Årets hårdrocksfestival Tuska i Helsingfors Kajsaniemipark blir en utomvärldslig upplevelse – fredagens huvudartist är nämligen Ziltoid, en tvättäkta alien från planeten Ziltoidia 9.

Ziltoid med Devin Townsends egna ruggiga luggar klistrade på bakhuvudet.

I den verkliga verkligheten rör det sig om kanadensiska musikern Devin Townsends terapiprojekt Ziltoid The Omniscient, en fantasivarelse på vilken Townsend projicerat sina dåliga sidor, och med vars hjälp han funnit en ny balans i livet efter åratal av depressioner, drog- och spritmissbruk. Nu har Townsend dumpat knarket och flaskan, och till och med lyckats vara ”en inte alltför dålig farsa” till sin nyblivna unge.

Det var knappt så man kände igen karl’n där han rusar fram och skakar hand med oss journalister i dörren till skivbolaget EMI på torsdag kväll. När Townsend senaste gång besökte Finland med bandet Strapping Young Lad i Provinssirock 2006 fanns det inte mycket karl kvar. ”Jag hade aldrig sett en så utsliten människa”, som en av kollegerna på presskonferensen också sade. Krutet var slut, ”jag ville bara av scen för att bli hög” och ”det var inte kul längre”, som Devin själv berättar. ”Och när det känns så, då ska man lägga av.” Det gjorde han, men kom tillbaka. Det var den klassiska historien – dumpa drogerna och tappa självförtroendet.

Devin från förr: Arg, mobbad, nerknarkad och utbränd. Men sjukt bra live!

– Jag har varit en nörd hela mitt liv, i skolan blev jag aldrig bjuden på fester och sånt. Men tack vare min musik blev jag plötsligt cool, och då började jag bete mig så som jag trodde man skulle i rocklivet.

Det ledde till slut till en fullständig burnout och torken var enda vägen vidare. Och när Devin blev nykter var han skitskraj för att lyssna på sina gamla skivor, för att inte tala om att göra ny musik.

– Jag är inte emot knark och sprit, det passade bara inte mig. När jag lyssnade på mina gamla skivor tyckte jag faktiskt om dem, trots allt. Det var jag på den tiden, det måste jag acceptera.

Skrivkrampen släppte också, mycket tack vare Ziltoid.

– Ziltoid är en överdriven version av mig, en allvetande, allförmögen och gränslös varelse med otrolig hybris och storhetsvansinne. Det är ett sätt att kanalisera sidor av mig själv jag inte trivs särskilt bra med.

En talande gest var, att när Devin byggde Ziltoid-dockan (ja, det finns en riktig Ziltoid-docka) klippte han samtidigt av sig sitt långa och slitna, fula hår, som varit hans kännetecken genom de hårda åren. Och så tog han och limmade håret på dockan i stället (se bilden ovan).

– Ja det stämmer, jag sparade håret och limmade det på Ziltoid, och känslan jag fick var att jag sparat det alla dessa år bara för honom, säger den numera stiligt flintiga och tydligt välmående 38-åringen.

Ziltoids mission på jorden är jakten efter den perfekta koppen kaffe. En metafor, naturligtvis, för den Heliga Gralen, livets mening.

”FINLAND FATTAR”

Ziltoid-skivan gick inte hem i alla stugor – alla tycker inte det är kosher att leka med humor inom heavy metal – men Finland tycks ha en soft spot för de mest mystiska inkarnationer av heavymusik. När arrangörerna för Tuska ringde upp och bad Townsend uppföra Ziltoid-operan live i sin helhet nappade han genast på chansen.

– Jag är otroligt tacksam till er finländare för den här möjligheten och för att ni som enda land har fattat den här grejen! Jag har jobbat på showen i fem månader, aderton timmar om dagen. Men den är inte färdig, jag har lite videoeditering kvar att göra, säger Devin ännu kvällen före den stora premiären.

På albumet spelade Townsend in samtliga instrument själv, men på scen har han ett band med sig. Exakt hur showen kommer att se ut vet ingen ännu, men det ska bli åtminstone några specialeffekter och en rejält tilltagen videoskärm.

