Nöjesbloggen

Vi var säkert där också
Header

Vill du verkligen träffa någon som dig själv?

11/05 11:19 11:19 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för Vill du verkligen träffa någon som dig själv?)

Allt fler program, operatörer och tjänster på internet vill veta allt mer om sina användare. Alla klick man gör, alla sidor man besöker och saker man gillar sparas, för att operatörerna på nätet ska kunna erbjuda ”just dig” den ”bästa personliga upplevelsen”.

Vad det innebär i praktiken är att din upplevelsevärld krymper.

Det är klart det kan vara roligt att få tips om saker man gillar, men det får inte sättas i system, så att allt man som t.ex. Oasis-fan till slut erbjuds är band som låter likadant och folk som tycker som en själv.

Spotify integrerades just med två nya dating/social tjänster, Tastebuds och Fellody, som bägge har för avsikt att utnyttja infon om vad du lyssnar på för musik, för att kunna hitta en person du tycker om.

Så här beskriver Spotify själv Tastebuds: ”Appen matchar dig med en potentiell partner baserat på de artister som du lyssnat mest på och din samling av spellistor. Kön, ålder och plats filtreras och sen får du direkt ett meddelande om eventuella matchningar och en uppmaning att dela spellistor med dem direkt.”

Och så här beskriver de Fellody: ”Dra och släpp en av dina spellistor i appen för att hitta vänner och potentiella partners med den högsta matchfaktorn. Du kan direkt skicka en “flirt” eller bläddra bland dina matchningar för att upptäcka ny musik.”

Någon som vill prova? Sten Garmark, Director of Platform, på Spotify, säger: “Din musiksmak är ett av de vanligaste samtalsämnena på en dejt och det är viktigt att ha liknande smak, oavsett om det är en dejt eller bara när du träffar en ny vän. Harmoni på Spotify kan vara ett jättebra sätt att hitta nya vänner eller starta en relation på.”

Stämmer det faktiskt? Vill man träffa uteslutande folk som lyssnar på samma musik som en själv? Jag påstår att nej. Några av de finaste människor jag känner har den – i mitt tycke – värsta musiksmaken någonsin, och det är förbannat kul att racka ner på vad den andra diggar, hellre än att sitta och vara överens. Musiksmak är dessutom så personligt, att även om vi båda skulle gilla samma band eller låt så är jag bombis att det är av olika orsaker. Då sitter man där i falsk konsensus och undrar varflr stämningen är så tryckt – båda gillar ju Kent!

Det är nästan synd att en så stark idé och välfungerande tjänt som Spotify ska beblanda sig med en massa dating- och social-crap. Först gifte de sig med Facebook, vilket var helt onödigt för de fungerade alldeles bra var för sig, och nu då ska det kladdas med Tastebuds och Fellody.

Jag tycker ”related artists” är en av de finaste features Spotify har, och  jag har upptäckt en massa fint via den. Men hela tanken bakom begreppet tastebuds känns lite inkränktande och nästan sårande – som om jag hade en musiksmak som kan definieras!? Bah!

The Sounds dj:ar på afterparty

21/02 13:38 13:38 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för The Sounds dj:ar på afterparty)

The Sounds avslutar sin långa Europaturné i Helsingfors nästa vecka med två konserter på Kabelfabriken fredag och lördag 2–3 mars. Bandet har lovat spela två vitt skilda set respektive dag, för att locka dig att köpa biljett till bägge kvällarna. Biljetterna är också prissatta för ändamålet; 35 e per kväll eller 60 e för båda.

På fredag blir det dessutom officiell efterfest på Tavastia med start 23.30. Det blir dj-sets av medlemmar från The Sounds och förbandet Kids At The Bar (USA). Inträdet till Tavastia är 6 euro, men har man ”weekend with The Sounds”-dubbelbiljett får man gå förbi kön. Den som försökt in på Tavastias fredags- och lördagsdiscon vet att den brukar ringla sig lång längs kvarteret.

Showtime på Kabelfabriken bägge kvällarna är:

20.00 Kids at the Bar (USA)

21.00 The Limousines (USA)

22.00 The Sounds (SWE)

Som Hbl kunde meddela redan i december kommer Kent till Åbo i sommar med nytt album i bagaget. När vi då ringde upp lokala promotorn Johan Hollstén på Livenation Finland kunde han inte säga något officiellt om vare sig Åbokonserten eller en eventuell Helsingforskeikka.

