Nöjesbloggen

Vi var säkert där också
Header

Slutrökt i frontlinjen på festivaler?

30.03.2010 11.40 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för Slutrökt i frontlinjen på festivaler?)

Ett nytt lagförslag ska tvinga festivalarrangörer att rita upp en rökruta i publikhavet framför scenerna, och står man utanför den ska det vara förbjudet att blossa i takt till musiken.

Fimpa i trängseln, pucko!

Enligt HS som först rapporterade om saken är lagen en del av Social- och hälsovårdsministeriets strategi för ett rökfritt Finland år 2040. Festivalarrangörerna har gått med på kompromissen som gäller områdena närmast scenen där publiken står mycket tätt. I övrigt planeras inga speciella rökrestriktioner (i stil med ölinhägnaderna) för festivalområdena. Ännu åtminstone.

Man kunde kanske tänka sig att folk själva skulle fatta att inte blada på ett ställe där det står tio personer och trängs på en kvadratmeter och ingen kan röra på armarna, eller att den som är störd av röken kunde göra nikotinslaven uppmärksam på situationen, men men … enligt finsk modell ska man ha högsta möjliga auktoritet att ryta till innan någon fattar galoppen.

Än värre, med den väktarkultur vi har sett utvecklas i landet under 2000-talet kommer pappskallarna i neonvästar att ta sitt nya uppdrag på största allvar. Jag ser redan framför mig hur de står och bevakar rökrutan och bara väntar på att med våld få kasta ut folk från festivalområdet som tar en tagg på fel sida om kritlinjen.

Rökförbudet kommer inte att beröra sommarens festivaler eftersom behandlingen av lagpaketet sker först i höst.

Lapko: ”Sverige är en utmaning”

27.03.2010 14.07 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för Lapko: ”Sverige är en utmaning”)

Jag sitter med två tredjedelar av finländska alternativebandet Lapko på anrika Bar Corona i hjärtat av Helsingfors. Tjejen i baren vägrar ta betalt när jag ska bjuda Ville Malja och Anssi Nordberg på varsin kaffe (nej, inte öl, det är knappt lunchtid). Snart kommer hon in med två toast också. Det är inte alltid artisten som betalar.

Lapko har veckan innan släppt sitt fjärde album A New Bohemia, och det första adjektivet är ”storslaget”. En likadan käftsmäll av musik har jag inte upplevt sedan jag på en efterfest hos ex-flickvännen knäppte på stereon och där hon glömt på Dark Funerals Arrival Of Satan’s Empire på full volym. Jag föll bokstavligen på rygg.

A New Bohemia

Många har frågat sig varför bandet med en så stark platta i bagaget inte åkte med skivbolaget Fullsteam Records till showcase-festivalen SxSW i Texas i mars, men Anssi och Ville har precis återvänt från en veckas promotionturné i Tyskland. GSA-länderna (Germany, Switzerland, Austria) är fortfarande den finska musikexportens viktigaste marknadsområde, och nu börjar de öppna sig för Lapko också.

– Det var första gången vi hade rätt sorts publik där nere, vet du, inte bara folk som råkar vara på plats, säger Ville. Det var bra att få spela ur sig den värsta ivern. Vi har två viktiga gig i Tammerfors och Helsingfors nu i helgen (26–27.3) och jag är rädd att det blivit överladdning där annars.

Låtarna på A New Bohemia är varken särskilt lätta att spela eller ta till sig live – den massiva ljudbilden som Lapko nu opererar med ställer också stora krav på den tekniska utrustningen på venuen, så stora att man snart får glömma pubarna.

– Vi har målat in oss i ett hörn, säger Ville. Vi är ett pubband med arenasound, haha.

– Ljudkillen i Hamburg sade efteråt att det inte fanns något han kunde göra för att hjälpa oss, säger Anssi. Stackars publik också, helt utan varning och förberedelse blir de överkörda … Just därför hade det inte varit någon idé att åka till Texas och spela i hörnet av en pizzeria.

