Nöjesbloggen

Vi var säkert där också
Header

Kommande keikkor i Helsingfors

19/01 15:43 15:43 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för Kommande keikkor i Helsingfors)
JANUARI

LCMDF 27.1 YK Club
Alcoholic Faith Mission (DEN) 27.1 Tavastia
The Capital Beat, Koivuniemen Herrat … 28.1 Tavastia
Optimo DJs (SCO), Bongo Rhino 28.1 Club YK
Kap Kap, Madame De C*** 29.1 Semifinal
Bring Me The Horizon (GBR), Architects (GBR) … 29.1 Kulturhuset
Brocas Helm (USA) Convixion (GRC) Heathen Hoof 31.1 Semifinal
FEBRUARI
Steve Lukather (USA) 1.2 Kulturhuset
Angelica Kult (skivrelease) 2.2 Semifinal
Manboy, The Friend 2.2 Tavastia
Salem Al Fakir (SWE) 2.2 Korjaamo
Hardcore Superstar (SWE) 3.2 Tavastia
Om (USA), Aqua Nebula Oscillator (FRA) … 5.2 Nosturi
Wooden Wand (USA) 7.2 Korjaamo
Isobel Campbell & Mark Lanegan (GBR/USA) 8.2 Tavastia
Jo Stance 10.2 Tavastia
K-X-P, Baertur (NOR) 11.2 Tavastia
Niklas Strömstedt (SWE) 11.2  Korjaamo
Project Decay (NOR) 11.2  Korjaamo
Bullet (USA) 11.2 On The Rocks
Ajattara 11.2 Nosturi
Napalm Death (GBR) 12.2 Nosturi
Black City (DAN) 12.2 On The Rocks
Demented Are Go (GBR) 12.2 Tavastia
Thee Vicars (GBR) The Mojomatics (ITA) Black Magic Six 12.2 LeBonk Music Machine
Pelle Miljoona Oy plays Moottoritie on kuuma 13.2 Tavastia
Zeroscape (CAN) 15.2 Semifinal
FME Finnish Metal Expo 17.2
Petri Nygård 18.2 Tavastia
Kylie Minogue (AUS) 22.2 Arenan
Nile (USA) Melechesh (NLD) Bibleblack (SWE) 23.2 Nosturi
Our Love Will Destroy The World (NZL) 23.2 Semifinal
Pintandwefall 25.2 Tavastia
Black Tusk (USA), Howl (USA) 26.2 Tavastia
Moses Hazy 26.2 Bar Loose
Yellowcard (USA) 27.2 Nosturi
MARS
Junip (SWE) 2.3 Tavastia
The Ark (SWE) 3.3 Tavastia
The National (USA) 3.3 Kulturhuset
Dødheimsgard (NOR) 4.3 Nosturi
Konono N°1 (COD) 4.3 Korjaamo
Mustasch (SWE) 5.3 Tavastia
Tyvek (USA) 6.3 Bar Loose
Black Label Society (USA) 6.3 Kulturhuset
Eliza Doolittle (UK) 8.3 Tavastia
Girugämesh (JPN) 8.3 Nosturi
Laibach (SLV) 9.3 Nosturi
Evergrey (SWE) 12.3 Nosturi
Cut Copy (AUS) 12.3 Kulturhuset
Maroon 5 (USA) 16.3 Kulturhuset
Slayer (USA), Megadeth (USA) 17.3 Ishallen
Poets Of The Fall 18.3
My Chemical Romance (USA) 20.3 Arenan
Children of Bodom 22.3 Ishallen
Nas (USA) 22.3 The Circus
The Aggrolites (USA) 22.3 Tavastia
Bo Ningen (JPN) 23.3 Kuudes Linja
The Haunted (SWE) 23.3 Tavastia
…And You Will Know Us By The Trail Of Dead (USA) 25.3 Tavastia
IAMX (GBR) 26.3 Nosturi
Michael Monroe 26.3 Tavastia
Woods (USA) 27.3 Kuudes Linja
Bob Hund (SWE) 28.3 Tavastia
The Wombats (GBR), The Whas 28.3 Nosturi
Lissie (USA) 29.3 Virgin Oil
Liekki plays Korppi 29.3 Tavastia
Devin Townsend Project (CAN) 30.3 Kabelfabriken
The Gates of Slumber (USA) 31.3 Kuudes Linja
APRIL
Mogwai (GBR) 5.4 Tavastia
Enrique Iglesias (ESP) 7.4 Arenan
Sonata Arctica 7.4 Tavastia
Sara 7.4 Le Bonk
Black Mountain (CAN) 11.4 Tavastia
The Twilight Singers (USA) 12.4 Tavastia
Miyavi (JPN) 13.4 Tavastia
White Lies (GBR) 16.4 The Circus
Ulver (NOR) 21.4 Nosturi
Earth (USA) Sabbath Assembly (USA) 21.4 Tavastia
Ramesses (GBR) 23.4 Kuudes Linja Kallio
Rotten Sound 24.4 Nosturi
Pentagram (USA) 24.4  Korjaamo
Madball (USA) 25.4 Tavastia
Roger Waters (GBR) – The Wall Live 27.4 Arenan
Comeback Kid (CAN) Kvelertak (NOR) … 28.4 Nosturi
MAJ
Rush (CAN) 4.5 Arenan
Beatsteaks (GER) 4.5 LeBonk Music Machine
The Tiger Lillies Freakshow (GBR) 9.5 Savoy
Swans (USA) 11.5 Tavastia
The Rat Pack Show 13.5 Kulturhuset
Kakka-hätä 77 28.5 Tavastia
JUNI
Foo Fighters (USA) 26.6 Fiskehamnen

