Nöjesbloggen

Vi var säkert där också
Header

Luftburet och snart här

10.03.2010 22.59 | Skriven av Tommy Pohjola i musik - (Kommentarer inaktiverade för Luftburet och snart här)

Back In Black nej nej jag menar No Guts, No Glory…

Titta på den där bilden. Titta på göken i främsta raden med Blackfoot på magen. Är han vaken? Och han i bakgrunden med guran. Skumt.

Eller så inte.

Jag tycker att någon fångat ett friskt ögonblick i Airbournes karriär.

Resten av bandet ligger väl under mixerbordet och trycker med sladdar och råddare. Kan tänka mig hur det luktar. Det ska lukta lite. Det ska det.

Nästa vecka är bröderna O’Keeffe och resten av aussiegruppen i södra Helsingfors. Kanhända måste man röja lite, stå bredbent som en rockpolis utan luftgitarr i alla fall och hälla i sig kopiösa mängder öl för att morgonen därpå högljutt rekapitulera samtliga eventualiteter.

Titta på bilden igen. Titta. Det är mycket viktigt att ha sinnesnärvaro, nerv och öga för rumservice, limousiner och indiantröjor. Lyssna sedan noga på Chewin’ The Fat på nya cd:n No Guts, No Glory. Det är hundra procent säkert att du tycker att arvingarna låter, smakar och ser ut som … hmm… vänta nu vad heter dom… AC/DC javisst! AC/DC och och och det är som det ska vara! Ytterligare en på alla sätt rural skiva och orkester som redaktör Gustavsson kan glädja sina jordbrukande grannar med.

Och så finns det de som säger att detta gjorts förr. Riktigt. Detta-har-gjorts-förr. Och det är det som är poängen. Låt oss riffa till det en gång till, mate. Låt oss gå tillbaka till Back In Black och ta reda på vad fan det var som hände.

Då är vi tillbaka vid bilden här ovan. Det var väl ungefär sådär det såg ut när den där räkan till rytmgitarrist, hans brorsa i skoluniform och nye sångaren Brian figurerade ut hur svarta plattan skulle låta.

Vi tackar. Och önskar Airbourne lycka till.

WTF? 50 Cent är cool igen!?

09.03.2010 14.06 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för WTF? 50 Cent är cool igen!?)

50 Cent - Before I Self Destruct

50 Cent - Before I Self Destruct

Det var inte mycket man vågade vänta sig av måndagkvällens 50 Cent-konsert i Ishallen, speciellt med med tanke på hur dålig han var senast jag såg honom på hösten 2007. Då hade han med sig ett entourage på ca 40 pers som invaderat Hotel Kämp, men till spelningen i Arenan orkade bara en handfull dawgs ta sig med de specialbeställda Hummer-ekipagen, resten av posset stannade vid den lyxiga minibaren och festade.

Från spelningen i Bölearenan 2007 minns jag bäst publiken – så otroligt renliga har jag aldrig sett femtonåringar: skinande sneakers och snören, bländande vita Hilfiger-hoodies och baseballkepsar direkt ur presentförpackningen, knappt så kepan var böjd. Håren luktade timotej och lackspray på lång väg och skulle det inte varit för de fem nummer för stora brallorna som svävade strax ovanför knäna hade vilken svärmor som helst börjat planera dotterns bröllop.

Det var ju stort då: 50 Cent för första gången i Finland, närapå statsbesök från New Yorks mytiska ghetton. Och rapparen själv kunde känna av sin status. Jag träffade honom för en round table-intervju på Kämp, och han var otroligt trevlig. På grund av skottskadan han fått i ansiktet hade han fortfarande svårt att artikulera sig, och frågade ofta ”do you know what I mean” på ett helt annat sätt än man vanligtvis slänger det ur sig. Jag frågade vad han tyckte om att Promoe dissade honom (”50 ain’t been cool since the mixtapes” i låten Eurotrash) och han förklarade vänligt och utförligt hur beefs fungerar i hiphop-världen: ”You see, he just wants me to comment so he can use that to sell records.”

