Nöjesbloggen

Vi var säkert där också
Header

LiveNytt i Helsingfors

06.10.2010 10.34 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för LiveNytt i Helsingfors)

Här nedan listar vi kommande konserter i Helsingfors, i urval av Hbl:s rockredaktion.

Vill du ha ditt band på listan kontakta oss gärna via twitter (@hblrock).

OKTOBER

21 A Storm Of Light (USA) @ Nosturi
22 Flannelmouth @ On The Rocks
22 Fatboy (SWE) @ Korjaamo
22 Annihilator (CAN) @ Tavastia
22 Dead By You @ Villi Wäinö
22 Karmakanic (SWE) @ Nosturi
23 Lake Of Tears (SWE) @ Gloria
23 Diablo @ Tavastia
23 Amoral @ On The Rocks
23 Turmion Kätilöt m.fl. @ Nosturi
24 UFO (UK) @ Nosturi
25 The Posies (USA) @ Tavastia
25 Biffy Clyro (UK) @ Vanha
26 The Duke @ On The Rocks
27 (Over The) Rainbow (USA) @ Kultsa
27 Time To Burn (FRA), I Pilot Daemon (FRA) @ Lepakkomies
28 Musikmässa @ Mässcentret
29 Popeda @ Tavastia
29 Raptori @ Nosturi
30 The Herbaliser Band UK), Paleface @ Virgin Oil
30 Ismo Alanko @ Tavastia
NOVEMBER
1 Dark Tranquility (SWE) @ Nosturi
1 The Gotan Project (FRA/ARG/SUI) @ Kultsa
2 The Gaslight Anthem (USA) @ Tavastia
3 Youssou N’Dour (SEN) @ Kulturhuset
3 Donkeyboy (NOR) @ Korjaamo
3 Emma Salokoski Ensemble @ LeBonk
3 Jex Thoth (USA) @ Kuudes Linja
4 Peter Jöback (SWE) @ Kultsa
4 Herbie Hancock And his Band (USA) @ Finlandia
5 Anal Thunder @ Semifinal
5 Doom (USA) @ Nosturi
5 Richard Marx (USA) @ Kultsa
6 Viikate @ Tavastia
6 The Del Maroccos (USA) @ Virgin Oil
6 Adam Lambert (USA) @ Kaapeli
6 Ras-Kass (USA), Rap-FM @ Nosturi
6 Rock-kirppis @ Nosturi / Alakerta
6 John Hiatt And The Combo (USA) @ Tavastia
7 Ozric Tentacles (UK) @ Tavastia
8 The Dillinger Escape Plan (USA) @ Nosturi
8 The Count Basie Orchestra (USA) @ Finlandia
9 The Agonist (CAN) @ Nosturi
10 Scout Niblett (USA) @ Tavastia
10 Husky Rescue @ LeBonk
10 Monster Magnet (USA) @ Nosturi
11 Ed Harcourt (UK) @ Tavastia
11 Katatonia (SWE) @ Nosturi
12 Rytmihäiriö, Stam1na @ Tavastia
12–13 Helvation Festival @ Dante’s
13 Airbourne (AUS) @ Kabelfabriken
13 Disco Ensemble, Jaakko & Jay @ Tavastia
13 Brainstorm (LAT) @ On The Rocks
14 Midlake (USA) @ Tavastia
14 Bullet For My Valentine (UK) @ Ishallen
14–15 Bo Kaspers Orkester (SWE) @ Finlandia
15 Disturbed (USA), Papa Roach (USA) @ Arenan
15 Apoptygma Berzerk (NOR), Vanity Beach @ Gloria
16 Manhattan Transfer (USA) @ Finlandia
17 Grant Lee Phillips (USA) @ Tavastia
17 Stam1na, Mokoma, Rytmihäiriö @ Nosturi
18 Imogen Heap (UK) @ Tavastia
18 Teenage Fanclub (UK) @ Nosturi
19 As I Lay Dying (USA) @ Nosturi
19 Sir Elwoodin hiljaiset värit @ Tavastia
20 Stereo Total (GER) @ Korjaamo
20 Jedi Mind Tricks (USA) @ Virgin Oil
20 Spitfire (RUS), Astro Can Caravan @ Korjaamo
20 Tumppi Varonen & Problems? @ Semifinal
22 Avenged Sevenfold (USA) @ Ishallen
22 Paul Gilbert (USA) @ Tavastia
23 Sum 41 (CAN) m.fl. @ Kabelfabriken
24 Melissa auf der Maur (CAN) @ Nosturi
25 Marina & The Diamonds (UK) @ Tavastia
26 Dungen (SWE) @ Tavastia
26 Trigger The Bloodshed (USA) m.fl. @ Nosturi
27 The 69 Eyes @ Virgin Oil
27 Sean Paul (JAM) @ The Circus
30 Zodiac Mindwarp & The Love Reaction (UK) @ Nosturi
DECEMBER
1 Magenta Skycode @ Tavastia
1 Salem al Fakir (SWE) @ Korjaamo
1–3 Eppu Normaali feat. Kummeli @ The Circus
2 We Are Scientists (USA) @ Kuudes Linja
2 Cockpits, Seksihullut, Tuntematon Esittäjä @ Semifinal
2 Take Six (USA) @ Kulturhuset
3 Sabaton (SWE) @ Tavastia
3 Therion (SWE) @ Gloria
3 Wellu Rowaltz @ Villi Wäinö
4 Raised Fist (SWE) @ Nosturi
4 Cold Cold Ground @ Semifinal
4 Cluster (GER) @ Korjaamo
4–5 CMX @ Tavastia
6 Gogol Bordello (USA) @ Kulturhuset
7 Soilwork (SWE) m.fl. @ Nosturi
8 The Tallest man On Earth (SWE) @ LeBonk
9 Amorphis @ Tavastia
9 WASP (USA) @ Kultsa
13 The Soundtrack Of Our Lives (SWE) @ Tavastia
14 Dead By You @ On The Rocks
15 Helloween (GER), Stratovarius @ Kultsa
15 Kari Peitsamo & The Straight Perverts @ Semifinal
16 Jenni Vartiainen @ Tavastia
17 Don Johnson Big Band @ Tavastia
18 Municipal Waste (SWE) @ Nosturi
18 Pendulum (AUS) @ Kaapeli
19 Hevisaurus @ Nosturi
JANUARI
17 Godspeed You! Black Emperor (CAN) @ Kulturhuset
21 Blind Boys Of Alabama (USA) @ Kulturhuset
FEBRUARI
MARS
3 The National (USA) @ Kulturhuset
APRIL
27–28 Roger Waters (UK) @ Arenan

