Nöjesbloggen

Vi var säkert där också
Header

Appar för sex och sång

14/02 11:10 11:10 | Skriven av HBL Nöje i musik | Okategoriserad - (Kommentarer inaktiverade för Appar för sex och sång)

Det är nästan alltid falsk marknadsföring när man skriver ”sex” i rubriken, men inte denna gång, era lyckostar. Det är Alla hjärtans dag och jag tänkte tipsa om två fina appar som dök upp i veckan. Och vi börjar med sexet förstås.

I slutet av januari lanserades Facebook-appen Bang With Friends, som genast väckte anstöt och beundran. Det var ett gäng kaliforniska kodarstudenter som programmerade appen, efter en ölindränkt diskussion om ”all falskhet i nätdatingvärlden”.

BWF eller Kaveripano.com som den heter på finska, är ett diskret sätt att få veta vem av ens Facebookvänner som är intresserade av att ligga med en. Logga in på sajten, och en snygg panel med alla dina friends dyker upp. Sen är det bara att klicka på alla som man kunde tänka sig ha sex med. Och det funkar, åtminstone tekniskt. (Ja, vi testade.)

Om personen du klickat på även klickar dig, så skickar appen ett e-postmeddelande till er bägge samtidigt, med informationen att ”Hej, den och den vill hoppa i säng med dig! Här är e-postadressen. Ha så kul och glöm inte kondomen!”

Kanske inte det mest romantiska på Valentines Day, säger ni nu, men det finns säkert andra appar som skickar teddybjörnar, rosor och hotellveckoslut på begäran. Vi andra … ja.

För att byta samtalsämne så hittade jag också en hel räcka nya appar för Spotify som jag av någon anledning inte noterat tidigare (och därför antar att ni inte heller märkt.) I Spotifys desktopversion ligger menun med playlistor och annat till vänster. Scrolla uppåt och du hittar kategorin ”Apps”. Klicka på första alternativet ”App Finder”, och en helt ny musikvärld öppnar sig.

En av Spotifys svagheter från början var ju att man måste veta exakt vad man ville söka efter för att alls kunna lyssna. Sen kom ”Related Artists” och ”Artist Radio” som fungerat alldeles utmärkt. Nu har antalet appar som rekommenderar musik blivit nästan för stort.

Botanisera bland de olika apparna, det är lätt att hitta någon man diggar, och ny musik via den. Min favorit just nu heter ”We Are Hunted”, och speciellt funktionen som heter ”Emerging Chart”. Det är softwareföretaget We Are Hunted som tillverkat en bot som scannar alla de bästa, hippaste och mest inflytelserika musikbloggarna på webben, och utifrån det sammanställer något man kunde kalla framtidens topplista.

Det har ibland känts nästan deprimerande (speciellt i mitt jobb) hur lite man klarar av att hänga med i alla nya riktningar, och hitta de riktigt bra nya banden och låtarna. Nu sätter vi en bot på jobbet!

Så tack. Och varsågod. Ha en fin dag, vänner <3

Namnet avgör … inget alls

11/02 17:33 17:33 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för Namnet avgör … inget alls)

Det var kanske en av mina mindre lyckade kvällar på stan i fjol då jag råkade hamna i samma bord som Jason Weckman. Jag hade förstås ingen aning om vem han var, men någon berättade att han sjunger i ett band som heter Vintage Puppy … och mer behövdes inte sägas. (Vykortet här intill är det första man får när man bildgooglar namnet.)

”Amen guuud så dåligt bandnamn!! På riktigt!? Man kan inte heta så …”, förklarade jag upprepat och mer än ingående för Jason, som ska ha diplom, inte bara för att han inte knockade mig där och då på stället, utan dessutom försvarade sitt namnval.

Minns jag rätt så fick jag ändå in en kläm om att ”om musiken är bra, så spelar det sist o slutligen ingen roll … men man gör det sjukt svårt för sig att attrahera diggare före de hört låtarna”.

Det visade ju sig sen att Vintage Puppy var helt ok, och dessutom hade lite sköna goth-influenser på vissa spår, och när han sjunger låter han lite som svenska kultjhälten Freddie Wadling (Cortex, Blue For Two, Fläskkvartetten … bilden t.v.). I går fick jag sedan se Vintage Puppys första video Harder, och den var faktiskt rätt fin. Kolla här nedan!

 

 

Jag brukar alltid säga att det bara finns två bra bandnamn i rockhistorien: The Rolling Stones och RIDE. Det finns förstås tusentals andra, men som Shakespeare säger: ”What’s in a name?”

