Korstågare

Åbo (fi. ’Turku’; tätort i sydvästra Finland) har på sistone fått mera uppmärksamhet i media än under hela tiden sedan korstågen inleddes ca. 1150. David Beckhams trasiga akillessena och en borttappad (läs: ’stulen’) hockeypuck gjorde ordet Turku internationellt bekant, medan en illa konstruerad bro över Aura å lyfte ”julstaden” upp i rubrikerna här hemma.

Sir Christus

Den finska glamrockens nya supergrupp The Salvation – ledd av Negatives ex-gitarrist Sir Christus, hemma från Åbos ärkerivalstad Tammerfors – skickade förra veckan ett anbud till Åbo stad om att låta spränga upp den illafarna Kvarnbron och filma skådespelet för sin musikvideo. Åbopamparna förnekade att något sådant anbud presenterats dem.

Men det räckte inte med Tammerfors hånskratt – i helgen lade Helsingforsbandet Sonic Roots i offentligheten fram idén om att låta spränga hela Åbo medan man ändå höll på.

Björn A. Electric

– Visst kan The Salvation börja sprängningen av Åbo med Kvarnbron men vi anser att det vore bättre att inte lämna jobbet halvvägs, säger Sonic Roots trummis Björn Again Electric. I vår kommande video till Power of Need spränger vi inte endast en hängande bro, utan hela staden. Det är den vackraste gåva Sonic Roots kan ge finländarna.

Åbobaserade musiktidskriften Sue reagerade magsurt på Sonic Roots provokation, och skrev i måndags om hur ”små band från Helsingfors och Tammerfors igen försöker rida på Åbos goda namn och rykte”.

Vem spränger vad till slut? Må käbblet fortsätta!

Unga Dinosaurier, javisst …

Det är står klart redan nu att det blir en lång, het och högljudd festivalsäsong 2010. Knappt har ekot från Den blomstertid tonat ut när rocksommar’n redan rivstartar i Helsingfors – och då är det i skrivande stund ännu drygt ett par månader till kick off, så flera artister hinner ännu sälla sig till trängseln!

Men så här långt alltså: Strax efter skolavslutningen, söndagen 30 maj, stiger smått legendariska noise/grunge-popparna Dinosaur Jr (USA) upp på Tavastiascenen, och dagen därpå står det lite exp/alt/folk-bandet Woven Hands (USA) under samma spotlights. Sen ger kalendern en vilodag innan kanadensiska mångkamparen Owen Pallett (aka. Final Fantasy) stryker sin indieviolin på UKK-gatans hak.

Torsdag är ledig (än så länge) men sen gäller det att tanka väl. Helgens och den kommande veckans prövningar börjar på fredagen 4 juni med ”matterockarna” Polvo (USA) på Tava. (Har ni aldrig lyssnat på dem kommer ni inte att gilla det. Det är ganska hemsk musik, som att äta ett halvt kilo mögelost när man egentligen inte ens diggar Emmentaler. Men ni vet, det finns konnässörer … vänta er Tom Sundberg från Radio Noise där med eld i blicken förklara att det är genialiskt.)

Den bild av Guns som keikkaförsäljarna hoppas att du ännu hyser!

Lördagen den femte juni är ödesdagen för österbottniska promotorn Kalle Keskinen – som i år hämtar hit bland andra Kevin Costner, Bryan Adams, Status Quo, Deep Purple och Chris Isaak – när Speed Promotions storsatsning 2010 Guns N’ Roses (USA) toppar rostern på endagsfestivalen Helsinki Live i Kottby idrottspark. Rykten om G N’R:s spelning läckte ut precis en timme efter att konkurrenterna LiveNation i februari började slå på trumman för sin storsatsning Green Day (USA) i Byholmen, bortom Sörnäs gamla hamnar, tisdagen 8 juni.

Billy Joe leder mot Axl

Exakta försäljningssiffror för de rivaliserande spelningarna avslöjas inte gärna av någondera parten, och ingen av arrangörerna vill tala om ett promotorkrig. ”Det finns tillräckligt med underlag för bägge, vi gör vår egen grej”, säger Keskinen medan LiveNations Risto Juvonen sin vana trogen inte säger nånting alls. En inofficiell slutsats av biljettåterförsäljaren Tikettis hemsidor är ändå att Green Day leder – de har en gul prick (begränsat antal biljetter kvar) mot Guns N’ Roses gröna prick (biljetter finns).