Inför Ankka och Flow

12.08.2010 14.54 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för Inför Ankka och Flow)

Det blir ett fett veckoslut med två stora festivaler i knutarna – Flow i Sörnäs och Ankkarock i Vandas Korso – men om den interna tävlingen mellan dem var i stort sett avgjord redan i vår när de första artistnamnen publicerades.

Flow är, som flera gånger tidigare konstaterats, på god väg att bli den viktigaste finländska sommarfestivalen för ny musik, speciellt riktad till musikdiggare, medan Ankkarock alltid profilerat sig som en avslutningsfest för skolelevernas sommarlov och radar upp en sillsallad av mainstream, metal och inhemsk radiopop som bakgrundssorl till ölandet.

Don Huonot är årets ankor.

Bland de nio (9) utländska gästerna på Ankkarock finns ändå några intressanta namn från Storbritannien, närmast skotskan Amy Macdonald och electrobandet Enter Shikari, plus förstås Editors som har all anledning att kompensera för sin ganska frånvarande keikka på Tavastia i maj. Lägg till de amerikanska punkarna Against Me! vars förra Finlandsspelning var 2005 på Semifinal.

De inhemska bidragen värda att notera är alltid briljanta Disco Ensemble, återförenade 90-talsstorheterna Don Huonot samt Michael Monroe som får sällskap av ex-Hanoi Rockskollegan Nasty Suicide på gitarr. Hardcore Hanoifans kan också spana in Sami Yaffa som gästartist för barnbandet Philadelphia DynamiteApocalyptica är headliners på lördag och Children Of Bodom avslutar festen på söndag.