– Det är verkligen inget showcase-material, om man inte hört låtarna på skiva tidigare är det nog svårt att få någonting alls ur en konsertsituation. Lapko är så mycket mer än de låtar vi spelar, det krävs att man förstår och ger sig hän vissa stämningar. Jag tror den här skivan understryker det faktum ännu mer, i allt från soundet till det visuella.

Debuten The Arms (2004)

Folk som vanligtvis älskar alternative- och indievågen med Interpol, Editors, Bravery, Mew och de övriga har haft överraskande svårt med Lapkos tidigare album. Själv var jag ett fan från första ackordet på debutalbumet The Arms (2004), men visst kan det vara krävande att stå ut med Villes emo-vibrato på rösten, de kantiga arrangemangen eller Janne Heikkonens trummor – föreställ dig korsningen av Muppet Shows Animal och en duracellkanin med grav ADHD och väldigt mycket att berätta.

Janne Heikkonen

Lapko kommer inte heller ursprungligen från ”Helsingfors coola rockkretsar”, utan är ett kompisgäng från lilla Harjavalta som sedan 1996 spelat ihop med samma uppsättning och gemensam, egensinnig vision. Nya albumets titel A New Bohemia (och flera av texterna) syftar också inåt, mot trion själv och den kokong de vävt omkring sig för att hålla världen på avstånd och låta sitt monster växa.

– Nu har gamla vänner kommit fram och sagt att de verkligen gillar Bohemia, och samtidigt berättat att de inte gillat de tidigare plattorna, säger Ville och skrattar. Kanske tror de att vårt självförtroende är så bra nu att de vågar erkänna sånt.

– Som tur har vi vuxit upp i en sådan miljö där man aldrig fått beröm annars heller, säger Anssi. Det var småstadsstämningen, alla man kände spelade i band och det var nog ingen som slösade med komplimanger till varandra.

D James Goodwin

Medan killarna trycker i sig toast med dubbelost leker vi med tanken att låta mixa om de tre äldre skivorna, uppdatera soundet och kolla hur låtarna skulle framträda då. Amerikanske D James Goodwin som producerade Bohemia ville inte höra mycket på de tidigare plattorna, han hade sin vision klar från början och, som Ville påpekar, fick Lapko att äntligen ”låta som alla de andra i gamet”.

– Jag blev så otroligt trött på folk som var överraskade av att ”Lapko låter så internationella”, säger Ville. Om man har spelat femton år kan man ju inte tänka att genombrottet kanske sker med följande album, eller följande. Men för varje projekt vi gett oss in på har vi nog haft samarbetspartners på vår egen nivå.

Scandal (2006)

Lapko krävde att Goodwin skulle komma till Helsingfors och hänga i replokalen för att få en bild av vilka de var som band och som människor, och det gjorde han. Fullsteam erbjöd sig att betala för hotellrummet, men för James räckte det bra att slagga på basist Nordbergs soffa i en vecka.

Efter att trummis Heikkonen för ett par år sedan följde i Maljas och Nordbergs fotspår till Helsingfors, och bandet flyttade in i replokalen i industristadsdelen Kånala repade och skrev trion disciplinerat nya låtar under kontorstid varje dag i aderton månader.

– Vi skrattade nog åt oss själva, är det det här det innebär att vara rockare … men det var bra att ta ett visst grepp om situationen och försjunka ordentligt i vad man gjorde.

– Det är som att spela biljard efter ett par öl, handen känns säker och har man tur ligger man på topp för en kort stund. Men börjar du dyka upp till biljardsalen varje vecka vill du snart vara säker på att det inte handlar om tur längre, säger Anssi.

Young Desire (2007)

Efter turnén med förra plattan Young Desire (2007) hann Lapko skriva bara några nya låtar innan man gled in i den värsta krisen i bandets historia. Hittills.