Vad som hände mellan intervjun och Arenan vet jag inte, men på scen samma kväll stod ett rövhål som fullständigt saknade respekt för både sin publik och konstform. Då tyckte jag synd om killen i vita sneakers. Men samtidigt: där fick du för att ha såna fejkare som idoler!

Three MC's And One DJ

Three MC's And One DJ

Det var alltså med förväntanslöst lätta steg jag vandrade till Ishallen på måndag kväll, beredd på att tidtabellerna (han skulle börja kl 21.10) skulle spricka och det fanns tid för en rådgivande bärs i foajén medan man spanade in merchandisestånden. Utanför hallen stod några biljettlösa hiphop-gäng från förorterna och huttrade. Inga bländvita sneakers och hoodies utan ”riktiga” rap-fans som bara ville hänga i närheten av maestrons konsert. Säkerhetskontrollen vid dörren var mer amerikansk än finsk – inga metalldetektorer, dock – och till min förvåning var spelningen i full gång redan tio minuter för utsatt tid.

Ännu bättre blev stämningen när jag såg att scenen saknade allt vad heter dekor. Fullständigt nedstrippat, bara en 5×5 meter stor backdrop med Fiftys senaste albumomslag vittnade om att vi hade att göra med en superstjärna och inte ett gäng ghetto niggaz som fått en förbandskeikka. Three mc’s and one dj, det var allt: Fifty och hans G-Unit-polare Lloyd Banks och Tony Yayo piskade rhymes till öronbedövande basrytmer serverade av Dj Whoo Kid och det låg en påtaglig iver och energi i luften. ”That’s the shit! Put your hands up, Boy!” och hela parketten stod och sviktade med knäna, högra armen uppåt framåt som på partydagarna i Nürnberg på 30-talet.

Ungarna i publiken smittades av gangsta viben och började mucka med security.

Ungarna i publiken grälade om vems som skulle få Fiddy's t-skjorta.

Låtarna avverkades på löpande band, ofta blev det inte mer än en vers och refräng förrän antingen 50 eller dj’n satte stopp, två snabba pistolskott och nästa spår var igång – här fanns ingen fläsktid, bara hårdare och tuffare spår som avlöste varandra. Jag gissar att det blev uppemot fyrtio tracks vi fick höra delar av, och kanske fem nästan hela låtar. Ett tiotal beats fick hela publiken – också på läktarna – att vråla och heila med högerarmen: What Up Gangsta, How We Do, P.I.M.P.,  Candy Shop, Then Days Went By, Many Men, In Da Club, If I Can’t och Window Shopper. Min personliga favorit Piggy Bank, där Fif igen berättar hur rik han är, lämnades bort, men han fick chansen när Whoo Kid plötsligt påminner mc:na om att speltiden är slut. ”We were supposed to stop at 10.40, now it’s 10.41” varpå Fid svarar ”I don’t care, I’m rich”. Var det någon som på allvar trodde på det?

Hur som helst, nästan två timmars show blev det, och som finlandssvenska rapparen Johan ”Qruu” Kvarnström konstaterade efteråt: ”Äntligen bryr han sig om fansen igen!” Exakt mitt intryck också. Skönt om superstjärnan fattat att tagga ner på divalaterna. Det är ju så mycket bättre för alla parter. Och inte blir hans popularitet mindre för det heller – före keikkan kollade jag hur många followers @50Cent hade på Twitter. De var 2 376 712 stycken. Två timmar senare var de 2 376 928. En ökning på 216 fans. På två timmar.

När detta skrivs, 15 timmar senare, har de ökat med ytterligare 1 410. Go Fifty! Och välkommen tillbaka när som helst.