Men Flow alltså … det är visserligen orättvist att jämföra, men där Ankkarocks utlänningar

Let It Flow.

räknas på mindre än två händers fingrar radar Flow upp ett hundratal liveartister och dj:er över tre dagar, de allra flesta från Finland, förstås, men bland dem också människoexemplar från Syrien, Tyskland, Kongo, Norge, Nigeria, Belgien, USA, Island, UK, Frankrike, Kanada, Mali, Sverige, Chile och Sri Lanka.

Det är ett fräscht antal helt nya fejs på listan, så som det ska vara på en riktig festival, men bland dem jag känner igen på namnet är det lätta att plocka ut några hållpunkter för de olika dagarna.

Fredagen inleder jag med norska Ulver som tagit steget från black metal till experimentell electro i atmosfärisk moll. Circle från Björneborg hyllades nyligen i svensk press som ”världens bästa band någonsin”, och det samma har inhemska källor tutat redan länge. Big Boi från Outkast är fredagens största namn med AIR, Broken Bells och The Drums på delad andraplats. Få se hur rangordningen kristalliseras.

Festivalen toppas av M.I.A. och svenska Robyn, men mitt lördagsintresse riktar sig också mot K-X-P lett av Timo Kaukolampi (ex-Larry & The Lefthanded och Op:l Bastards mm). Cyberviolinisten Owen Pallett hittar säkert sin publik från Tavastiabesöket tidigare i juni. Söndagen avslutas av Jónsi från Sigur Rós, men inte förrän The XX och kanadensiska Caribou sagt sitt.

Men det är bland de okända namnen det lönar sig att botanisera. Ingen är på Flow av en slump.

Ha en skön helg!

SPOTIFYLÄNK OCH BILDER PÅ ANKKAROCKS ARTISTER.

SPOTIFYLÄNK OCH BILDER PÅ FLOWS ARTISTER.

Festivalkultur – ett upprop till motstånd!

29.06.2010 17.30 | Skriven av HBL Nöje i Okategoriserad - (Kommentarer inaktiverade för Festivalkultur – ett upprop till motstånd!)

VARNING: Den här magiska västen kan förvandla en vanlig människa till en jävla idiot på nolltid.

Rockfestivaler, fotbollsmatcher och konserter är inte folkfester längre, de är byråkratins och kontrollsamhällets vulgära skådespel!

Jag cyklade in till stan för att kolla arrangemangen kring Arcade Fires spelning på Senatstorget i måndags och stötte på vita staket, gula väktare och en mycket mörk framtidsvision. Placeringen av konserten på Senatstorget hade kritiserats på förhand av tunga röster. Det var första gången en del av torget hyrdes ut till en privat aktör för en tillställning som det kostade att besöka.

Jag är emot tanken att Senatstorget ska stå orört och öde, jag gillar till och med Red Bullshits snowboardtävlingar där (mer än de mystiska muikkumarkkinat och kommundagarna mm.), men den avgörande skillnaden till Arcade Fires spelning är att de är öppna och gratis för alla. Att Senatstorget är arkitektoniskt och historiskt pregnant är inte ett problem, tvärtom, det ger en festlig inramning till showerna och en kittlande spänning mellan nu och då, mellan högt och lågt, som Helsingfors stad också insett värdet av. Men när man bygger staket uppstår det konflikter.

Den här lilla bröstknappen har en liknande effekt!

När det ordnas konserter på Olympiastadion är det ett folknöje för de biljettlösa att skockas på klipporna runt Tallbacken och Djurgården med piknik-korg eller sixpack. Man hör musiken ganska ok dit, och lyckas man få in rätt vinkel kan man ibland skymta en strimma av scenen mellan läktarraderna. Samma fenomen upprepades naturligtvis i måndags vid Arcade Fire. Folk samlades på trottoarerna kring torget, och utanför det vita, två meter höga skynket som ramade in konserten stod folk och drällde, öppnade en öl, gluttade in mellan springorna i tyget och diggade musiken som hördes alldeles utmärkt.

Jag hade alltså kommit in till stan med cykel, och stod på tå på pedalern och lurade in över stängslet. Det tog naturligtvis inte många sekunder innan ett par väktare i gula västar och radiotelefoner kom och manade mig ner.
”Man får inte titta”, sa den ena av dem, en tanig kille i ingenjörsglasögon.
”Ursäkta mig, men du skämtar naturligtvis”, sa jag leende.
”Nej, man får inte stå här och titta”, envisades han.

