Nöjesbloggen

Vi var säkert där också
Header

Eddie och vädret

05/07 21:41 21:41 | Skriven av Tommy Pohjola i musik - (Kommentarer inaktiverade för Eddie och vädret)

När Iron Maiden springer upp på  Olympiastadions scen i Helsingfors på fredag ska det vara 24–26 grader varmt och sol. Det är en meteorologisk insikt. Vädergubbarnas prognos var så lovande och intressant att jag gick ner till arkivet och letade fram väderfacit för de 23 tidigare Finlandsspelningarna. Jag fick bilden av Maidengigs som ganska blöta och kyliga tillställningar bekräftad. Bruce och grabbarna är inte sådär high five precis med de nordiska solgudarna. Värsta exemplet är från i fjol. Då stod regnet som spöt i backen på Sonisphere i Björneborg, privatflyget fick landningsstället kapat i åskstormen och det mest tragiska av allt – en festivalbesökare dog i orkanen. Lite får gruppen skylla sig själv. Fredagens konsert är bara den tionde under sommarmånaderna. Till dem räknar jag juni, juli och augusti. Resten är höst och senhöst. Iron Maidens Finlandsbesök har aldrig infallit januari–maj.

  • 19.7.1980 Kuusrock, Uleåborg. *uppgifter saknas*
  • 1.6.1983 Ishallen, Helsingfors. *uppgifter saknas*
  • 5.11.1984 Ishallen, Helsingfors *uppgifter saknas*
  • 12.11.1986, Ishallen, Helsingfors. Mulet, regn, +8
  • 3.10.1988, Ishallen, Helsingfors. Mulet, uppehåll, +12
  • 12.11.1990, Ishallen, Helsingfors. Växlande molnighet, uppehåll, +1
  • 27.8.1992, Ishallen, Helsingfors. Mestadels mulet, skurartade regn, +15
  • 27.10.1995, Kulturhuset, Helsingfors. Mulet, uppehåll, +10
  • 22.6.1996, Nummirock, Kauhajoki. Halvklart, +16
  • 23.9.1998 Ishallen, Helsingfors. Sol, +13
  • 15.9.1999 Ishallen, Helsingfors. Sol, +15
  • 30.6.2000, Ruisrock, Åbo. Sol, +20
  • 20.6.2003, Hartwallarenan, Helsingfors. Halvklart, +16
  • 21.12.2003, Hartwallarenan, Helsingfors. Snöfall, -1
  • 6.7.2005, Hartwallarenan, Helsingfors. Halvmulet, +22
  • 7.7.2005, Hartwallarenan, Helsingfors. Uppehåll, +19.
  • 12.11.2006, Hartwallarenan, Helsingfors. Halvmulet, +0
  • 14.11.2006, Hartwallarenan, Helsingfors. Klart, +4
  • 18.7.2008, Olympiastadion, Helsingfors. Klart, +19
  • 19.7.2008, Ratinastadion, Tammerfors. Klart, +20
  • 8.8.2010, Sonisphere, Björneborg. Regn och mera regn, +19
  • 8.7.2011 Olympiastadion, Helsingfors. ???

Från de gamla solblek… ehh vädersidorna hittade jag tillbaka till cyberrymden och den förträffliga sajten setlist.fm. Framgår att gällande minneslapp är ganska trist läsning. Jag har inte alls svårt att relatera till de svenska rapportörerna som betecknat första kvarten med Maiden på Ullevi som en lång uppförsbacke. Hårdrocksprogg är tungt, särskilt när man vill höra Die With Your Boots On och Aces High. För att ändå komma i rätt stämning fixade jag låtarna som en spellista till iPoden. Efter fyra fem genomlyssningar är jag fortfarande lite rädd för mörkret som inte faller.

På Ullevilistan finns 16 sånger.

