Nöjesbloggen

Vi var säkert där också
Header

Några skivplock del 1

26.08.2010 16.46 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för Några skivplock del 1)

Cold Cold GroundThis Side Of Depravity (Osasto-A / Playground).

♦♦♦◊◊◊

Jag tror jag aldrig läst en lika bitter och hård sågning av en skiva som Tammerforsbaserade musiktidningen  Soundis sågning av Helsingforsbandet Cold Cold Ground i senaste numret. Soundis betygssystem är 1–5 stjärnor, och det var tydligt att skribenten mådde fysiskt illa av behöva ge dem en enda.

Vad det var – förutom då ”precis allt” – som störde skribenten blir inte klart, och vanligtvis hade jag inte reagerat (för det finns ju faktiskt många skitband och skitskivor) men nu råkar jag gilla Cold Cold Grounds debutskiva This Side Of Depravity en smula, och ännu bättre var deras liveshow på On The Rocks förra torsdagen.

Cold Cold Ground, dvs. NooZ, Hauptmann D och Mr Bunny på On The Rocks 19.8 2010 (Foto: Janne Strang)

CCG har slagit läger någonstans bland punkig metal, industrialpop, visual goth och radiorock, och kan förstås anklagas för att försöka kopiera allt och misslyckas med det, men då missar man poängen. Det är en helt egen juttu de håller på med, och då jag såg dem live visade sig låtarna riktigt hållbara, drivna av en distad bas, overdrive-gitarr och trummor (dessvärre borde de byta ut trummisen om de ska komma längre) och trots att sångaren inte är helt fluent i engelska var paketet ok. Samplingar och tweakade synthar gjorde sitt för att pigga upp ljudbilden, lite som hos Turmion Kätilöt.

Jag är lite kluven till idén att gitarristen ska spela med ett överstort kaninhuvud på. Så bra var han inte på gitarr att man ABSOLUT skulle behöva få veta VEM det är eller VARFÖR han bär en kaninskalle, så det blir bara ett litet störande inslag som stjäl uppmärksamheten från den verkliga stjärnan i bandet, basisten. Men ok, man minns dem. ”Aj det där bandet med kaninen på gitarr”, liksom. Ni fattar …

NooZ.

Jag tänker inte ge skivan några hejdlösa antal salmiakrutor heller (3/6 som noterat i inledningen), men pluspoäng för det feta bassoundet och ett par till för ambitionen. Med rätt producent, lite mer nyanserat och luftigt gitarrspel och en hitlåt med enkel refräng (typ fängelsevisan DIYM med allsångstexten ”You’re gonna die with a dick in your mouth) har Cold Cold Ground bra chans att bli en flitigt turnerande livefavorit.

Nästa spelning är fredag 27.8 på Roihuvuori Festival med bl.a. Notkea Rotta.

––––––––

Sweatmaster: Dig Up The Knife (Fullsteam Records)

♦♦♦♦◊◊

Om Helsingforsbandet CCG fick sig en avhyvling i Tampereblaskan Soundi kan Åbobandet Sweatmaster alltid vänta sig furstlig behandlig i Åbobaserade musiktidningen Sue. Redaktionsbossen Ari Väntänen gav nu också 10/10 för trions nya platta, vilket han – såvitt jag minns rätt – gjort med alla deras fyra album hittills.

En gång hade Väntänen rätt; debuten Sharp Cut (2003) var faktiskt en full tia, och de låtar som funkar bäst på nya albumet är just de som för tankarna sju år tillbaka: singlarna Turnover och Run Run. I övrigt har skarpskyttarna satsat på ett mycket mustigare och fetare sound än tidigare, i vissa lägen är det nästan Black Sabbath-stuk, i Add Another Foe låter Sasu som Ville Valo men som värst är det Danko Jones all over again.