– Jag ville egentligen ha en sjuttio meter hög Ziltoid som steker hamburgare och en damkör på femton grönmålade kvinnor, men då sade Tuska-arrangörerna stopp.

Devin Townsend på presskonferensen i torsdags: Stiligt flintig, välmående och pratglad.

Ziltoid är Townsends ”labour of love” och han har själv gjort allt: Från musiken till dockan till videoinspelningarna till redigering och regi. ”Det är inte Cats på Broadway precis, men hoppas ni gillar det.”

Uppföljaren till Ziltoid-skivan är redan på gång, och på den kommer Ziltoids äventyr på Tuskafestivalen att vara en central del.

– Yeah, vi får alla se vad som händer …

Förutom Ziltoid-musikalen på fredag kommer Devin Townsend att uppträda också med sina ”egentliga” sånger under namnet Devin Townsend Project på lördag kväll.

Så, vi får se bägge sidor av dig …

– Det får min stackars hustru också, hinner han säga medan han skakar tass med oss alla igen och rusar iväg till hotellrummet för de sista editeringarna av Ziltoid-videon. ”Wish me luck, folks! See you all tomorrow!”

JANNE STRANG

• Lyssna på Ziltoid The Omniscient på Spotify.

• Devin Townsend presents Ziltoid The Omniscient live på Tuskafestivalens huvudscen fredagen 2.7 kl 20.30.

Smokers unite!

Vem var den mustaschprydda 55-årige mannen i casual fritidsoverall som rastade sin svarta labrador vid ingången till festivalområdet en halvtimme före Cypress Hill skulle uppträda? Stämde ryktena om att ”en typ” fixat 20 gram cannabis åt west coast-bandet? Hade dessa saker något med varandra att göra?

Jag ställer dessa frågor till Provinssirocks festivalarrangör Juha Koivisto på söndagens allmänna presstillfälle. Men den karl’n har inte sett eller hört något. ”En ollut minä, en 0ole nähnyt mitään”, säger Koivisto och ler stort.

Fick ni skit av snuten för att Cypress Hill rökte hasch på scen?, frågar jag. Men Juha Koivisto vet inte vad jag pratar om. Han har inte sett något. ”En ole nähnyt mitään.” Ännu större leende.

Låt gå, vi pratar om Rammstein i stället. Provinssirocks gamla huvudscen var alltså för liten för tyskarna, så man fick beställa in en alldeles megalomanisk konstruktion från Danmark för att tillgodose en bärkraft på 80 ton. Den storleken av scenjäkel har ingen sett till i Finland tidigare. Fantisera själv hur många personbilar 80 000 kilo motsvarar.

Störtregnen i går fick en mindre översvämning till stånd på campingen, och promenadstigarna förvandlades till bassänger av lera. Till nästa år ska man förbättra stigarna, och förhoppningsvis få tillstånd att bygga ut lilla scen, den sk. Saarilava, som är i många artisters favör för sin placering mitt i en naturlig amfiteater omgiven av träd.

Ekonomiskt kommer festivcalen att klara sig, dvs. gå på plus i motsats till i fjol när man summerdae en halv miljon minus. Enligt arrangörerna finns det ändå ”nötter i påsen” för att tackla eventuella dåliga år, så Provinssirock 2011 kommer också att bli av.

Nyheter för i år har varit färdigt uppspända tält att hyra, samt en saunarekka på campingen. ”Den brann inte, den bara rykte lite grann”, kommenterade Koivisto ryktena om en bastubrand.

Nu ska jag iväg och kolla Lapko, sen blir det artistisk paus till kl 22 och Rammstein. Hörs senare!

Jesus och vänner drack öl utanför bärsburen! Det var Guds sätt att meddela, att det inte är ok med hönsnät kring terassen.

Den som läste gårdagens blogginlägg vet att internet varit emot mig här, och det blir inte bättre! På grund av  strulet i går lyckades vi missa Paloma Faith som inledde Provinssirock XXXII i stora tältet, även kallad X-Stage. Men enligt vår källa Zachris ”Big Z” Sundell var bandet svinbra och tight, och Paloma själv helt underbar. Precis som väntat. Kul för er …

Vår första anhalt blev då danska Mew på stora scen som också var strålande. Strategin var klar: spela hits! Bara hits hits hits för de har helt sjukt många av dem. Perfekt start för en fredagkväll, men tycker de passade bättre där än som headliner sent på kvällen.