Min lista har 21 och den slutar med Churchills tal, långa versionen. Så här:

  • 1. Running Free
  • 2. Iron Maiden
  • 3. Wratchild
  • 4. 22 Acacia Avenue
  • 5. The Number of The Beast
  • 6. Revelations
  • 7. Die With Your Boots On
  • 8. The Trooper
  • 9. Aces High
  • 10. 2 Minutes To Midnight
  • 11. Powerslave
  • 12. Wasted Years
  • 13. Heaven Can Wait
  • 14. Stranger In A Strange Land
  • 15. Can I Play With Madness
  • 16. The Evil That Men Do
  • 17. Only The Good Die Young
  • 18. Bring Your Daughter… To The Slaughter
  • 19. Fear Of The Dark
  • 20. Blood Brothers
  • 21. El Dorado

Dyre Prince

06/06 16:52 16:52 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för Dyre Prince)

Jag vet inte om det stämmer, men det sägs att Prince lovat uppträda i Helsingfors (eller Finland) redan fem gånger tidigare men aldrig kommit till skott. Det måste vara något slags rekord.

Senaste försöket att få hit den kortväxta jätten av soul var i fjol höstas. Då var det Estlandsbaserade promotorbolaget RLE som misslyckades (och plötsligt försvann från kartan). Nu är arrangemangen i händerna på indiebolaget Fullsteam för vilka jag har stort förtroende att lyckas ro projektet i hamn.

Men kalaset är verkligen inte gratis. Som brukligt är yppas det inget om summor i allmänheten, men om vi grovt räknar med att Arenan drar 10 000 åskådare och biljetterna i medeltal kostar 112 euro så kan utgifterna faktiskt ligga på bättre sidan om en miljon, utan att arrangören går i konkurs. Såvida han säljer slut.

Dessutom släpps ett begränsat antal VIP-biljetter till det facila priset av 249 eller 349 euro plus moms. Det innefattar middag och tidigare insläpp, plus en poster att ta med hem.

Biljetterna till konserten släpps på onsdag, och går det som i Oslo i morse säljer de slut på åtta minuter. Nu är ju suget efter utländska artister inte lika stort i Finland som i övriga Norden, men man vågar väl tippa på att största delen går åt relativt hastigt?

Prince är en stor satsning för ett relativt litet bolag som Fullsteam, som vanligtvis importerat obskyra amerikanska indieband till rockklubbar. Att man är nervös för att få ekonomin att klaffa går kanske att utläsa också ur det faktum att journalister som vill recensera showen måste köpa biljetter till konserten. Det är första gången på min tid som musikjournalist det händer. Men å andra sidan är Fullsteam också det första bolag jag unnar det.

Men låt det inte bli en vana ;)

Wag the SEAL Team Six

27/05 14:06 14:06 | Skriven av HBL Nöje i Okategoriserad - (En kommentar)

I Barry Levinsons film Wag The Dog (1997) spelar Dustin Hoffman en cynisk Hollywoodproducent som iscensätter ett fiktivt krig mot Albanien för att avleda uppmärksamheten från presidentens snedsteg med en ung scoutflicka. Falska bilder från krigszoner matas till medierna som blint kör ut dem och strax tror hela USA att de är krigstillstånd.

Alla krig behöver hjältar, och i ”befrielsen av Albanien” är det Sgt William ”Old Shoe” Schumann (Woody Harrelson) som görs till en Jessica Lynch. Liksom Lynchs historia är Schumanns bravader också påhittade, men används sorglöst för att ge den patriotiska massan fårskallar något att hurra för. (Lynchs historia skrevs för övrigt av Vita husets PR-agent Jim Wilkinson.)