Det kräver lite tålamod och välvilja att komma in i Sweatmasters universum den här gången. Där Sasu tidigare sjöng om sex i varje låt är texterna nu mer deppiga och seriösa … livet, allt det där.

Inte precis vad man väntar sig av Sweatmaster, men som rockskiva är den mycket hållbar. Sannolikt det näst bästa de gjort.

––––––––––

Radio Helsinki och Helsingin Sanomats NYT-bilaga ska ”förstärka samarbetet” för att ”uppnå ny synergi”.

De två redaktionerna flyttar ihop och får en gemensam chef i Ville Blåfield, som också hittills basat för NYT.

– Det är inte meningen att slå ihop produkterna, säger Blåfield. Men med tanke på att HS ägt Radio Helsinki i flera år och att målgrupperna, attityderna och ämnesområdena är väldigt lika, har samarbetet varit ganska obetydligt.

Radiostudion flyttar in berdvid Nyt:s redaktion i Sanomahuset i september.

Enligt Blåfield syns synergin i att man till exempel kan passa på att göra intervjuer till Nyt med radions artistgäster eller följa upp en tidningsartikel i etern.

Låter rationellt, visst, men Nöjesbloggen skulle gärna vilja hitta något att kritisera i arrangemanget … (Nej, inte bara på grund av att vi är avundsjuka för att vi inte har en egen radiokanal.)

Att köpa upp, göra om och lägga ner medier har varit Sanomas obehagliga strategi i deras strävan att skapa mediamonopol i Finland … Like-uutiset och Aktivist är två tidigare exempel på tidningar som Sanoma köpt upp och lagt ner, för att slippa konkurrens.

Kritiken när Radio Helsinki köptes upp var också att en ytterligare oberoende röst försvinner, och nu ska den dessutom samköras med Nyt-liite, vars ambition varit ytterst låg både materiellt och intellektuellt (med några undatag, naturligtvis).

Jag tar hellre två dumma kanaler med olika innehåll än två dumma kanaler med samma innehåll.

Och även om Radio Helsinki inte varit något center för högre bildning, är det likväl synd att likrikta utbudet. Summarum: Jag tar hellre två dumma kanaler med olika innehåll än två dumma kanaler med samma innehåll.

(Dessutom ska man alltid vara på sin vakt när koncernen Sanoma-WSOY muttrar till – den firman äger halva Finland, bland annat Nelonen, R-Kioski, Finnkino, Welho och mycket mycket mer än du någonsin kunde tro.)

Men lycka till, i bästa fall leder sammanslagningen till att det sämsta i bägge kanaler rensas bort. I sämsta fall blir det dubbel dos dynga.

Lycka till!

Mark Levengood återvänder

18.08.2010 14.28 | Skriven av HBL Nöje i Okategoriserad - (Kommentarer inaktiverade för Mark Levengood återvänder)

Mark Levengood. (Foto: Fabian Björk)

Sveriges mest kända finlandssvensk Mark Levengood besökte Finland i våras med sin stand up/musik-show Mark och hans värld. Två utsålda kvällar på Savoy blev det då, och på allmänhetens begäran återvänder han nu till brottsplatsen för en encore.

Mark och hans värld på Savoy i Helsingfors, fredagen 8 oktober kl 19.

Fixa tickets åt mamma här (biljettförsäljn start 23.8).

>> Mark intervju i Volt

>> Mark berättar i Mumin

Den andra festivalen

16.08.2010 15.18 | Skriven av Sylvia Bjon i Okategoriserad - (Kommentarer inaktiverade för Den andra festivalen)