– Vi väntade bara på att inspirationen och de bra låtarna ska dyka upp, berättar Anssi. Men de kom inte. Vi gjorde bara samma låt om och om igen.

– Under tre–fyra månader gick vi varje dag in i replokalen med gott humör, och lämnade den åtta timmar senare fullständigt nedslagna och övertygade om att det här aldrig blir till något. Viljan var stark, men knuten gick inte att lösa upp.

I ett skede var Lapko beredda att ge upp och spela in det skräp som fanns, och bara ge ut det för att komma vidare i livet.

– Det hade säkert blivit skit, och Fullsteam övertalade oss att inte göra något förhastat. Jag kände att förväntningarna var höga och våra huvuden låg på ett fat, för man borde ge ut en skiva varannat eller var tredje år. Men man kan lämna ett album ogjort om det följande är riktigt, riktigt bra.

Ju längre man väntar, desto bättre måste albumet vara, och ingen vill hamna i en Chinese Democracy-situation. Likheterna mellan Lapko och Guns N’ Roses må vara få, men i bägge läger har man stridit så det slagit gnistor i replokalen.

– Vi har kanske lärt oss lite av tidigare misstag, så det blir inte lika våldsamt längre … men under inspelningen var det nog en hel del hårda ord som avfyrades … det är närmast jag och Janne som ryker ihop, vi är stridstupparna medan Anssi balanserar vågen.

Fight!

– Jag brukar gå ut och röka när de sätter igång, hahaha. Vi uppfyller nog alla klyschor man kan tänka sig med interna gräl och kriser …

Men det behövdes ingen utomstående terapeut som i fallet Metallica?

– Haha, nej, ingen gemensam men på det personliga planet har det förekommit.

A New Bohemia släpps under våren på olika marknadsområden i Europa, och till hösten hoppas man få ut plattan i USA. Siktet är stadigt inställt på utlandet, men det finns ännu jordmån att bearbeta på hemmaplan också.

– Det betyder oerhört mycket för oss att ha stöd i Finland, och vi är grymt tagna av alla positiva recensioner som albumet fått nu, säger Ville. Det skulle vara ett misstag att i det här skedet bli arrogant mot dem som gjort oss till vad vi är. Men det ska samtidigt erkännas att de finska konserthålorna nog är upplevda redan flera gånger, och den ljudteknik vi behöver för nya skivan kommer att ställa till problem.

Bandet fattade ändå principbeslutet att spela sig genom hela Finland nu, också ställen som inte ger plus i kassan eller där ljudtekniken inte tillåter en optimal show.

– Det handlar om människorna som kommer till spelningarna, att ge en signal att ”vi är ert band” oberoende av om de har senaste PA-anläggningen, säger Ville.

– Det är en helt annan verklighet i Berlin eller Brahestad, påpekar Anssi. Men giget är i princip det samma – det är alltid ändå publiken som gör magin på en konsert.

När Åbobandet The Crash i början av 2000-talet började få luft under vingarna internationellt, sade frontmannen Teemu Brunila att han inte spelar i Finland förrän världen är erövrad. Han fick visserligen äta upp sina ord några år senare (och har sedan dess nekat att han någonsin sagt det), men lite samma tuffhet skulle man ibland sakna hos Lapko också. Intrycket av Malja och Nordberg är genomvänligt, killar man gärna gick och tittade på fotboll med eller vågade ta med objudna på en efterfest – de skulle ändå inte göra någon skada.

– Haha, vår A&R-person Niko Kangas sade precis samma sak, ”vart har mitt rockband tagit vägen”, när vi är så snälla i intervjuer också, skrattar Ville. Men det har att göra med att vi spelade in skivan redan i fjol sommar. Hade vi träffats då hade jag sannolikt sagt något i samma stil som Teemu … Då var känslan att det här kommer att spränga banken och vi kan börja leta efter lägenheter i Williamsburg, haha! Men ett halvt år i den finska hösten och vintern här på gamla Corona gör en ödmjuk.

