Jaz Coleman kommer och talar om hur världen ligger till. Vi lyssnar.

Trettio år efter de första spyorna låter Killing Joke bättre än någonsin. Mäktigare, galnare och förvirrade till max.

Det är inte alls svårt att förstå varför och hur Killing Joke influerat band som Nirvana, Metallica och Soundgarden.

Ändå är det många som undrar – Killing Joke?

För att begripa måste man först till Maggie Thatchers sargade England, Brixton som brinner och Falklands som ska återerövras.

Domedagsprofetiorna, kvittona på människans bottenlösa dumhet och de maniska ljud-pamfletterna som krävde omedelbar revolution fanns där från dag ett i slutet av 1970-talet. Eller som sångaren Jaz Colemans bandkollega gitarristen Geordie uttryckte det i samband med evakueringen till Island: ”Varför tjacka t-tröjor när vi kan köpa regnskog. Kollektivt.”

Island?

Ja vad fan var det, mitt i kalla kriget och 10–12 år innan Oasis och Blur rockade Reykjavik på världskartan.

Det var apokalypsen, undergången.

Killing Joke flyttade till Island i februari 1982 för att slippa världens undergång. Slutet kom aldrig och småningom tog gruppen flyget tillbaka till västra London, fortfarande redo för slagsmål.

Killing Joke beskrivs ofta som en spin off av punken och nämns i sammanhanget, ja för helvete till och med i samma mening som Sex Pistols. Jaz Coleman hatar det. Eller som han uttryckte det i en av de allra första stora brittiska intervjuerna: ”Vi är inte det minsta punk. Vi är ärliga och reflekterar all skit som pågår omkring oss. Fatta att göra spelningar vecka in och vecka ut. Antingen det eller så ska man hela vägen genom mangeln som vi.”

Konfrontation i stället för kompromisser och fejk. Ockultism till och med. Sådant kan till slut driva vem som helst till vansinne och något i den stilen hände även Killing Joke. Efter hyfsade framgångar beslöt Jaz Coleman att satsa på klassisk musik. Han flyttade till Nya Zeeland.

Och hur låter det på nya skivan då? Tänk dig ett Depeche Mode och The Cure med distat hårt dubsound. En shaman på vox och friska dårar på gitarr och slaginstrument. Det blev ingen undergång men Killing Joke röjer som om de befanns sig mitt i världens undergång. Men det är bara ställvis deppigt och ofta bara terror och fananamma.

Här guidar självaste Jaz Coleman dig igenom Absolute Dissent låt för låt.

Om du inte är alls bekant med bandets musik förerslår jag gruppens andra självbetitlade album som utkom 2003. Det var en come back-platta med Dave Grohl vid keggarna. Kanske är det största orsaken till att cd:n är den mest lättillgängliga som Killing Joke gjort. Det är en stentuff rockplatta.

Som nummer två skulle jag gå på Democracy från 1996 och särskilt låten Savage Freedom. Fråga inte varför. Bara lyssna.

Efter detta intro är det dags för de verkliga arkiven. Köp rubbet från 80-talet. Mjäkigt ljud kanske. Ändå mäktigt. Nu förstår du vitsen.

Sedan åker du svarttaxi raka vägen till 2010 Absolute Dissident.

Så frågan är har du biljett till Nosturi 11.10?