Fyra killar och femtusen brudar

08.03.2010 12.40 | Skriven av HBL Nöje i musik - (en kommentar)

Georg & Bill, Tokio Hotel i Arenan

Det var kanske att vänta, men jag hade fan ingen aning exakt hur hysteriskt mottagande tyska teen rock-bandet Tokio Hotel skulle få när de äntligen, två år sena, kom till Helsingfors för en egen arenakonsert.

Det var upplagt för upplopp redan för söndag eftermiddag, när androgynt bildsköna sångaren Bill Kaulitz och hans gäng skulle skriva autografer i Östra Centrums köpcenter, men isläget i Finska viken – som tidigare i helgen sköt upp Kents fredagskonsert till söndagen – försenade de tyska truppernas landstigning, så det enda vi fick var till slut spelningen på kvällen.

I egenskap av inbjuden mediagäst slapp jag och min 8-åriga rådgivare köa vid huvudingången. Tack för det, eftersom köerna sträckte sig långa över ishallens parkeringsplats ännu minuterna före kick off. Flera av tjejerna i främsta raden hade väntat i timmar ute i kylan på att bli insläppta, och satt sedan kollektivt och gnuggade sina fötter för att få igång blodcirkulationen. Men sånt bryr man sig inte om när ens förälskelse äntligen är i stan.

Bara i Tyskland har Tokio Hotel sålt över fem miljoner cd- och dvd-skivor, och sedan deras engelskspråkiga debut Scream (2007) släpptes har populariteten exploderat över Europa och hela vägen till USA – bandet räknar sina internationella gala awards i tiotal numera. Tokio Hotel har uppträtt två gånger tidigare i Finland, bägge gångerna på Elämä Lapselle-välgörenhetsgalan, vilket brukar innebära playback och mimande. De skulle ha gett en ordenlig konsert i Helsingfors redan i april 2008, men då fick turnén ställas in på grund av att Kaulitz fått en cysta på stämbanden.

Pixel-Bill på videoskärmen i Arenan

Pixel-Bill på videoskärmen i Arenan

I söndags var han i toppform, smal som en pinne och med håret på ända struttade han runt i olika (fejk-)skinnjackor – varav en såg ut som ett kinesiskt tempel och den andra hade tjugo centimeter långa spikar på axlarna – och pratade med samma barnröst som Michael Jackson (rip). Kulissbygget för årets Humanoid City-turné var också imponerande, inte nog med att själva scenen var över två meter hög, trummisen Gustav Schäfer (ja, han heter så) satt uppflugen ytterligare tio meter högre upp på en futuristisk-dystopisk stålkonstruktion som förde tankarna till raserade skyskrapor. Ute i flyglarna av scen fanns förstås podier dit Bill och tvillingbrorsan, gitarristen Tom Kaulitz sökte sig för att bada i det öronbedövande vrålet av femtusen flickhalsar på full volym. Det är ju otänkbart att ett arenaband skulle överröstas av sin publik, men Hfors-tjejerna kom väldigt nära …

Tokio Hotel – Ja, det Bill som är den vita fläcken i mitten på scen.

Det är på något sätt kul att de östtyska tvillingarna Kaulitz (f. 1.9 1989 i Leipzig, DDR) heter Bill och Tom – föräldrarna måste ha snusat The Winds of Change – men inte pratar engelska just alls. De flesta låtarna kördes också på tyska, men det hindrade inte hc-fansen (alla femtusen) från att sjunga med. Ok, vissa spår kom på engelska också, liksom mellansnacket ”we are so happy to be in Helsinki”.

Vad är det då som skiljer teen rock från ”riktig” rock? Jag försökte projicera AC/DC och Black Rebel Motorcycle Club upp på scen till Tokio Hotels musik, och det slog mig att den är, inte dum men ganska enkel, så väldigt, väldigt klar och tydlig. Det finns ingen dold agenda, inget djävulskt här (trots att Tokio Hotel från början hette Devilish), inget som kräver analys eller referens, och det är egentligen inget som krävs av lyssnaren. Vad du hör och ser är vad du får och tar. Sen kan man krydda spektaklet med tunga gitarrer, smink och lite pyroteknik, men det känns aldrig farligt eller snurrigt, aldrig angstigt eller utmanande. Barntillåtet, liksom. Happy smiles and pretty boys.