Det är synd ibland att man är en gammal utfrata’ punkare för annars hade jag säkert – som alla andra barn – trängt mig in i X-Stagetältet för att se Pendulums elektriska show. Enligt källor hade aussiena dubbelt fler långtradare med sig än 30 Seconds To Mars, och vart all equipment lagts blev tydligt när de väl kom igång – hela sa*ans tältet blev som ett nöjesfält av eletroniskt ljus och videoskärmar. Bra meno! Mycket bra. Men vi utfrata’ gamla punkare måste gå och hylla vår ännu äldre idol Jello Biafra.

"Iraq veterans against the war" säger Jellos skjorta.

”Han går aldrig upp på scen i tid”, fick vi höra av stagemanagern, och det var bara första old school antic. Tjock var han också, det var nästan omöjligt att koppla ihop den Meat Loaf som nu stod på scen med den slanka, unga och arga man som sjöng Holiday In Cambodia i början av 80-talet. Kolla här!

Den här typen i Jellos publik var så fuzzy att det var svårt att få honom på bild.

Men det var cool! True punk med crowdsurfing och allt, trots att publiken inte var fler än högst några hundra. Läs mina funderingar om keikkan i Hbl på söndag! Orkar inte skriva allt på nytt nu, inte med de bloggbonusar vi har ;)

Före allt detta hade vi förstås ren sett en hel del. Eläkeläiset drog tältet fullt, inte bara för att det spöregnade just då. Ärligt talat stod jag inte ut med mera mer än deras temasång Humppapommi (Rancids Timebomb) och Humppasonni (HIM:s Join Me) medan det regnade som mest, sen gav jag upp. Men dudes, de var fortfarande enda finska bandet som uppträdde i Oslo under finlakvällen i Eurovisionen. På en annan venue, förstås, men i alla fall. Hats off för (S)Onni Waris!

Kvällens absoluta downer hade inte med musik att göra, det var naturligtvis Englands bedrövliga uppvisning mot Algeriet i fotis-VM. Det som inför matchen var ett skämt – att välja Lauri Tähkä i stället för England – blev plötsligt ett lockande alternativ. Ut i regnet och längst fram för att digga Suudellaan och de andra folkfavoriterna. Lauri hade klätt sig i kostym dagen till ära.

Det som ännu måste kommenteras är scenbygget som är specialbeställt av Rammstein. Höjden är något sjukt och det sticker ut mystiska metallarrangemang uppe på sidorna.

Kolla höjden på scenen … och vad är det för stuff där upp till höger!?

Men mohikanen då … det var Jared Leto som stod och hyllade sig själv som headliner för dagen. Vi såg honom på Amarillo efteråt, svettig men med den röda tuppkammen fortfarande erogerad.

Med den var han nästan 170 cm lång.

Kom just till hotellrummet i Seinäjoki med mitt resesällskap Miss N (se bilden nedan, det är fukn Seinäjoki …), efter en relativt snabb tågresa. Som bäst tar man sig från Helsingfors till Seinäjoki på 2h 34m nuförtiden, och det gjorde vi nästan, trots att nån Vandajuvel ställt till med shittu på spåren utanför Dickursby. Vad som inte funkade däremot var VR:s wifi. I Business Class (och varför bara där) finns det trådlöst nät, men speed check visade att uppkopplingen var rena skämtet: 0,6 M ner och 0,2 M upp … det går snabbare att föra ett e-mail fram personligen.