Det är i de här situationerna, när man konfronteras med missförstådd pliktskyldighet, som min normalt beskedliga och extremt välvilliga habitus förbyts till en svartflaggande anarkists uppkäftighet och civila olydnad.
”Jag bor för fan i den här stan och jag står precis var jag vill i den. Ta din lilla gula väst och radiotelefon och gå någon annanstans och lek nazist”.
”Hörru, jag skiter i var du bor, du ska …”, sa han och som tur ringde min egen telefon just då så jag kunde nonchalera honom genom att svara, typ ”jag har inte tid med ditt bjäbb just nu, telefonen ringer, kan du hålla tyst en stund nu”.

Nå, de gula västarna lunkade iväg på sin patrullrunda och viftade i stället med radiotelefonerna åt några ungar att flytta sig en meter hit eller dit, och jag tänkte på hur nörden med radiotelefonen räddades av en telefonringning. Och antagligen jag också, för efter att ha bossats omkring av ordningsvakter på Provinssirock helgen före midsommarn hade jag lagrat en hel del extra avsky i kroppen för övernitiska byråkrater. Men lille Hitler å sin sida, det klassiska problemet mellan allmänt och privat blev plötsligt väldigt klart. Det här var bara en ny front i de gamla kriget.

När det som nu första gången arrangeras ett privat spektakel på ett område som saknar invand praxis för det, gäller det för bägge parter att göra sin syn på demarkationslinjerna klara. Arrangörerna, i det här fallet promotorjätten LiveNation, har naturligtvis auktoritet att bestämma reglerna på sina egna evenemang, men de reglerna gäller lika naturligtvis inte utanför det inhägnade område de hyrt sig in på. Om jag vill stå och balansera på mina cykelpedaler och glutta in över stänglset är det inget som har med dem att göra så länge jag står på allmän mark, i det här fallet på en trottoar i min hemstad. Att ställa i ordning en konsert för femtusen personer mitt i stan och sedan säga ”du får inte titta” är både löjligt och kränkande på samma gång. Bygg då tre meter höga stängsel om det är så viktigt. Ni har fått benäget tillstånd att komma centrum och leka, kom inte till mig och säg var jag ska stå.

Ett större problem än vårt lilla käftslängande var att de allra flesta människor där utanför stängslet snällt fogade sig och faktiskt trodde att denna clown i sin gula trafikväst och med radiotelefon i handen hade någon auktoritet. Och man ifrågasätter inte auktoriteter längre. Nolltoleransen mot det har runnit genom alla hierarkier av makt, så långt ner att det räcker med en gul väst och radiotelefon för att få folk att backa. Den här totalitära praxisen (som ju har sitt ursprung i USA:s illegala terrorkrig, Patriot Act och allmän paranoia) är knappt tio år gammal, men redan tycks många ha glömt bort sina grundläggande rättigheter, för att inte tala om sin integritet och civila plikt att skydda sig mot samhällets övergrepp. Varje liten konflikt mellan godtyckliga ordningsregler och en enskild människa är en frontlinje i kriget för ett fritt samhälle.

Väktarens eget problem å andra sidan var att han – liksom de allra flesta som får en väst på sig nuförtiden – fullständigt missförstått sin uppgift. Väktare, oberoende av om de är på in- eller utsidan av ett stängsel, är där för att hjälpa människor tillrätta och se till att de trivs på och kring evenemanget. Men vad de gör är det rakt motsatta. Alltför ofta spanar och söker de efter lite för livligt beteende och gränsfall till problemsituationer, och bidrar sedan själva aktivt till att skapa och provocera fram dem. Väktare betraktar numera varenda enskild människa som en potentiell ordningsrisk, inte som en individ som kommit för att trivas, inne på festområdet eller utanför.

Masstillställningar som konserter och fotbollsmatcher har förvandlats från folkfester till estrader för utövande av byråkratisk kontroll. Det är som om vi inte kommit dit för att se bandet eller matchen, vi kommer dit för att tvingas spela med i en vulgär föreställning med avsikt att demonstrera och realisera förmyndarsamhället och dess absurda regelverk.