Måste bara skriva ner en reflexion jag hade i morse när jag lyssnade på radio. Det var för övrigt Yle X och jag stod ut med hela fem låtar och flera inslag av skitprat, inklusive ett sakligt nyhetspaket, innan jag gav upp.

Men ändå, poängen var den att det går svinbra för radio nuförtiden. Finska hushåll har i genomsnitt sex (!) radioapparater – antagligen inklusive mobiltelefoner och datorer mm. – och den årliga radiogalan (för två veckor sedan) flyttade ut till ett megatält på Senatstorget eftersom ingen restaurang var stor nog för evenemanget.

Skivbolagen går det samtidigt skitdåligt för, det visste vi alla. Artisterna har insett detta också. Numera är det väldigt få som tjänar någonting på att sälja skivor, men man behöver albumen för att ”existera” på riktigt. Har man inte släppt en skiva är man ett hobbyband.

Förr i världen ansåg skivbolagen att de hade en mycket viktig uppgift som ”portväktare”. Det var de som såg till att konsumenterna inte behövde drabbas av dålig musik, de utgjorde något slags kvalitetsgaranter. Deras uppgift var som ”guds röst” – den som berättar för folk vad som är bra eller inte. I dag när skivbolagen inte längre behövs – folk hittar sin musik på andra håll än i skivbutikerna – har också deras auktoritet som guds röst delvis försvunnit.

Men – och det här är min kungstanke från i morse – folk vill ha, rentav behöver, någon som säger åt dem vad som är bra, vad de ska tycka om – och vad de ska köpa. Därför har radions inflytande vuxit i takt med att skivbolagens betydelse minskat.

Så nu är det enda vi behöver radiostationer som spelar mera bra musik. Men det är en annan femma.

Anvil! Hur gick det sedan?

08/11 14:44 14:44 | Skriven av Tommy Pohjola i musik - (En kommentar)

Efter förevisningen är det nära till tårar. Hur kan de här gubbarna ha stått så totalt på fel sida av stängslet hela karriären? Herregud. Sämre hårdrocksgrupper lyckades ta sig till Betty Ford-kliniken, kriga med en armé jurister och dra sig tillbaka i Bahamasvärmen för att snorta de sista linorna innan betygsutdelningen.

Det var en god gärning av statstelevisionen att sända ”Anvil! The Story Of Anvil” på lördagen.

METAL ON METAL (1982): This is first of the 2 albums ANVIL is most known for (the other being FORGED IN FIRE, 1983). It is the greatest album ever recorded by anybody.

