Leto är kanske inte den starkaste sångaren jag hört denna vecka. Men allt han saknar i röstklang kompenserar han med karisma. Jag vet, det låter som en klyscha från 80-talet,  men det går knappt att beskriva utstrålningen som mannen har. Trots att han ser både kort och spenslig ut. Sången ligger på gränsen till skrik, men mellan låtarna når hans närvaro hela vägen bort till hallens bakre läktare där folk tjuter lika högt som om de stod strax framför scenen. ”Jag vill inte uppmana till något olagligt, men ni där uppe på läktarna, det vore ju kul om ni också kom ner hit till scenen.” Säkerhetsvakterna börjar oroligt titta sig omkring, men vi finnar är så laglydiga och våra säkerhetsvakter så berusade av auktoritet att ingen vill riskera bli utkastad. Det var synd, för med den attityden blir det ingen revolution!

Leto vrålar sig igenom From Yesterday (oh, herregud vilken repetativ plåga) och kommer till kvällens bästa spår A Beautiful Lie, där han faktiskt lyckas låta riktigt bra i refrängen. Nästan lite metal …

Men sen blir det kusligt.

Jared

Jag vet inte varifrån det börjar, men ett spontant mässande ”This … Is … War … This … Is … War” sprider sig långsamt i hallen och ökar i styrka. Stämningen är som på en satanistisk ritual i någon b-rysare från 80-talet, och Leto står längst fram på scen och tittar ut över sina horder. Kanske beundrar vad han åstadkommit, sina trogna trupper i kriget för det goda. Kanske tycker han bara det är coolt att folk diggar hans band. Kanske har han sett samma sak i varje hall på turnén redan tidigare? Hur som, jag är imponerad, både av publiken och Leto. Och så kommer förstås titelspåret. Med texterna på videoscreenen så vi alla kan följa med.

A warning to the people
The good and the evil
This is war
To the soldier, the civillian
The martyr, the victim
This is war

It’s the moment of truth and the moment to lie
The moment to live and the moment to die
The moment to fight, the moment to fight, to fight, to fight, to fight

To the right, to the left
We will fight to the death
To the Edge of the Earth
It’s a brave new world from the last to the first

To the right, to the left
We will fight to the death
To the Edge of the Earth
It’s a brave new world
It’s a brave new world

Underskrift:_______________

Och när Leto på slutet skriker ”BRAVE!! NEW!!!! WORLD!!!” med kraft ända från tårna upp till pannluggen är jag också färdig att skriva kontrakt med hans armé när som helst!

Det blev spelningens klimax, för sen följde de mjuka, akustiska spåren om kärlek och andra tjejgrejer. Samtidigt med att tanken spann bort från nästan-revolutionen vi nyss bevittnad, började jag finna det konstigt hur lite de andra i bandet syntes och hur mycket allting till slut kretsade kring Jared själv. Kom att tänka på – och ursäkta jämförelsen – Kevin Costners gig i ishallen två veckor tidigare där konserten inleddes med en potpurri av hans filmprestationer, vilket ju inte har den minsta relevans för musiken. Ok, det är väl tillåtet att rida på sitt utseende, charm och karisma, men någonstans blir det honung och personkult av det hela.

Men å andra sidan, 98 procent av de övriga i hallen är knappast av samma åsikt. Varken gällande Leto eller Costner.

Mot slutet av spelningen kom intensiteten tillbaka något, och det hela avrundades med höstens hit Kings & Queens, låten som gav bandet smeknamnet ”30 Seconds To Chorus”.

Lyssna så fattar ni! Det ska vara stora känslor för en revolution.