En kompis som har ett fint soft/alt rockband på gång berättade att de sökt namn för bandet i flera månader, men nu han hade han hittat det: Blood Heat. Och ja ba ”nej nej nej … man kan inte heta Blood Heat, ffs!” Men liksom Jason stod han på sig, och när vi lyssnat igenom det kommande albumet började jag mjukna. Idiotfina låtar, texter och speciellt fin vokalist – Henna heter hon, finsk tjej med Marianne Faithful och Janis Joplin i rösten, och som vuxit upp i Norge och Danmark … aldrig fel. Ni kommer att höra av dem snart, hoppas jag.

Vi dras med en massa fåniga bandnamn, när man tänker efter. Kent, Bad Religion, Rotten Sound, Bob Malmström, Strip Music och Duran Duran bara för att nämna några som ligger överst på min ”senast spelade”-lista. Eller U2, Green Day och Coldplay för att ta några av de största. Det verkar inte spela någon roll vad man heter, så länge låtarna funkar. Fråga fast Seattlebandet Lesbian som gör en ”prog-influenced epic-doom and blackened metal” och kallar sig det ledande inom The New Wave of American Psychedelic. Trots – eller tack vare – sitt namn skrev de nyss skivkontrakt med Translation Loss Records för sitt tredje album Forestelevision.

Ju färre konnotationer ett namn har, desto bättre, brukar jag tycka. Men försök låta bli att inte uppskatta till exempel svenska humormetalbandet Sportlov med medlemmar som Fjällräv Vikernes, Thermoss eller Dubbdäck Doom Occulta … och när vi ändå är på friluftstemat: Kolla NYC-metalbandet Natur. Deras fjolårsplatta Head Of Death är inte alls pjåkig om man diggar old school melodisk metal.

Men världens bästa bandnamn, alla kategorier, måste fortfarande var The Kristet Utseende. Rena konsten, bara namnet! Hur de låter? Minns inte. Men kolla här om det intresserar …

 

Blir Ruisrock en lokal festival?

05/02 16:36 16:36 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för Blir Ruisrock en lokal festival?)

Dagens meme på facebook och twitter måste ha varit skämten kring Ruisrocks artistrelease i förmiddags. ”Stoppa pressarna – HIM och The Sounds kommer till Ruisrock” var kontentan. Och för dem som inte fattar det roliga, så är det en pik mot de lata arrangörerna, för om det är någon som regelbundet uppträtt på Ruisrock under 2000-talet så är det just Ville Valos och Maja Ivarssons respektive rockorkestrar. Nära delad första plats också kommer svenskarna The Ark, Hellacopters och Backyard Babies.

De intressanta namnen däremot var – för mig personligen – Editors (UK, bilden t.h.), som visserligen besökt oss rätt flitigt också tidigare, och som gjorde Finlandsdebut på just Ruisrock 2006. De kommer med nya uppsättningen – utan leadgitarristen Chris Urbanowicz som i fjol ersattes av Justin Lockey och Eliott Williams – och förhoppningsvis det nya albumet som bandets ledare Tom Smith jobbat på sedan 2010.

Fredagens övriga utländska toppnamn är Finlandsvännerna Hurts (UK) och Pendulum-spinoffen Knife Party (AUS), och Band Of Horses (USA) med sin softa americana. Någon skulle säkert nämna Jessie Ware (UK) som toppnamn också. Själv tar jag sikte på ”Finlands bästa band” Pää Kii. Det är inte mycket klassisk punk på mainstreamfestivaler numera.

Årets absoluta höjdare (hittills) är ändå Crystal Castles (CAN, bilden t.v.) som tillsammans med HIM toppar lördagen. Svenska Icona Pop lär få lite uppmärksamhet också. Bland de årligen återkommande finska artisterna är naturligtvis PMMP på plats, liksom Michael Monroe och CMX. Glädjande nog kommer också Disco Ensemble och vad jag förstått så blir någon säkert glad av årets hipsterkung Karri Koira.

Söndagen är (hittills) helt död, om man inte råkar ha missat samtliga The Sounds-spelningar tidigare. Då kan det rekommenderas. Att lida genom J Karjalainen och Haloo Helsinki för att se Maja sitta på huk kan eventuellt vara värt det, i och för sig. Ah visst, Sin Cos Tan är där och svävar också. Och många fler akter kommer ännu att aviseras.

