50 Cent - Before I Self Destruct
Det var inte mycket man vågade vänta sig av måndagkvällens 50 Cent-konsert i Ishallen, speciellt med med tanke på hur dålig han var senast jag såg honom på hösten 2007. Då hade han med sig ett entourage på ca 40 pers som invaderat Hotel Kämp, men till spelningen i Arenan orkade bara en handfull dawgs ta sig med de specialbeställda Hummer-ekipagen, resten av posset stannade vid den lyxiga minibaren och festade.
Från spelningen i Bölearenan 2007 minns jag bäst publiken – så otroligt renliga har jag aldrig sett femtonåringar: skinande sneakers och snören, bländande vita Hilfiger-hoodies och baseballkepsar direkt ur presentförpackningen, knappt så kepan var böjd. Håren luktade timotej och lackspray på lång väg och skulle det inte varit för de fem nummer för stora brallorna som svävade strax ovanför knäna hade vilken svärmor som helst börjat planera dotterns bröllop.
Det var ju stort då: 50 Cent för första gången i Finland, närapå statsbesök från New Yorks mytiska ghetton. Och rapparen själv kunde känna av sin status. Jag träffade honom för en round table-intervju på Kämp, och han var otroligt trevlig. På grund av skottskadan han fått i ansiktet hade han fortfarande svårt att artikulera sig, och frågade ofta ”do you know what I mean” på ett helt annat sätt än man vanligtvis slänger det ur sig. Jag frågade vad han tyckte om att Promoe dissade honom (”50 ain’t been cool since the mixtapes” i låten Eurotrash) och han förklarade vänligt och utförligt hur beefs fungerar i hiphop-världen: ”You see, he just wants me to comment so he can use that to sell records.”
Vad som hände mellan intervjun och Arenan vet jag inte, men på scen samma kväll stod ett rövhål som fullständigt saknade respekt för både sin publik och konstform. Då tyckte jag synd om killen i vita sneakers. Men samtidigt: där fick du för att ha såna fejkare som idoler!
Three MC's And One DJ
Det var alltså med förväntanslöst lätta steg jag vandrade till Ishallen på måndag kväll, beredd på att tidtabellerna (han skulle börja kl 21.10) skulle spricka och det fanns tid för en rådgivande bärs i foajén medan man spanade in merchandisestånden. Utanför hallen stod några biljettlösa hiphop-gäng från förorterna och huttrade. Inga bländvita sneakers och hoodies utan ”riktiga” rap-fans som bara ville hänga i närheten av maestrons konsert. Säkerhetskontrollen vid dörren var mer amerikansk än finsk – inga metalldetektorer, dock – och till min förvåning var spelningen i full gång redan tio minuter för utsatt tid.
Ännu bättre blev stämningen när jag såg att scenen saknade allt vad heter dekor. Fullständigt nedstrippat, bara en 5×5 meter stor backdrop med Fiftys senaste albumomslag vittnade om att vi hade att göra med en superstjärna och inte ett gäng ghetto niggaz som fått en förbandskeikka. Three mc’s and one dj, det var allt: Fifty och hans G-Unit-polare Lloyd Banks och Tony Yayo piskade rhymes till öronbedövande basrytmer serverade av Dj Whoo Kid och det låg en påtaglig iver och energi i luften. ”That’s the shit! Put your hands up, Boy!” och hela parketten stod och sviktade med knäna, högra armen uppåt framåt som på partydagarna i Nürnberg på 30-talet.
Ungarna i publiken grälade om vems som skulle få Fiddy's t-skjorta.
Låtarna avverkades på löpande band, ofta blev det inte mer än en vers och refräng förrän antingen 50 eller dj’n satte stopp, två snabba pistolskott och nästa spår var igång – här fanns ingen fläsktid, bara hårdare och tuffare spår som avlöste varandra. Jag gissar att det blev uppemot fyrtio tracks vi fick höra delar av, och kanske fem nästan hela låtar. Ett tiotal beats fick hela publiken – också på läktarna – att vråla och heila med högerarmen: What Up Gangsta, How We Do, P.I.M.P., Candy Shop, Then Days Went By, Many Men, In Da Club, If I Can’t och Window Shopper. Min personliga favorit Piggy Bank, där Fif igen berättar hur rik han är, lämnades bort, men han fick chansen när Whoo Kid plötsligt påminner mc:na om att speltiden är slut. ”We were supposed to stop at 10.40, now it’s 10.41” varpå Fid svarar ”I don’t care, I’m rich”. Var det någon som på allvar trodde på det?
Hur som helst, nästan två timmars show blev det, och som finlandssvenska rapparen Johan ”Qruu” Kvarnström konstaterade efteråt: ”Äntligen bryr han sig om fansen igen!” Exakt mitt intryck också. Skönt om superstjärnan fattat att tagga ner på divalaterna. Det är ju så mycket bättre för alla parter. Och inte blir hans popularitet mindre för det heller – före keikkan kollade jag hur många followers @50Cent hade på Twitter. De var 2 376 712 stycken. Två timmar senare var de 2 376 928. En ökning på 216 fans. På två timmar.
När detta skrivs, 15 timmar senare, har de ökat med ytterligare 1 410. Go Fifty! Och välkommen tillbaka när som helst.
