Arcade Fire (Foto: Wendy Lynch)

Kontroversen kring kanadensiska indiebandet Arcade Fires konsert i Helsingfors 28 juni har föranlett ett officiellt uttalande från arrangörerna Live Nation.

Inflytelserika Helsingin Sanomat ifrågasatte i tisdags på ledarplats Helsingfors stads beslut att hyra ut det kulturellt värdefulla Senatstorget till privat bruk, dvs. en konsert som – i motsats till tidigare evenemang på torget – inte är öppen för allmänheten. Live Nation betalar dessutom bara futtiga 7 400 euro för att hyra området. Enligt stadens tjänstemän gick man med på det låga priset eftersom stadens policy är att man önskar fler happenings i Helsingfors centrum, vilket naturligtvis är värt att understöda.

LiveNation skickade i dag onsdag ut en karta till pressen, där man förklarar att konsertens backstage, scen och publikfålla endast tar en bråkdel av torget i bruk. Se bilden här intill.

Katsomo = läktare, lava = scen

Det är alltså frågan om en relativt intim tillställning för endast 4 500 betalande fans, men det kan ändå ifrågasättas huruvida Senatstorget alls tål att spärras av så här, må vara för en god sak. Å andra sidan, att antalet biljetter var såpass lågt har också skapat irritation bland fansen – ”ska man hinna få en biljett innan de är slutsålda!?”

Arcade Fires konsert på Senatstorget arrangeras måndagen 28 juni, alltså strax efter midsommarhelgen. Förväntningarna är höga musikaliskt, och bandet kommer säkert att gilla sin utsikt mot publiken på trappan och Domkyrkan i bakgrunden. Det fanns visst ett religiöst inslag hos de annars så coola canuckerna …?

Arcade Fires utsikt från scen, tänk er trappan full av folk.

Man blir alltid lika glad när någon gör något riktigt bra! I tisdags droppade det in ett mail från fotografen och filmaren Tage Rönnqvist om hans nya musikvideo för Jakobstadsbördiga, numera Åbobaserade boogierockbandet The Cajunga.

Låten heter Dancing With The Boys och funkar som cyanid! Ta och kolla. Och gissa vilken finlandssvensk artist som gömmer sig inne i gorilladräkten ;) Sluttexterna avslöjar!

Fem stjärnor till filmfotografen Rasmus Tåg. Härliga färger!

Dio live med Heaven & Hell sommaren 2009 (foto: Richard Nordgren)

Rockvärlden sörjer och minns i dag Ronnie James Dio som i söndags avled i sviterna av cancer i magen, en sjukdom som offentliggjordes i november i fjol. 67-åriga Dio var aktiv inom musiken ända till slutet, men blev under sista halvåret tvungen att avboka två konserter i Finland.

Dio tillhörde skaran människor man på något sätt antog att alltid funnits och alltid kommer att finnas, ikoniska människor och artister såsom Lemmy, Ozzy eller Keith Richards, men det senaste året har visat oss gamla rockfans att även legendarer dör – från Michael Jackson till Peter Steele. Och nu alltså den lilla mannen med den stora rösten.

Ronald som barn. Kanske.

Dio föddes som Ronald James Padavona mitt under brinnande krig den 10 juli 1942  i lilla staden Portsmouth, New Hampshire som första och enda barn i en italiensk familj. Han växte upp i New York och hittade tidigt musiken. Ronnies första instrument var trumpet, och i sitt första rockabillyband The Vegas Kings spelade han också bas, innan det var dags att greppa micken och döpa om bandet till Ronnie & The Rumblers. Första inspelningen släpptes 1958 under namnet Ronnie & The Redcaps med Dio på bas, trumpet och backing vox.

År 1961 tog Padavona artistnamnet Dio, enligt vissa källor efter mafioson Johnny Dio av Lucchese-familjen.

Ronnie & The Redcaps.

Från Ronnie Dio & The Prophets gick vägen vidare till bandet Elf (tidigare Electric Elves) som tillsammans med Deep Purple åkte på turné till Europa, där bland annat Lars Ulrich första gången såg Dio på scen i Köpenhamn. En livsavgörande händelse för den då elvaårige blivande Metallica-trummisen. Läs Ulrichs avskedsbrev till Dio på Blabbermouth.