Billy Idol som vi minns honom

Men festen fortsätter! Redan dagen efter sin guldkalv Green Day ställer LiveNation upp Generation X-ikonen Billy Idol (UK) på Ishallens scen. Konserten onsdagen 9 juni arrangeras i samarbete med kollegerna/konkurrenterna Eastway – en ovanlig samproduktion men kanske bra att sprida på riskerna. Chansen är stor att det är den gamla punkaren som drar det kortaste strået i kampen om ögonpar i publiken under de här galna två veckorna.

Torsdagen den tionde juni har jag satt ett stort kors i taket på kalendern, för då blir det äntligen skivreleasefest för hårt kämpande, vilt levande katastrofmagneterna Vanity Beach. Tavastia är bokat, men vilka gäster som uppträder är ännu oklart. Albumet A Life Of Vice har varit färdigt länge och ges nu ut via skivaffären Keltainen Jäänsärkijä.

Vanity Beach – levyttävä artisti!

Konkurrens den kvällen om publiken har Vanity Beach av självaste Whitney Houston (USA). Sommarens hittills dyraste biljetter är första parkett på Arenan – 139 euro, tack! (Som ett PS kan nämnas att Kiss (USA) och Steel Panther (USA) röjer samma dag på Tammerfors heavyfest Sauna Open. Det är bara två timmar dit med tåg …)

I Kajsaniemi blir det Clash of Titaness’s i andra upplagan av Kaisafest (arr. Eastway) när Årets Alien 2009 Grace Jones (JAM/USA) återvänder till stan lördagen 12 juni.Med sig har hon punkikonen Nina Hagen (DDR). Det måste ses!

Samtidigt, i de västra delarna av hufvudstaden, närmare bestämt Esbos Stensvik, har Kivenlahti Rock pågått från fredag till söndag 11–13.6. Lördagen toppas av PMMP och Disco Ensemble, söndagen av Eppu Nomaali och Sonata Arctica, och efter det kan man lugnt gå och sova några dagar förrän det är dags att ge sig av mot Seinäjoki och Provinssirock.

Det är faktiskt riktigt snart sommar!

30 Seconds To Mars

Det var en märklig tillställning i Stockmanns bottenvåning i fredag eftermiddag. Bland hyllorna av elektronik och dvd-skivor ringlade sig en ändlös kö av tonårstjejer, och någonstans bakom en hylla satt bröderna Jared och Shannon Leto, sångare respektive gitarrist i amerikanska emobandet 30 Seconds To Mars, och skrev autografer. Det lågmälda sorlet i varuhuset spräcktes då och då av ett gällt, ohämmat skri när någon fick syn på bandet längst bort i rummet.

Det var redan andra gången inom vecka som ett band av hysterikaliber besökte stan – tyska Tokio Hotel i söndags hann först – men det går inte att vara oberörd inför fenomenet. Det är något tjusigt i att ha idoler som är större än livet, som får en att hulka, skaka och tjuta sanslöst, och känna något i det närmaste religiöst. Huruvida det i fallet Leto fanns någon substans att backa upp idolskapet med återstod för mig att se när 30 Seconds To Mars samma kväll spelade i ishallen.

Jag minns dem närmast för deras landsplåga From Yesterday som för några år sedan spelades sönder i radion och på rockbarerna, och sedan dess ekat någonstans i bakhuvudet på mig. Jag hade inte haft några förväntningar alls på bandet, om inte Jussi 69 skrutit ohämmat på dem efter att ha sett dem i Los Angeles i fjol. ”En frontman som kan trollbinda vilken arena som helst”, påstod han. Så det måste man ju uppleva.

Jussi hade inte fel.

Jared

Som med alla stora band handlar megasuccé ofta om mer än musik, och då menar jag inte det faktum att Jared Leto är en av Hollywoods hetaste hunks. Nä, det krävs en idoelogi, en rörelse att gå med i. Jämför med Chris Martins vegetarianism, Green Days anti-krigsrörelse, Radioheads ekologiska samvete, Madonnas sexualrevolution, Bonos allmänna världsförbättrarpatos, till och med Oasis ”I don’t give a shit”-attityd är en rörelse att sympatisera med. 30 Seconds To Mars har pratat sig varma om klimatförändring, men fjolårsplattan This Is War har ett bredare budskap – ett slags generationernas kamp (vilket iofs är lustigt eftersom 38-åriga Leto väl kunde vara far till de flesta av sina fans) som i mina öron låter som att ”ungdomen måste ta makten om man vill rädda planeten”. Det är tammefan allvar! This Is War! Alla medel tillåtna.