Rou Reynolds – Enter Shikari. Foto: Sylvia Bjon

I väntan på The Sounds. Foto: Sylvia Bjon

I år kände man sig avvikande då man inte styrde kosan till Flow utan till Ankkarock, med mindre än hälften av Flows besökarantal. Eftersom jag närmast ville se Against Me! och Enter Shikari kände jag mig skönt frånvänd och antihipp och ångrade inte mitt val – förrän jag klivit av tåget i Korso och börjat vandra upp mot Örnvingen. Kaxigt utrustad med Iphone4 följde jag vägen som skulle ta mig till Kampvägen men icke. Skyltningen var över huvud taget obefintlig åtminstone på söndag eftermiddag – hade de hunnit ta ner den eller fanns den aldrig? – så inte ens en som varit där flera gånger förr kunde komma ihåg vilka cirklar på flera kilometer man ska vandra och speciellt om man börjat gå åt fel håll. Är man en idiot som undertecknad borde man ju hålla det för sig själv, men det ska noteras att det var flera klungor som frågade efter vägen från tåget. Ähem, på de andras vägnar skriver jag alltså en liten not om detta.

Medan Flowbesökarna flöt omkring i ett urbant festivalmecka på metrolinjen och tryckte i sig sushi som en större reklambyrå, verkade Ankkarock dessutom ha fått svartepetter i matväg. Frityroset som hos oss kallas kinamat var kanske det minst repellerande.

Enter Shikari. Chris Batten.

Nog klagat, Against Me! och Enter Shikari var definitivt värda utflykten, speciellt den sistnämnda, läs mer om det i Hbl i morgon 17.8. En extra eloge förresten också till Velmu-scenen (Vantaan elävän musiikin yhdistys.)

Om nån annan gillade söndagens nummer och vill se nåt av värde mellan tweetsen från @hblrock kan det också löna sig att kolla Against Me! -frontmannen Tom Gabel på @tommygabel och Enter Shikari på @entershikari.

Foto: Sylvia Bjon

Tom Gabel - Against Me! Foto: Sylvia Bjon

Tom Gabel bloggar också. Jag bläddrade lite, och om det fanns ett punk-bingo i stil med mötesbingo skulle bloggen I feel sick to my Stomach formligen rassla av poäng. T.G. utgjuter sig över britternas oförmåga att få ihop veganmat (vad hade han väntat sig där?) (Och ka-TCHING för ordet vegan i punkbingot). Så minns han tiderna då han gick omkring på stan mellan sina gig och tiggde slantar (ka-TCHING!), och då han avvärjt gubbar som klagar över hans efter-gig-joint (Ka-TCHING!).

Och sist men inte minst – för dem som ännu betvivlar bandets punkstatus – får bloggläsarna ta del av hur Gabels punkuppvaknande började. Han blev misshandlad av poliser som 15-åring. Bingo!

De bad mig lämna trottoaren, de sa att jag blockerade trafiken. Så jag gick, jag vände om och lämnade trottoaren och steg ner på gatan.
Då kom två polismän igen och sa åt mig att lämna trottoaren. Jag sa att jag inte stod på trottoaren. I nästa stund hade en av poliserna tagit mig i nacken, skruvat min arm bakom ryggen och börjat dra mig mot polisbilen. De slog mitt ansikte mot bakluckan, het av solen, sparkade isär mina ben och började leta igenom mina fickor. Varje gång jag försökte lyfta huvudet slog de det allt hårdare mot bilen.

Och så vidare. Alltför bekant för en del kids, tyvärr. Men om Gabel blev så rasande av detta att vi får se de kreativa efterdyningarna fortfarande, när hans band vuxit från ett enmansnummer till en kvartett, så må väl de här polismännen få gå vidare med sina små liv utan offentlig, verbal skräpphängning på Nöjesbloggen.

Inför Ankka och Flow

12.08.2010 14.54 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för Inför Ankka och Flow)

Det blir ett fett veckoslut med två stora festivaler i knutarna – Flow i Sörnäs och Ankkarock i Vandas Korso – men om den interna tävlingen mellan dem var i stort sett avgjord redan i vår när de första artistnamnen publicerades.