I introt till den prisbelönta filmen om de sympatiska kanadensiska förlorarna säger Lemmy ”It’s really all about timing”. Han framstår – igen – som den ärligaste mannen i rockbusiness. Lemmy liksom gillar hårt Anvil men det är sedan allt. Ingen teater. Lars Ulrich, Tom Araya och Slash lyckas bara delvis täcka sitt ointresse för bandets sorti från den tunga rockens elit.

Trailer: Anvil! The Story Of Anvil

Ungefär halvvägs in i dokumentären får vi se en mycket talande scen. Tack vare filmen (som hade världspremiär för några år sedan) är Anvil bokade till Sweden Rock i Sölvesborg. Sångaren och gitarristen Steve ”Lips” Kudlow hänger backstage efter förmiddagsspelningen. Han känner alla: Tommy Aldridge, Carmine Appice, Mathias Jabs och så vidare. Ingen känner ”Lips”.

Efter ytterligare något fantastiskt misslyckande vill också fruarna äntligen ge upp. ”Det är över”, säger de. ”30 år har gått men ingenting har hänt. Nu får det vara nog”. Man förstår frustrationen. Damerna sitter på vingliga plastbänkar på en vissen förortsbalkong.

Framgår att trummisen Robb Reiner är en mångsidig artist långt in i själen men tavlan med den håriga bajskorven i toalettporslinet. Vad fan?

Och så slåss de hela tiden, förstås. Och när de inte gör det förklarar Lips och Reiner sin brödrakärlek till varandra.

Hemma efter Europaturnén, där allt som kan gå åt helvete också gör det men Lips bara säger att har vi ingen turné så kan ju inte heller något gå åt helvete vilket betyder att det trots allt är turnéer man ska göra, knackar Anvil på hos EMI med nytt material i bagaget. Skivbolaget är ett av få kvarvarande dinosaurier i popbranschen. A&R-killen som är ungefär lika gammal som Lips och Robb förklarar att ”det måste kännas rätt” och att ”de hör av sig snart”. Man vet  genast vart åt det barkar.

Att skicka en demokassett (!!) till demonproducenten Chris Tsangarides (hej, Metal On Metal ÄR en bra platta) är ett bra drag av Lips. Det blir briljanta filmsekvenser som omedelbart för tankarna till terapisessionerna i Metallicas ”Some Kind Of Monster”. Utan skivbolag måste bandet själv skramla ihop för att täcka inspelningskostnaderna. Lips försöker med telefonförsäljning, ett öde man inte önskar sin värsta mardröm. Och nej, det går inte alls bra.

Efteråt är sensmoralen klar. Det viktigaste är att ha en bra manager. Alltså en riktigt jävla tajt manager så att man som 50-åring slipper spela heavy metal i rumänska idrottshallar som rymmer 20 000 men som lockar bara 147 personer.

I dag har jag letat efter ytterligare livstecken på Anvil. Det är låg puls där ute. Framgår att filmen, boken och två nya album gjort att bandmedlemmarna nu kan koncentrera sig på musiken.”Jag behöver inte längre jobba på måltidsservicen”, berättar Lips på en icke-officiell Anvilsajt.

Alltid något. För under rubriken ”turnédatum” är det tomt. På icke-officiella och officiella sidor.

Tillbaka till danstiden

05/11 16:26 16:26 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för Tillbaka till danstiden)

Kom igen nu!

Det var vad jag tänkte när en polare ringde upp och undrade om jag var intresserad av att träffa Pandora aka. Anneli Magnusson för en intervju.

Varför skulle jag det?

Nå, hon är liksom tillbaka efter en lång tids kris och turnerar nu flitigare än någonsin sedan mitten av 90-talet.

Fair enough, sa jag, men egentligen ville jag bara skrika när minnena av hur dancevågen på 90-talet ödelade allt som hette rock och riktiga låtar, i stället var det umts umts umts överallt, Kurt Cobain sköt sig, Stone Roses splittrades, Morrisey drog till Los Angeles, Oasis blev skit, gitarrerna samlade damm i hörnet och själv slutade jag helt köpa ny musik. I cirka sju år var det enda jag hamstrade gamla vinyler med Bowie och Lou Reed, och massor av obskyra, självbekostade sjutummare.