Budskapet kom också väl fram på konserten.

Jared

Med förbandet Street Drum Corps massiva trumvägg byggde man upp introlåten Escape, där en himmelsk barnakör sjunger ”This … Is … War” så sakralt att man ryser. Och när Night Of The Hunter kör igång blir två saker klara: 1) Publiken i ishallen är redan halvvägs i himlen och 2) Jared Leto är kanske inte den starkaste sångaren jag hört denna vecka. Men allt han saknar i röstklang kompenserar han med karisma. Jag vet, det låter som en klyscha från 80-talet,  men det går knappt att beskriva utstrålningen som mannen har. Trots att han ser både kort och spenslig ut. Sången ligger på gränsen till skrik, men mellan låtarna når hans närvaro hela vägen bort till hallens bakre läktare där folk tjuter lika högt som om de stod strax framför scenen. ”Jag vill inte uppmana till något olagligt, men ni där uppe på läktarna, det vore ju kul om ni också kom ner hit till scenen.” Säkerhetsvakterna börjar oroligt titta sig omkring, men vi finnar är så laglydiga och våra säkerhetsvakter så berusade av auktoritet att ingen vill riskera bli utkastad. Det var synd, för med den attityden blir det ingen revolution!

Leto vrålar sig igenom From Yesterday (oh, herregud vilken repetativ plåga) och kommer till kvällens bästa spår A Beautiful Lie, där han faktiskt lyckas låta riktigt bra i refrängen. Nästan lite metal …

Men sen blir det kusligt.

Jared

Jag vet inte varifrån det börjar, men ett spontant mässande ”This … Is … War … This … Is … War” sprider sig långsamt i hallen och ökar i styrka. Stämningen är som på en satanistisk ritual i någon b-rysare från 80-talet, och Leto står längst fram på scen och tittar ut över sina horder. Kanske beundrar vad han åstadkommit, sina trogna trupper i kriget för det goda. Kanske tycker han bara det är coolt att folk diggar hans band. Kanske har han sett samma sak i varje hall på turnén redan tidigare? Hur som, jag är imponerad, både av publiken och Leto. Och så kommer förstås titelspåret. Med texterna på videoscreenen så vi alla kan följa med.

A warning to the people
The good and the evil
This is war
To the soldier, the civillian
The martyr, the victim
This is war

It’s the moment of truth and the moment to lie
The moment to live and the moment to die
The moment to fight, the moment to fight, to fight, to fight, to fight

To the right, to the left
We will fight to the death
To the Edge of the Earth
It’s a brave new world from the last to the first

To the right, to the left
We will fight to the death
To the Edge of the Earth
It’s a brave new world
It’s a brave new world

Underskrift:_______________

Och när Leto på slutet skriker ”BRAVE!! NEW!!!! WORLD!!!” med kraft ända från tårna upp till pannluggen är jag också färdig att skriva kontrakt med hans armé när som helst!

Det blev spelningens klimax, för sen följde de mjuka, akustiska spåren om kärlek och andra tjejgrejer. Samtidigt med att tanken spann bort från nästan-revolutionen vi nyss bevittnad, började jag finna det konstigt hur lite de andra i bandet syntes och hur mycket allting till slut kretsade kring Jared själv. Kom att tänka på – och ursäkta jämförelsen – Kevin Costners gig i ishallen två veckor tidigare där konserten inleddes med en potpurri av hans filmprestationer, vilket ju inte har den minsta relevans för musiken. Ok, det är väl tillåtet att rida på sitt utseende, charm och karisma, men någonstans blir det honung och personkult av det hela.

Men å andra sidan, 98 procent av de övriga i hallen är knappast av samma åsikt. Varken gällande Leto eller Costner.

Mot slutet av spelningen kom intensiteten tillbaka något, och det hela avrundades med höstens hit Kings & Queens, låten som gav bandet smeknamnet ”30 Seconds To Chorus”.

