Nöjesbloggen

Vi var säkert där också
Header

Peter Steele 1962–2010

Det var på spårvagnen till jobbet klockan nio i morse jag bläddrade genom facebook och prickade av födisgratulationer som flutit in, när jag på en kompis status update läste ”Spooky – I was just listening to Type O Negative the whole day at the office yesterday” och en länk till Sputnik Musics nyhetsnotis som löd: ”Unconfirmed reports suggest that Peter Steele, frontman of gothic metal group Type O Negative, has died of heart failure aged 48.”

WTF!?

Över till Twitter och sök på ‘steele’ … och visst fan, det var ingen isolerad incident. Till och med wikipedia hade ändrat artikeln om Steele till imperfekt och tillagt dödsdatumet 14 april 2010.

Men som alla vet är inte det heller något bevis på att typen faktiskt växlat om. Och speciellt i fallet Peter Steele är det långt ifrån första gången världen får höra att han lämnat in. Steele brukade själv sprida liknande rykten, såsom år 2005 då en gravsten med hans namn på publicerades på Type O Negatives hemsida.

Störst inom goth.

Källan till informationen den här gången visade sig vara Fuse TV:s metal-dj ”Mistress” Juliya Chernetsky som halv sju-tiden i morse (finsk tid) postade några tweets: ”Today is a very sad day in metal…” / ”End of an era.” / ”Peter Steele passed today. I loved my friend…our idol…my heart is with his band and family …” / ”He passed of heart failure today. Just spoke to Kenny.” (Kenny Hickey är gitarristen i Type O Negative.)

Det sägs att den första reaktionen på ett sorgebudskap är förnekelse och misstro, och i det här fallet var jag ett skolboksexempel. Han kan ju inte vara död!? De var ju ute och turnerade nyss! Det fanns ju rykten om en ny skiva! Han hade ju trappat ner knarket! Ju! Ännu i skrivande stund vet jag inte om det är ett hundraprocentigt faktum att gothmetallens bokstavligt talat största personlighet är borta. Men det verkar inte bättre …

Med sina 201 centimeter, polsk-rysk-isländsk-brittiska rötter, grovhuggna fysik och ansiktsdrag var Peter Steele (född som Petrus T. Ratajczyk, 4 januari 1962 i Brooklyn, NY) själva sinnebilden av den mörka, tunga och långsamma metal som Type O Negative blev kända och älskade för. I motsats till många andra i doom- och gothgenren fanns det alltid en självironi hos Steele som höjde honom och musiken till en egen nivå. Steele hade heller inga förebilder i sin genre, de enda han hyllade var ”the fab four”, Beatles. Type O Negative kallade Steele för ”The Drab Four”.

The last international playboy.

Steele var känd som oberäknelig och egensinnig, kliniskt deprimerad och glad i många slags droger, och där han otvivelaktigt hade en genial vision i sin musik kan man inte säga det samma om många av hans privata äventyr. Att han till exempel spritt naken och med kuken hård vek ut sig i Playgirl lär han ha bittert ångrat när han efteråt fick veta att hälften av läsarna är bögar. (Kolla bild här och här om du är myndig och nyfiken …)

Trots att han var musikaliskt aktiv sedan 1979 var det Type O Negative (1990–2010) som blev Steeles livsverk. Bandet släppte sju album som saknar sitt motstycke i musikhistorien, och fansen må tvista om huruvida Bloody Kisses (1993), October Rust (1996) eller World Coming Down (1999) var det bästa. Senaste plattan Dead Again kom 2007, samma år som Type O Negative besökte Finland för sista gången på Sauna Open-festivalen i Tammerfors. Gången innan var Tuska 2003, varifrån det i stans rockkretsar klassiska youtube-klippet ”Peter Steele loves Vanity Beach” också kommer. Ingen ironi här inte. ”Nejdå.”