Det hindrade inte bandet självt från att i dag (tisdag) – till arrangörens förtret, kan tilläggas – gå ut med nyheten att Kent faktiskt kommer till Helsingfors 27 juni. Som venue anges ”Garden Party” men när vi frågade Livenation om detaljer var de fortfarande lika förtegna.

Efter lite lirkande kan vi anta följande:

• ”Garden Party” är ett nytt koncept för en minifestival i en park eller annat naturnära område i Helsingfors.

• Festen kommer att bjuda också på andra (utländska?) toppband.

• Evenemanget kommer inte att heta ”Garden Party”.

Enligt en källa på Livenation vill man först bekräfta förband mm. innan man går ut med nyheten officiellt. När det sker är oklart. Vi återkommer till ämnet genast Livenation känner sig mogna att delge information.

Så här ser Kents turné ut sommaren 2012:

27 juni – Helsingfors (Finland) – Garden party
29 juni – Borlänge – Peace & Love
30 juni – Hamar (Norge) – Hamar Music Festival
6 juli – Karlstad – Putte i parken
13 juli – Stavern (Norge) – Stavernfestivalen
14 juli – Göteborg – Trädgårdsföreningen – Köp biljett
20 juli – Eskilstuna – Sundbyholms slott
21 juli – Varberg – Fästningen
28 juli – Uppsala – Uppsala slott
3 augusti – Sundsvall – Norrporten arena
4 augusti – Oslo (Norge) – Operataket
10 augusti – Skanderborg (Danmark) – Smukfest
11 augusti – Malmö – Pildammsparken, Tallriken
17 augusti – Ålesund (Norge) – Jugendfest
19 augusti – Stockholm – Sjöhistoriska
21 augusti – Åbo (Finland) – Slottsfestival
24 augusti – Stavanger (Norge) – Rått og råde

Jaså, nu vaknade dom …

10/02 15:05 15:05 | Skriven av HBL Nöje i TV - (3 kommentarer)

Efter fem avsnitt av André Wikströms och Thomas Perrets talkshow Lilla onsdag har plötsligt någon finne förirrat sig in på FST5:s våglängd och till sin fasa märkt att här bedrivs helgerån! Alla som sett årets Lilla onsdag har hunnit vika sig dubbel av Lotta Backlunds fantastiska imitation av Riitta Väisänen i Kymppitonni-parodin Snuskitonni (som på finska fått det ännu bättre namnet Pimppitonni).

I torsdags försökte kvalitetsblaskan Iltalehti skapa skandalrubriker av tilltaget, men av artikeln att döma var Väisänen inte så upprörd som reportern hade önskat. ”Det är ju mig och programmet man driver med här, men nog skrattade jag när jag hörde om det”, säger Väisänen.

För att citera kollegan Nalle Österman: ”All publicity is publicity.” Synd bara att reaktionen kommer så sent i säsongen, nu när det bara är några avsnitt kvar (snyft). Lilla onsdag är lätt det bästa som hänt finlandssvensk tv på väldigt länge, och programmet hade förtjänat en bred publik också från den finskspråkiga sidan.

Kanske borde produktionsbolaget Dooning eller FST5 fattat att röra upp Pimppitonniskandalen själv till och med innan serien började i januari? ”Hurri-show pilailee suomalaisten rakastamalla tv-perinteellä! Katso Pikki keskuviiko tiistaina FST5-kanava. Scandaali!”

Kolla senaste avsnittet av Lilla onsdag på Yle Arenan!

 

Sex år av underkastelse

06/02 11:27 11:27 | Skriven av HBL Nöje i musik - (2 kommentarer)

Det har alltid varit klart att vänstern har de bästa festerna och djävulen den bästa musiken. På basis av de axiomen och den färska hyllningslåten till Sauli Niinistö måste man dra slutsatsen att ”Sape” är en gudagod högerman. Så tråkig var hans segerfest och så urbota kass är musiken kring hans kampanj och person.