Planen nu är att turnera Finland, göra telefonintervjuer utomlands, sommarfestivaler och Europaturné. Senare på hörsten blir det USA, men det finns ett land som irriterar Ville, som aldrig riktigt öppnat sig för Lapko.

– Sverige har aldrig förstått sig på oss, känner jag. Vi dyker upp där med vårt paket, och de tittar och undrar men hittar ingen väg in. Vår form är inte gripbar för svenska händer, kan man säga. Men nu, med nya skivan, känns det som om vi kunde ha en chans där. Den är ljudlig men det finns en intelligent sida som jag hoppas någon i Sverige förstår och lyckas öppna.

Det finns en skillnad i musiksmak mellan grannländerna, generellt har Sverige fått stå för indie och pop och Finland för tung rock. Det tunga, känsloladdade skramlet som Lapko representerar känns kanske främmande för svenskarna, eftersom det inte kan klassas i den vanliga finska metalfållan.

– Jag jämför oss gärna med The Hives, inte direkt musiken men vad gäller attityden. De har mera humor i sin grej, men de spelar bra live, är uppnosiga och bryr sig om det visuella.

A New Bohemias första singel I Shot The Sheriff har snurrat som video sedan förra hösten. Nästa blir Summer Nights, också den med en amerikansk regissör. Albumet är sannolikt tillräckligt starkt för att producera fem singlar, men så långt vill inte bandet titta ännu.

– Det är upp till skivbolaget att bestämma, men jag tycker en samling videosinglar vore en snygg idé, säger Anssi. Men vår högsta önskan är att få igång maskineriet på andra sidan Atlanten. Fast det är med lite skräck jag tänker på hur mycket arbete det kommer att kräva.

– Men vi är ju ännu ”unga, slanka killar”, som de sade i Tyskland. Knappt trettio fyllda, haha.

LAPKO PÅ TURNÉ:

MARS
27 Tavastia, Helsingfors
APRIL
01 Club 45 Special, Uleåborg
02 Seurahuone, Karleby
03 Rytmikellari, Brahestad
04 Kino, Björneborg
09 Klubi, Åbo
10 Lutakko, Jyväskylä
15 Gloria, Helsingfors
16 Henry’s Pub, Kuopio
17 Ravintola Kellari, Joensuu
23 Rytmikatti, Kouvola
30 Rytmikorjaamo, Seinäjoki
MAJ
07 Vaakuna, St Michel
08 Night Factory, Harjavalta
14 Club Valimo, Lahtis
15 Royal Night, Vasa
21 Suistoklubi, Tavastehus
22 Bar Soho, Borgå
28 Kairo , Kotka
14 YO-talo, Tammerfors

Ted Nugent är döv

26.03.2010 09.56 | Skriven av Tommy Pohjola i Okategoriserad - (Kommentarer inaktiverade för Ted Nugent är döv)
Fint i Sölvesborg 2009.

Fint i Sölvesborg 2009.

Det var det jag misstänkte när jag huttrade där framför kisibuskaget i Sölvesborg förra sommaren. Uriah Heep, som inte spelade bland de nedkissade kvistarna utan på en scen 50 meter längre bort, överskred nivån för vad samhället uppfattar som lagom högt ljud.

Allvarligt talat så stod jag faktiskt vid det luktande buskaget och frös tillsammans med patrull Krepp-fotografen Richard Nordgren. Det var kanske två grader över noll. I juni. På Sweden Rock i södra Sverige. Och det var Uriah Heep på scenen.

Allvarligt talat, HD.se berättar att miljödomstolen har utdömt ett vite på 200.000 kronor till Sweden Rock Festival, för att festivalen i somras överskred gränsvärdena vid fyra tillfällen. Det var knappast Uriah Heep men det kunde ha varit britterna lika bra som Twisted Sister eller vilken som helst annan artist.