Som vi minns honom :)

Medan jag skriver detta varierar uppgifterna om Steeles öde … wikipedia har igen listat honom som levande och ändrat tempus tillbaka till presens. Twitter kokar av kondoleanser och några säger att det är ”confirmed” men har inga länkar att backa upp det med. Inte heller Type O Negatives Official Computer Email Page har några nyheter om sångaren. Sidan är senaste uppdaterad 5 februari. Det närmaste vi nu kommer är webbsidan knac.com som påstår sig ha fått bekräftelse från ”en källa inom bandet”. De skriver att ”Peter was a longtime friend of knac” (det ska säkert stå ‘knark’ egentligen -red anm) och att de kommer att sakna honom.

Jag börjar tro på det här nu. Det är fyra timmar sedan Mistress Juliya postade första tweeten. Dags att tagga ner med en cigg och lyssna på en av mina all time Type O Negative-favoriter: ”Everyone I Love Is Dead”.

……………

Ok … kl 15.10 kom det ett besked från Type O’s facebookgrupp att bandet och Peters familj förbereder ett officiellt utlåtande. Saken är biff då … fan, märker att det fortfarande fanns ett hopp i mig som nu slocknade. Uppriktigt ledsen.

Madonna köper villa i Esbo

01.04.2010 14.46 | Skriven av HBL Nöje i Okategoriserad - (Kommentarer inaktiverade för Madonna köper villa i Esbo)

Esbobo!

Superstjärnan Madonna, som i fjol somras uppträdde för 80 000 människor på Busholmen i Helsingfors, återvänder i juni till Finland. För gott.

Enligt pressagenten Boyd Sinister som i dag talade med nyhetsbyrån AP har fröken Ciccone och hennes tre barn och älskare lagt bud på en av lyxvillorna i Esbos West End. Bostaden som är ca 870 kvadratmeter i tre plan ägs av Madonnas ”Finlandskontakt”, finansmannen Poju Zabludowic, som också var värd för Madonna under hennes konsertbesök sommaren 2009.

– [Madonna] förälskade sig i Finland under besöket i fjol och vill gärna slå sig ner permanent. Det är ett beslut hon fattat efter längre tids övervägande, som jag förstått det var barnens uppväxt i en fredlig miljö var det avgörande, säger Sinister.

Enligt Kauppalehti säger Poju Zabludowic att han ”har flera fastigheter till salu” men att ”en stor affär precis avslutats”. Han bekräftar inte att det skulle röra sig om Madonnas nya hus.

Esbo stads stadsdirektör Marketta Kokkonen (saml.) välkomnar Madonna till grannskapet.

Hit flyttar Madonna

– Om och när hon lagt sig till rätta blir det säkert något slags välkomstfest för henne från stadens sida, säger Kokkonen. Det här visar också det som vi länge sagt, att Esbo är mer attraktivt än Helsingfors för invandrare av högre socioekonomisk status.

Med Madonna flyttar också hushållspersonal och övrigt tjänstefolk, allt som allt ca 20 personer. För säkerhetsbranschen i Esbo kommer det sannolikt också att innebära ett lyft när superstjärnans egendom och anhöriga ska bevakas 24/7. Securitas Finlandschef Teppo Mulkkunen ville ändå inte kommentera saken i offentligheten ännu.

"Hon får gärna bo på min soffa!" -Jarkko Pyrykyrpä (sannf.)

Alldeles smärtfritt kommer anpassningen till Finland knappast att vara för den världsvana sångerskan. Bland annat Sannfinländarnas lokalavdelning i Esbo har redan kallat till protestmöte på torget utanför Sello för att visa sitt missnöje med den ”ökade invandringen av moraliskt suspekta utlänningar”. Sannfinländarnas Hagalunds avdelningsodförande Jarkko Pyrykyrpä påminner också om att Madonnas adoptivbarn är av ”en för Finland främmande ras”.

– Men lämnar hon ungarna i New York får hon gärna fast komma och bo på min soffa, skrattar Pyrykyrpä.

Ted Nugent är döv

26.03.2010 09.56 | Skriven av Tommy Pohjola i Okategoriserad - (Kommentarer inaktiverade för Ted Nugent är döv)
Fint i Sölvesborg 2009.

Fint i Sölvesborg 2009.

Det var det jag misstänkte när jag huttrade där framför kisibuskaget i Sölvesborg förra sommaren. Uriah Heep, som inte spelade bland de nedkissade kvistarna utan på en scen 50 meter längre bort, överskred nivån för vad samhället uppfattar som lagom högt ljud.