Helt övertygad verkar inte heller marknaden vara med Åbofestivalens utbud i år. Trots att biljetterna släpptes i dag kom Ruisrock inte ens in på top-5 hos biljettmånglaren Tiketti. Hårdrockspartyt Rock The Beach som arrangeras en vecka tidigare (26–29.6) och stoltserar med Rammstein, Paramore, 30 Seconds To Mars, Green Day, Stone Our och Queens Of The Stone Age håller stadigt förstaplatsen. Rock The Beach tar 150 euro för tre dagar, medan Ruisrock tar 120 euro, och för huvudstadsborna tillkommer då hotell och resekostnader.

Det ser ut som om Ruisrock – äldst och tidigare störst och vackrast i festivalsommaren – i år tar ett yttermera steg mot att bli en lokal angelägenhet för Åbo med omnejd. Men ok, det är länge till sommaren ännu.

Vilken artist skulle Ruisrock behöva sajna för att få dig att åka dit i år?

UMK – Underhållning Mot Konst

01/02 12:23 12:23 | Skriven av HBL Nöje i Eurovision - (Kommentarer inaktiverade för UMK – Underhållning Mot Konst)

I går gick vi och kollade sista semifinalen i eurovisionsuttagningarna UMK på The Circus. Det var en bjudgrej för stylisten för spektaklet tyckte vi borde se hans kompisars band Last Panda, så varför inte.

Jag vet inte vilka förväntningar jag hade, om några alls, men det tog inte länge förrän de typiska symptomen infann sig: ytlig andning, lätt obehag, ledsamhet och irritation. Det blir alltid så när man är allergisk mot musik som försöker vara underhållning i stället för konst. Last Panda var först ut, och deras bidrag Saturday Night Forever kunde kanske ha blivit en hit för länge sedan, alternativt om Jon Bon Jovi sjungit den.

Till UMK:s regler (och Schlager-EM:s, antar jag) höratt man inte behöver spela särskilt mycket – om alls – när man står på scen. Last Panda sprang också omkring med opluggade gitarrer och dämpade trummor. En stämma av sången var kanske live, resten kom från datorn.

Ok då, karaoke är inget chockerande längre. Men vad var meningen med att domarna skulle kommentera det i så fall? Det var ju inte så att de spelade bättre eller sämre än tidigare, det var ju för fan samma cd-spår som spelade. ”Ni har nog bättrat på er bla bla bla”, var det kanske Toni Wirtanen som sade. Bättrat på vadå? Leendena? Kläderna? Sättet man viftar med gitarrerna på? Forgetaboutit.

Vet inte om det säger något om UMK:s popularitet (eller svårigheterna med live-tv) men det var rätt lite folk som trängts ihop precis framför scenen, i en slags inhängnad avskärmad med … skärmar. Kanske smart, för innanför skärmavdelningen var det bra stämning, där var man en del av tv-sändningen. Vi som stod lite utanför blev åskådare.

Det ska sägas att domarna som valt ut tävlingsbidragen nog gjort ett proffsigt jobb. Massor av olika stilar och genrer växlade om vart annat. Varenda låt hade en sylvass popkrok, men ingen riktigt lyfte och greppade och jag tror det mest berodde på att dynamiken i ett riktigt liveuppträdande saknades.

Det finns ju en orsak till att man inte går och tittar på playbackspelningar annars heller. Men nu är årets UMK-finalister alltså klara. Här är de, med mina stjärnor (max 6):

  • Last PandaSaturday Night Forever **
  • Great Wide NorthFlags **
  • Elina OrkonevaHe’s Not My Man ****
  • Lucy Was DrivingDancing All Around The Universe *
  • Krista SiegfridsMarry Me ****
  • ArionLost ***
  • Mikael SaariWe Should Be Through ***
  • DiandraColliding Into You ***

Metallica skakade hand med internet

07/12 16:34 16:34 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för Metallica skakade hand med internet)

Det var en historisk dag för online-musikvärlden när Metallica i går släppte hela sin katalog för streaming på Spotify. För att uppskatta magnituden av händelsen måste man känna till bakgrunden, så tillåt mig en kort summering.

För tolv år sedan när internet började öppna sig för massorna rådde rena vilda västern på webben. Det saknades lagstiftning och klara regler, och fildelarsajter ploppade upp som svampar. En av dem var Napster (logon t.h.), som då 19-årige Shawn Fanning programmerat och använde för att trejda mp3-filer med sina kompisar. Fanning och polaren Sean Parker släppte sajten live i september 1999 och användarantalet växte snabbt. Arton månader senare hade man ca 80 miljoner regelbundna användare – läs: ”pirater” – men då hade Metallica (och särskilt Lars Ulrich) redan gått på krigsstigen.