Ironiskt nog, och alla vet detta som bevittnat samma sak, de mest fridfulla tillställningarna jag någonsin besökt är de som inte haft några väktare på plats. Autonoma eller spontana fester eller konserter. Folk har en naturlig inklination att ta hand om sig själv och andra, och ansvar är något som framträder när det behövs som bäst. Det är ytterst sällan det behövs någon hökögad övervakare som provocerar fram det sämsta hos människor med klädsel och översittarmanér. Frontlinjen mellan det fria samhället och kontrollstaten går vid varje överträdelse av maktutövning. ”If you tolerate this, then your children will be next” sjöng Manic Street Preachers. Inget kunde vara mera sant.
Eller aktuellt.


Hjälp till att rädda det öppna samhället! Visa dina gränser! Ifrågasätt och gör motstånd!

Förvirrad show, Green Day!

09.06.2010 00.09 | Skriven av HBL Nöje i musik - (4 kommentarer)

Vi visste vänta oss en lång show, men hur otroligt mycket man kan sega och dra ut på enkla poplåtar hade jag ingen aning om förrän i går kväll. Vid kl 20.40 kom introlåten Song Of The Century och när tredje spåret Know Your Enemy ebbade ut hade Billie Joe Armstrong redan hunnit skrika ”Helsinkiiii!” åtta gånger, stoppa och starta låtarna minst ett par gånger och haft en kille från publiken uppe på scen för en stage dive. Coolt, i och för sig! Det är alltför sällan man ser sånt numera.

Och så där fortsatte publikfrieriet.

Jag svär: mindre än hälften av de två och en halv timmarna bestod av normal vers/refräng. Varenda låt tänjdes ut till det yttersta, genom att runka på ett enkelt riff i en evighet eller leka allsång med publiken. ”Olé olé olé olééééé … woh woh woh … uuuuuuuu … laaa laaa laaa … C’mon Helsinkiiiiiii” osv osv.

I East Jesus Nowhere kom en stackars treårig flicka upp på scen med föräldrarnas benägna tillstånd, och Billie Joe fick visa sina talanger som barnvakt. Det gick bra tills han tog barnets ljusröda hörselskydd, satte dem på sig själv och kastade sig på rygg och ylade med gitarren. Lilltjejen sprang förskräckt iväg och kom väl just undan innan Armstrong skriker ”This Is War!” och pyroteknikerna fyrar av stora kanonen inför anti-krigslåten Holiday. Se där en baby som inte sov den natten.

Ända fram till The Static Age – med ett otippat men piggt saxofonsolo – verkade det bli en intensiv och bra spelning, men det höll sig inte. Fram kom vattenpistolerna, toapappret, t-shirt-kanonen, en fruktansvärd karaokeshow i Longview, Tré Cool i behå och mera ”olé olé olé olééééé … woh woh woh … uuuuuuuu … c’mon Helsinkiiiiiii” och en miljon lååånga, utdragna, utmattande evergreen-medleyn och musikaliskt jättefattiga jamsessioner. Däribland fick vi höra några riktiga låtar också, men sällan från början till slut, och aldrig helt igenom sjungna av Billie Joe. Nä, för ALLA ska vara med och sjunga!

Jag är väldigt nyfiken på att veta hur en show med bara musik hade fungerat. När man nu gick hem helt utpumpad av att konstant ha stått och väntat på att få höra ens någonting som liknade rockmusik, hade man i det hypotetiska fallet av en ren musikkonsert gått hem med insikten att varenda låt av Green Day använder ett av de tre enkla riff bandet överhuvudtaget kan producera? Hade det blivit för uppenbart hur fattiga kompositioner det rör sig om, hur ihåligt och töntigt formulerat Armstrongs politiska budskap är och hur stel och dum lyrik han faktiskt alltid skrivit?

Antagligen.

Bättre då att gömma musiken bakom ridåer av fyrverkeri och sinnesslö allsång, hasta sig igenom låtarna för att komma till nästa paus där man igen kan tvinga tjugotusen stackare att vifta på armarna och skråla olé olé. Var tror ni att ni är? På en fotbollsmatch?

Men som det brukar vara: Kritikerna dissar och publiken älskar. De som hunnit klämma sig längst fram av de 20 000 och stod i den kortväxta frontmannens omedelbara grepp fick sig säkert en oförglömlig upplevelse. Dessvärre nådde inte Armstrongs karisma längre än till mixerbordet, och vad tiden led tycktes han krympa ytterligare från sina 170 centimeter. Vid encoren var han dessutom helt slut, och de tre sista låtarna var rena formaliteten på akustisk gitarr. Inga mer spex och ingen mera glöd.