Jag håller fortfarande Pandora och hennes kolleger Two Unlimited, Ace Of Base, Haddaway, Dr Alban och Basic Element som skyldiga till musikens förnedringstillstånd 1995–2002. Vi lider fortfarande av efterdyningarna av eurotechnon. Glöm inte heller Spice Girls och alla spin offs. Den amerikanska RnB:n. Och så George W Bush, Big Brother, American Idol och allt det andra i kölvattnet.

Så att träffa Pandora,eller Anneli (nu 40 år gammal) var en ganska laddad tillställning. Men hon är svensk och jag kan bete mig i salonger, så vi hade en mycket trevlig timme över varsin kopp grönt te på Kappeli. Och man kan säga att hon nog fått sitt straff för allt det jag anklagade henne för ovan.

Jag skriver ut en ordentlig intervju för Hbl inom överskådlig framtid, men kan avslöja lite av ramverket redan nu: Pandora-Anneli har haft en grymt dålig tur med folk hon träffat i musikbranschen. Hennes första skivbolag var skyldigt henne tre miljoner kronor, men stämde i stället henne på en miljon som chefen schabblat bort. Efter åratal i olika rättsinstanser vann hon, men bolaget hann gå i konkurs så det blev inga pengar. Sedan visade det sig att hennes man – som också var hennes manager – fifflat bort allt fyrk som de någonsin haft, och belagt deras gemensamma firma med skatteskulder upp över öronen. Den fighten pågår just nu i hovrätten. Till storyn hör också en rejäl burn out och krasch med påföljande depression som pågick i fyra år.

Och sedan fann hon Gud.

Senaste tre år har Pandora turnerat flitigt igen, både i kyrkor och på nattklubbar. Hon har producerat välgörenhetskonserter och skrivit låtar, och hon är mentor för nya talanger som hon försöker varna för branschens fällor.

Det var en mustig diskussionstimme på Kappeli, och jag ångrar inte alls att jag dit för att lyssna. ska väl tillägga att Pandoras elfte album kommer på nästa års sida. Nittiotalet är här igen.

Och tror ni mig inte, tro på det här: När jag kom tillbaka till redaktionen låg Ace Of Bases nya album och väntade i postfacket.

Nittiotalet … Gud hjälpe.

Fortfarande ont i själen

12/10 15:45 15:45 | Skriven av Tommy Pohjola i musik - (2 kommentarer)

Jaz Coleman och Killing Joke påminner oss: Vi är omgivna av dårar och dumbommar.

Det här är en längre version av intervjun i Hbl onsdagen 13.10.2010

[ KILLING JOKE. Nosturi, Helsingfors må 11.10.2010 ]

Äh, vad fan. Eftersom alla försök att konventionellt sammanfatta planetens kanske argaste och hårdast tänkande rockband faller platt börjar vi med drogerna. Det är anmärkningsvärt därför att det är länge sedan rockbranschen allmänt ansågs vara en kulissverksamhet för allehanda skumma kemister. I dag är det bubbelvatten som gäller backstage och vid intervjuer.

– Hur mycket kan du skaffa? Jag ger dig en femtilapp.

Affärerna är i gång och undanstökade på ett par minuter. Kort konversation om utbud och efterfrågan. Två telefonsamtal. Done deal. Jag tänker: Det är just så här det går till på bioduken. Men detta är på riktigt.

Vi sitter i kaféet på Nosturi, kon­sert­arenan som ersatte Lepakko och på tio år blivit Tavastias konkurrent.

”Vi” är fem journalister och Jaz Coleman, sångare och en av fyra hjärnor i Killing Joke. Det är yngsta i sällskapet, en tjej med punkfrisyr, som helt utan betänkligheter ringer in leveransen.

Jag tänker igen: Mycket har jag sett och till och med klarat av ett bångstyrigt kontrollfreak som Yngwie Malmsteen. Men det här tar priset. Dessutom ringer fotografens mobiltelefon samtidigt som affärerna ros i hamn, med Star Wars-signaturmelodin som ringsignal. Weirdness.

Det är nu bevisligen i alla fall lite droger i sex, drugs and rock’n’roll.