Allvarligt talat så stod jag faktiskt vid det luktande buskaget och frös tillsammans med patrull Krepp-fotografen Richard Nordgren. Det var kanske två grader över noll. I juni. På Sweden Rock i södra Sverige. Och det var Uriah Heep på scenen.

Allvarligt talat, HD.se berättar att miljödomstolen har utdömt ett vite på 200.000 kronor till Sweden Rock Festival, för att festivalen i somras överskred gränsvärdena vid fyra tillfällen. Det var knappast Uriah Heep men det kunde ha varit britterna lika bra som Twisted Sister eller vilken som helst annan artist.

Folk som intervjuas i artikeln är förvånade över böterna och det är jag också. Sweden Rock tar hörseln på allvar. Jag såg mätningar utföras, skyltar med texten Skydda din hörsel och överallt fanns öronproppar till salu. Men säger myndigheterna att här har gränser överskridits så är det väl så då. Tinnitus är inget att leka med. Eller som HD-reportern Stefan Lindqvist konstaterar:

Redan på 1970-talet blev för övrigt Ted Nugent känd som den hårdrockare med högst volym på sina konserter. Besökarna fick till och med små knappar med texten:

”If it’s too loud, you’re too old.”

I dag är Ted Nugent stendöv på sitt vänstra öra.

30 Sekunder Till Revolution!

14.03.2010 00.30 | Skriven av HBL Nöje i Okategoriserad - (Kommentarer inaktiverade för 30 Sekunder Till Revolution!)
30 Seconds To Mars

30 Seconds To Mars

Det var en märklig tillställning i Stockmanns bottenvåning i fredag eftermiddag. Bland hyllorna av elektronik och dvd-skivor ringlade sig en ändlös kö av tonårstjejer, och någonstans bakom en hylla satt bröderna Jared och Shannon Leto, sångare respektive gitarrist i amerikanska emobandet 30 Seconds To Mars, och skrev autografer. Det lågmälda sorlet i varuhuset spräcktes då och då av ett gällt, ohämmat skri när någon fick syn på bandet längst bort i rummet.

Det var redan andra gången inom vecka som ett band av hysterikaliber besökte stan – tyska Tokio Hotel i söndags hann först – men det går inte att vara oberörd inför fenomenet. Det är något tjusigt i att ha idoler som är större än livet, som får en att hulka, skaka och tjuta sanslöst, och känna något i det närmaste religiöst. Huruvida det i fallet Leto fanns någon substans att backa upp idolskapet med återstod för mig att se när 30 Seconds To Mars samma kväll spelade i ishallen.

Jag minns dem närmast för deras landsplåga From Yesterday som för några år sedan spelades sönder i radion och på rockbarerna, och sedan dess ekat någonstans i bakhuvudet på mig. Jag hade inte haft några förväntningar alls på bandet, om inte Jussi 69 skrutit ohämmat på dem efter att ha sett dem i Los Angeles i fjol. ”En frontman som kan trollbinda vilken arena som helst”, påstod han. Så det måste man ju uppleva.

Jussi hade inte fel.

Jared

Jared

Som med alla stora band handlar megasuccé ofta om mer än musik, och då menar jag inte det faktum att Jared Leto är en av Hollywoods hetaste hunks. Nä, det krävs en idoelogi, en rörelse att gå med i. Jämför med Chris Martins vegetarianism, Green Days anti-krigsrörelse, Radioheads ekologiska samvete, Madonnas sexualrevolution, Bonos allmänna världsförbättrarpatos, till och med Oasis ”I don’t give a shit”-attityd är en rörelse att sympatisera med. 30 Seconds To Mars har pratat sig varma om klimatförändring, men fjolårsplattan This Is War har ett bredare budskap – ett slags generationernas kamp (vilket iofs är lustigt eftersom 38-åriga Leto väl kunde vara far till de flesta av sina fans) som i mina öron låter som att ”ungdomen måste ta makten om man vill rädda planeten”. Det är tammefan allvar! This Is War! Alla medel tillåtna.

Budskapet kom också väl fram på konserten.

