Efter 40 år i rampljuset är det slut. Många är som frågetecken, säger att de hört någon påstå att tyskarna kanske gjort en bra låt på 2000-talet. Underförstått ”äääntligen fattade de att ta sin get och gå”.
Faktum är att Scorpions inte gjort en riktigt bra låt sedan mitten av 1980-talet. Wind of Change var ett snuskigt väl tajmat soundtrack till murens fall, en låt vars enda merit är just kopplingen till kalendern.
Annat som vi minns Scorpions för: Basisten som snuvade gruppen på sjukt mycket stålar, dragplåster på köpmannen och Kalle Anka-prenumeranten Vesa Keskinens rockfestival mitt i ingenstans, flera samlingsalbum än någon hinner räkna till på sin lunchrast. Osv. Mycket Spinal Tap över det hela, om vi säger så.
Ungefär samtidigt som sångaren Klaus Meine drar hängsel över Scorpions påminner en konsertarrangör stolt att Udo Dirkschneider ska turnera i Finland. Och så är ju också Rammstein på resande rockfot. Zum teufel!
Det gick bokstavligt talat åt pipan med Andy McCoys Real McCoy Band i höstas. Pukorna och trumpeterna lovade ”minst fem superhits” och ”ett större band än Hanoi Rocks” men magplasket var ett faktum när Foo Fighters-gitarristen Chris Shiflett lämnade sin barndoms idol åt sitt öde och reste hem till Kalifornien efter bara tre spelningar.