Deep Purples gitarrist Ritchie Blackmore blev under turnén förtjust i Dios fantastiska röst, och duon grundade 1975 hard rock-bandet Rainbow, som fortfarande njuter otroligt stor uppskattning bland rockfansen. Kolla Man On The Silver Mountain för lite rysningar i nackhåren.

Ronnie & The Prophets

Det blev tre album innan Dio lämnade Rainbow för att i stället ersätta Ozzy Osbourne som sångare i Black Sabbath. Albumet Heaven & Hell (1980) blev ett nytt lyft för Sabbath, och samtidigt namnet på Dios sista band som spelade just Black Sabbath-låtar från hans era som Sabbath-vokalist.

Ronnie James Dios mest kända bidrag till rockvärlden var låten (och albumet) Holy Diver (1983), som har ett av de mest kännspaka och kopierade riff i världen. Videon till låten är också en svårslagen heavyklassiker med Dio i läder- och pälsjacka, viftande på ett svärd i kyrkoruiner. Obetalbart! Av någon anledning ligger Holy Diver också på listan över Post-9/11 Inappropriate Songs. Finska plojgruppen Eläkeläiset har för övrigt gjort en kul version av Holy Diver kallad Humpparaakki.

Omslaget till Holy Diver.

På omslaget till Holy Diver-albumet står Dios återkommande maskot/monster ”Murray” med vänster hand i hornsalut, och det var länge ett vedertaget faktum inom heavyvärlden att det var Dio som introducerat horntecknet till genren under sin tid i Black Sabbath. Han skulle ha lärt sig det av sin gamla farmor, som enligt italiensk tradition använde horntecknet som skydd mot – eller för att dela ut – ”det onda ögat”, Malocchio. Affärsmannen Gene Simmons, även känd som basist i Kiss, försökte slå i folk att det var han som uppfunnit horntecknet. När Dio fick höra det skrattade han åt påståendet och sa: ”Frågar man Gene kan han påstå att han uppfunnit skon.”

Horntecknet förekom, innan Dio tog det i bruk, på Beatles Yellow Submarine och på de amerikanska plojsatanisterna Covens albumomslag redan 1969, men det är inte fel att påstå att det var Dio som populariserade det. Med hans egna ord:

”I became very noted for it and then everybody else started to pick up on it and away it went. But I would never say I take credit for being the first to do it. I say because I did it so much that it became the symbol of rock and roll of some kind.”

Bandet Dio gav i snabb takt ut två klassikerplattor till (Last In Line, 1984 och Sacred Heart, 1985) med vilka de definierade melodisk heavy metal för kommande generationer. Inte minst tonårsbandet Sturm Und Drang är de senaste att vara skyldiga Dio väldigt mycket.

Dio fortsatte spela in och ge ut skivor under hela 90- och 00-talet, men det var först via Ozzy Osbournes osannolika reality-tv kändisskap som ledde till Black Sabbaths återförening som ledde till uppsvinget för gamla skolans heavy som Dio fick sin sista stint som världsartist. Ingen som sett honom live kunde någonsin ifrågasätta att han var en man som alltid gav allt på scen. 163 centimeter kort var han den lilla, karismatiska publikmagneten som utstrålade kärlek och sympati, alltid hade nära till leendet och förstod preceis vad hans fans förväntade sig av honom. Och gav det.

Som jag skrev tidigare var Dio en av dem man trodde att alltid funnits och alltid skall finnas, och det var säkert en delorsak till att jag, sommaren 2007 när Heaven & Hell spelade i ishallen mitt i sommaren, tillät mig att sitta och gäspa, och lämna konserten mitt i. Det blev sista gången jag såg Dio, men bilden av honom, i högklackade skor, krulligt hår, krumt framåtlutad och med armarna höjda i beråd att omfamna och /eller anfalla sin publik, finns för alltid kvar för mitt inre öga.

För den som vill bekanta sig med Dios soloband, som är det bästa och mest egna han gjort, kan det vara bra att börja med samlingsskivan Diamonds (1992). Här är en länk till Diamonds på Spotify.