Marinens specialstyrka Seal Team Six som gick in och avrättade Osama höjdes plötsligt och välregisserat till en ny William ”Old Shoe” Schumann och som om det inte var patriotiskt fjantigt nog tog Disney Corporation och mutade in varumärket Seal Team 6 bara två dagar efter tillslaget. I torsdags (26.5 2011) drog Disney tillbaka sin ansökan, efter att man fått hård kritik av både politiska kommentatorer och marinen som själv vill behålla rätten till varumärkena Navy Seal och Seal Team. (Det var för övrigt också Seal-trupper som ”fritog” Jessica Lynch.)

Bilden på den ”döde Osama” som kablades ut var en photoshoppad komposition som lurade många.

Kopplingen mellan Wag The Dog och USA:s krig mot terror är inget nytt, men i och med mordet på Osama bin Laden som medierna tutade ut några veckor sedan, knöts film och verklighet ännu tätare samman. I Wag The Dog leder glorifieringen av ”Old Shoe” till att man hastigt tillverkar en countrysång med samma namn, och den blir naturligtvis en all-American hit.

Verkligheten är minst lika absurd som film. Här är en video med sången Americans, That’s Who som countrystjärnan Larry Gatlin spelade in några dagar efter Osama-mordet. Videon är gjord av mig själv. Varsågoda och njut!

YouTube Preview Image

Det är mycket nu!

12/04 11:56 11:56 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för Det är mycket nu!)

Det är både hockeyfinaler och riksdagsval den här veckan, men det är också en av de där veckorna som man helst skulle tillbringa på musikbarerna i stan. I dag (tisdag 12.4) borde man dessutom kunna splittra sig i två delar, eller åka taxi genom Tölö för att hinna med allt.

Grant Hart, känd från 80-talets noiserockare Hüsker Dü, spelar på Korjaamo i Tölö klockan 21 medan Greg Dullis (ex-Afghan Whigs) Twilight Singers en timme senare ställer sig på Tavastias scen. Hittar ni dagens Helsingin Sanomat finns det en härligt bitter intervju med Hart där. Eller kolla Rumbas motsvarande (på finska).

Här är ett clip från 1983 med Hüsker Dü. Grant Hart är trummis.

YouTube Preview Image

Senare i veckan har vi ännu mera indie på tallriken, på torsdag kommer nämligen Åbos stolthet Magenta Skycode till Le Bonk, men har de inte tappat sugen lite efter andra albumet? Kräver man mera cojones så rekommenderar jag varmt Knucklebone Oscar på Henry’s med gratis inträde.

White Lies blev aldrig riktigt det de skulle bli. Första singeln To Lose My Life (2009) var så perfekt generisk att allt de gjort efter det har låtit plastigt, och jag undrar om de någonsin lyckas bryta sig ur den tvångsjackan. På lördag är dom på The Circus.

På lördag är också rapparen MURS i stan, liksom Kotiteollisuus. Något för alla, i uttryckets verkliga mening. Och hej, nästa vecka kommer Guano Apes och gamla punkarna The Exploited hit också. Håll utkik!

YouTube Preview Image

En elak blogg om kvinnosolister

28/02 21:44 21:44 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för En elak blogg om kvinnosolister)

Jenni "Emma" Vartiainen.

Det gick som på vi på förhand visste … Jenni Vartiainen knep sina sju Emma-statyetter. Alla tiders rekord för en artist. Men som konstaterat i förra inlägget, det kunde knappast ha gått på annat sätt efter den massiva succé som hennes Seili-album blivit. Över hundra tusen sålda ex är otroliga siffror i dagens klimat – numera räcker det ju med 15 000 för ett inhemskt album att vinna guldskiva.

Eftersom jag inte hyser samma varma känslor för Jennis sångröst eller låtar som de hundra tusen skivköparna, är det svårt för mig att se något annat i görningen än kollektiv förvirring. Jennis låtar bygger ju på beprövade och ofta hörda melodikrokar som pojkvännen, producenten och låtskrivaren Jukka Immonen lånat lite här och där i pophistorien. Soundet är inget nytt heller, normalt välproducerad schlager, liksom. Och egentligen tycker jag inte ens hon sjunger särskilt bra.