Folk som intervjuas i artikeln är förvånade över böterna och det är jag också. Sweden Rock tar hörseln på allvar. Jag såg mätningar utföras, skyltar med texten Skydda din hörsel och överallt fanns öronproppar till salu. Men säger myndigheterna att här har gränser överskridits så är det väl så då. Tinnitus är inget att leka med. Eller som HD-reportern Stefan Lindqvist konstaterar:

Redan på 1970-talet blev för övrigt Ted Nugent känd som den hårdrockare med högst volym på sina konserter. Besökarna fick till och med små knappar med texten:

”If it’s too loud, you’re too old.”

I dag är Ted Nugent stendöv på sitt vänstra öra.

Korstågare

Åbo (fi. ‘Turku’; tätort i sydvästra Finland) har på sistone fått mera uppmärksamhet i media än under hela tiden sedan korstågen inleddes ca. 1150. David Beckhams trasiga akillessena och en borttappad (läs: ‘stulen’) hockeypuck gjorde ordet Turku internationellt bekant, medan en illa konstruerad bro över Aura å lyfte ”julstaden” upp i rubrikerna här hemma.

Sir Christus

Den finska glamrockens nya supergrupp The Salvation – ledd av Negatives ex-gitarrist Sir Christus, hemma från Åbos ärkerivalstad Tammerfors – skickade förra veckan ett anbud till Åbo stad om att låta spränga upp den illafarna Kvarnbron och filma skådespelet för sin musikvideo. Åbopamparna förnekade att något sådant anbud presenterats dem.

Men det räckte inte med Tammerfors hånskratt – i helgen lade Helsingforsbandet Sonic Roots i offentligheten fram idén om att låta spränga hela Åbo medan man ändå höll på.

Björn A. Electric

– Visst kan The Salvation börja sprängningen av Åbo med Kvarnbron men vi anser att det vore bättre att inte lämna jobbet halvvägs, säger Sonic Roots trummis Björn Again Electric. I vår kommande video till Power of Need spränger vi inte endast en hängande bro, utan hela staden. Det är den vackraste gåva Sonic Roots kan ge finländarna.

Åbobaserade musiktidskriften Sue reagerade magsurt på Sonic Roots provokation, och skrev i måndags om hur ”små band från Helsingfors och Tammerfors igen försöker rida på Åbos goda namn och rykte”.

Vem spränger vad till slut? Må käbblet fortsätta!

Blixt och dunder

18.03.2010 12.28 | Skriven av Tommy Pohjola i musik - (Kommentarer inaktiverade för Blixt och dunder)

Det här är Joel O'Keeffe, gitarr och ljud, på bardisken.

Jag har sett rockmusikens framtid, i backspegeln. Den är fin. Låter gör den också. Riff. Och raff. Ett-två-tre-fyra- PANG. Några strålkastare och en svart backdrop. Jeans förstås, på jätteräkor med adhd på scenen. I publiken omöjligt att twittra utan en massa slagfel. Trängseln är hård. MC-knuttar, Testamentgrabbar och resten av the usual suspects samt naturligtvis en gubbe med grå Kaiser Chief-jumper.

Airbourne är briljanta live, ju.

Bandet gör sin i grunden enkla men som historien visat svåra grej som om det vore världens naturligaste sak. In och så ut. Upp med volymen, bänd dom satans strängarna spräng keggarna nu kör vi. Så.

Många har försökt göra xerox av AC/DC och misslyckats kapitalt. Airbourne kommer närmast av allt jag hört och sett och det börjar ju bli en del nu.

Ja jävlar att det sprangs omkring på Nosturis scen i går kväll. en det räckte inte för Joel O’Keeffe. Han sprang dessutom hela vägen upp till baren på balkongen. Samtidigt rev han av ett riktigt tajt gitarrsolo. Nere på scenen pulsade resten av bandet.

Vad är det då som de här yngre australierna gör så bra? Det svänger. Och också om soundet, greppet och you name it alltid kommer att påminna om AC/DC har Airbourne lyckats göra NYA LÅTAR som låter fräscha.