Ronnie James Dio dog söndagen 16 maj 2010. En av de stora är borta.

Peter Steele 1962–2010

Det var på spårvagnen till jobbet klockan nio i morse jag bläddrade genom facebook och prickade av födisgratulationer som flutit in, när jag på en kompis status update läste ”Spooky – I was just listening to Type O Negative the whole day at the office yesterday” och en länk till Sputnik Musics nyhetsnotis som löd: ”Unconfirmed reports suggest that Peter Steele, frontman of gothic metal group Type O Negative, has died of heart failure aged 48.”

WTF!?

Över till Twitter och sök på ’steele’ … och visst fan, det var ingen isolerad incident. Till och med wikipedia hade ändrat artikeln om Steele till imperfekt och tillagt dödsdatumet 14 april 2010.

Men som alla vet är inte det heller något bevis på att typen faktiskt växlat om. Och speciellt i fallet Peter Steele är det långt ifrån första gången världen får höra att han lämnat in. Steele brukade själv sprida liknande rykten, såsom år 2005 då en gravsten med hans namn på publicerades på Type O Negatives hemsida.

Störst inom goth.

Källan till informationen den här gången visade sig vara Fuse TV:s metal-dj ”Mistress” Juliya Chernetsky som halv sju-tiden i morse (finsk tid) postade några tweets: ”Today is a very sad day in metal…” / ”End of an era.” / ”Peter Steele passed today. I loved my friend…our idol…my heart is with his band and family …” / ”He passed of heart failure today. Just spoke to Kenny.” (Kenny Hickey är gitarristen i Type O Negative.)

Det sägs att den första reaktionen på ett sorgebudskap är förnekelse och misstro, och i det här fallet var jag ett skolboksexempel. Han kan ju inte vara död!? De var ju ute och turnerade nyss! Det fanns ju rykten om en ny skiva! Han hade ju trappat ner knarket! Ju! Ännu i skrivande stund vet jag inte om det är ett hundraprocentigt faktum att gothmetallens bokstavligt talat största personlighet är borta. Men det verkar inte bättre …

Med sina 201 centimeter, polsk-rysk-isländsk-brittiska rötter, grovhuggna fysik och ansiktsdrag var Peter Steele (född som Petrus T. Ratajczyk, 4 januari 1962 i Brooklyn, NY) själva sinnebilden av den mörka, tunga och långsamma metal som Type O Negative blev kända och älskade för. I motsats till många andra i doom- och gothgenren fanns det alltid en självironi hos Steele som höjde honom och musiken till en egen nivå. Steele hade heller inga förebilder i sin genre, de enda han hyllade var ”the fab four”, Beatles. Type O Negative kallade Steele för ”The Drab Four”.

The last international playboy.

Steele var känd som oberäknelig och egensinnig, kliniskt deprimerad och glad i många slags droger, och där han otvivelaktigt hade en genial vision i sin musik kan man inte säga det samma om många av hans privata äventyr. Att han till exempel spritt naken och med kuken hård vek ut sig i Playgirl lär han ha bittert ångrat när han efteråt fick veta att hälften av läsarna är bögar. (Kolla bild här och här om du är myndig och nyfiken …)

Trots att han var musikaliskt aktiv sedan 1979 var det Type O Negative (1990–2010) som blev Steeles livsverk. Bandet släppte sju album som saknar sitt motstycke i musikhistorien, och fansen må tvista om huruvida Bloody Kisses (1993), October Rust (1996) eller World Coming Down (1999) var det bästa. Senaste plattan Dead Again kom 2007, samma år som Type O Negative besökte Finland för sista gången på Sauna Open-festivalen i Tammerfors. Gången innan var Tuska 2003, varifrån det i stans rockkretsar klassiska youtube-klippet ”Peter Steele loves Vanity Beach” också kommer. Ingen ironi här inte. ”Nejdå.”

Som vi minns honom :)

Medan jag skriver detta varierar uppgifterna om Steeles öde … wikipedia har igen listat honom som levande och ändrat tempus tillbaka till presens. Twitter kokar av kondoleanser och några säger att det är ”confirmed” men har inga länkar att backa upp det med. Inte heller Type O Negatives Official Computer Email Page har några nyheter om sångaren. Sidan är senaste uppdaterad 5 februari. Det närmaste vi nu kommer är webbsidan knac.com som påstår sig ha fått bekräftelse från ”en källa inom bandet”. De skriver att ”Peter was a longtime friend of knac” (det ska säkert stå ’knark’ egentligen -red anm) och att de kommer att sakna honom.