Men det igen är aldrig ett problem i finsk pop – man behöver inte kunna sjunga i Finland. Det har man inte behövt kunna på länge.

Tvärtom verkar det som om det är ett krav att man låter lite taskig på platta för att slå igenom. Jag tänker inte bena igenom alla de skitdåliga manliga solisterna som ylat och brummat i succéband från Hurriganes till Stam1na, i stället tänkte jag såga alla tjejer, som i dag verkar äga hela pophimlen i Finland.

Den pågående trenden av brudar i poppen fick sin början med pionjärinnan Maija Vilkkumaa. Från tjejpunkbandet Tarharyhmä i början av 1990-talet till solodebuten 1999 till fjolårsplattan Kunnes joet muuttaa suuntaa har Maija tjutit – det finns inget mer beskrivande ord – sin väg genom låtarna med mördande energi och tre oktaver högre än lagen tillåter.

Att hittarna dessutom är suggestivt melodiska resulterar i att man har exakt två alternativ: Vrid upp eller stäng av. Också jag har dragits med i Maijas ylande svallvågor ibland – Ingalsin Laura och Ei var oemotståndliga. Så tänk bara hur det påverkat alla de unga flickor för vilka Maija visade att det är möjligt att skrika sig till toppen.

Samtidigt regerade nasalsångens drottningar Nylon Beat … behöver jag påminna någon om hur det kändes att man måste snyta sig efter att ha hört Satasen laina eller Viimeinen?

Och så Jonna Tervomaa som för ungefär fem år sedan ansågs vara underbarnet för dagen. Att den här mjölkbleka karismabefriade stadsmusen inte hade något klangbotten alls utan bara läste upp texter med monoton stämma verkade inte störa någon. Lyssna fast på Myöhemmin eller Rakkauden haudalla. Alla var rörande överens om att det här är sååå fint. Men det var det inte. Bara skittråkigt.

Paula Vesala och Mira Luoti i PMMP kunde jag orera om hur länge som helst – samma suggestiva och direkta melodier som Maija, högenergisk pop, men i stället för att tjuta sportar PMMP-flickorna ett lite mer nedtonat crazy crazy party party-stuk. Eller så den andra sidan av PMMP –  likgiltigt och uppgivet röstläge. Coolast i stan, liksom, medan de levererar sin skärande manipulativa lyrik om förhållanden och finskt, kvinnligt martyrskap i en ohelig blandning. Stoiskt genomliden hjärtesorg.

Sedan Idols-tävlingarna börjat har vi berikats med en lång rad ”talanger” som Kristiina Brask, Katri Ylander, Hanna Pakarinen och Anna Puu. Slit och släng, nästa år kommer tre nya. Vadå kan inte sjunga? Herregud, de var ju med i Idols-finalen! Ut och köp skivan nu så är du med i svängen.

Årets Emma-drottning Jenni Vartiainen kom från tiden före Idols, dvs. Popstars, där hennes karriär började med Gimmel. Men hon fick sig en skiva skriven av Immonen, den var bättre än någon kunde bänta sig … och så en till … och nu är vi där, på toppen av livsbågen.

Större än så här blir det inte, för det behövs riktig talang. Eller …?

Säsong för musikgalorna

16/02 16:11 16:11 | Skriven av HBL Nöje i musik - (2 kommentarer)

Emma-statyetten är mycket vacker.

I februari blickar vi bakåt och rankar fjolårets bidrag till musikhistorien, och som under tidigare år är det två finländska galor som tävlar om uppmärksamheten: Musikindustrins etablerade Emma-gala och rockfolkets insider-skämt Femmagalan. Den förstnämnda arrangeras på Esbos Barona Arena lördagen 26.2. Tidpunkten för Femmagalan är ännu öppen, vilket mer än väl beskriver nivån av professionalitet – eller kanske nivån av allvar – hos arrangörerna.