Det var i bussen på vägen till jobbet i morse som jag bläddrade genom fejan och hittade vad som måste vara årets mest bisarra låt hittills: Schlagergöken Kurre som framför Kuuden vuoden kuuliaisuus till president Niinistös ära. Det är sällan man i samma låt skrattar till spontant ochi nästa sekund blir tvungen att ljudligt kväva en spyreflex. Starka varor alltså, så check it out y’all!

YouTube Preview Image

 

Tasavalta meidän suomalaisten / tahtoo elää hengittää 

Siksi Suomen kansa, äänestäen, päätti että uusi jälki jää

Suuret haasteet/ ne jota matkallansa kohtaa vain ratkaisuaan odottaa 

Väinämöisen jalanjäljissä nyt vaan / Me Sauli Niinistöä tuuletetaan 

Häipyi viiden vuoden yksinäisyys ja alkoi kuuden vuoden kuuliaisuus 

Ykkösmiehen paikka täytetty on / ei se auki enää oo

Liekeissä myös Saulin sammumaton rakkaus rouva Jenni Haukioon 

Tekijäänsä kerran kiittävät työt 

Nuku Sauli linnassasi hyvin yöt

Snabbt översatt blir det: ”Republiken vår, finnars, vill leva och andas. Därför bestämde finska folket, genom att rösta, att ett nytt spår ska inristas. Stora utmaningar som man möter längs vägen väntar på sin lösning. I Väinämöinens fotspår ba’, vi jublar för Sauli Niinistö. Fem års ensamhet försvann, infann sig sex års lydnad. Toppkillens plats är nu fylld, den är inte längre öppen. Lika flammande är Saulis aldrig slocknande kärlek till fru Jenni Haukio. Arbetet tackar sin utförare. Sov gott i ditt slott, Sauli.” 

Så var ska vi börja analysen? Ärligt talat är jag så paff att det är svårt att samla tankarna … trodde inte jag någonsin skulle råka ut för liknande dravel efter Larry Gatlins Americans, That’s Who (kolla bloggen från i fjol) men tydligen är det möjligt att bli överraskad fortfarande.

Även om man är flängd i finska kan det vara lite oklart vad textförfattaren Sana Mustonen (ja det är en verklig person, tydligen) menar med ordet ”kuuliaisuus”, för det är inte ett begrepp någon använt utanför söndagsskolan 1983 där någon åldersstigen man föresläste om Gamla Testamentet. Översatt till svenska blir det ”lydnad” eller ”lystring” eller ”gehör”, och titeln bildar alltså det mjukfascistoidt klingande uttrycket ”Sex år av lydnad”.

Åldersstigen man med Bibel.

Titeln och refrängen anspelar på Sauli Niinistös självbiografi ”Viiden vuoden yksinäisyys” (sv. Fem års ensamhet) där han bland annat berättar om ex-hustruns Marja-Leenas tragiska död i en bilolycka 1995. Vilket gör det hela ännu mer bisarrt och osmakligt av textförfattare Mustonen (namnet kan för övrigt översättas till Småsvarta Ord). Dessutom är det bara i svenskspråkiga Jeppisbors mun som suffixen -syys och -suus rimmar.

Men vad då för lydnad? Det är svårt att inte falla för tolkningen att det är det finska folket som nu har sex år av lydnad och underkastelse att se fram emot, i något slags vag biblisk mening. Högerns traditionella suktan efter trygghet under en stark ledare ringer vackert i Kurres haltande rim.

Det är fint hur man i låtens första rader poängterar att Niinistös seger kom via demokratiska val. Men sen följer påståendet att folket ville rista in ett nytt spår i historien. Typisk politisk new speak där sanningen är precis tvärtom.

Och så Väinämöinen wtf!? Inte ens Sannfinnarna har haft mage att göra en lika vulgär koppling av Soinis blodsband till ur-Ugriens führergestalt par excellence. Fosterländskhet i Finland är något så aningslöst att sånt här kan passera de flesta utan en epidemi av akut tarmvred. Kanske ska vi vara glada ändå att kriget inte nämns alls den här gången … jag tar Väinämöinen hellre än Mannerheim, vilken dag som helst i veckan.

Att låttexten skrivits i all hast vittnar flera saker om, kanske mest utfyllnadsfrasen ”ei se auki enää oo” som i Kurres tolkning får en melodiskt pregnant, nästan bombastisk tyngd. Han vill verkligen poängtera att vakansen som Ykkösmies (hur fan översätter man det, ”Man nr 1”??) inte längre är tillgänglig. Det var här jag skrattade till högt och fick konstiga blickar på bussen.