Jag börjar tro på det här nu. Det är fyra timmar sedan Mistress Juliya postade första tweeten. Dags att tagga ner med en cigg och lyssna på en av mina all time Type O Negative-favoriter: ”Everyone I Love Is Dead”.

……………

Ok … kl 15.10 kom det ett besked från Type O’s facebookgrupp att bandet och Peters familj förbereder ett officiellt utlåtande. Saken är biff då … fan, märker att det fortfarande fanns ett hopp i mig som nu slocknade. Uppriktigt ledsen.

Esbobo!

Superstjärnan Madonna, som i fjol somras uppträdde för 80 000 människor på Busholmen i Helsingfors, återvänder i juni till Finland. För gott.

Enligt pressagenten Boyd Sinister som i dag talade med nyhetsbyrån AP har fröken Ciccone och hennes tre barn och älskare lagt bud på en av lyxvillorna i Esbos West End. Bostaden som är ca 870 kvadratmeter i tre plan ägs av Madonnas ”Finlandskontakt”, finansmannen Poju Zabludowic, som också var värd för Madonna under hennes konsertbesök sommaren 2009.

– [Madonna] förälskade sig i Finland under besöket i fjol och vill gärna slå sig ner permanent. Det är ett beslut hon fattat efter längre tids övervägande, som jag förstått det var barnens uppväxt i en fredlig miljö var det avgörande, säger Sinister.

Enligt Kauppalehti säger Poju Zabludowic att han ”har flera fastigheter till salu” men att ”en stor affär precis avslutats”. Han bekräftar inte att det skulle röra sig om Madonnas nya hus.

Esbo stads stadsdirektör Marketta Kokkonen (saml.) välkomnar Madonna till grannskapet.

Hit flyttar Madonna

– Om och när hon lagt sig till rätta blir det säkert något slags välkomstfest för henne från stadens sida, säger Kokkonen. Det här visar också det som vi länge sagt, att Esbo är mer attraktivt än Helsingfors för invandrare av högre socioekonomisk status.

Med Madonna flyttar också hushållspersonal och övrigt tjänstefolk, allt som allt ca 20 personer. För säkerhetsbranschen i Esbo kommer det sannolikt också att innebära ett lyft när superstjärnans egendom och anhöriga ska bevakas 24/7. Securitas Finlandschef Teppo Mulkkunen ville ändå inte kommentera saken i offentligheten ännu.

"Hon får gärna bo på min soffa!" -Jarkko Pyrykyrpä (sannf.)

Alldeles smärtfritt kommer anpassningen till Finland knappast att vara för den världsvana sångerskan. Bland annat Sannfinländarnas lokalavdelning i Esbo har redan kallat till protestmöte på torget utanför Sello för att visa sitt missnöje med den ”ökade invandringen av moraliskt suspekta utlänningar”. Sannfinländarnas Hagalunds avdelningsodförande Jarkko Pyrykyrpä påminner också om att Madonnas adoptivbarn är av ”en för Finland främmande ras”.

– Men lämnar hon ungarna i New York får hon gärna fast komma och bo på min soffa, skrattar Pyrykyrpä.

Ett nytt lagförslag ska tvinga festivalarrangörer att rita upp en rökruta i publikhavet framför scenerna, och står man utanför den ska det vara förbjudet att blossa i takt till musiken.

Fimpa i trängseln, pucko!

Enligt HS som först rapporterade om saken är lagen en del av Social- och hälsovårdsministeriets strategi för ett rökfritt Finland år 2040. Festivalarrangörerna har gått med på kompromissen som gäller områdena närmast scenen där publiken står mycket tätt. I övrigt planeras inga speciella rökrestriktioner (i stil med ölinhägnaderna) för festivalområdena. Ännu åtminstone.

