Okej det är en ganska ambitiös rubbe på det här inlägget, med tanke på att det ges ut tiotusentals plattor varje år … men det finns en handfull album som jag har lite dåligt samvete för att vi inte recenserat i tidningen här på slutrakan av hösten. Så nu blir det en snabb genomgång av några sådana! Skalan är max sex stjärnor, för det har jag bestämt.
THE BLACK KEYS
El Camino (Nonesuch Records)
★★★★☆☆
Finfin svängig bluesrock av amerikanerna Dan Auerbachs och Patrick Carneys 10-årsjubilerande duo The Black Keys. Stuket är lite i stil med sena Hellacopters. Varken låtarna eller arrangemangen är större än livet men vissa bara får till den där driven och grooven som skiljer dem från alla miljontals amatörer som försöker spela rock. El Camino är redan gruppens sjunde album, så det var på tiden att man fick upp öronen för dem. Kolla singeln Lonely Boy här!
SNOW PATROL
Fallen Empires (Fiction)
★★★☆☆☆
Snow Patrol har väl aldrig gjort något riktigt dåligt, men nya albumet Fallen Empires får mig inte att tända till just alls. Första spåret I’ll Never Let Go känns som dumt och ihåligt hittihoilande (vadå, det är visst ett ord!) men singeln Called Out In The Dark lyckas vara både uptempo och känslig, och lyfta sådär som patrullen bästa låtar alltid gjort. Tyvärr hittar jag inga lika fina stunder senare på albumet, så nästan två av de tre stjärnorna är för den där ena biisin. Resten är för den allmänna stämningen och titelspåret. Kolla videon till Called Out In The Dark här!
NIGHTWISH
Imaginaerum (Universal)
★★★☆☆☆
Kitees Peter Pan Tuomas Holopainen har trollat fram sitt mest ambitiösa album hittills, vilket inte är lite sagt med tanke på förra monstereposet Dark passion Play (2009). Det är teatraliskt och filmiskt, naturligt nog, och långfilmen med samma namn kommer på våren. Klyschan att heavy är eskapism och/eller barnmusik har aldrig stämt så bra.Jag öskar nästan jag var sju år gammal och fick det här fina paketet, då skulle jag sitta med hörlurarna på hård volym i ett rum med julbelysning och låta mig bortföras totalt … men när man är en garvad 37-åring som vuxit upp med Pink Floyd och åttiotalets hjälteheavy lyckas man svårligen låta sig hypnotiseras av de übernaiva tongångarna. Sanslöst välgjort är det, flera hundra spår precisionsmixade på varje låt, men ytan förblir mer glittrande än djupet är trollbindande. Kolla första singeln Storytime här!
VENOM
Fallen Angels (Spinefarm)
★★☆☆☆☆
Såsom Metallica blivit sämre för varje album efter … And Justice For All (1988) peakade brittiska Venoms långa karriär tidigt med trippeln Welcome To Hell (1981), Black Metal (1982) och At War With Satan (1983). Efter det har det burit av nedåt eller i bästa fall plant. Ok, det är meningen att man ska skratta när venom kör sin grej, och på scen var de riktigt bra senast jag såg dem, men nya Fallen Angels känns som en ursäkt för att ge sig ut på turné mer än ett genomtänkt speed/thrash-album. Vi tar det som en handuppräckning som säger ”hej, vi finns fortfarande”. Bra så. (Och ja, jag lyssnar hellre på Venom än vad som helst som Metallica gör nuförtiden. Cronos, till skillnad från Hetfield, har lite spunk kvar i rösten. Lyssna här på Punk’s Not Dead, ett av de … tja, beskrivande spåren på plattan.
R.E.M.
Part Lies, Part Heart, Part Truth, Part Garbage 1982–2011 (Warner Bros)
★★★★★★
Här finns det bara ett betyg man täcks ge. Ett av världens viktigaste band hängde upp gitarrerna på knaggen i år och paketerade ihop 40 av sina bästa låtar i en smakfull dubbel-digipak. Kör man från början och lyssnar på de gamla klassikerna Gardening At Night och Radio Free Europe hör man tydligt var hela (den amerikanska) indiescenens sound och lutning har sina rötter, och det blir fan inte sämre längre fram på samlingen med alla essentiella hits och mina personliga favoriter Orange Crush och Finest Worksong! Den enda jag saknar är doldislåten Odd Fellows Local 151 men skit i det för nu är jag så glad i alla fall! Svackan i karriären vid millennieskiftet är också förlåten.
DWNSTRS
The Satanic Adventures of Hector (Fullsteam)
★★★★☆☆
Det här albumet är lite överkurs för den normala musiklyssnaren och på alla sätt överproducerade Nightwishs diametrala motsats. Det skramlar och vinglar om killarna i DWNSTRS och ibland vet man inte om de gjort den här plattan i stupfyllan eller bara för att fittas. Men bakom det kaotiska och nonchalanta första intrycket finns en röd linje som främst upprätthålls av basen. Ibland tänker jag på Babyshambles, men med några undantag – Wantmachine och Napalm Unicorn (årets låttitel, ftw!) är det här ändå mycket långt ifrån något man på allvar övervägde att spela i radion. Killarna säger det kanske bäst själv: ”Messianic chants all covered in filth, static, drunken organ noise and easy-to-join primitive mantras.” Men jag diggar och vrider upp volymen, miljöskadad som man är. Lyssna på hela plattan på Soundcloud! Men säg inte att jag inte varnade er.
BLACK TWIG
Paper Trees (Soliti)
★★★★☆☆
Helsingfors indieguru Nick Triani gick mot strömmen som vanligt och grundade i fjol sitt nya skivbolag Soliti, som blivit hem för creddiga artister som Astrid Swahn, The New Tigers, Big Wave Riders och Cats On Fire. Sist men inte minst ligger Black Twig som kör en vackert rullande, skör och poppigt laddad shoegaze. Ibland blir det lite för laidback och spänningen försvinner, men då är det bara att lalla med lite slött. Risken är överhängande att man bara fastnar i tiden och hittar sig själv ett par minuter senare och undrar vad fan som hände. Rekommenderas alltså inte när man kör bil eller framför andra tunga motorfordon, eller när man ska vara extra skärpt (som när man skriver recensioner). Gillar mixningen som pushar gränsen för mekanisk dist något fruktansvärt!
Nu går jag ut på en smal pinne här, för det finns få saker som är lika jobbiga som att argumentera med Cats On Fires sångare och låtskrivare Mattias Björkas, så jag kan bara hoppas att det var avsiktligt av honom att Cats nya teasersingel Sense Of Pride från kommande albumet är en remake (det låter bättre än plagiat) av min gamla favoritlåt Stars, som bandet spelade in redan på första demon 2001.
