Hårribelt bra. Reckless Love gör allt rätt.
I går blev jag utan Rammsteintröja, i dag kommer redaktör Strang med pudelrock från Kuopio till mig och på fredag ska Patrull Krepp bevaka Kevin Costner i ishallen. Emedan tröjaffären redan är gårdagens krokodiltårar, Costnerjobbet som spikades i en synnerligen svag stund och utan konsultationer med huvudkontoret omöjligt att maska med känns Reckless Love som ett givet bloggämne. Vi börjar med pressriliisen. Dessa skivbolagslappar är bisarra lögner och därför stor underhållning. Det fanns faktiskt en tid då jag inte bara samlade på de här papperen utan för skojs skull (!) också författade egna haikun (som givetvis aldrig någonsin publicerades).
Bland annat så här står det i Reckless Loves papper:
”Reckless Lovessa ei kuitenkaan ole kyse vain ’aivot narikkaan ja bailaamaan’-asenteesta.
och vidare
”katu opettaa tavallinen koulu ei”
Briljant, inte sant. Här insinueras att gruppens artisteri också innehåller ett djup eller vänta nu… jag läser vidare. Skönt. Det handlar om gitarrer och metall och Vince Neil. Alltså party party singalong dude och DESSUTOM allt det där andra. Visst sade jag redan att det här är briljant. Och så det där om skolan. Det står i riliisen att bandet flyttat till Helsingfors och här ”satsat allt på musiken” och dagjobbat med vad som nu varit tillgängligt för att få lite smör på brödet.
…koko virheettömän tyylitajuisen paketin kruunu on niin mahtava fiilis, että sen edessä sulavat vaikka seipäännielleet klassisen musiikin kriitikot!
Calling Mats Liljeroos! Calling Mats! Mats som recenserar bl.a. klassisk musik i Hbl har btw en gång i tiden varit hård rockdiggare. E.L.O., Slade och AC/DC. Inget svar.
Vi får feeling. Fiilis = feeling. Great, sanslöst.
Reckless Love musicerar alltså så fullständigt ofelbart och stiligt att bandets rock’n’roll uppskattas av även klassiska kritiker som är så humorlösa att man tror de svalt en kratta. Ungefär så.
Nå nu när pressriliisen avhandlats, fördomarna obarmhärtigt och stendumt blottats och knarket åkt fram på tambursgolvet får skivan åka in i datorns plastkross.
Hoppsan. Där for min peruk. Mera volym. Plopp. Sådär vaxet i öronen åkte ur. Piggt, suveränt bra produktion, bra engelskt uttal osv. Viktiga första intrycket är klart godkänt.
Helt reglementsenligt ägnas en tredjedel av pressriliisen influenserna. Somliga räknar upp allt från Frosty Flakes till Mahatma Ghandi. Reckless Love listar allt från Cinderella till Wasp utom REO Speedwagon, Journey, Roxette och Joan Jett som också hörs i deras musik. Det är bara ett konstaterande, ingen kritik och hur som helst också det en smaksak.
Kan så vara att Reckles Love mest suttit på kvarsittningar när dom andra klepparna gick på fyssa och läste sig till arbetslösa ingenjörer men efter skolan har det minsann gjorts noggranna anteckningar i Suosikkihäftet. Det här är en genrexerox så perfekt originalupplagorna attt det är svårt att tro det är sant. Sjukt bra tajmasd också, se bara vilka namn som toppar sommarens stora rockfestivaler. All in the name of old school hard rock!