I restaurangvagnen träffade vi Ilta-Sanomats musik- och nöjesreporter Mikko Räsänen och Live Nations coolaste promotor Zachris Sundell. Räsänen hade döbråttom att hinna till sin intervju med personliga favoriten Paloma Faith. Också Hbl Rocks Tommy Pohjola har visat en soft spot för Paloma, men själv tycker jag hon saknar allt det som gjorde att jag diggade genrekollegan Amy Winehouse så mycket. Amy skulle varit på Provinssi 2007 men ställde in i sista minuten, däremot lär hon ha setts på barerna i Helsingfors dagen innan …

Oh well, nu är det samma problem med nätet på hotellrummet … 0,51M ner och 0,17 upp. Man kunde tro att om nånting skulle folket här bakom Guds rygg se till att ha bra kopplingar till cyber- och yttervärlden, men va’ fangool! Ska jag köpa homerun-koder för 8 euro / 6h …?

Nog av löst pladder … jag ska försöka uppdatera stuff här så ofta som möjligt under helgen, men nu hör jag att pressområdet är stängt i kväll pga 30 Seconds To Mars och Herra Ylppös intervjusjok, så det kan dröja en stund till nästa gång. Men twitter kör på adressen @hblrock.

Helgens färdplan kommer att se ut ungefär så här:

FREDAG:

18.45 Paloma Faith (UK) – soulpoppens röst #1 just nu och förhoppningsvis ett bra, tight band också.

19.45 Mew (DAN) – imponerade inte på Ruis i fjol, och inte i Ishallen i december heller, men jag har förväntningar på danskarna nu. Hoppas de fattar att rocka lite, fredagkvällen är för ung för spaced out hypnotics.

21.15 Eläkeläiset – måste ge dårarna ett öga och öra före England–Algeriet. Hoppas den matchen visas på festivalområdet.

Jello & Guantanamo

23.30 Jello Biafra & The Guantanamo School of Medicine (USA) – en av den amerikanska punkens och motståndets ikonfigurer med sitt nya band. Läs intervjun i dagens Hbl (18.6)!

23.45 Pendulum (UK) – ”electro med heavy-attityd”, som Räsänen beskrev dem. En av de piggaste nya bekantskaperna för mig. Synd att deras gig går samtidigt som Jello. Hinner sannolikt se en glimt mot slutet i alla fall.

00.30 30 Seconds To Mars (USA) – Jared Letos karisma var obestridlig i Ishallen tidigare i vår, och lär funka ännu bättre på festival.

LÖRDAG

17.15 Gallows (UK) – Jag tror det var Jonas från Vanity Beach som hyllade dom här britterna. De ska få sin chans!

19.30 Villa Nah – Helsingfors hippaste har tagit sig ut till landsbygden. Jag har lyckats missa alla deras spelningar i stan, så hoppas reparera det misstaget nu.

19.45 Jenny Wilson & The Tensta Gospel Choir (SWE) – Jenny var cool ”solo” på Flow i fjol, och nu dessutom med gospelkör. Måste ses!

22.15 Disco Ensemble – Nyfiken på att höra hur de nya låtarna funkar live. Förbereder mig på att recensera dem med termer som ”mer vuxna” och ”moget grepp” …

Cypress Hill

23.30 Cypress Hill (USA) – en av orsakerna att ta sig upp hit i år. Gud vad jag hatade deras Insane In The Membrane när det begav sig. Nuförtiden jobbar de med Snoop så hoppas de värsta irritationsmomenten slipats ner lite.

00.45 Crystal Castles (CAN) – Nya skivan var svinbra – hälften ambient pop och hälften noise terror. Ser framemot liveformen hos helgalna sångerskan Alice Glass.

01.00 Shining (NOR) – Norsk Black Metal … nuf.

SÖNDAG

Tapio. Kari Tapio.

14.00 Kari Tapio – Om jag bar hinner ska jag närvara vid utdelningen av Karis guldskiva kl 15. Det är för övrigt en hemlighet, så säg inget! På riktigt!

16.00 Jaakko & Jay – folkpunkduon har hyllats hela vägen till Skottlands sunkigaste pubar, men det var deras spelning på Tavastia vintern 09 som gjorde mig till ett fan. Kollegan Berg tappade både skjortan och brillorna. Och vi rökte inomhus … so punk.

17.45 Lapko – nu borde de äntligen ha en scen som är tillräckligt stor för deras nya sound. En av mina personliga favoriter på Provinssi i år.