Man kunde kanske tänka sig att folk själva skulle fatta att inte blada på ett ställe där det står tio personer och trängs på en kvadratmeter och ingen kan röra på armarna, eller att den som är störd av röken kunde göra nikotinslaven uppmärksam på situationen, men men … enligt finsk modell ska man ha högsta möjliga auktoritet att ryta till innan någon fattar galoppen.

Än värre, med den väktarkultur vi har sett utvecklas i landet under 2000-talet kommer pappskallarna i neonvästar att ta sitt nya uppdrag på största allvar. Jag ser redan framför mig hur de står och bevakar rökrutan och bara väntar på att med våld få kasta ut folk från festivalområdet som tar en tagg på fel sida om kritlinjen.

Rökförbudet kommer inte att beröra sommarens festivaler eftersom behandlingen av lagpaketet sker först i höst.

Jag sitter med två tredjedelar av finländska alternativebandet Lapko på anrika Bar Corona i hjärtat av Helsingfors. Tjejen i baren vägrar ta betalt när jag ska bjuda Ville Malja och Anssi Nordberg på varsin kaffe (nej, inte öl, det är knappt lunchtid). Snart kommer hon in med två toast också. Det är inte alltid artisten som betalar.

Lapko har veckan innan släppt sitt fjärde album A New Bohemia, och det första adjektivet är ”storslaget”. En likadan käftsmäll av musik har jag inte upplevt sedan jag på en efterfest hos ex-flickvännen knäppte på stereon och där hon glömt på Dark Funerals Arrival Of Satan’s Empire på full volym. Jag föll bokstavligen på rygg.

A New Bohemia

Många har frågat sig varför bandet med en så stark platta i bagaget inte åkte med skivbolaget Fullsteam Records till showcase-festivalen SxSW i Texas i mars, men Anssi och Ville har precis återvänt från en veckas promotionturné i Tyskland. GSA-länderna (Germany, Switzerland, Austria) är fortfarande den finska musikexportens viktigaste marknadsområde, och nu börjar de öppna sig för Lapko också.

– Det var första gången vi hade rätt sorts publik där nere, vet du, inte bara folk som råkar vara på plats, säger Ville. Det var bra att få spela ur sig den värsta ivern. Vi har två viktiga gig i Tammerfors och Helsingfors nu i helgen (26–27.3) och jag är rädd att det blivit överladdning där annars.

Låtarna på A New Bohemia är varken särskilt lätta att spela eller ta till sig live – den massiva ljudbilden som Lapko nu opererar med ställer också stora krav på den tekniska utrustningen på venuen, så stora att man snart får glömma pubarna.

– Vi har målat in oss i ett hörn, säger Ville. Vi är ett pubband med arenasound, haha.

– Ljudkillen i Hamburg sade efteråt att det inte fanns något han kunde göra för att hjälpa oss, säger Anssi. Stackars publik också, helt utan varning och förberedelse blir de överkörda … Just därför hade det inte varit någon idé att åka till Texas och spela i hörnet av en pizzeria.

– Det är verkligen inget showcase-material, om man inte hört låtarna på skiva tidigare är det nog svårt att få någonting alls ur en konsertsituation. Lapko är så mycket mer än de låtar vi spelar, det krävs att man förstår och ger sig hän vissa stämningar. Jag tror den här skivan understryker det faktum ännu mer, i allt från soundet till det visuella.

Debuten The Arms (2004)

Folk som vanligtvis älskar alternative- och indievågen med Interpol, Editors, Bravery, Mew och de övriga har haft överraskande svårt med Lapkos tidigare album. Själv var jag ett fan från första ackordet på debutalbumet The Arms (2004), men visst kan det vara krävande att stå ut med Villes emo-vibrato på rösten, de kantiga arrangemangen eller Janne Heikkonens trummor – föreställ dig korsningen av Muppet Shows Animal och en duracellkanin med grav ADHD och väldigt mycket att berätta.

Janne Heikkonen

Lapko kommer inte heller ursprungligen från ”Helsingfors coola rockkretsar”, utan är ett kompisgäng från lilla Harjavalta som sedan 1996 spelat ihop med samma uppsättning och gemensam, egensinnig vision. Nya albumets titel A New Bohemia (och flera av texterna) syftar också inåt, mot trion själv och den kokong de vävt omkring sig för att hålla världen på avstånd och låta sitt monster växa.