Det var lite blixt. Och så var det mera dunder.

Fullt krig om dina stålar

15.03.2010 14.00 | Skriven av HBL Nöje i musik - (en kommentar)

Unga Dinosaurier, javisst …

Unga Dinosaurier, javisst …

Det är står klart redan nu att det blir en lång, het och högljudd festivalsäsong 2010. Knappt har ekot från Den blomstertid tonat ut när rocksommar’n redan rivstartar i Helsingfors – och då är det i skrivande stund ännu drygt ett par månader till kick off, så flera artister hinner ännu sälla sig till trängseln!

Men så här långt alltså: Strax efter skolavslutningen, söndagen 30 maj, stiger smått legendariska noise/grunge-popparna Dinosaur Jr (USA) upp på Tavastiascenen, och dagen därpå står det lite exp/alt/folk-bandet Woven Hands (USA) under samma spotlights. Sen ger kalendern en vilodag innan kanadensiska mångkamparen Owen Pallett (aka. Final Fantasy) stryker sin indieviolin på UKK-gatans hak.

Torsdag är ledig (än så länge) men sen gäller det att tanka väl. Helgens och den kommande veckans prövningar börjar på fredagen 4 juni med ”matterockarna” Polvo (USA) på Tava. (Har ni aldrig lyssnat på dem kommer ni inte att gilla det. Det är ganska hemsk musik, som att äta ett halvt kilo mögelost när man egentligen inte ens diggar Emmentaler. Men ni vet, det finns konnässörer … vänta er Tom Sundberg från Radio Noise där med eld i blicken förklara att det är genialiskt.)

Den bild av Guns som keikkaförsäljarna hoppas att du ännu hyser!

Lördagen den femte juni är ödesdagen för österbottniska promotorn Kalle Keskinen – som i år hämtar hit bland andra Kevin Costner, Bryan Adams, Status Quo, Deep Purple och Chris Isaak – när Speed Promotions storsatsning 2010 Guns N’ Roses (USA) toppar rostern på endagsfestivalen Helsinki Live i Kottby idrottspark. Rykten om G N’R:s spelning läckte ut precis en timme efter att konkurrenterna LiveNation i februari började slå på trumman för sin storsatsning Green Day (USA) i Byholmen, bortom Sörnäs gamla hamnar, tisdagen 8 juni.

Billy Joe leder mot Axl

Exakta försäljningssiffror för de rivaliserande spelningarna avslöjas inte gärna av någondera parten, och ingen av arrangörerna vill tala om ett promotorkrig. ”Det finns tillräckligt med underlag för bägge, vi gör vår egen grej”, säger Keskinen medan LiveNations Risto Juvonen sin vana trogen inte säger nånting alls. En inofficiell slutsats av biljettåterförsäljaren Tikettis hemsidor är ändå att Green Day leder – de har en gul prick (begränsat antal biljetter kvar) mot Guns N’ Roses gröna prick (biljetter finns).

Billy Idol som vi minns honom

Men festen fortsätter! Redan dagen efter sin guldkalv Green Day ställer LiveNation upp Generation X-ikonen Billy Idol (UK) på Ishallens scen. Konserten onsdagen 9 juni arrangeras i samarbete med kollegerna/konkurrenterna Eastway – en ovanlig samproduktion men kanske bra att sprida på riskerna. Chansen är stor att det är den gamla punkaren som drar det kortaste strået i kampen om ögonpar i publiken under de här galna två veckorna.

Torsdagen den tionde juni har jag satt ett stort kors i taket på kalendern, för då blir det äntligen skivreleasefest för hårt kämpande, vilt levande katastrofmagneterna Vanity Beach. Tavastia är bokat, men vilka gäster som uppträder är ännu oklart. Albumet A Life Of Vice har varit färdigt länge och ges nu ut via skivaffären Keltainen Jäänsärkijä.

Vanity Beach – levyttävä artisti!