Den hade han slarvat bort i det sjunde ”olé olé olé”-vrålet.

LiveNation: ”Felaktiga rykten om Arcade Fire!”

19.05.2010 13.47 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för LiveNation: ”Felaktiga rykten om Arcade Fire!”)

Arcade Fire (Foto: Wendy Lynch)

Kontroversen kring kanadensiska indiebandet Arcade Fires konsert i Helsingfors 28 juni har föranlett ett officiellt uttalande från arrangörerna Live Nation.

Inflytelserika Helsingin Sanomat ifrågasatte i tisdags på ledarplats Helsingfors stads beslut att hyra ut det kulturellt värdefulla Senatstorget till privat bruk, dvs. en konsert som – i motsats till tidigare evenemang på torget – inte är öppen för allmänheten. Live Nation betalar dessutom bara futtiga 7 400 euro för att hyra området. Enligt stadens tjänstemän gick man med på det låga priset eftersom stadens policy är att man önskar fler happenings i Helsingfors centrum, vilket naturligtvis är värt att understöda.

LiveNation skickade i dag onsdag ut en karta till pressen, där man förklarar att konsertens backstage, scen och publikfålla endast tar en bråkdel av torget i bruk. Se bilden här intill.

Katsomo = läktare, lava = scen

Det är alltså frågan om en relativt intim tillställning för endast 4 500 betalande fans, men det kan ändå ifrågasättas huruvida Senatstorget alls tål att spärras av så här, må vara för en god sak. Å andra sidan, att antalet biljetter var såpass lågt har också skapat irritation bland fansen – ”ska man hinna få en biljett innan de är slutsålda!?”

Arcade Fires konsert på Senatstorget arrangeras måndagen 28 juni, alltså strax efter midsommarhelgen. Förväntningarna är höga musikaliskt, och bandet kommer säkert att gilla sin utsikt mot publiken på trappan och Domkyrkan i bakgrunden. Det fanns visst ett religiöst inslag hos de annars så coola canuckerna …?

Arcade Fires utsikt från scen, tänk er trappan full av folk.

Fullt krig om dina stålar

15.03.2010 14.00 | Skriven av HBL Nöje i musik - (en kommentar)

Unga Dinosaurier, javisst …

Unga Dinosaurier, javisst …

Det är står klart redan nu att det blir en lång, het och högljudd festivalsäsong 2010. Knappt har ekot från Den blomstertid tonat ut när rocksommar’n redan rivstartar i Helsingfors – och då är det i skrivande stund ännu drygt ett par månader till kick off, så flera artister hinner ännu sälla sig till trängseln!

Men så här långt alltså: Strax efter skolavslutningen, söndagen 30 maj, stiger smått legendariska noise/grunge-popparna Dinosaur Jr (USA) upp på Tavastiascenen, och dagen därpå står det lite exp/alt/folk-bandet Woven Hands (USA) under samma spotlights. Sen ger kalendern en vilodag innan kanadensiska mångkamparen Owen Pallett (aka. Final Fantasy) stryker sin indieviolin på UKK-gatans hak.

Torsdag är ledig (än så länge) men sen gäller det att tanka väl. Helgens och den kommande veckans prövningar börjar på fredagen 4 juni med ”matterockarna” Polvo (USA) på Tava. (Har ni aldrig lyssnat på dem kommer ni inte att gilla det. Det är ganska hemsk musik, som att äta ett halvt kilo mögelost när man egentligen inte ens diggar Emmentaler. Men ni vet, det finns konnässörer … vänta er Tom Sundberg från Radio Noise där med eld i blicken förklara att det är genialiskt.)

Den bild av Guns som keikkaförsäljarna hoppas att du ännu hyser!

Lördagen den femte juni är ödesdagen för österbottniska promotorn Kalle Keskinen – som i år hämtar hit bland andra Kevin Costner, Bryan Adams, Status Quo, Deep Purple och Chris Isaak – när Speed Promotions storsatsning 2010 Guns N’ Roses (USA) toppar rostern på endagsfestivalen Helsinki Live i Kottby idrottspark. Rykten om G N’R:s spelning läckte ut precis en timme efter att konkurrenterna LiveNation i februari började slå på trumman för sin storsatsning Green Day (USA) i Byholmen, bortom Sörnäs gamla hamnar, tisdagen 8 juni.