Aldrig mera till Island

Jaz Coleman är i femtioårsåldern och ser fantasiskt välmående ut. Främsta orsaken, säger han, är att han släppte alkoholen för fem år sedan.

– Min läkare sade till mig att jag kan hälla i mig bara två drinkar per dag. Två! Sådant blir man bara arg av. Så jag slutade helt.

I stället suger han gärna på en fin cigarr efter spelningen eller, som han uttrycker det, harmlös joint.

– Here’s to crime!, säger han och höjer en sockerfri energidryck.

Resan till Sandviken i Helsingfors har varit lång. I Killing Jokes bagage finns den tunga insikten om världens undergång, ockultism och astrologi. Jädrans fin rockmusik.

Bandet grundades inte i slutet av 70-talet för att toppa albumlistorna utan för att världen runtom kring höll på att brinna upp. Det gör den fortfarande, förstås, och det finns mycket att säga.

– Vi är tre dagar från fullständig anarki, lyder den gällande slutsatsen.

Det är när maten tar slut i jordens överbefolkade regioner som revolutionen börjar, analyserar Jaz Coleman.

– Det sade vi för 30 år sedan och folk tyckte att vi är galna. Jag gillar revolution.

I dag är det inte så många som hävdar att Jaz och hans Killing Joke är knäppa. Överbefolkning, övergödning, klimatförändring, mystiska epidemier och så alla dessa förbannade krig – det är allt helt normalt stoff i vilken som helst nyhetssändning, saker som man talar och varnar om i skolan, som folk studerar och även utövar.

Jaz Coleman bor stora delar av året på en ö hundra kilometer utanför Nya Zeelands kust. Det är en stillsam omgivning. Lite folk.

– När jag växte upp i England kunde man på nätterna se massor med såna lysande insekter. Massor. Och det fanns fisk i haven. Nu är allt borta. Samhället är sjukt.

– Överbefolkningen var en orsak till att vi hoppade på Islandsflyget för 28 år sedan.

Island, ja. Enligt officiell mytologi flydde Killing Joke undergången. I verkligheten grundade Jaz och gitarristen Geordie en knarkfabrik.

– Vi levde som kungar. Skeppade marijuana till och från Heathrow i kassettfodral. Vi tog flyget tillbaka precis innan polisen slog till. Undra på att vi inte är välkomna längre.

– Inte för att jag skulle vilja åka till Island igen. Där växer ingenting, det är en sten mitt i Atlanten. Släpp en atombomb på ön och den finns kvar.

Pop pop popmusik!

Jaz Coleman tittar inte på teve, han vet knappt vad en mobiltelefon är och givetvis surfar han inte på nätet. Han får frågan om var han i så fall inhämtar informationer. Svaret är häpnadsväckande i all sin enkelhet.

– På kaféer, från andra människor. Jag älskar den europeiska kafékulturen. Den kan jag sakna i Nya Zeeland. Men det är också allt som är bra med EU. Unionen bryr sig inte ett skit om människorna. De förgiftar oss långsamt. Slå upp det på internet.

Ordet ”de” förekommer ofta i Jaz Colemans tal. ”De” är vem som nu råkar ha makten att förstöra.

Någon runt bordet lyckas skjuta in en fråga om musik. Det är en bra fråga. Det är ju ändå därför vi och Killing Joke är här, för musiken.

– Jag följer inte med det som pågår i popbranschen. Det intresserar inte. Det som är ”inne” representerar allt det som är ruttet i samhället. Snabba cash i hundra knyck. Och folk går på det, tyvärr. Rebellerna är borta. Allt är utslätat. Punk? Haha. Lady Gaga. Haha.

Det är klart att han inte menar Killing Joke.

– Det här bandet har varit en underbar resa. Vi har lärt oss mycket och det bästa med det är att resan inte är över. Jag gillar revolution. Och det är revolutionerande grejer som jag säger.

Killing Joke är också Jaz, Paul, Geordie och Youth högskola och inte bara det utan deras skola.