Flow är, som flera gånger tidigare konstaterats, på god väg att bli den viktigaste finländska sommarfestivalen för ny musik, speciellt riktad till musikdiggare, medan Ankkarock alltid profilerat sig som en avslutningsfest för skolelevernas sommarlov och radar upp en sillsallad av mainstream, metal och inhemsk radiopop som bakgrundssorl till ölandet.

Don Huonot är årets ankor.

Bland de nio (9) utländska gästerna på Ankkarock finns ändå några intressanta namn från Storbritannien, närmast skotskan Amy Macdonald och electrobandet Enter Shikari, plus förstås Editors som har all anledning att kompensera för sin ganska frånvarande keikka på Tavastia i maj. Lägg till de amerikanska punkarna Against Me! vars förra Finlandsspelning var 2005 på Semifinal.

De inhemska bidragen värda att notera är alltid briljanta Disco Ensemble, återförenade 90-talsstorheterna Don Huonot samt Michael Monroe som får sällskap av ex-Hanoi Rockskollegan Nasty Suicide på gitarr. Hardcore Hanoifans kan också spana in Sami Yaffa som gästartist för barnbandet Philadelphia DynamiteApocalyptica är headliners på lördag och Children Of Bodom avslutar festen på söndag.

Men Flow alltså … det är visserligen orättvist att jämföra, men där Ankkarocks utlänningar

Let It Flow.

räknas på mindre än två händers fingrar radar Flow upp ett hundratal liveartister och dj:er över tre dagar, de allra flesta från Finland, förstås, men bland dem också människoexemplar från Syrien, Tyskland, Kongo, Norge, Nigeria, Belgien, USA, Island, UK, Frankrike, Kanada, Mali, Sverige, Chile och Sri Lanka.

Det är ett fräscht antal helt nya fejs på listan, så som det ska vara på en riktig festival, men bland dem jag känner igen på namnet är det lätta att plocka ut några hållpunkter för de olika dagarna.

Fredagen inleder jag med norska Ulver som tagit steget från black metal till experimentell electro i atmosfärisk moll. Circle från Björneborg hyllades nyligen i svensk press som ”världens bästa band någonsin”, och det samma har inhemska källor tutat redan länge. Big Boi från Outkast är fredagens största namn med AIR, Broken Bells och The Drums på delad andraplats. Få se hur rangordningen kristalliseras.

Festivalen toppas av M.I.A. och svenska Robyn, men mitt lördagsintresse riktar sig också mot K-X-P lett av Timo Kaukolampi (ex-Larry & The Lefthanded och Op:l Bastards mm). Cyberviolinisten Owen Pallett hittar säkert sin publik från Tavastiabesöket tidigare i juni. Söndagen avslutas av Jónsi från Sigur Rós, men inte förrän The XX och kanadensiska Caribou sagt sitt.

Men det är bland de okända namnen det lönar sig att botanisera. Ingen är på Flow av en slump.

Ha en skön helg!

SPOTIFYLÄNK OCH BILDER PÅ ANKKAROCKS ARTISTER.

SPOTIFYLÄNK OCH BILDER PÅ FLOWS ARTISTER.

Nikki Sixx – hela intervjun

12.08.2010 12.07 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för Nikki Sixx – hela intervjun)

Nikki i Helsingfors aug 2010. (Foto antagligen Kat von Dee.)

Det blev ingen spelning av Mötley Crüe i Sonisphere förra söndagen, sedan den plötsliga hagelstormen rev sönder scenen och regnet ödelade bandets utrustning som stod och väntade på att bäras in på scen. Bandet kunde däremot bongas i Helsingfors i början av veckan, bland annat var Nikki Sixx ute tillsammans med flickvännen Kat von Dee och strosade. (Kat är tatuererskan från realityshowen LA Ink.)