Billy Joe leder mot Axl

Exakta försäljningssiffror för de rivaliserande spelningarna avslöjas inte gärna av någondera parten, och ingen av arrangörerna vill tala om ett promotorkrig. ”Det finns tillräckligt med underlag för bägge, vi gör vår egen grej”, säger Keskinen medan LiveNations Risto Juvonen sin vana trogen inte säger nånting alls. En inofficiell slutsats av biljettåterförsäljaren Tikettis hemsidor är ändå att Green Day leder – de har en gul prick (begränsat antal biljetter kvar) mot Guns N’ Roses gröna prick (biljetter finns).

Billy Idol som vi minns honom

Men festen fortsätter! Redan dagen efter sin guldkalv Green Day ställer LiveNation upp Generation X-ikonen Billy Idol (UK) på Ishallens scen. Konserten onsdagen 9 juni arrangeras i samarbete med kollegerna/konkurrenterna Eastway – en ovanlig samproduktion men kanske bra att sprida på riskerna. Chansen är stor att det är den gamla punkaren som drar det kortaste strået i kampen om ögonpar i publiken under de här galna två veckorna.

Torsdagen den tionde juni har jag satt ett stort kors i taket på kalendern, för då blir det äntligen skivreleasefest för hårt kämpande, vilt levande katastrofmagneterna Vanity Beach. Tavastia är bokat, men vilka gäster som uppträder är ännu oklart. Albumet A Life Of Vice har varit färdigt länge och ges nu ut via skivaffären Keltainen Jäänsärkijä.

Vanity Beach – levyttävä artisti!

Konkurrens den kvällen om publiken har Vanity Beach av självaste Whitney Houston (USA). Sommarens hittills dyraste biljetter är första parkett på Arenan – 139 euro, tack! (Som ett PS kan nämnas att Kiss (USA) och Steel Panther (USA) röjer samma dag på Tammerfors heavyfest Sauna Open. Det är bara två timmar dit med tåg …)

I Kajsaniemi blir det Clash of Titaness’s i andra upplagan av Kaisafest (arr. Eastway) när Årets Alien 2009 Grace Jones (JAM/USA) återvänder till stan lördagen 12 juni.Med sig har hon punkikonen Nina Hagen (DDR). Det måste ses!

Samtidigt, i de västra delarna av hufvudstaden, närmare bestämt Esbos Stensvik, har Kivenlahti Rock pågått från fredag till söndag 11–13.6. Lördagen toppas av PMMP och Disco Ensemble, söndagen av Eppu Nomaali och Sonata Arctica, och efter det kan man lugnt gå och sova några dagar förrän det är dags att ge sig av mot Seinäjoki och Provinssirock.

Det är faktiskt riktigt snart sommar!

WTF? 50 Cent är cool igen!?

09.03.2010 14.06 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för WTF? 50 Cent är cool igen!?)

50 Cent - Before I Self Destruct

50 Cent - Before I Self Destruct

Det var inte mycket man vågade vänta sig av måndagkvällens 50 Cent-konsert i Ishallen, speciellt med med tanke på hur dålig han var senast jag såg honom på hösten 2007. Då hade han med sig ett entourage på ca 40 pers som invaderat Hotel Kämp, men till spelningen i Arenan orkade bara en handfull dawgs ta sig med de specialbeställda Hummer-ekipagen, resten av posset stannade vid den lyxiga minibaren och festade.

Från spelningen i Bölearenan 2007 minns jag bäst publiken – så otroligt renliga har jag aldrig sett femtonåringar: skinande sneakers och snören, bländande vita Hilfiger-hoodies och baseballkepsar direkt ur presentförpackningen, knappt så kepan var böjd. Håren luktade timotej och lackspray på lång väg och skulle det inte varit för de fem nummer för stora brallorna som svävade strax ovanför knäna hade vilken svärmor som helst börjat planera dotterns bröllop.