– Ingen av oss har någon formell utbildning, ingen har examen. Det vi kan har vi lärt oss med Killing Joke. I dag är det några professorer i elektronisk musik i bandet, en druid och en präst. Utbildning är viktigt. När jag fick lite pengar över investerade jag dem i musikutbildning. Åtta år senare hade jag en ny karriär.

Det var ett genialt drag. Jaz Coleman är i dag förutom dyrkad rocksångare och poet (läs sångtexterna!) även orkesterdirigent i Prag och han skriver klassisk musik. Samarbetet med symfoniorkestrar i London och Auckland har gett honom bland annat tre Grammy-pris. Basisten Youth är mannen som producerade The Verves ”Urban Hymns” och Primal Screams ”Riot City Blues”. Osv osv.

Min tur att ställa en fråga. Jag kan inte låta bli att undra, säger jag, om du som spår en så dyster framtid kan säga om jag som har vadå kanske fyrtio år kvar på jorden över huvud taget ska fundera på morgondagen.

Jaz Coleman tittar mig i ögonen och ler sitt fullständigt avväpnande och största möjliga leende.

– Du är 40 år gammal? Barnrumpa. Kolla bilderna av mig för fem år sedan. Jag var förstörd. Titta på mig nu. Så visst finns det en bra framtid, don’t worry.

Bra farsa, trots allt

Intervjun som ”absolut måste vara över på 15 minuter” (vanligt skivbolagsjidder) pågår i en och en halv timme. Egentligen är det en monolog. Predikan? Nja, det är fiffiga saker Jaz Coleman säger. Han har funderat mycket, på livet i allmänhet och sin familj i synnerhet.

– Jag frågade i tiderna min äldsta dotter vad hon tycker om mitt yrke och det faktum att jag är mycket borta hemifrån. Hon sade att hon älskar det jag gör. Jag har hennes välsignelse. Det betyder inte att jag inte saknar ungarna men man kan inte få allt. Är man med i ett rockband får man glömma normalt familjeliv.

Något förbryllande men i själen en bra farsa det här, tänker jag.

Senare på kvällen ser jag Jaz Coleman gå upp på scen och håna nazister och allt som heter regering och luktar auktoritet. Det är en på många sätt bra spelning, intensiv och dystopisk men i grunden något så enkelt som fin rock’n’roll.

Vad som hände med gräset?

Har jag ingen aning om. På hedersord.

Tommy Pohjola

LiveNytt i Helsingfors

06/10 10:34 10:34 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för LiveNytt i Helsingfors)

Här nedan listar vi kommande konserter i Helsingfors, i urval av Hbl:s rockredaktion.

Vill du ha ditt band på listan kontakta oss gärna via twitter (@hblrock).