Men visst får de ljud ur sina instrument. Trummis Schäfer har bankat batteriet i sexton år (han är 21) och det hörs. Tungt, tajt och tidvis trixande. Basisten Georg Listing som fyller 23 år den sista mars har också tio års erfarenhet av sin elplanka. Det här är killar som musikaliskt kommer att överleva Tokio Hotel, om de så vill.

Tokio Hotel – pengar byter ägare.

Tokio Hotel – pengar byter ägare.

Själva låtmaterialet är svårt att bedöma, just för att det inte utmanar utan bara serverar, det kräver inte utan bara ger, förbehållslöst. Ta här, hoppas ni diggar, liksom. Dessutom är Tokio Hotel som fenomen så mycket större än sin musik, att det vore på sin plats att recensera merchandise-stånden (jag räknade till fem stycken) hellre än melodigångarna. Posters för 5e, t-shirts för 25, väskor för 50 etc. Pengar bytte ägare.

Eldslågorna som slickade ishallens tak var det viusellt mest imponerande och fick mig att dra paralleller till DDR-landsmännen Rammstein, och vad allt bandet sparade till Grande Finale vet bara de som stannade kvar till slutet. Jag erkänner att en dryg timme var nog för både mig och 8-åringen. För henne för att det var över läggdags, för mig främst för att jag på allvar blev rädd att förlora hörseln för gott på grund av de tusentals vansinnestjuten från läktarna.

De upphörde aldrig.

*piiiiiiiiiiiiiip*

Vårens keikkor i Helsingfors

02.03.2010 14.33 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för Vårens keikkor i Helsingfors)

width=150På den här bloggposten uppdateras ett urval av kommande spelningar i Helsingfors … så snabbt vi bara hinner!

SENAST TILLAGDA:

13.5 Sweatmaster @ Tavastia

APRIL

8 The Trashmen (USA) @ Tavastia
8 Black Magic Six @ Lepakkomies
9–10 Ismo Alanko @ Tavastia
9 Barathrum @ Gloria
9 Den Saakaldte (NOR) @ Dante’s
9 Tysta Mari (SWE) @ Loose
10 Sunrise Avenue (acoustic) @ Korjaamo
10 Amorphis @ Nosturi
12 (HED) pe (USA) @ Nosturi
13 Kamelot (USA) @ Nosturi
14 The Fortune-Tellers (SWE) @ Loose
15 Thomas Ledin (SWE) @ Kultsa
15 Melissa Auf der Maur (CAN) @ Virgin Oil
15 Lapko @ Gloria
15 Dark Funeral (SWE) @ Tavastia
15 Mintzkov (BEL) @ Belly
16 Negative @ Nosturi
16 Heartburns @ Virgin Oil
17 Nifelheim (SWE) @ Nosturi
17 Funky Elephant Festival @ Tavastia
21 Paprika Korps (POL) @ Loose
23 Suburban Tribe @ Tavastia
24 Kill Hannah (USA) @ Nosturi
25–27 von Hertzen Brothers @ Loose
27 Randy Newman (USA) @ Kultsa
27 Kylesa (USA) @ Tavastia
28 Punk-TV (RUS) @ Loose
30 PMMP @ Nosturi
MAJ
1 Unsun (POL) @ Dante’s
5 MotoBoy (SWE) @ Korjaamo
7 Editors (UK) @ Tavastia
7 Amanda Jensen (SWE) @ Korjaamo
7 666 Deströyer @ Dante’s
8 Parkway Drive (AUS) @ Tavastia
8 Hayseed Dixie (USA) @ Virgin Oil
11 Jason & The Scorchers (USA) @ Tavastia
11 Nephew (DAN) @ On The Rocks
13 Imelda May (IRL) @ Vanha
13 Sweatmaster @ Tavastia
13 My Rockets Up (RUS) @ Kuudes Linja
14 Satan Takes A Holiday (SWE) @ Semifinal
15 Blaze Bayley (UK) @ Dante’s
18 Accept (GER) @ Virgin Oil Co
18 Joan Armatrading (USA) @ Kultsa
19 Ultralyd (NOR) @ Semifinal
20 Wilco (USA) @ Kultsa
21–22 Combat Rock 10 v @ Nosturi
22 The Cajunga @ Liberté
24 Mark Lanegan acoustic (USA) @ Nosturi
25 Kashmir (DK) @ Tavastia
28 Jim Jones Revue (UK) @ Nosturi
28 Callisto, The Ocean (SWE) @ Dante’s
29 Mokoma @ Nosturi
30 Chris Isaak (USA) @ Finlandia
30 Dinosaur Jr (USA) @ Tavastia
31 Woven Hand (CAN) @ Tavastia
JUNI
2 Owen Pallett (UK) @ Tavastia
5 G n’R (USA), Prodigy (UK) m.fl. @ Helsinki Live, Kottby
8 Green Day (USA) @ Byholmen
9 Billy Idol (UK) @ Ishallen
9 Brian ”Head” Welch (USA) @ Nosturi
10 Vanity Beach @ Tavastia
10 Whitney Houston (USA) @ Arenan
12 Grace Jones (USA), Nina Hagen (DDR) m.fl @ Kaisafest, Kajsaniemi
16 Crashdïet (SWE) @ On The Rocks
16 Hot Water Music (USA) @ Nosturi
30 Marianne Faithfull (UK) @ Kultsa
30 Memory Tapes (USA) @ Kuudes Linja
JULI
6 Converge (USA) @ Nosturi
19 Muse (UK) @ Kajsaniemiparken
27 Cut Copy (AUS) @ Tavastia
30 Mika (UK) @ Circus
Michael Monroe's nya band

Michael Monroe's nya band

Pratade just med Michael Monroe på telefon. Han har under fjolåret satt ihop ett ”superband” som skrivit  några nya låtar och nu drar ut på kort turné i USA i mars. Bland annat kommer man att spela som förband till MotörheadSouth by Southwest-festivalen i Texas. Mera om Makkonens nya line up får ni läsa i Volt 27.3.

Michaels gamla Hanoi Rocks-partner Andy McCoy gjorde ju samma sak i höstas, satt ihop ett ”superband”, som skulle bli ”större än Hanoi”, men det gick som bekant käpprätt åt skogen när Chris Shifflet drog hem till Kalifornien efter bara tre spelningar. The Real McCoy Band blev inte helt utan uppmärksamhet, bandet fick i februari Femma-priset i kategorin ”BRA FÖRSÖK – detta pris tilldelas en artist vars lyckade slutgiltiga genombrott blev ännu delvis ogenomfört”.

Stor humor, liksom.

Mike är en hänsynsfull kille och ville förstås inte kommentera Andys flopp, men Andy själv postade förra veckan en videoblogg på sin hemsida där han berättar att han har ett nytt – ännu icke namngivet – bandprojekt på gång med basisten Niclas ”Nico” Etelävuori och trummisen Jan ”Snoopy” Rechberger från Amorphis, samt Jere Garcia från Accu. Bandet ska, natuligtvis, spela Andys gamla låtar men OBS! han lovar att inte sjunga själv på dem. Olika solister ska anlitas.

Andy självporträtt

Andy självporträtt

Det nya bandet kommer inte att spela live förrän tidigast i höst, men i maj blir det premiär för tusenskönan Andy som bildkonstnär! Utställningen är planerad till slutet av maj.

Vi håller tummarna!

Kolla Andys hemsida här.

Michaels bandsida här!