Emmagalan har 18 priskategorier och ett ”publikens favorit”-pris. Jenni Vartiainen är nominerad i sju kategorier (plus hennes albumproducent (och pojkvän) Jukka Immonens nominering) och hon kan förväntas vinna minst fem av dem, med tanke på masshypnosen kring albumet Seili. Vartiainen är ju en högst medelmåttig popsångerska med rätt så lättsmälta radioballader men nu handlar det alltså inte om konst utan business. (I juryn sitter bland annat representanter för Stockmann och Nokia.) Men jag har personligen bevittnat hurudan effekt Jenni har på finska flickor och kvinnor. Det är svårt för en man att förstå.

Andra starka namn på förhand är Paleface och hans succéplatta Helsinki–Shangri-la, liksom Pariisin Kevät med sin låt Tämän kylän poikii (som egentligen borde heta alla-saknar-Anssi-Kela-men-ingen-täcks-medge-det).

Jenni Vartiainens Seili är årets givna vinnare.

En intressant kategori blir Bästa live-artisten där storfavoriten PMMP tävlar mot storfavoriten Lauri Tähkä, storfavoriten Popeda, storfavoriten Jenni Vartiainen, obetydliga Cheek och min personliga storfavorit Disco Ensemble.

Priset för bästa indiealbum borde gå till Lapko för deras stenhårda A New Bohemia, men går sannolikt till Magenta Skycode för deras ganska medelmåttiga Relief, eftersom Jori Sjöroos i egenskap av PMMP:s låtskrivare är ett erkänt geni i det finska folkets ögon, och har hämtat in oändligt mycket mer fyrk till skivbolagen än Ville Maljas trio. Ultramariini och Minä & Ville Ahonen tävlar också, i samma kategori men långt ifrån samma nivå.

Emmagalan sänds direkt på Yle TV2 kl 20.10–22.30 (med paus för nyheter). Vill man se spektaklet live är det också möjligt. Biljetter lär finnas. Det är en arena, som sagt.

Femmagalans officiella maskot.

Femmagalan vet vi alltså inte när den arrangeras ännu, men det lär ske bli på mars sida, eller i höst, eller på midsommarn, om det alls sker … med Wallu Valpio som ordförande för juryn är det tillåtet att vänta sig vad som helst.

Kategorierna och nomineringarna är ändå klara. De är inte alla lika roliga som tidigare år, tvärtom verkar Femman ha tagit ett steg mot normalisering av kategorierna, så vi hittar årets live, album, band, venue och video bland årets figur (hahmo), permaflin (hymypatsas), fenomen, mentalhälsa (mielenterveys) och formförändring (muodonmuutos). Om någon undrar delas mielenterveysfemman ut till ”en verksamhet som fått en att ifrågasätta sin egen och andras mentala hälsa”. Och ja, kontroversen mellan rockredaktör Nalle Österman och rocksångaren-vars-namn-inte-får-nämnas-i-hbl-eftersom-hans-brott-och-straff-var-så-obetydligt som spöade Nalle i september (och dömdes för det i januari) finns med bland nomineringarna.

TT Oksala - 'nuf said.

Noteras bör att i kategorin Årets Fenomen finns bland annat ”vädret” nominerat, vilket gläder oss som hamnade mitt i orkanhelvetet på Sonisphere-festivalen.

Årets Femmagala – om den blir av – arrangeras till minnet av legendariska rockprofilen TT Oksala. Googla!

Delete, delete förrän det är för sent!!

26/01 14:08 14:08 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för Delete, delete förrän det är för sent!!)

The Artist Formerly Known As Sipe Sontaläjä aka. Steven Riekki. (Sami Siilin / Flickr)

Ibland får man ett infall som man bara går med … folk pratar alltid om hur man ska följa sin intution, men i vissar fall finns det faktiskt inget värde i att ”lyssna på sin inre röst” och ”bara göra”. Ibland går det åt helvete med oanade konsekvenser. Ibland är det inte ens frågan om intuition, utan helt enkelt en riktigt dålig idé.