19.00 Bullet For My Valentine (UK) – har aldrig kommit in i fancluben för dom, men Miss N kräver att vi ser dem, så …

Stein. Ramm Stein.

22.00 Rammstein (DEU) – Årets sista band, och ett bra val för på det här sättet slipper arrangörerna själva sponsra fyrverkeriet som alltid ska avsluta en festival.

Alright! Nu ska vi ut och äta en bit före ackrediteringen och Palomas keikka. De har lovat uppehåll i dag, men i morgon ska det ösa ner så det gäller att njuta medan man kan. Det här här sannolikt straffet för att jag varit så skadeglad att Hbl:s sportreporter Joey frusit häcken av sig i Sydafrika under VM hahahahaha!! Följ honom på twitter också: @joey_76

Let’s roll!

Miss N och de österbottniska salmiakrutorna på hotellrummets vägg. 4 real!

Vi visste vänta oss en lång show, men hur otroligt mycket man kan sega och dra ut på enkla poplåtar hade jag ingen aning om förrän i går kväll. Vid kl 20.40 kom introlåten Song Of The Century och när tredje spåret Know Your Enemy ebbade ut hade Billie Joe Armstrong redan hunnit skrika ”Helsinkiiii!” åtta gånger, stoppa och starta låtarna minst ett par gånger och haft en kille från publiken uppe på scen för en stage dive. Coolt, i och för sig! Det är alltför sällan man ser sånt numera.

Och så där fortsatte publikfrieriet.

Jag svär: mindre än hälften av de två och en halv timmarna bestod av normal vers/refräng. Varenda låt tänjdes ut till det yttersta, genom att runka på ett enkelt riff i en evighet eller leka allsång med publiken. ”Olé olé olé olééééé … woh woh woh … uuuuuuuu … laaa laaa laaa … C’mon Helsinkiiiiiii” osv osv.

I East Jesus Nowhere kom en stackars treårig flicka upp på scen med föräldrarnas benägna tillstånd, och Billie Joe fick visa sina talanger som barnvakt. Det gick bra tills han tog barnets ljusröda hörselskydd, satte dem på sig själv och kastade sig på rygg och ylade med gitarren. Lilltjejen sprang förskräckt iväg och kom väl just undan innan Armstrong skriker ”This Is War!” och pyroteknikerna fyrar av stora kanonen inför anti-krigslåten Holiday. Se där en baby som inte sov den natten.

Ända fram till The Static Age – med ett otippat men piggt saxofonsolo – verkade det bli en intensiv och bra spelning, men det höll sig inte. Fram kom vattenpistolerna, toapappret, t-shirt-kanonen, en fruktansvärd karaokeshow i Longview, Tré Cool i behå och mera ”olé olé olé olééééé … woh woh woh … uuuuuuuu … c’mon Helsinkiiiiiii” och en miljon lååånga, utdragna, utmattande evergreen-medleyn och musikaliskt jättefattiga jamsessioner. Däribland fick vi höra några riktiga låtar också, men sällan från början till slut, och aldrig helt igenom sjungna av Billie Joe. Nä, för ALLA ska vara med och sjunga!

Jag är väldigt nyfiken på att veta hur en show med bara musik hade fungerat. När man nu gick hem helt utpumpad av att konstant ha stått och väntat på att få höra ens någonting som liknade rockmusik, hade man i det hypotetiska fallet av en ren musikkonsert gått hem med insikten att varenda låt av Green Day använder ett av de tre enkla riff bandet överhuvudtaget kan producera? Hade det blivit för uppenbart hur fattiga kompositioner det rör sig om, hur ihåligt och töntigt formulerat Armstrongs politiska budskap är och hur stel och dum lyrik han faktiskt alltid skrivit?

Antagligen.

Bättre då att gömma musiken bakom ridåer av fyrverkeri och sinnesslö allsång, hasta sig igenom låtarna för att komma till nästa paus där man igen kan tvinga tjugotusen stackare att vifta på armarna och skråla olé olé. Var tror ni att ni är? På en fotbollsmatch?