Lyssna så fattar ni! Det ska vara stora känslor för en revolution.

50 Cent - Before I Self Destruct

Det var inte mycket man vågade vänta sig av måndagkvällens 50 Cent-konsert i Ishallen, speciellt med med tanke på hur dålig han var senast jag såg honom på hösten 2007. Då hade han med sig ett entourage på ca 40 pers som invaderat Hotel Kämp, men till spelningen i Arenan orkade bara en handfull dawgs ta sig med de specialbeställda Hummer-ekipagen, resten av posset stannade vid den lyxiga minibaren och festade.

Från spelningen i Bölearenan 2007 minns jag bäst publiken – så otroligt renliga har jag aldrig sett femtonåringar: skinande sneakers och snören, bländande vita Hilfiger-hoodies och baseballkepsar direkt ur presentförpackningen, knappt så kepan var böjd. Håren luktade timotej och lackspray på lång väg och skulle det inte varit för de fem nummer för stora brallorna som svävade strax ovanför knäna hade vilken svärmor som helst börjat planera dotterns bröllop.

Det var ju stort då: 50 Cent för första gången i Finland, närapå statsbesök från New Yorks mytiska ghetton. Och rapparen själv kunde känna av sin status. Jag träffade honom för en round table-intervju på Kämp, och han var otroligt trevlig. På grund av skottskadan han fått i ansiktet hade han fortfarande svårt att artikulera sig, och frågade ofta ”do you know what I mean” på ett helt annat sätt än man vanligtvis slänger det ur sig. Jag frågade vad han tyckte om att Promoe dissade honom (”50 ain’t been cool since the mixtapes” i låten Eurotrash) och han förklarade vänligt och utförligt hur beefs fungerar i hiphop-världen: ”You see, he just wants me to comment so he can use that to sell records.”

Vad som hände mellan intervjun och Arenan vet jag inte, men på scen samma kväll stod ett rövhål som fullständigt saknade respekt för både sin publik och konstform. Då tyckte jag synd om killen i vita sneakers. Men samtidigt: där fick du för att ha såna fejkare som idoler!

Three MC's And One DJ

Det var alltså med förväntanslöst lätta steg jag vandrade till Ishallen på måndag kväll, beredd på att tidtabellerna (han skulle börja kl 21.10) skulle spricka och det fanns tid för en rådgivande bärs i foajén medan man spanade in merchandisestånden. Utanför hallen stod några biljettlösa hiphop-gäng från förorterna och huttrade. Inga bländvita sneakers och hoodies utan ”riktiga” rap-fans som bara ville hänga i närheten av maestrons konsert. Säkerhetskontrollen vid dörren var mer amerikansk än finsk – inga metalldetektorer, dock – och till min förvåning var spelningen i full gång redan tio minuter för utsatt tid.

Ännu bättre blev stämningen när jag såg att scenen saknade allt vad heter dekor. Fullständigt nedstrippat, bara en 5×5 meter stor backdrop med Fiftys senaste albumomslag vittnade om att vi hade att göra med en superstjärna och inte ett gäng ghetto niggaz som fått en förbandskeikka. Three mc’s and one dj, det var allt: Fifty och hans G-Unit-polare Lloyd Banks och Tony Yayo piskade rhymes till öronbedövande basrytmer serverade av Dj Whoo Kid och det låg en påtaglig iver och energi i luften. ”That’s the shit! Put your hands up, Boy!” och hela parketten stod och sviktade med knäna, högra armen uppåt framåt som på partydagarna i Nürnberg på 30-talet.

Ungarna i publiken grälade om vems som skulle få Fiddy's t-skjorta.

Låtarna avverkades på löpande band, ofta blev det inte mer än en vers och refräng förrän antingen 50 eller dj’n satte stopp, två snabba pistolskott och nästa spår var igång – här fanns ingen fläsktid, bara hårdare och tuffare spår som avlöste varandra. Jag gissar att det blev uppemot fyrtio tracks vi fick höra delar av, och kanske fem nästan hela låtar. Ett tiotal beats fick hela publiken – också på läktarna – att vråla och heila med högerarmen: What Up Gangsta, How We Do, P.I.M.P.,  Candy Shop, Then Days Went By, Many Men, In Da Club, If I Can’t och Window Shopper. Min personliga favorit Piggy Bank, där Fif igen berättar hur rik han är, lämnades bort, men han fick chansen när Whoo Kid plötsligt påminner mc:na om att speltiden är slut. ”We were supposed to stop at 10.40, now it’s 10.41” varpå Fid svarar ”I don’t care, I’m rich”. Var det någon som på allvar trodde på det?