– Nu har gamla vänner kommit fram och sagt att de verkligen gillar Bohemia, och samtidigt berättat att de inte gillat de tidigare plattorna, säger Ville och skrattar. Kanske tror de att vårt självförtroende är så bra nu att de vågar erkänna sånt.

– Som tur har vi vuxit upp i en sådan miljö där man aldrig fått beröm annars heller, säger Anssi. Det var småstadsstämningen, alla man kände spelade i band och det var nog ingen som slösade med komplimanger till varandra.

D James Goodwin

Medan killarna trycker i sig toast med dubbelost leker vi med tanken att låta mixa om de tre äldre skivorna, uppdatera soundet och kolla hur låtarna skulle framträda då. Amerikanske D James Goodwin som producerade Bohemia ville inte höra mycket på de tidigare plattorna, han hade sin vision klar från början och, som Ville påpekar, fick Lapko att äntligen ”låta som alla de andra i gamet”.

– Jag blev så otroligt trött på folk som var överraskade av att ”Lapko låter så internationella”, säger Ville. Om man har spelat femton år kan man ju inte tänka att genombrottet kanske sker med följande album, eller följande. Men för varje projekt vi gett oss in på har vi nog haft samarbetspartners på vår egen nivå.

Scandal (2006)

Lapko krävde att Goodwin skulle komma till Helsingfors och hänga i replokalen för att få en bild av vilka de var som band och som människor, och det gjorde han. Fullsteam erbjöd sig att betala för hotellrummet, men för James räckte det bra att slagga på basist Nordbergs soffa i en vecka.

Efter att trummis Heikkonen för ett par år sedan följde i Maljas och Nordbergs fotspår till Helsingfors, och bandet flyttade in i replokalen i industristadsdelen Kånala repade och skrev trion disciplinerat nya låtar under kontorstid varje dag i aderton månader.

– Vi skrattade nog åt oss själva, är det det här det innebär att vara rockare … men det var bra att ta ett visst grepp om situationen och försjunka ordentligt i vad man gjorde.

– Det är som att spela biljard efter ett par öl, handen känns säker och har man tur ligger man på topp för en kort stund. Men börjar du dyka upp till biljardsalen varje vecka vill du snart vara säker på att det inte handlar om tur längre, säger Anssi.

Young Desire (2007)

Efter turnén med förra plattan Young Desire (2007) hann Lapko skriva bara några nya låtar innan man gled in i den värsta krisen i bandets historia. Hittills.

– Vi väntade bara på att inspirationen och de bra låtarna ska dyka upp, berättar Anssi. Men de kom inte. Vi gjorde bara samma låt om och om igen.

– Under tre–fyra månader gick vi varje dag in i replokalen med gott humör, och lämnade den åtta timmar senare fullständigt nedslagna och övertygade om att det här aldrig blir till något. Viljan var stark, men knuten gick inte att lösa upp.

I ett skede var Lapko beredda att ge upp och spela in det skräp som fanns, och bara ge ut det för att komma vidare i livet.

– Det hade säkert blivit skit, och Fullsteam övertalade oss att inte göra något förhastat. Jag kände att förväntningarna var höga och våra huvuden låg på ett fat, för man borde ge ut en skiva varannat eller var tredje år. Men man kan lämna ett album ogjort om det följande är riktigt, riktigt bra.

Ju längre man väntar, desto bättre måste albumet vara, och ingen vill hamna i en Chinese Democracy-situation. Likheterna mellan Lapko och Guns N’ Roses må vara få, men i bägge läger har man stridit så det slagit gnistor i replokalen.

– Vi har kanske lärt oss lite av tidigare misstag, så det blir inte lika våldsamt längre … men under inspelningen var det nog en hel del hårda ord som avfyrades … det är närmast jag och Janne som ryker ihop, vi är stridstupparna medan Anssi balanserar vågen.

Fight!

– Jag brukar gå ut och röka när de sätter igång, hahaha. Vi uppfyller nog alla klyschor man kan tänka sig med interna gräl och kriser …

Men det behövdes ingen utomstående terapeut som i fallet Metallica?