Men som det brukar vara: Kritikerna dissar och publiken älskar. De som hunnit klämma sig längst fram av de 20 000 och stod i den kortväxta frontmannens omedelbara grepp fick sig säkert en oförglömlig upplevelse. Dessvärre nådde inte Armstrongs karisma längre än till mixerbordet, och vad tiden led tycktes han krympa ytterligare från sina 170 centimeter. Vid encoren var han dessutom helt slut, och de tre sista låtarna var rena formaliteten på akustisk gitarr. Inga mer spex och ingen mera glöd.

Den hade han slarvat bort i det sjunde ”olé olé olé”-vrålet.

The President of Imperial State.

Det är varm vårkväll utanför Bar Loose på Annegatan, och på nedre våningen är det redan svettigt trots att Nicke Anderssons nya band Imperial State Electric (ISE) ännu har en halvtimme till showtime. Nicke själv står utanför på gatan och röker, omringad av stans rockreportrar som vill namedroppa bandets influenser och höra Nickes funderingar inför ISE:s första spelning någonsin.

Faktiskt, Nicke Anderssons (aka. Nicke Hellacopters, aka Nicke Royals) nya Stockholmsbaserade band har valt Helsingfors, och dessutom lilla Loose, som debutvenue. ”Äh, det är ju alltid lite bökigt att spela i Sockholm, liksom”, berättar Nicke när vi träffas för en intervju följande dag. Men först ska liveformen på honom och nya bandet kollas.

Vad Anderssons än hittat på – rock, soul eller metal – har han alltid fått ett otroligt varmt välkomnande i Finland, och Imperial State Electric är inget undantag. Spelningen på en tisdagkväll i maj har varit slutsåld länge, trots att knappast någon hört ett ackord av de nya låtarna. Men vi litar på Nicke. Hans smak är vår, han älskar Kiss och distade gitarrer och han har långt rakt hår med öronfenomen, keps på huvudet och lite charmigt sneda tänder när han ler. Halvvägs in i konserten noterar jag att han också bär en hajtand i ett band kring halsen, det enda smycke – förutom kanske korallhalsband – som en tonårskille kunde bära på 80-talet. Nicke Andersson, 37, blir inte vuxen, även om han – som han själv säger – blivit gammal.

Att publiken inte hört ISE:s låtar tidigare märks i början, det är det finska ”stå bara stilla och lyssna snällt”, och till och med jag, som tvingat mig igenom plattan några gånger före keikkan, står med fingret i munnen och undrar hur det här ska arta sig. Men det släpper, på bästa möjliga sätt.

Den som varit i Looses källarvåning vet att om man är längre än 180 cm föreligger det en konstant och omedelbar risk att slå hjässan i taket, och när drygt hundra pers rockar loss, och värmen och fukten inte har någonstans att ta vägen, närmar sig stämningen bastu väldigt snabbt. Tre låtar in i setet är Nicke röd som en kräfta i ansiktet och den svarta skjortan redan genomssvettig. Sex låtar in – får jag höra senare – trodde Nicke att han ”gått in i väggen”, att han ”inte skulle klara av att fortsätta”. Men när man går igenom den väggen försvinner kroppen, tiden och rummet och kvar blir bara rock’n’roll.

En kompis som jobbar i baren där nere sa att hon lånat personalens stora fläktar till bandet under spelningen. Där stod dom, vid sidan av scenen, beredda att sätta luften i rörelse, men Nicke hade glömt att knäppa på dem …

Matchande gitarrer ska det va!

Även om Imperial State Electrics självbetitlade skiva inte tillför rockvärlden mycket nytt (se recension i Hbl 2.6) var det ingen tvekan om att bandet kan spela. Äntligen en riktig rockkonsert, liksom, såsom man minns dem från ungdomsgårdarna och källarhålorna i tonåren. Svett, ylande gitarrer och öl, ingen bryr sig om att kläderna klibbat fast och att nån tjockis ramlar i ryggen på en. Nicke står genomdränkt i kaptenshatten och orkar på något sätt pumpa fram både riff och sångröst, som om själva musiken bar hans taniga kropp från låt till nästa. Showen är dessutom smakfullt stylad genom att bägge gitarristerna piskar en Ibanez ”Korina” Destroyer modell 1975 – Nicke spelar ju dessutom vänsterhänt så det blir en cool symmetri.

Vi får höra samtliga ISE:s egna låtar, och dessutom några spår av The Who, Chuck Berry och flera andra klassiska och mer okända bidrag från den galet långa listan över influenser som Nicke postat på myspace. Det blir en 90 minuters show till slut, en värdig debut för vilket band som helst.

Följande dag dyker jag upp till Loose igen, klockan är tre på eftermiddagen och på den soldränkta gatuserveringen sitter bandet och chattar upp brudar. Eller var de journalister? Hur som, Nicke och jag sätter oss vid ett annat bord, och den första frågan är förstås hur han själv upplevde spelningen i går?

– Åh gud, jag trodde jag skulle dö. Du vet när man sjunger och det inte finns något syre … det går bra att spela, liksom, men sjungandet är tungt. Jag har faktiskt funderat på att ta in en solist så jag skulle få trumma igen.

"I Can See The Light"

Ni valde att debutera i Finland, varför det?

– Ja hur var det nu … äh, du vet det är alltid jobbigt att spela i Stockholm, hemstad och sådär. Massor av folk, halvbekanta. Det blir alltid lite konstigt. Och Helsingfors har det alltid varit kul att spela i, så jag snackade med Milla [Palovaara, Looses bandbokare och gammal vän] och det var ju kul att spela på ett helt nytt ställe som det här.

Vad har du gjort sedan Hellacopters slutade?

– Jag har skaffat en studio, och spelat in skivan samtidigt som jag försökt lära mig hur man jobbar i en studio. Jag var helt grön, men nu har börjat lära mig. Jag har alltid varit intresserad av produktionen men aldrig fattat tekniken, så nu har jag snöat in på det och börjat skaffa mig en massa udda mikrofoner och andra sextiotalsprylar. En ny hobby, liksom. Dyr hobby. Nu fattar jag också varför det är så dyrt att hyra studio.

Producerar ni andra band i studion också?

– Ja, några singlar har det blivit. En ny av Disfear, till exempel, och så har jag spelat in trummorna till nya Nomads-plattan som ska komma snart. Ny Nomads, faktiskt! Det var några år sen.

Hur lät nya Nomads då?

– Jag har ju bara hört trummorna så jag vet inte.

Vilka är det som spelar på Imperial State Electric-skivan?

– Jag har gjort åtta låtar helt själv, men sen är det trummisen Anders Hernestam från Weeping Willows och Bobba från Hellacopters på låten Resign, och på en låt är Dregen med också.

Du är enda fasta medlemmen, men är bandet vi såg live i går permanent?

– Så länge dom orkar, ja … men jag vill gärna hålla det öppet. om jag kunde hitta en klassisk rocksångare skulle jag själv nog vilja trumma igen.

Asgrym trummis!

På tal om det, hur går det med soulbandet The Solution som du hade med Scott Morgan från Detroit?

– Det går inte alls. Det blev så jobbigt att styra upp det och så blev vi så många blåsare att det blev för dyrt att åka på turné, man kunde inte åka i van längre, och buss blir dyrt. Och dom ska ju ha lön också per gig. Äh, det blev för svårt. Det var kul att göra det, men nu får det vara.

Och dit metalband Death Breath då?

– Vi har en skiva på gång. Allt är inspelat utom sången, jag får skriva lite texter, men nu är det det här så de får vänta.

Imperial State ligger inte så långt från Hellacopters …?

– Nä, det är ju fortfarande jag som skriver låtarna. Men jag vet ju, eftersom jag har facit på hand, att de flesta av de här låtarna hade vi inte kunnat spela med Hellacopters. Det kanske inte låter så för en utomstående, men till exempel en låt som I’ll let You Down har för mycket stämsång. Rytmerna är också annorlunda.

Du hade en otroligt lång lista influenser på myspace.

– Jag hade tänkt fortsätta på den, det tog stopp ett tag men jag ska göra den så lång det bara går.

Berätta om inspelningen av ISE-albumet!

– Det hände under en längre period, jag har tagit god tid på mig. Inte när jag spelar in, alltså, då har jag för dåligt tålamod för mer än tre tagningar. Sen blir det tråkigt. Det är i början det händer roliga grejer, när man inte vet riktigt exakt vad man gör. Även om trumpinnen slinter kan man bara låta det gå.

Har du förväntningar inför releasen?

– Nä, jag är för gammal för det, men klart jag kan hoppas att folk gillar det. Jag är jätteglad att det gick så bra i går.

Det finns ju alltid en positiv förväntning här i Finland på allt du gör.

– Va!? Det är ju fantastiskt om du säger så! Men det är ju värsta pressen nu då, haha! Men kanske det har att göra med finska rocken, Hurriganes? Det finns kanske en otrendigare rocktradition här. I Sverige ska man alltid kolla lite vad England gör och sen försöka hänga med. Men trender vänder, det gör dom alltid. Jag tycker ju att rock är trendigt konstant, men var är de unga banden i dag? Var är alla 20-åringar? De spelar väl elektronisk pop eller nånting, men det är ju de som ska vara det farliga i rocken. Vi har bara gamla gubbar, The Hives, Soundtrack of Our Lives och jag. Och jag är ju också gubbe. Var är dom unga som slår en på käften!?

Många nämner Kiss när de hör ISE.

– Det är ju så lätt att säga när alla vet jag älskar Kiss. Men det är klart, jag älskar ju 70-talet, det som punken inte reagerade mot – Slade, Kiss, T-Rex och sån tidlös boogie.

Du tillhör ändå inte dem som påstår att det inte gjorts bra musik sedan 1974?

– Näe, men det gjordes fan bättre musik 1974 än det gjorts på länge nu. Folk var bättre på att sjunga, spela, bättre på allt. Om man skulle flytta Imperial State Electric till 1975 skulle vi vara ganska dåliga. Det skulle vara punk, liksom. I dag kallas vi klassisk rock eller gubbrock, men de skulle tycka vi var punk.

Varför säger du att du blivit gammal hela tiden.

– Äh, det gör jag väl inte … jag är ju inte gammal i huvudet, men i kroppen. Dricker jag en dag är tre dagar borta, dricker jag tre dagar är en vecka förstörd.

Ronnie James Dio dog nyligen. Den gamla generationen börjar tuppa av snart.

– Ja men han var ju asgammal, Dio ljög alltid om sin ålder. Redan i Rainbow var han ju alltid tio år äldre än de andra, han var säkert över sjuttio.

Hur ser du din roll i rockhistorien?

– Va, jag … äh … men det här är ju underground, jag ser mig inte i den rollen alls. Nej nej. Snarare hoppas jag väl hålla något vid liv. Äh vete fan. Jazz har ju blivit finkultur nu, men det ska inte rock vara. Den får inte bli safe. Det var därför det kom extrem metal, för att testa gränserna. Och därför väntar jag på 20-åringarna. Jag kan inte hålla på supa och knarka, haha.

Men visst finns det band i dag som vill vara farliga, vara lite som Mötley Crüe.

– Ja men det är ju bara löjligt, är det inte? Det har ju gjorts redan. Kan det bli värre än Led Zeppelin, Ozzy … vad ska man göra, knarka ännu mera? Då dör man ju bara! Men någonstans är det ju musiken som är viktigast, det verkar många glömma. Man måste ha ett bra fundament och sedan kan man … tja.

”The Rock needs to Roll”, säger du på ISE:s hemsida.

– Ja, rocken kommer ju från bluesen, och det hör jag inte längre i all den här moderna radiorocken. Det måste bli bättre. Det måste finnas något mer i det. När man kör en Chuck Berry-låt eller lyssnar på Jim Jones Revue får man lust att köpa en öl, man blir glad.

Med tanke på alla dina olika influenser kunde ISE låta hur som helst, eller?

– Nej, jag tror inte på att blanda grejer. Rap och metal, till exempel, en otroligt dålig idé, låter för jävligt. Folkmusik och metal, helt förkastligt. I min värld alltså. Och i min värld är det jag som bestämmer, haha. Jag skulle aldrig blanda soul och death metal heller. Jag är absolut inte konservativ, men jag tror på något rent i musiken.