Hur som helst, nästan två timmars show blev det, och som finlandssvenska rapparen Johan ”Qruu” Kvarnström konstaterade efteråt: ”Äntligen bryr han sig om fansen igen!” Exakt mitt intryck också. Skönt om superstjärnan fattat att tagga ner på divalaterna. Det är ju så mycket bättre för alla parter. Och inte blir hans popularitet mindre för det heller – före keikkan kollade jag hur många followers @50Cent hade på Twitter. De var 2 376 712 stycken. Två timmar senare var de 2 376 928. En ökning på 216 fans. På två timmar.

När detta skrivs, 15 timmar senare, har de ökat med ytterligare 1 410. Go Fifty! Och välkommen tillbaka när som helst.

Georg & Bill, Tokio Hotel i Arenan

Det var kanske att vänta, men jag hade fan ingen aning exakt hur hysteriskt mottagande tyska teen rock-bandet Tokio Hotel skulle få när de äntligen, två år sena, kom till Helsingfors för en egen arenakonsert.

Det var upplagt för upplopp redan för söndag eftermiddag, när androgynt bildsköna sångaren Bill Kaulitz och hans gäng skulle skriva autografer i Östra Centrums köpcenter, men isläget i Finska viken – som tidigare i helgen sköt upp Kents fredagskonsert till söndagen – försenade de tyska truppernas landstigning, så det enda vi fick var till slut spelningen på kvällen.

I egenskap av inbjuden mediagäst slapp jag och min 8-åriga rådgivare köa vid huvudingången. Tack för det, eftersom köerna sträckte sig långa över ishallens parkeringsplats ännu minuterna före kick off. Flera av tjejerna i främsta raden hade väntat i timmar ute i kylan på att bli insläppta, och satt sedan kollektivt och gnuggade sina fötter för att få igång blodcirkulationen. Men sånt bryr man sig inte om när ens förälskelse äntligen är i stan.

Bara i Tyskland har Tokio Hotel sålt över fem miljoner cd- och dvd-skivor, och sedan deras engelskspråkiga debut Scream (2007) släpptes har populariteten exploderat över Europa och hela vägen till USA – bandet räknar sina internationella gala awards i tiotal numera. Tokio Hotel har uppträtt två gånger tidigare i Finland, bägge gångerna på Elämä Lapselle-välgörenhetsgalan, vilket brukar innebära playback och mimande. De skulle ha gett en ordenlig konsert i Helsingfors redan i april 2008, men då fick turnén ställas in på grund av att Kaulitz fått en cysta på stämbanden.

Pixel-Bill på videoskärmen i Arenan

I söndags var han i toppform, smal som en pinne och med håret på ända struttade han runt i olika (fejk-)skinnjackor – varav en såg ut som ett kinesiskt tempel och den andra hade tjugo centimeter långa spikar på axlarna – och pratade med samma barnröst som Michael Jackson (rip). Kulissbygget för årets Humanoid City-turné var också imponerande, inte nog med att själva scenen var över två meter hög, trummisen Gustav Schäfer (ja, han heter så) satt uppflugen ytterligare tio meter högre upp på en futuristisk-dystopisk stålkonstruktion som förde tankarna till raserade skyskrapor. Ute i flyglarna av scen fanns förstås podier dit Bill och tvillingbrorsan, gitarristen Tom Kaulitz sökte sig för att bada i det öronbedövande vrålet av femtusen flickhalsar på full volym. Det är ju otänkbart att ett arenaband skulle överröstas av sin publik, men Hfors-tjejerna kom väldigt nära …

Tokio Hotel – Ja, det Bill som är den vita fläcken i mitten på scen.

Det är på något sätt kul att de östtyska tvillingarna Kaulitz (f. 1.9 1989 i Leipzig, DDR) heter Bill och Tom – föräldrarna måste ha snusat The Winds of Change – men inte pratar engelska just alls. De flesta låtarna kördes också på tyska, men det hindrade inte hc-fansen (alla femtusen) från att sjunga med. Ok, vissa spår kom på engelska också, liksom mellansnacket ”we are so happy to be in Helsinki”.