Det brukar ju handla om tatueringer – den där stratocastern eller kyrkbåten man lät hacka in i skinnet på Provinssirock ’95 – men i veckan fick jag två färska exempel på andra idiotier som man ångrat, kommer att ångra eller eller åtminstone borde ångra.

I går hörde jag nämligen att superpopulära tonårspunkpopbandet Pyhät Tepots sångare Sipe Sontaläjä vill byta artistnamn. Han säger nu att han ångrar namnvalet, som blev påhittat under nån form av alkoholförgiftning.

Det var säkert roligt i början (nej, det var det inte) men sedan Tepot stigit från de sjaskiga källarhålen till större estrader och blivit regelbundna gäster i press och tv, har det börjat pärtta Sipe att se sitt namn skrivet.

”Jag har funderat på det här ända sedan Paska-Ben och jag grundade bandet … Sipe Sontaläjä (sv. ’Dynghög’, en. ’pile of manure’) är ett dumt och smaklöst namn … ”

Det stämmer, Sipe! Eller ursäkta, Steven Riekki, som han numera heter. Tydligen ett artistnamn han använt med sitt första band The Strutzie (se där ett bra namn!) och påföljande Mean Street.

Vi funderade med kollegan Kvist hur mycket av Teppos framgång som låg i namnet Sontaläjä, och huruvida pilen nu kommer att peka neråt … kan man bara byta så där? Sontaläjä, i all sin idioti, reflekterade en viss omdömeslöshet och laissez passer-attityd, signalerade att saker inte är så allvarliga och vi själva i allra minsta grad. Kommer namnbytet uppfattas som att pisset stigit i skåpet åt karl’n? Är han för fin nu? Tar de sig på allvar nu? För ärligt talat är det ganska crap musik … Åtminstone de som velat hoppa av hype-skutan har nu en fullgod ursäkt: ”jag digga dom då när dom ännu var uugee, när Sipe ännu hette Sontaläjä”.

Trion har lika kul på scen som i studion. (Fotograf okänd)

Veckans andra ”delete, delete” kommer från rockpopparna Home Junior (se där ett riktigt riktigt skit bandnamn) från Palokka i Jyväskylä, och jag kan knappt räkna alla de sätt på vilka deras senaste tilltag är en dålig idé.

Trion har spelat in ett nytt album, och som teaser erbjuder de samtliga sina låtar – mixade ihop på ett och samma spår. Man kan lyssna på eländet här. Det går inte länge, jag har försökt.

Nu är det någon som påstår att det är humor, och det är det också, liksom det är marknadsföring (och jag hatar mig själv för att jag skriver om det). Men det är den totala bristen på respekt för sina egna låtar och sig själv som kreativa artister, som bandet här uppvisar. Och det stör mig på något sätt oerhört. Varför i helvete gör ni låtar överhuvudtaget? Vad kan möjligen vara idén med en så här mix?

Mediokra talanger måste naturligtvis gripa alla möjligheter till uppmärksamhet, och det får jag unna dem. Men det kan väl inte vara bara jag som tycker hela tilltaget är sjukt pinsamt och rent nonsens? Och att de dessutom fick skivbolaget att göra promotion kring det med ruirken ”home junior ger bort sitt album gratis på nätet” stör mig ännu mera. Inte för att jag känner mig snuvad på ett album medioker poprock, utan för att vitsen är så billig att den hör hemma i Bemböle-kategorin fån 50-talet, teknologernas wappentidning – eller, som i detta fall, Tammerfors.

Hur sku det ha varit att lämna skämtet på bastulaven och tänkt efter lite, en gång till …? Bäst för mig att lämna analyserna och gå vidare förrän jag sätter det berömda kaffet i v-kragen.