Nöjesbloggen

Vi var säkert där också
Header

Sex år av underkastelse

06.02.2012 11.27 | Skriven av HBL Nöje i musik - (2 kommentarer)

Det har alltid varit klart att vänstern har de bästa festerna och djävulen den bästa musiken. På basis av de axiomen och den färska hyllningslåten till Sauli Niinistö måste man dra slutsatsen att ”Sape” är en gudagod högerman. Så tråkig var hans segerfest och så urbota kass är musiken kring hans kampanj och person.

Det var i bussen på vägen till jobbet i morse som jag bläddrade genom fejan och hittade vad som måste vara årets mest bisarra låt hittills: Schlagergöken Kurre som framför Kuuden vuoden kuuliaisuus till president Niinistös ära. Det är sällan man i samma låt skrattar till spontant ochi nästa sekund blir tvungen att ljudligt kväva en spyreflex. Starka varor alltså, så check it out y’all!

YouTube Preview Image

 

Tasavalta meidän suomalaisten / tahtoo elää hengittää 

Siksi Suomen kansa, äänestäen, päätti että uusi jälki jää

Suuret haasteet/ ne jota matkallansa kohtaa vain ratkaisuaan odottaa 

Väinämöisen jalanjäljissä nyt vaan / Me Sauli Niinistöä tuuletetaan 

Häipyi viiden vuoden yksinäisyys ja alkoi kuuden vuoden kuuliaisuus 

Ykkösmiehen paikka täytetty on / ei se auki enää oo

Liekeissä myös Saulin sammumaton rakkaus rouva Jenni Haukioon 

Tekijäänsä kerran kiittävät työt 

Nuku Sauli linnassasi hyvin yöt

Snabbt översatt blir det: ”Republiken vår, finnars, vill leva och andas. Därför bestämde finska folket, genom att rösta, att ett nytt spår ska inristas. Stora utmaningar som man möter längs vägen väntar på sin lösning. I Väinämöinens fotspår ba’, vi jublar för Sauli Niinistö. Fem års ensamhet försvann, infann sig sex års lydnad. Toppkillens plats är nu fylld, den är inte längre öppen. Lika flammande är Saulis aldrig slocknande kärlek till fru Jenni Haukio. Arbetet tackar sin utförare. Sov gott i ditt slott, Sauli.” 

Så var ska vi börja analysen? Ärligt talat är jag så paff att det är svårt att samla tankarna … trodde inte jag någonsin skulle råka ut för liknande dravel efter Larry Gatlins Americans, That’s Who (kolla bloggen från i fjol) men tydligen är det möjligt att bli överraskad fortfarande.

Även om man är flängd i finska kan det vara lite oklart vad textförfattaren Sana Mustonen (ja det är en verklig person, tydligen) menar med ordet ”kuuliaisuus”, för det är inte ett begrepp någon använt utanför söndagsskolan 1983 där någon åldersstigen man föresläste om Gamla Testamentet. Översatt till svenska blir det ”lydnad” eller ”lystring” eller ”gehör”, och titeln bildar alltså det mjukfascistoidt klingande uttrycket ”Sex år av lydnad”.

Åldersstigen man med Bibel.

Titeln och refrängen anspelar på Sauli Niinistös självbiografi ”Viiden vuoden yksinäisyys” (sv. Fem års ensamhet) där han bland annat berättar om ex-hustruns Marja-Leenas tragiska död i en bilolycka 1995. Vilket gör det hela ännu mer bisarrt och osmakligt av textförfattare Mustonen (namnet kan för övrigt översättas till Småsvarta Ord). Dessutom är det bara i svenskspråkiga Jeppisbors mun som suffixen -syys och -suus rimmar.

Men vad då för lydnad? Det är svårt att inte falla för tolkningen att det är det finska folket som nu har sex år av lydnad och underkastelse att se fram emot, i något slags vag biblisk mening. Högerns traditionella suktan efter trygghet under en stark ledare ringer vackert i Kurres haltande rim.

Det är fint hur man i låtens första rader poängterar att Niinistös seger kom via demokratiska val. Men sen följer påståendet att folket ville rista in ett nytt spår i historien. Typisk politisk new speak där sanningen är precis tvärtom.

Och så Väinämöinen wtf!? Inte ens Sannfinnarna har haft mage att göra en lika vulgär koppling av Soinis blodsband till ur-Ugriens führergestalt par excellence. Fosterländskhet i Finland är något så aningslöst att sånt här kan passera de flesta utan en epidemi av akut tarmvred. Kanske ska vi vara glada ändå att kriget inte nämns alls den här gången … jag tar Väinämöinen hellre än Mannerheim, vilken dag som helst i veckan.

Att låttexten skrivits i all hast vittnar flera saker om, kanske mest utfyllnadsfrasen ”ei se auki enää oo” som i Kurres tolkning får en melodiskt pregnant, nästan bombastisk tyngd. Han vill verkligen poängtera att vakansen som Ykkösmies (hur fan översätter man det, ”Man nr 1”??) inte längre är tillgänglig. Det var här jag skrattade till högt och fick konstiga blickar på bussen.

Niinistös hund Lennu fick inte vara med i texten, men det fick hans hustru, Samlingspartiets informationschef Jenni Haukio. Kurre bedyrar här att Saulis kärlek till 35-åringen är aldrig sinande. Hur Kurre vet det och varför han påstår något sådant förblir ett mysterium. Respektfullt titulerar han den unga damen ”fru”, som han (och Mustonen, whoever) säkert inbillar sig att är kutym i de finare borgerliga kretsar han försöker cirkla sig in i. Det var här jag kände en kräkreflex och vek mig dubbelt på bussen.

Summarum, det här var faktiskt en av de värsta musikaliska prestationer jag råkat ut för under hela mitt yrkesliv. Det är inte lite det. Djupet som Kurres låt (med musiken skriven av Maki Kolehmainen) ligger på är enastående, på gränsen till ofattbar. Här skulle finnas analysmöjligheter för hela doktorsavhandlingar i musikologi, litteratur och politisk historia.

Folkkär blev låten direkt. I måndags då den publicerades hade den genast över 100 000 hits på Youtube, och på tisdag kom redan ett upprop att samlas för allsång på Järnvägsstationen lördagen 11.2 kl 13. Väl mött! Alla dit!!

Men lustigt nog känns det som om både Niinistö och Kurre är offer i den här härvan. Det är omöjligt att text- och musikförfattarna till Kuuden vuoden kuuliaisuus inte skulle ha insett vilket sanslöst skräp de producerat. De skyldiga till eländet ska antagligen sökas bland Helsingfors popmusiker, i kretsen kring Aikakone-Kolehmainen. Samma entfremdungeffekt kände jag när Apulantas Sipe satt och samtalade med Niinistö i valvideon ”Sipe & Sape”.

För kanske alltihop bara är ett gruvligt, ironiskt skämt? Har den rödgröna popvärlden infiltrerat högerns valmaskineri och kommit så här långt i sabotagearbetet? Och vad är då slutmålet? Haavisto 2018?