– Haha, nej, ingen gemensam men på det personliga planet har det förekommit.

A New Bohemia släpps under våren på olika marknadsområden i Europa, och till hösten hoppas man få ut plattan i USA. Siktet är stadigt inställt på utlandet, men det finns ännu jordmån att bearbeta på hemmaplan också.

– Det betyder oerhört mycket för oss att ha stöd i Finland, och vi är grymt tagna av alla positiva recensioner som albumet fått nu, säger Ville. Det skulle vara ett misstag att i det här skedet bli arrogant mot dem som gjort oss till vad vi är. Men det ska samtidigt erkännas att de finska konserthålorna nog är upplevda redan flera gånger, och den ljudteknik vi behöver för nya skivan kommer att ställa till problem.

Bandet fattade ändå principbeslutet att spela sig genom hela Finland nu, också ställen som inte ger plus i kassan eller där ljudtekniken inte tillåter en optimal show.

– Det handlar om människorna som kommer till spelningarna, att ge en signal att ”vi är ert band” oberoende av om de har senaste PA-anläggningen, säger Ville.

– Det är en helt annan verklighet i Berlin eller Brahestad, påpekar Anssi. Men giget är i princip det samma – det är alltid ändå publiken som gör magin på en konsert.

När Åbobandet The Crash i början av 2000-talet började få luft under vingarna internationellt, sade frontmannen Teemu Brunila att han inte spelar i Finland förrän världen är erövrad. Han fick visserligen äta upp sina ord några år senare (och har sedan dess nekat att han någonsin sagt det), men lite samma tuffhet skulle man ibland sakna hos Lapko också. Intrycket av Malja och Nordberg är genomvänligt, killar man gärna gick och tittade på fotboll med eller vågade ta med objudna på en efterfest – de skulle ändå inte göra någon skada.

– Haha, vår A&R-person Niko Kangas sade precis samma sak, ”vart har mitt rockband tagit vägen”, när vi är så snälla i intervjuer också, skrattar Ville. Men det har att göra med att vi spelade in skivan redan i fjol sommar. Hade vi träffats då hade jag sannolikt sagt något i samma stil som Teemu … Då var känslan att det här kommer att spränga banken och vi kan börja leta efter lägenheter i Williamsburg, haha! Men ett halvt år i den finska hösten och vintern här på gamla Corona gör en ödmjuk.

Planen nu är att turnera Finland, göra telefonintervjuer utomlands, sommarfestivaler och Europaturné. Senare på hörsten blir det USA, men det finns ett land som irriterar Ville, som aldrig riktigt öppnat sig för Lapko.

– Sverige har aldrig förstått sig på oss, känner jag. Vi dyker upp där med vårt paket, och de tittar och undrar men hittar ingen väg in. Vår form är inte gripbar för svenska händer, kan man säga. Men nu, med nya skivan, känns det som om vi kunde ha en chans där. Den är ljudlig men det finns en intelligent sida som jag hoppas någon i Sverige förstår och lyckas öppna.

Det finns en skillnad i musiksmak mellan grannländerna, generellt har Sverige fått stå för indie och pop och Finland för tung rock. Det tunga, känsloladdade skramlet som Lapko representerar känns kanske främmande för svenskarna, eftersom det inte kan klassas i den vanliga finska metalfållan.

– Jag jämför oss gärna med The Hives, inte direkt musiken men vad gäller attityden. De har mera humor i sin grej, men de spelar bra live, är uppnosiga och bryr sig om det visuella.

A New Bohemias första singel I Shot The Sheriff har snurrat som video sedan förra hösten. Nästa blir Summer Nights, också den med en amerikansk regissör. Albumet är sannolikt tillräckligt starkt för att producera fem singlar, men så långt vill inte bandet titta ännu.

– Det är upp till skivbolaget att bestämma, men jag tycker en samling videosinglar vore en snygg idé, säger Anssi. Men vår högsta önskan är att få igång maskineriet på andra sidan Atlanten. Fast det är med lite skräck jag tänker på hur mycket arbete det kommer att kräva.

– Men vi är ju ännu ”unga, slanka killar”, som de sade i Tyskland. Knappt trettio fyllda, haha.

LAPKO PÅ TURNÉ: