Varför heter inte tidningen Bob Dylan i stället för Uncut? Trots det eller kanske just därför har vi här på M18 också i år publicerat en lista som är bra att ha på bordet när du loggar in i iTunes. Den publicerades i söndagens Hbl.

Sportredaktör Lönnqvist hyllar Madness. Jag hyllar sportredaktör Lönnqvist för att han hyllar Madness. Keps-Rikke (KP) fick inte vara med men sedan så har han ju lite kass musiksmak. För kass är den, mycket symfonirock och sånt. Uriah Heep, Aldo Nova etc. Nä. Jag skämtar. Han är faktiskt bredare än jag. Häromveckan hittade jag honom i trapphuset nynnande på någon Placebolåt och det slår alla gånger mitt Pet Shop Boys-diggande. Möjligen kan man ge honom kredd för att det här skedde helt öppet, i ett trapphus men dock.

Om ungefär sju minuter kontrar KP med att jag med våld skulle se Rainbow på Sweden Kräpp flåt Rock på sommaren, packade med et par militärgröna Crocs och att jag därför helst bör svälja övre läppen. Nå nu finns inte det där på menyn i dag men uppmaningen håller mig skärpt fram till lunch i morgon.

Nej jag är nog fel person att tycka till om Bob.

Seriöst talat ska ni leta upp söndagens Hbl. Från klassiskt till pop – Årets Bästa Musik.

Bon Jovi är det nya Toto. Det förstod jag i dag. Min trovärdighet som rockpolis har ifrågasatts för att jag inte dissade Bon Jovis nya cd. Jag skrev i dagens blad att bandet gått ner i maskinrummet och startat popmaskinen, vilket är en bra sak när allt kommer omkring. Trodde jag tills jag såg dalahästarna röka soija och korna flyga första klass eller hur det nu var som Kepsrikke förklarade att det måste ha förhållit sig när jag tyckte till.

Kepsrikke, som ska till Sölvesborg i juni 2010 och skåda på Y&T.

Kepsrikke slängde tidningen på mig och muttrade nåt om en strupsångsrecension i Hbl. This is the shit, sa han som om det var amen i kyrkan. Det kanske det är, vad vet jag, jag har ju recenserat Bon Jovi och nästan gillat.

Toto har förresten några bra låt… hallå. Vart gick ni?

Igen. Det ska stå ”igen” som sista ord i rubriken. Det kan komma som en nyhet till somliga av er men Keppis och jag var på den ultimata hårmetall-festivalen i juni. Det var kallt, vi träffade Jürgen von Rainbow och hittade Blackfoot i Köpenhamn. Innan och mellan varven levererade vi några numera legendariska reportage från white trash trailer park. Dessutom såg vi många spelningar av vilka Twisted Sister och nämnda Rainbow var kanon.

Också det är en nyhet för många, inte minst hemma hos familjen och administrativa redaktionschefen som snart behöver ta ställning till researrangemang och kostnader, men vi är på väg igen. Nu först reser vi enbart mentalt men det är ju bara ett stenkast till juni 2010.

Det framgår inte ännu av den här lååååångsamt uppdaterade listan men också Y&T är på väg, Och Anvil, ”Metal On Metal”, Anvil.

Yesterday & Today! Ett mera passande artistnamn är svårt att hitta för Sweden Rock Festival.

Keppis som är en underbar fotograf och källa till mystiska anekdoter vet inte att han är på väg. Han kommer att gråta av glädje and it’s gonna be bittersweet.

Och det är nog bra att vi åker för det är en sak som oroat mig. Häromdagen kom Keppis emot mig i trappan och nynnade på nån syntpop, ”det här är jäääääävligt bra”, hmmm kan det ha varit Muse eller något liknande. Jag drog i nödbromsen, ringde Al Gore och plockade fram släggan för att trumma in ett S.O.S. i väggen.