OKTOBER

21 A Storm Of Light (USA) @ Nosturi
22 Flannelmouth @ On The Rocks
22 Fatboy (SWE) @ Korjaamo
22 Annihilator (CAN) @ Tavastia
22 Dead By You @ Villi Wäinö
22 Karmakanic (SWE) @ Nosturi
23 Lake Of Tears (SWE) @ Gloria
23 Diablo @ Tavastia
23 Amoral @ On The Rocks
23 Turmion Kätilöt m.fl. @ Nosturi
24 UFO (UK) @ Nosturi
25 The Posies (USA) @ Tavastia
25 Biffy Clyro (UK) @ Vanha
26 The Duke @ On The Rocks
27 (Over The) Rainbow (USA) @ Kultsa
27 Time To Burn (FRA), I Pilot Daemon (FRA) @ Lepakkomies
28 Musikmässa @ Mässcentret
29 Popeda @ Tavastia
29 Raptori @ Nosturi
30 The Herbaliser Band UK), Paleface @ Virgin Oil
30 Ismo Alanko @ Tavastia
NOVEMBER
1 Dark Tranquility (SWE) @ Nosturi
1 The Gotan Project (FRA/ARG/SUI) @ Kultsa
2 The Gaslight Anthem (USA) @ Tavastia
3 Youssou N’Dour (SEN) @ Kulturhuset
3 Donkeyboy (NOR) @ Korjaamo
3 Emma Salokoski Ensemble @ LeBonk
3 Jex Thoth (USA) @ Kuudes Linja
4 Peter Jöback (SWE) @ Kultsa
4 Herbie Hancock And his Band (USA) @ Finlandia
5 Anal Thunder @ Semifinal
5 Doom (USA) @ Nosturi
5 Richard Marx (USA) @ Kultsa
6 Viikate @ Tavastia
6 The Del Maroccos (USA) @ Virgin Oil
6 Adam Lambert (USA) @ Kaapeli
6 Ras-Kass (USA), Rap-FM @ Nosturi
6 Rock-kirppis @ Nosturi / Alakerta
6 John Hiatt And The Combo (USA) @ Tavastia
7 Ozric Tentacles (UK) @ Tavastia
8 The Dillinger Escape Plan (USA) @ Nosturi
8 The Count Basie Orchestra (USA) @ Finlandia
9 The Agonist (CAN) @ Nosturi
10 Scout Niblett (USA) @ Tavastia
10 Husky Rescue @ LeBonk
10 Monster Magnet (USA) @ Nosturi
11 Ed Harcourt (UK) @ Tavastia
11 Katatonia (SWE) @ Nosturi
12 Rytmihäiriö, Stam1na @ Tavastia
12–13 Helvation Festival @ Dante’s
13 Airbourne (AUS) @ Kabelfabriken
13 Disco Ensemble, Jaakko & Jay @ Tavastia
13 Brainstorm (LAT) @ On The Rocks
14 Midlake (USA) @ Tavastia
14 Bullet For My Valentine (UK) @ Ishallen
14–15 Bo Kaspers Orkester (SWE) @ Finlandia
15 Disturbed (USA), Papa Roach (USA) @ Arenan
15 Apoptygma Berzerk (NOR), Vanity Beach @ Gloria
16 Manhattan Transfer (USA) @ Finlandia
17 Grant Lee Phillips (USA) @ Tavastia
17 Stam1na, Mokoma, Rytmihäiriö @ Nosturi
18 Imogen Heap (UK) @ Tavastia
18 Teenage Fanclub (UK) @ Nosturi
19 As I Lay Dying (USA) @ Nosturi
19 Sir Elwoodin hiljaiset värit @ Tavastia
20 Stereo Total (GER) @ Korjaamo
20 Jedi Mind Tricks (USA) @ Virgin Oil
20 Spitfire (RUS), Astro Can Caravan @ Korjaamo
20 Tumppi Varonen & Problems? @ Semifinal
22 Avenged Sevenfold (USA) @ Ishallen
22 Paul Gilbert (USA) @ Tavastia
23 Sum 41 (CAN) m.fl. @ Kabelfabriken
24 Melissa auf der Maur (CAN) @ Nosturi
25 Marina & The Diamonds (UK) @ Tavastia
26 Dungen (SWE) @ Tavastia
26 Trigger The Bloodshed (USA) m.fl. @ Nosturi
27 The 69 Eyes @ Virgin Oil
27 Sean Paul (JAM) @ The Circus
30 Zodiac Mindwarp & The Love Reaction (UK) @ Nosturi
DECEMBER
1 Magenta Skycode @ Tavastia
1 Salem al Fakir (SWE) @ Korjaamo
1–3 Eppu Normaali feat. Kummeli @ The Circus
2 We Are Scientists (USA) @ Kuudes Linja
2 Cockpits, Seksihullut, Tuntematon Esittäjä @ Semifinal
2 Take Six (USA) @ Kulturhuset
3 Sabaton (SWE) @ Tavastia
3 Therion (SWE) @ Gloria
3 Wellu Rowaltz @ Villi Wäinö
4 Raised Fist (SWE) @ Nosturi
4 Cold Cold Ground @ Semifinal
4 Cluster (GER) @ Korjaamo
4–5 CMX @ Tavastia
6 Gogol Bordello (USA) @ Kulturhuset
7 Soilwork (SWE) m.fl. @ Nosturi
8 The Tallest man On Earth (SWE) @ LeBonk
9 Amorphis @ Tavastia
9 WASP (USA) @ Kultsa
13 The Soundtrack Of Our Lives (SWE) @ Tavastia
14 Dead By You @ On The Rocks
15 Helloween (GER), Stratovarius @ Kultsa
15 Kari Peitsamo & The Straight Perverts @ Semifinal
16 Jenni Vartiainen @ Tavastia
17 Don Johnson Big Band @ Tavastia
18 Municipal Waste (SWE) @ Nosturi
18 Pendulum (AUS) @ Kaapeli
19 Hevisaurus @ Nosturi
JANUARI
17 Godspeed You! Black Emperor (CAN) @ Kulturhuset
21 Blind Boys Of Alabama (USA) @ Kulturhuset
FEBRUARI
MARS
3 The National (USA) @ Kulturhuset
APRIL
27–28 Roger Waters (UK) @ Arenan