Vad är det då som skiljer teen rock från ”riktig” rock? Jag försökte projicera AC/DC och Black Rebel Motorcycle Club upp på scen till Tokio Hotels musik, och det slog mig att den är, inte dum men ganska enkel, så väldigt, väldigt klar och tydlig. Det finns ingen dold agenda, inget djävulskt här (trots att Tokio Hotel från början hette Devilish), inget som kräver analys eller referens, och det är egentligen inget som krävs av lyssnaren. Vad du hör och ser är vad du får och tar. Sen kan man krydda spektaklet med tunga gitarrer, smink och lite pyroteknik, men det känns aldrig farligt eller snurrigt, aldrig angstigt eller utmanande. Barntillåtet, liksom. Happy smiles and pretty boys.

Men visst får de ljud ur sina instrument. Trummis Schäfer har bankat batteriet i sexton år (han är 21) och det hörs. Tungt, tajt och tidvis trixande. Basisten Georg Listing som fyller 23 år den sista mars har också tio års erfarenhet av sin elplanka. Det här är killar som musikaliskt kommer att överleva Tokio Hotel, om de så vill.

Tokio Hotel – pengar byter ägare.

Själva låtmaterialet är svårt att bedöma, just för att det inte utmanar utan bara serverar, det kräver inte utan bara ger, förbehållslöst. Ta här, hoppas ni diggar, liksom. Dessutom är Tokio Hotel som fenomen så mycket större än sin musik, att det vore på sin plats att recensera merchandise-stånden (jag räknade till fem stycken) hellre än melodigångarna. Posters för 5e, t-shirts för 25, väskor för 50 etc. Pengar bytte ägare.

Eldslågorna som slickade ishallens tak var det viusellt mest imponerande och fick mig att dra paralleller till DDR-landsmännen Rammstein, och vad allt bandet sparade till Grande Finale vet bara de som stannade kvar till slutet. Jag erkänner att en dryg timme var nog för både mig och 8-åringen. För henne för att det var över läggdags, för mig främst för att jag på allvar blev rädd att förlora hörseln för gott på grund av de tusentals vansinnestjuten från läktarna.

De upphörde aldrig.

*piiiiiiiiiiiiiip*

På den här bloggposten uppdateras ett urval av kommande spelningar i Helsingfors … så snabbt vi bara hinner!

SENAST TILLAGDA:

13.5 Sweatmaster @ Tavastia

APRIL

Michael Monroe's nya band

Pratade just med Michael Monroe på telefon. Han har under fjolåret satt ihop ett ”superband” som skrivit  några nya låtar och nu drar ut på kort turné i USA i mars. Bland annat kommer man att spela som förband till Motörhead på South by Southwest-festivalen i Texas. Mera om Makkonens nya line up får ni läsa i Volt 27.3.

Michaels gamla Hanoi Rocks-partner Andy McCoy gjorde ju samma sak i höstas, satt ihop ett ”superband”, som skulle bli ”större än Hanoi”, men det gick som bekant käpprätt åt skogen när Chris Shifflet drog hem till Kalifornien efter bara tre spelningar. The Real McCoy Band blev inte helt utan uppmärksamhet, bandet fick i februari Femma-priset i kategorin ”BRA FÖRSÖK – detta pris tilldelas en artist vars lyckade slutgiltiga genombrott blev ännu delvis ogenomfört”.

Stor humor, liksom.

Mike är en hänsynsfull kille och ville förstås inte kommentera Andys flopp, men Andy själv postade förra veckan en videoblogg på sin hemsida där han berättar att han har ett nytt – ännu icke namngivet – bandprojekt på gång med basisten Niclas ”Nico” Etelävuori och trummisen Jan ”Snoopy” Rechberger från Amorphis, samt Jere Garcia från Accu. Bandet ska, natuligtvis, spela Andys gamla låtar men OBS! han lovar att inte sjunga själv på dem. Olika solister ska anlitas.

Andy självporträtt

Det nya bandet kommer inte att spela live förrän tidigast i höst, men i maj blir det premiär för tusenskönan Andy som bildkonstnär! Utställningen är planerad till slutet av maj.

Vi håller tummarna!

Kolla Andys hemsida här.

Michaels bandsida här!