Niinistös hund Lennu fick inte vara med i texten, men det fick hans hustru, Samlingspartiets informationschef Jenni Haukio. Kurre bedyrar här att Saulis kärlek till 35-åringen är aldrig sinande. Hur Kurre vet det och varför han påstår något sådant förblir ett mysterium. Respektfullt titulerar han den unga damen ”fru”, som han (och Mustonen, whoever) säkert inbillar sig att är kutym i de finare borgerliga kretsar han försöker cirkla sig in i. Det var här jag kände en kräkreflex och vek mig dubbelt på bussen.

Summarum, det här var faktiskt en av de värsta musikaliska prestationer jag råkat ut för under hela mitt yrkesliv. Det är inte lite det. Djupet som Kurres låt (med musiken skriven av Maki Kolehmainen) ligger på är enastående, på gränsen till ofattbar. Här skulle finnas analysmöjligheter för hela doktorsavhandlingar i musikologi, litteratur och politisk historia.

Folkkär blev låten direkt. I måndags då den publicerades hade den genast över 100 000 hits på Youtube, och på tisdag kom redan ett upprop att samlas för allsång på Järnvägsstationen lördagen 11.2 kl 13. Väl mött! Alla dit!!

Men lustigt nog känns det som om både Niinistö och Kurre är offer i den här härvan. Det är omöjligt att text- och musikförfattarna till Kuuden vuoden kuuliaisuus inte skulle ha insett vilket sanslöst skräp de producerat. De skyldiga till eländet ska antagligen sökas bland Helsingfors popmusiker, i kretsen kring Aikakone-Kolehmainen. Samma entfremdungeffekt kände jag när Apulantas Sipe satt och samtalade med Niinistö i valvideon ”Sipe & Sape”.

För kanske alltihop bara är ett gruvligt, ironiskt skämt? Har den rödgröna popvärlden infiltrerat högerns valmaskineri och kommit så här långt i sabotagearbetet? Och vad är då slutmålet? Haavisto 2018?

Trött gammal teater

25/01 10:17 10:17 | Skriven av HBL Nöje i musik - (2 kommentarer)

Det första man lägger märke till är att alla här är män. Långhåriga män. Åldersstigna män. Illa klädda män. Högljudda, rapande musikälskande män.

Det här är Dream Theaters publik.

John Myung och James LaBrie är också håriga. Foto: Karl Vilhjálmsson (c)

Det virtuosa, amerikanska kompisgänget har harvat på sedan 1985, och i måndags inledde de sin senaste Europaturné i Helsingfors. Det är inte första gången de är i Finland, långt ifrån. Här i landet finns några av Dream Theaters största fanbaser. Varje gång proggarna släpper ett nytt album går det rakt upp som etta på finska topplistan. Det är den skivköpande generationen som diggar. Eskapisterna, de som ännu på sitt fjärde, femte decennium inte lyckats klippa navelsträngen till Iron Maiden.

Vad sjutton gör jag här?

Ärligt talat är jag nyfiken. Och Hbl:s trummande fotograf Kalli är ett stort DT-fan. Eller var det, före måndagen.

Det är andäktig stämning i ishallen. Inga vansinnesskrik som på tonårsbandens spelningar. Vi väntar tyst och tålmodigt. Respektfullt. Och bandet svarar i lika mån genom att inleda konserten nästan prick på utsatt tid. Inga divalater. Vi är alla här i gemensamt syfte: att dyrka svårspelade solon, uppskatta invecklade taktmönster och tillbe synkoper.

Det animerade introt för tankarna till Pink Floyd, en av gitarristen John Petruccis stora förebilder. Sångaren John LaBrie äntrar scenen och låter för jävlig, men det är ingen som bryr sig, vi applåderar artigt och bestämt. vibbar av nightwish glider förbi, och plötsligt tror jag mig fatta vad det hela handlar om. Analysen är klar: det här är sjörövarmusik! Modern pirathambo. Arr!!

Det förklarar utseendet på fansen också.

En låt – Build Me Up, Break Me Down – för godkänt av den kritiska reportern. Nästan normal och fin heavy, bra sug i stället för trixande med rytmer och skalor. Men sen bär det iväg igen.