Jared

Jared

Med förbandet Street Drum Corps massiva trumvägg byggde man upp introlåten Escape, där en himmelsk barnakör sjunger ”This … Is … War” så sakralt att man ryser. Och när Night Of The Hunter kör igång blir två saker klara: 1) Publiken i ishallen är redan halvvägs i himlen och 2) Jared Leto är kanske inte den starkaste sångaren jag hört denna vecka. Men allt han saknar i röstklang kompenserar han med karisma. Jag vet, det låter som en klyscha från 80-talet,  men det går knappt att beskriva utstrålningen som mannen har. Trots att han ser både kort och spenslig ut. Sången ligger på gränsen till skrik, men mellan låtarna når hans närvaro hela vägen bort till hallens bakre läktare där folk tjuter lika högt som om de stod strax framför scenen. ”Jag vill inte uppmana till något olagligt, men ni där uppe på läktarna, det vore ju kul om ni också kom ner hit till scenen.” Säkerhetsvakterna börjar oroligt titta sig omkring, men vi finnar är så laglydiga och våra säkerhetsvakter så berusade av auktoritet att ingen vill riskera bli utkastad. Det var synd, för med den attityden blir det ingen revolution!

Leto vrålar sig igenom From Yesterday (oh, herregud vilken repetativ plåga) och kommer till kvällens bästa spår A Beautiful Lie, där han faktiskt lyckas låta riktigt bra i refrängen. Nästan lite metal …

Men sen blir det kusligt.

Jared

Jared

Jag vet inte varifrån det börjar, men ett spontant mässande ”This … Is … War … This … Is … War” sprider sig långsamt i hallen och ökar i styrka. Stämningen är som på en satanistisk ritual i någon b-rysare från 80-talet, och Leto står längst fram på scen och tittar ut över sina horder. Kanske beundrar vad han åstadkommit, sina trogna trupper i kriget för det goda. Kanske tycker han bara det är coolt att folk diggar hans band. Kanske har han sett samma sak i varje hall på turnén redan tidigare? Hur som, jag är imponerad, både av publiken och Leto. Och så kommer förstås titelspåret. Med texterna på videoscreenen så vi alla kan följa med.

A warning to the people
The good and the evil
This is war
To the soldier, the civillian
The martyr, the victim
This is war

It’s the moment of truth and the moment to lie
The moment to live and the moment to die
The moment to fight, the moment to fight, to fight, to fight, to fight

To the right, to the left
We will fight to the death
To the Edge of the Earth
It’s a brave new world from the last to the first

To the right, to the left
We will fight to the death
To the Edge of the Earth
It’s a brave new world
It’s a brave new world

Kontraktet?

Underskrift:_______________

Och när Leto på slutet skriker ”BRAVE!! NEW!!!! WORLD!!!” med kraft ända från tårna upp till pannluggen är jag också färdig att skriva kontrakt med hans armé när som helst!

Det blev spelningens klimax, för sen följde de mjuka, akustiska spåren om kärlek och andra tjejgrejer. Samtidigt med att tanken spann bort från nästan-revolutionen vi nyss bevittnad, började jag finna det konstigt hur lite de andra i bandet syntes och hur mycket allting till slut kretsade kring Jared själv. Kom att tänka på – och ursäkta jämförelsen – Kevin Costners gig i ishallen två veckor tidigare där konserten inleddes med en potpurri av hans filmprestationer, vilket ju inte har den minsta relevans för musiken. Ok, det är väl tillåtet att rida på sitt utseende, charm och karisma, men någonstans blir det honung och personkult av det hela.

Men å andra sidan, 98 procent av de övriga i hallen är knappast av samma åsikt. Varken gällande Leto eller Costner.

Mot slutet av spelningen kom intensiteten tillbaka något, och det hela avrundades med höstens hit Kings & Queens, låten som gav bandet smeknamnet ”30 Seconds To Chorus”.

Lyssna så fattar ni! Det ska vara stora känslor för en revolution.