Konkurrens den kvällen om publiken har Vanity Beach av självaste Whitney Houston (USA). Sommarens hittills dyraste biljetter är första parkett på Arenan – 139 euro, tack! (Som ett PS kan nämnas att Kiss (USA) och Steel Panther (USA) röjer samma dag på Tammerfors heavyfest Sauna Open. Det är bara två timmar dit med tåg …)

I Kajsaniemi blir det Clash of Titaness’s i andra upplagan av Kaisafest (arr. Eastway) när Årets Alien 2009 Grace Jones (JAM/USA) återvänder till stan lördagen 12 juni.Med sig har hon punkikonen Nina Hagen (DDR). Det måste ses!

Samtidigt, i de västra delarna av hufvudstaden, närmare bestämt Esbos Stensvik, har Kivenlahti Rock pågått från fredag till söndag 11–13.6. Lördagen toppas av PMMP och Disco Ensemble, söndagen av Eppu Nomaali och Sonata Arctica, och efter det kan man lugnt gå och sova några dagar förrän det är dags att ge sig av mot Seinäjoki och Provinssirock.

Det är faktiskt riktigt snart sommar!

30 Sekunder Till Revolution!

14.03.2010 00.30 | Skriven av HBL Nöje i Okategoriserad - (Kommentarer inaktiverade för 30 Sekunder Till Revolution!)
30 Seconds To Mars

30 Seconds To Mars

Det var en märklig tillställning i Stockmanns bottenvåning i fredag eftermiddag. Bland hyllorna av elektronik och dvd-skivor ringlade sig en ändlös kö av tonårstjejer, och någonstans bakom en hylla satt bröderna Jared och Shannon Leto, sångare respektive gitarrist i amerikanska emobandet 30 Seconds To Mars, och skrev autografer. Det lågmälda sorlet i varuhuset spräcktes då och då av ett gällt, ohämmat skri när någon fick syn på bandet längst bort i rummet.

Det var redan andra gången inom vecka som ett band av hysterikaliber besökte stan – tyska Tokio Hotel i söndags hann först – men det går inte att vara oberörd inför fenomenet. Det är något tjusigt i att ha idoler som är större än livet, som får en att hulka, skaka och tjuta sanslöst, och känna något i det närmaste religiöst. Huruvida det i fallet Leto fanns någon substans att backa upp idolskapet med återstod för mig att se när 30 Seconds To Mars samma kväll spelade i ishallen.

Jag minns dem närmast för deras landsplåga From Yesterday som för några år sedan spelades sönder i radion och på rockbarerna, och sedan dess ekat någonstans i bakhuvudet på mig. Jag hade inte haft några förväntningar alls på bandet, om inte Jussi 69 skrutit ohämmat på dem efter att ha sett dem i Los Angeles i fjol. ”En frontman som kan trollbinda vilken arena som helst”, påstod han. Så det måste man ju uppleva.

Jussi hade inte fel.

Jared

Jared

Som med alla stora band handlar megasuccé ofta om mer än musik, och då menar jag inte det faktum att Jared Leto är en av Hollywoods hetaste hunks. Nä, det krävs en idoelogi, en rörelse att gå med i. Jämför med Chris Martins vegetarianism, Green Days anti-krigsrörelse, Radioheads ekologiska samvete, Madonnas sexualrevolution, Bonos allmänna världsförbättrarpatos, till och med Oasis ”I don’t give a shit”-attityd är en rörelse att sympatisera med. 30 Seconds To Mars har pratat sig varma om klimatförändring, men fjolårsplattan This Is War har ett bredare budskap – ett slags generationernas kamp (vilket iofs är lustigt eftersom 38-åriga Leto väl kunde vara far till de flesta av sina fans) som i mina öron låter som att ”ungdomen måste ta makten om man vill rädda planeten”. Det är tammefan allvar! This Is War! Alla medel tillåtna.

Budskapet kom också väl fram på konserten.