Soundet i ishallen blir bättre ju längre spelningen pågår, men för oss som inte är frälsta av proggens under blir det allt mer olidligt. Jag svävar ut i tankar på ex-trummisen Mike Portnoy som lämnade bandet två år sedan. Dream Theaters själ och hjärta, så detaljerat hängiven fansen att han skräddarsydde låtlistor för varje enstaka spelning, för maximal bredd i repertoaren. Samma låt spelades aldrig två gånger inom samma region. Bland annat.

Men Portnoy brann också ut, och trots att han tiggde om paus ville resten i bandet hålla kassakon i mjölkbart skick. kanske inverkade Portnoys vänstrande med Avenged Sevenfold? Vem vet. Men faktum är att Dream Theater känns mer fjärran och oengagerade nu. Låtlistan är i stort sett den samma kväll efter annan, och de legendariska 3-timmarsspelningarna ett minne blott.

Bra så. För efter trumsolot, en alldeles fruktansvärd ballad och några akustiska låtar ger också fotograf-Kalli upp och går hem. Då har jag redan lämnat kyrkan – förlåt, ishallen – ett par psalmer – förlåt, låtar – tidigare.

Man ska pröva på allt. Bock i marginalen!

Som en skenande buffelhjord

13/01 18:07 18:07 | Skriven av HBL Nöje i musik - (En kommentar)

Där stod man sen, inträngd med 1 500 tuffingar i ett rum utan syre och ljudet av en hjord skenande bufflar på 120 dB ringande i öronen. Jag talar förstås om Mastodons spelning på The Circus i Helsingfors i torsdags.

(Klicka på bilden för en Wikiartikel om djuret.)

Det finns några band som har ett namn som klär och beskriver dem ovanligt bra – jag tänker på Ride, The Fall, Metallica och Rolling Stones, men få är så träffsäkert döpta som Mastodon. Det förhistoriska djuret som gett bandet sitt namn (Mammut americanum) är för oss bättre känt som amerikansk mammut. Kolla bilden här intill, den beskriver bra hur liten man känner sig på en Mastodon-keikka.

Det sägs att den bästa heavyn spelas av råröstade, håriga män, och det är inte den enda klyschan som Mastodon uppfyller. Volymen, intensiteten och det eviga riffandet – hårdare, snabbare, större – placerar Mastodon i en genre för sig, ett sound onåbart för copy cats. Och bara som för att visa hur mycket bättre, tyngre och tajtare de är än alla andra, kryddar de låtarna med små snuttar av Metallica-liknande riff, eller lite Anthrax, Judas Priest-stuk eller nu-metal … ”vi gör det bättre”, står tatuerat i basist-vokalisten Troy Sanders panna. Eller borde stå.

Skägg ska det va!

Förutom ett par spede juttun i slutet av keikkan var torsdagens spelning 90 minuter av basbetonade riff som kunde urholka sten. Efter en timme var det redan svårt att få luft, och när barpersonalen är den mest inkompetenta i stan var det inte kul att köa i en kvart för överprissatt öl heller.

Till sista några tips för framtidens The Circus-besökare.

1. Kom i tid, alla 1 500 pers ska in genom samma lilla dörr.

2. Köp alltid minst 2-3 öl i baren, man vet aldrig när de behagar servera dig igen.

3. Om möjligt, stå inte under taket där ljudet är superdämpat.

4. Blir det ont om saligheten, sök dig till andra våningen där det finns luftkonditionering, soffor och en nästan folktom bar.

5. Har du bråttom hem, gå före spelningen är slut. Det tar nästan en timme att köa ut ur hålan.

Anti-Bonus: Där vi beundrade den packade, stillastående köttmuren som skulle föreställa kön till utgången var det någon som resonerade ”men då kan vi ju ta det lugnt och ta en öl och vänta tills alla tagi sig ut”. Idiotbra idé, förutom att baren naturligtvis stängt genast spelningen var slut. Business sense, anyone i The Circus ledning? Varför straffa besökare som betalat för inträde och vill bidra till kassaflödet med att ta en bärs i väntan? Det finns en speciell plats i helvetet för er inkompetenta svin.

Tack för ordet, och tack till Mastodon! Ses nästa gång!