Michael Monroe's nya band

Michael Monroe's nya band

Pratade just med Michael Monroe på telefon. Han har under fjolåret satt ihop ett ”superband” som skrivit  några nya låtar och nu drar ut på kort turné i USA i mars. Bland annat kommer man att spela som förband till MotörheadSouth by Southwest-festivalen i Texas. Mera om Makkonens nya line up får ni läsa i Volt 27.3.

Michaels gamla Hanoi Rocks-partner Andy McCoy gjorde ju samma sak i höstas, satt ihop ett ”superband”, som skulle bli ”större än Hanoi”, men det gick som bekant käpprätt åt skogen när Chris Shifflet drog hem till Kalifornien efter bara tre spelningar. The Real McCoy Band blev inte helt utan uppmärksamhet, bandet fick i februari Femma-priset i kategorin ”BRA FÖRSÖK – detta pris tilldelas en artist vars lyckade slutgiltiga genombrott blev ännu delvis ogenomfört”.

Stor humor, liksom.

Mike är en hänsynsfull kille och ville förstås inte kommentera Andys flopp, men Andy själv postade förra veckan en videoblogg på sin hemsida där han berättar att han har ett nytt – ännu icke namngivet – bandprojekt på gång med basisten Niclas ”Nico” Etelävuori och trummisen Jan ”Snoopy” Rechberger från Amorphis, samt Jere Garcia från Accu. Bandet ska, natuligtvis, spela Andys gamla låtar men OBS! han lovar att inte sjunga själv på dem. Olika solister ska anlitas.

Andy självporträtt

Andy självporträtt

Det nya bandet kommer inte att spela live förrän tidigast i höst, men i maj blir det premiär för tusenskönan Andy som bildkonstnär! Utställningen är planerad till slutet av maj.

Vi håller tummarna!

Kolla Andys hemsida här.

Michaels bandsida här!

Team Mötley, 2 minutes for fashion crime

27.01.2010 09.52 | Skriven av HBL Nöje i musik | Okategoriserad - (Kommentarer inaktiverade för Team Mötley, 2 minutes for fashion crime)
Mötley Crüe Hockey Club (MöC-HoC)

Mötley Crüe Hockey Club (MöC-HoC)

Ok, det ska säljas merch om man ska överleva musikbranschens digitalvinter, men … bilden av Mick Mars i rinken, liksom.

Mötley hockeyskjortan är senaste tillägget i Mötleys merch store. Tidigare höjdare har varit bl.a. iPhone- och laptop skins med Dr Feelgood-tema, hundhalsband med pentagram och Shout At The Devil-Zippon.

Ganska mainstream, faktiskt. Det fanns inte ens en brödrost – till och med Apulanta har det!

Mike Monroe avslöjade sitt nya band

25.01.2010 15.17 | Skriven av HBL Nöje i Okategoriserad - (Kommentarer inaktiverade för Mike Monroe avslöjade sitt nya band)

Michael_MonroeDet gick bokstavligt talat åt pipan med Andy McCoys Real McCoy Band i höstas. Pukorna och trumpeterna lovade ”minst fem superhits” och ”ett större band än Hanoi Rocks” men magplasket var ett faktum när Foo Fighters-gitarristen Chris Shiflett lämnade sin barndoms idol åt sitt öde och reste hem till Kalifornien efter bara tre spelningar.

Från den amerikanska västkusten kom också måndagkvällens stora nyhet – Andys tidigare radarpar Michael Monroe avslöjade medlemmarna i sin nya grupp, som han förberett sedan Hanoi Rocks gick i graven för ett år sedan.

Monroes nya line up består av Ginger Wildheart, ex-Hanoi Rocks-basisten Sami Yaffa, gitarrist Todd Youth (ex-Danzig, ex-Motorhead) och Michaels gamla Demolition 23-trummis Jimmy Clark. Det nya bandet presenterades i LA av Bam Margera. Tillställningen ska senare kunna ses på Michaels hemsida.

Om sin ex-bandkompis McCoys senaste flopp har Michael inte sagt ett knyst, men med de interna stämningar under vilka Hanoi lade av är det lätt att fantisera ett lite skadeglatt leende i Monroes mungipa. Nu är det upp till bevis att han kan leda ett band bättre än Andy gjorde.

Det lär inte bli svårt.

michaelmonroe.com