Killing… vem?

01/10 10:29 10:29 | Skriven av Tommy Pohjola i musik - (Kommentarer inaktiverade för Killing… vem?)
Jaz Coleman kommer och talar om hur världen ligger till. Vi lyssnar.

Jaz Coleman kommer och talar om hur världen ligger till. Vi lyssnar.

Trettio år efter de första spyorna låter Killing Joke bättre än någonsin. Mäktigare, galnare och förvirrade till max.

Det är inte alls svårt att förstå varför och hur Killing Joke influerat band som Nirvana, Metallica och Soundgarden.

Ändå är det många som undrar – Killing Joke?

För att begripa måste man först till Maggie Thatchers sargade England, Brixton som brinner och Falklands som ska återerövras.

Domedagsprofetiorna, kvittona på människans bottenlösa dumhet och de maniska ljud-pamfletterna som krävde omedelbar revolution fanns där från dag ett i slutet av 1970-talet. Eller som sångaren Jaz Colemans bandkollega gitarristen Geordie uttryckte det i samband med evakueringen till Island: ”Varför tjacka t-tröjor när vi kan köpa regnskog. Kollektivt.”

Island?

Ja vad fan var det, mitt i kalla kriget och 10–12 år innan Oasis och Blur rockade Reykjavik på världskartan.

Det var apokalypsen, undergången.

Killing Joke flyttade till Island i februari 1982 för att slippa världens undergång. Slutet kom aldrig och småningom tog gruppen flyget tillbaka till västra London, fortfarande redo för slagsmål.

Killing Joke beskrivs ofta som en spin off av punken och nämns i sammanhanget, ja för helvete till och med i samma mening som Sex Pistols. Jaz Coleman hatar det. Eller som han uttryckte det i en av de allra första stora brittiska intervjuerna: ”Vi är inte det minsta punk. Vi är ärliga och reflekterar all skit som pågår omkring oss. Fatta att göra spelningar vecka in och vecka ut. Antingen det eller så ska man hela vägen genom mangeln som vi.”

Konfrontation i stället för kompromisser och fejk. Ockultism till och med. Sådant kan till slut driva vem som helst till vansinne och något i den stilen hände även Killing Joke. Efter hyfsade framgångar beslöt Jaz Coleman att satsa på klassisk musik. Han flyttade till Nya Zeeland.

Och hur låter det på nya skivan då? Tänk dig ett Depeche Mode och The Cure med distat hårt dubsound. En shaman på vox och friska dårar på gitarr och slaginstrument. Det blev ingen undergång men Killing Joke röjer som om de befanns sig mitt i världens undergång. Men det är bara ställvis deppigt och ofta bara terror och fananamma.

Här guidar självaste Jaz Coleman dig igenom Absolute Dissent låt för låt.

Om du inte är alls bekant med bandets musik förerslår jag gruppens andra självbetitlade album som utkom 2003. Det var en come back-platta med Dave Grohl vid keggarna. Kanske är det största orsaken till att cd:n är den mest lättillgängliga som Killing Joke gjort. Det är en stentuff rockplatta.

Som nummer två skulle jag gå på Democracy från 1996 och särskilt låten Savage Freedom. Fråga inte varför. Bara lyssna.

Efter detta intro är det dags för de verkliga arkiven. Köp rubbet från 80-talet. Mjäkigt ljud kanske. Ändå mäktigt. Nu förstår du vitsen.

Sedan åker du svarttaxi raka vägen till 2010 Absolute Dissident.

Så frågan är har du biljett till Nosturi 11.10?