Metallica blev tagna på sängen år 2000 demoversionen för deras nya låt I Disappear plötsligt spelades på radio. Bandets agenter hittade läckan och upptäckte samtidigt att fildelarsajten Napster hade hela bandets katalog tillgänglig för gratis nedladdning. Enter juristerna! Metallica lät ett nätkonsultföretag spionera på Napster, och sammanställde en lista på över 300 000 personer som de misstänkte för att olagligt dela bandets låtar. Nu vände sig den allmänna opinionen mot Metallica, och Lars Ulrich fick ta hinkvis med stryk i medierna.

YouTube Preview Image

 

Bilden av mångmiljonären som stämmer sina egna fans spred sig, och på MTV Music Awards 2000 vred Fanning om kniven genom att komma upp på scen i en Metallica-tröja som en vän ”delat” med honom … (kolla speciellt Ulrichs uppgivna ansiktsuttryck vid 1:09).

YouTube Preview Image

 

Men Ulrich och Metallica drog till slut det längsta strået. Napster blev tvungna att lägga sig på rygg, göra en helpudel och bli en betalsajt. (Numera är de del av streamingtjänsten Rhapsody.) Det var början på flera år av allmän förvirring från skivbolagens sida, där man testade ALLT för att stävja piratismen, inklusive att tillverka cd-skivor med inbyggda buggar, så att de inte skulle kunna spelas i datorer – men inte heller i bilstereo.

Musikdiggarna krävde enklare sätt att lyssna på musik, men industrin gjorde det bara svårare. Itunes var ett vettigt steg på vägen, men deras policy om envägstrafik mellan datorer och Ipods och deras AAC-format med DRM-koder gjorde livet onödigt besvärligt för konsumenterna.

Det var egentligen först när Spotify (logon t.v.) lanserades som det blev någon ordning och vettig riktning på musikbusinessen på internet. Äntligen en laglig streamingsajt med hyfsad kvalitet och rätt bra utbud. Det briljanta i streaming är förstås cloud-funktionen, att man slipper fylla upp sin hårdskiva med mp3-filer, för vem behöver äga – det räcker med fri tillgång. Och om det var någonting vi lärde oss av Napster-debatten, så var det att vi ändå inte äger musiken vi köper, vi äger bara själva cd-skivan. I bästa fall är det ett konstverk i sig, men för det mesta är det bara plast.

Minuset med den nya tjänsten var artisternas och upphovsmännens andel av kakan – de mesta intäkterna från Spotify går till skivbolagen, inte till banden.

Vad gäller utbudet så är det lustigt att se, att det är de riktigt stora och i vissa fall tidlösa banden som valt att inte höras via Spotify. Bland andra Led Zeppelin är frånvarande, liksom AC/DC, Rammstein, Pink Floyd och The Beatles. Och fram tills i går alltså Metallica.*

Bakgrunden till Metallicas kappvändning, om man kan säga så, är att bandet förvärvade sina egna masters och dealen med Spotify gjordes via deras nya, egna skivbolag Blackened Recordings. Tidigare var det Warner Bros som ägde Metallicas inspelningar, men enligt ett kontrakt från 1994 skulle rättigheterna återgå till bandet den 30 november 2012. Det var förra fredagen.

”Det har alltid handlat om kontroll för oss”, säger Lars Ulrich i ett pressmeddelande. ”Att grunda Blackened Recordings är det slutgiltiga i oberoende. Det ger oss 100 procent kontroll och placerar oss i förarsätet för vårt eget kreativa öde.”

Till det ödet hör också att man – åtminstone officiellt – skakar hand med en gammal fiende från det tidigare piratlägret. Napsters andra grundare Sean Parker sitter nämligen numera i ledningen för Spotify.

Cirkeln är sluten – alla vinner?

* Flera andra band (och skivbolag) har också valt att begränsa sitt utbud på Spotify, bland andra Radiohead och Placebo. Flera mindre artister och labels bojkottar också tjänsten av ideologiska skäl.  

Då kom polisen …

22/11 09:52 09:52 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för Då kom polisen …)

Nu prövas medborgarnas rättskänsla igen. I en Facebookuppdatering i går berättade musikmångsysslaren Aki ”Wequ” Nylund om hur långt det kan gå när statsmakten på allvar tar till de tvångsmetoder som lagen om upphovsrätt, även känd som Lex Karpela, medger.

Akis dotter hade för ett år sedan försökt hitta Chisus nya album på nätet, och lyckats googla fram några länkar som laddade ner några spår som ändå inte fungerade. Pappa köpte till slut skivan åt flickan.