Det var ju stort då: 50 Cent för första gången i Finland, närapå statsbesök från New Yorks mytiska ghetton. Och rapparen själv kunde känna av sin status. Jag träffade honom för en round table-intervju på Kämp, och han var otroligt trevlig. På grund av skottskadan han fått i ansiktet hade han fortfarande svårt att artikulera sig, och frågade ofta ”do you know what I mean” på ett helt annat sätt än man vanligtvis slänger det ur sig. Jag frågade vad han tyckte om att Promoe dissade honom (”50 ain’t been cool since the mixtapes” i låten Eurotrash) och han förklarade vänligt och utförligt hur beefs fungerar i hiphop-världen: ”You see, he just wants me to comment so he can use that to sell records.”

Vad som hände mellan intervjun och Arenan vet jag inte, men på scen samma kväll stod ett rövhål som fullständigt saknade respekt för både sin publik och konstform. Då tyckte jag synd om killen i vita sneakers. Men samtidigt: där fick du för att ha såna fejkare som idoler!

Three MC's And One DJ

Three MC's And One DJ

Det var alltså med förväntanslöst lätta steg jag vandrade till Ishallen på måndag kväll, beredd på att tidtabellerna (han skulle börja kl 21.10) skulle spricka och det fanns tid för en rådgivande bärs i foajén medan man spanade in merchandisestånden. Utanför hallen stod några biljettlösa hiphop-gäng från förorterna och huttrade. Inga bländvita sneakers och hoodies utan ”riktiga” rap-fans som bara ville hänga i närheten av maestrons konsert. Säkerhetskontrollen vid dörren var mer amerikansk än finsk – inga metalldetektorer, dock – och till min förvåning var spelningen i full gång redan tio minuter för utsatt tid.

Ännu bättre blev stämningen när jag såg att scenen saknade allt vad heter dekor. Fullständigt nedstrippat, bara en 5×5 meter stor backdrop med Fiftys senaste albumomslag vittnade om att vi hade att göra med en superstjärna och inte ett gäng ghetto niggaz som fått en förbandskeikka. Three mc’s and one dj, det var allt: Fifty och hans G-Unit-polare Lloyd Banks och Tony Yayo piskade rhymes till öronbedövande basrytmer serverade av Dj Whoo Kid och det låg en påtaglig iver och energi i luften. ”That’s the shit! Put your hands up, Boy!” och hela parketten stod och sviktade med knäna, högra armen uppåt framåt som på partydagarna i Nürnberg på 30-talet.

Ungarna i publiken smittades av gangsta viben och började mucka med security.

Ungarna i publiken grälade om vems som skulle få Fiddy's t-skjorta.

Låtarna avverkades på löpande band, ofta blev det inte mer än en vers och refräng förrän antingen 50 eller dj’n satte stopp, två snabba pistolskott och nästa spår var igång – här fanns ingen fläsktid, bara hårdare och tuffare spår som avlöste varandra. Jag gissar att det blev uppemot fyrtio tracks vi fick höra delar av, och kanske fem nästan hela låtar. Ett tiotal beats fick hela publiken – också på läktarna – att vråla och heila med högerarmen: What Up Gangsta, How We Do, P.I.M.P.,  Candy Shop, Then Days Went By, Many Men, In Da Club, If I Can’t och Window Shopper. Min personliga favorit Piggy Bank, där Fif igen berättar hur rik han är, lämnades bort, men han fick chansen när Whoo Kid plötsligt påminner mc:na om att speltiden är slut. ”We were supposed to stop at 10.40, now it’s 10.41” varpå Fid svarar ”I don’t care, I’m rich”. Var det någon som på allvar trodde på det?

Hur som helst, nästan två timmars show blev det, och som finlandssvenska rapparen Johan ”Qruu” Kvarnström konstaterade efteråt: ”Äntligen bryr han sig om fansen igen!” Exakt mitt intryck också. Skönt om superstjärnan fattat att tagga ner på divalaterna. Det är ju så mycket bättre för alla parter. Och inte blir hans popularitet mindre för det heller – före keikkan kollade jag hur många followers @50Cent hade på Twitter. De var 2 376 712 stycken. Två timmar senare var de 2 376 928. En ökning på 216 fans. På två timmar.

När detta skrivs, 15 timmar senare, har de ökat med ytterligare 1 410. Go Fifty! Och välkommen tillbaka när som helst.