Jared

Jared

Med förbandet Street Drum Corps massiva trumvägg byggde man upp introlåten Escape, där en himmelsk barnakör sjunger ”This … Is … War” så sakralt att man ryser. Och när Night Of The Hunter kör igång blir två saker klara: 1) Publiken i ishallen är redan halvvägs i himlen och 2) Jared Leto är kanske inte den starkaste sångaren jag hört denna vecka. Men allt han saknar i röstklang kompenserar han med karisma. Jag vet, det låter som en klyscha från 80-talet,  men det går knappt att beskriva utstrålningen som mannen har. Trots att han ser både kort och spenslig ut. Sången ligger på gränsen till skrik, men mellan låtarna når hans närvaro hela vägen bort till hallens bakre läktare där folk tjuter lika högt som om de stod strax framför scenen. ”Jag vill inte uppmana till något olagligt, men ni där uppe på läktarna, det vore ju kul om ni också kom ner hit till scenen.” Säkerhetsvakterna börjar oroligt titta sig omkring, men vi finnar är så laglydiga och våra säkerhetsvakter så berusade av auktoritet att ingen vill riskera bli utkastad. Det var synd, för med den attityden blir det ingen revolution!

Leto vrålar sig igenom From Yesterday (oh, herregud vilken repetativ plåga) och kommer till kvällens bästa spår A Beautiful Lie, där han faktiskt lyckas låta riktigt bra i refrängen. Nästan lite metal …

Men sen blir det kusligt.

Jared

Jared

Jag vet inte varifrån det börjar, men ett spontant mässande ”This … Is … War … This … Is … War” sprider sig långsamt i hallen och ökar i styrka. Stämningen är som på en satanistisk ritual i någon b-rysare från 80-talet, och Leto står längst fram på scen och tittar ut över sina horder. Kanske beundrar vad han åstadkommit, sina trogna trupper i kriget för det goda. Kanske tycker han bara det är coolt att folk diggar hans band. Kanske har han sett samma sak i varje hall på turnén redan tidigare? Hur som, jag är imponerad, både av publiken och Leto. Och så kommer förstås titelspåret. Med texterna på videoscreenen så vi alla kan följa med.

A warning to the people
The good and the evil
This is war
To the soldier, the civillian
The martyr, the victim
This is war

It’s the moment of truth and the moment to lie
The moment to live and the moment to die
The moment to fight, the moment to fight, to fight, to fight, to fight

To the right, to the left
We will fight to the death
To the Edge of the Earth
It’s a brave new world from the last to the first

To the right, to the left
We will fight to the death
To the Edge of the Earth
It’s a brave new world
It’s a brave new world

Kontraktet?

Underskrift:_______________

Och när Leto på slutet skriker ”BRAVE!! NEW!!!! WORLD!!!” med kraft ända från tårna upp till pannluggen är jag också färdig att skriva kontrakt med hans armé när som helst!

Det blev spelningens klimax, för sen följde de mjuka, akustiska spåren om kärlek och andra tjejgrejer. Samtidigt med att tanken spann bort från nästan-revolutionen vi nyss bevittnad, började jag finna det konstigt hur lite de andra i bandet syntes och hur mycket allting till slut kretsade kring Jared själv. Kom att tänka på – och ursäkta jämförelsen – Kevin Costners gig i ishallen två veckor tidigare där konserten inleddes med en potpurri av hans filmprestationer, vilket ju inte har den minsta relevans för musiken. Ok, det är väl tillåtet att rida på sitt utseende, charm och karisma, men någonstans blir det honung och personkult av det hela.

Men å andra sidan, 98 procent av de övriga i hallen är knappast av samma åsikt. Varken gällande Leto eller Costner.

Mot slutet av spelningen kom intensiteten tillbaka något, och det hela avrundades med höstens hit Kings & Queens, låten som gav bandet smeknamnet ”30 Seconds To Chorus”.

Lyssna så fattar ni! Det ska vara stora känslor för en revolution.