I våras kom ett brev med uppmaningen att betala 600 euro och skriva på ett kontrakt med tystnadslöfte, annars går saken till rätten.

Aki undrade förstås vad i h***ete som pågår, men fick samma svar om igen. Betala och skriv på, eller vi ses i rättssalen. Aki skickade en förklaring över vad som hänt, och fotograferade Chisus album med konsertbiljetterna han precis köpt, och skickade allt till skivbolaget Warners jurister.

Lite efterforskning visade senare, att det var Warner och ”piratjägarna” TTVK som själva laddat upp Chisus album till Pirate Bay, i akt och mening att ”catch a predator”, det vill säga använt plattan som bete för att se vem som hugger, och sedan slå till mot IP-adressen. *

Nu i veckan ringde polisen på dörren hos Aki, och krävde att få dotterns dator med sig. Aki fann situationen absurd, och undrade om han borde ringa en advokat. ”Det har ingen betydelse, datorn följer med oss”, meddelade polisen, och uppmanade Aki att betala ”den där summan, som ju inte ens är fyrsiffrig”.

Aki gjorde som vem som helst hade gjort – berättade om saken på Facebook. Nu har hans story delats tusentals gånger, och i kommentarerna debatterar sympatisörer och vänner av lag ordning om vem som är skurken i dramat. På Twitter är hashtaggen #chisugate. Artisten har själv beklagat 9-åringens öde.

För egen del ställer jag mig vid sidan om och himlar över polisens beteende och kommentarer, skivbolagets och TTVK:s avsikter och praxis, och speciellt de tvångsmetoder som ordningsmakten tydligen har för att utreda fall som gäller upphovsrättsbrott. Det är kanske något att fundera på också i förhållande till kampen för det fria internet.

Vad får bängen att knacka på din dörr?

* Detta påstår alltså Aki i sin Facebooktext. Warner Music Finlands chef Niko Nordström dementerar, liksom TTVK

Ron Jeremy mecenat för Pepe Deluxe

09/11 18:43 18:43 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för Ron Jeremy mecenat för Pepe Deluxe)

Amerikanska porrstjärnan Ron Jeremy har nu och då synts på sexmässorna i Finland, men nu har den 59-åriga mustaschen gått in för att stöda också annat än kroppskultur i vårt avlånga land.

Tidigt fredag morgon meddelade skivbolaget Playground Music att deras artist, electro/jazz-bandet Pepe Deluxe från Helsingfors, har skrivit ett rätt unikt kontrakt med Ron aka. ”The Hedgehog”. Dealen går ut på att bandet spelar in en skiva tillägnad porrkungen.

Och då menar jag en (1) skiva.

Plattan trycks nämligen i endast ett exemplar och ges till Ron för privat bruk. I utbyte bekostar Ron Pepe Deluxes nästa album.

Idén till den här finansieringsmodellen kläcktes av bandmedlemmarna James Spectrum och Paul Malmström, som försatt sitt band på brinken av konkurs genom att skänka bort intäkterna från senaste albumet Queen Of The Wave (2102) till skyddandet av Östersjön.

Via en vän till bandet, Olli Hietalahti, som jobbar på alkoholtillverkarna One Eyed Spirits kom Pepe Deluxe i kontakt med Ron Jeremy. Spritföretaget står också bakom rommen Ron de Jeremy, och porrstjärnan nappade på erbjudandet.

”Idén är ju helt crazy, men jag gillar deras musik så varför inte göra det”, lär Jeremy ha sagt. ”De var ju dessutom vänner till Olli.”

För att förhindra att Jeremys unika platta ska sprida sig, kommer mastertejpen att förstöras när skivan är klar. Det enda yttervärlden får veta är att plattan ”innehåller funk”. Naturligtvis.

”Kungar och påvar har genom historien stött musiker och konstnärer. Med den dåliga skivförsäljningen i dag måste man hitta på nya inkomstkällor. Vi hoppas att vi kan vara en inspiration för andra i branschen”, säger James Spectrum.

Så kontentan är att Pepe kastade sina pengar i Östersjön och gjorde en platta för Ron Jeremy för att få råd att göra en annan platta. Onödigt komplicerat, eller hur? Jag föreslår att nästa gång ”The Hedgehog” är i Finland kanske han kan göra en fundraiser, genom att vifta med snoppen en stund, till exempel, och ge pengarna direkt till någon miljöförening.

Men det blev ju nog roligare så här.