Georg & Bill, Tokio Hotel i Arenan

Det var kanske att vänta, men jag hade fan ingen aning exakt hur hysteriskt mottagande tyska teen rock-bandet Tokio Hotel skulle få när de äntligen, två år sena, kom till Helsingfors för en egen arenakonsert.

Det var upplagt för upplopp redan för söndag eftermiddag, när androgynt bildsköna sångaren Bill Kaulitz och hans gäng skulle skriva autografer i Östra Centrums köpcenter, men isläget i Finska viken – som tidigare i helgen sköt upp Kents fredagskonsert till söndagen – försenade de tyska truppernas landstigning, så det enda vi fick var till slut spelningen på kvällen.

I egenskap av inbjuden mediagäst slapp jag och min 8-åriga rådgivare köa vid huvudingången. Tack för det, eftersom köerna sträckte sig långa över ishallens parkeringsplats ännu minuterna före kick off. Flera av tjejerna i främsta raden hade väntat i timmar ute i kylan på att bli insläppta, och satt sedan kollektivt och gnuggade sina fötter för att få igång blodcirkulationen. Men sånt bryr man sig inte om när ens förälskelse äntligen är i stan.

Bara i Tyskland har Tokio Hotel sålt över fem miljoner cd- och dvd-skivor, och sedan deras engelskspråkiga debut Scream (2007) släpptes har populariteten exploderat över Europa och hela vägen till USA – bandet räknar sina internationella gala awards i tiotal numera. Tokio Hotel har uppträtt två gånger tidigare i Finland, bägge gångerna på Elämä Lapselle-välgörenhetsgalan, vilket brukar innebära playback och mimande. De skulle ha gett en ordenlig konsert i Helsingfors redan i april 2008, men då fick turnén ställas in på grund av att Kaulitz fått en cysta på stämbanden.

Pixel-Bill på videoskärmen i Arenan

I söndags var han i toppform, smal som en pinne och med håret på ända struttade han runt i olika (fejk-)skinnjackor – varav en såg ut som ett kinesiskt tempel och den andra hade tjugo centimeter långa spikar på axlarna – och pratade med samma barnröst som Michael Jackson (rip). Kulissbygget för årets Humanoid City-turné var också imponerande, inte nog med att själva scenen var över två meter hög, trummisen Gustav Schäfer (ja, han heter så) satt uppflugen ytterligare tio meter högre upp på en futuristisk-dystopisk stålkonstruktion som förde tankarna till raserade skyskrapor. Ute i flyglarna av scen fanns förstås podier dit Bill och tvillingbrorsan, gitarristen Tom Kaulitz sökte sig för att bada i det öronbedövande vrålet av femtusen flickhalsar på full volym. Det är ju otänkbart att ett arenaband skulle överröstas av sin publik, men Hfors-tjejerna kom väldigt nära …

Tokio Hotel – Ja, det Bill som är den vita fläcken i mitten på scen.

Det är på något sätt kul att de östtyska tvillingarna Kaulitz (f. 1.9 1989 i Leipzig, DDR) heter Bill och Tom – föräldrarna måste ha snusat The Winds of Change – men inte pratar engelska just alls. De flesta låtarna kördes också på tyska, men det hindrade inte hc-fansen (alla femtusen) från att sjunga med. Ok, vissa spår kom på engelska också, liksom mellansnacket ”we are so happy to be in Helsinki”.

Vad är det då som skiljer teen rock från ”riktig” rock? Jag försökte projicera AC/DC och Black Rebel Motorcycle Club upp på scen till Tokio Hotels musik, och det slog mig att den är, inte dum men ganska enkel, så väldigt, väldigt klar och tydlig. Det finns ingen dold agenda, inget djävulskt här (trots att Tokio Hotel från början hette Devilish), inget som kräver analys eller referens, och det är egentligen inget som krävs av lyssnaren. Vad du hör och ser är vad du får och tar. Sen kan man krydda spektaklet med tunga gitarrer, smink och lite pyroteknik, men det känns aldrig farligt eller snurrigt, aldrig angstigt eller utmanande. Barntillåtet, liksom. Happy smiles and pretty boys.

Men visst får de ljud ur sina instrument. Trummis Schäfer har bankat batteriet i sexton år (han är 21) och det hörs. Tungt, tajt och tidvis trixande. Basisten Georg Listing som fyller 23 år den sista mars har också tio års erfarenhet av sin elplanka. Det här är killar som musikaliskt kommer att överleva Tokio Hotel, om de så vill.

Tokio Hotel – pengar byter ägare.

Själva låtmaterialet är svårt att bedöma, just för att det inte utmanar utan bara serverar, det kräver inte utan bara ger, förbehållslöst. Ta här, hoppas ni diggar, liksom. Dessutom är Tokio Hotel som fenomen så mycket större än sin musik, att det vore på sin plats att recensera merchandise-stånden (jag räknade till fem stycken) hellre än melodigångarna. Posters för 5e, t-shirts för 25, väskor för 50 etc. Pengar bytte ägare.

Eldslågorna som slickade ishallens tak var det viusellt mest imponerande och fick mig att dra paralleller till DDR-landsmännen Rammstein, och vad allt bandet sparade till Grande Finale vet bara de som stannade kvar till slutet. Jag erkänner att en dryg timme var nog för både mig och 8-åringen. För henne för att det var över läggdags, för mig främst för att jag på allvar blev rädd att förlora hörseln för gott på grund av de tusentals vansinnestjuten från läktarna.

De upphörde aldrig.

*piiiiiiiiiiiiiip*