Hbl publicerade på lördag 7.8 en intervju med Nikki Sixx som jag gjorde i fjol på Sauna Open i Tammerfors, men på grund av utrymmesbrist på kultursidorna klipptes slutet bort. För den som är intresserad finns teten nu i sin helhet här nedan. Läs bland annat vem Nikki och Mick Mars vill att spelar dem i den kommande filmen om Mötley Crüe, baserad på den fantastiska bandbiografin The Dirt.

Sixx var på gott humör där vi träffades i hans backstagecontainer och berättade till min förvåning att han upplevde att Mötley aldrig lyckats slå igenom i Europa, men att man nu kommer att satsa mera på gamla kontinenten. (Det ryktas att Mötley redan tackat ja till att ersätta den uteblivna Sonisphere-spelningen nästa sommar.)

Nikki på Sauna Open 2009 (Foto: Janne Strang)

– Vi har en ny generation fans både i Amerika och här, tonåringar som inte ens var födda när vi började. Jag tror det är vad som händer när man bara fortsätter tillräckligt länge. Allt går i cykler, kolla på Rolling Stones Black And Blue (1976) eller AC/DC:s Fly On The Wall (1985), det var interimperioder då ingen var intresserade av dem, men i dag är de tillbaka större än någonsin.

Mötleys, Stones och AC/DC:s t-tröjor säljs numera på H&M till folk som inte har en aning om vad det handlar om, de har blivit varumärken.

– Det beror just på vår uthållighet, men också på att vi allmänt taget gett ut skivor av hög kvalitet.

Det kan man vara av olika åsikter om, speciellt när det gäller 90-talet. Varumärket Mötley Crüe förknippas visserligen med några revolutionerande bra album från medlet av 1980-talet, men också med en livsstil av drogmissbruk, sex och hårspray som få kan matcha. Mötley är mer än ett band, de har blivit en mytologisk ikon för rock’n’rollens sedeslöshet.

Det här är vad namnet Nikki Sixx innebär …

–  Tja, om du frågat samma sak av AC/DC eller Led Zeppelin skulle du få samma svar som av mig: Vi är musiker, och vi bryr oss inte mycket om vad som sker bortom det. Jag är antagligen den människa som allra minst tänker på vad namnet Nikki Sixx innebär. Jag är fullständigt omedveten tills någon tar upp frågan.

Du är medvetet omedveten?

– Jag finner det inte intressant.

Så du förhåller dig inte på något sätt till historierna och legenden om Crüe?

– Jag tänker aldrig ens på det. Det är något som måste lyftas upp framför mina ögon om för att jag ska betrakta ”the big picture”. Jag lever i nuet, och det är bra så.

Känner du aldrig att legenden behöver underhåll, att du borde festa på för att upprätthålla Crües rykte?

– Jag har inte druckit eller använt droger på flera år.

Så vad gör du för att ”take the edge off”?

– Jag vet inte … jag tar inte ”the edge off”, antar jag, hahaha!

The Dirt, skriven av Neill Strauss.

Myten om det vilda livet kring Mötley dokumenterades i den hyllade boken The Dirt (2001), kanske den bästa bandbiografin någonsin skriven. Men var allt som beskrevs där sant?

– Stora delar, hahaha …

The Dirt fick en uppföljare i Nikki Sixxs Heroin Diaries (2007), hans egna dagboksanteckningar från 1987. Året var zenit i Crües karriär och samtidigt den lägsta nivån av missbrukarliv för Sixx personligen, då han bland annat efter en överdos dödförklarades. Ambulanspersonalen återupplivade honom, men genast han vaknade till lämnade Nikki sjukhusbädden med iv-kanylerna hängande i armarna. Han fick skjuts hem med ett par fans och lovade dem dyrt och heligt att lägga ner knarket. Väl hemma sköt han ”naturligtvis” upp en rejäl dos till. Boken är en naken beskrivning av vad som händer när drogerna blir det viktigaste i tillvaron. Det är på gränsen till humoristiskt hur illa Nikki strular till sitt liv. Tusentals dollar går till knarkdealers dagligen, han skriver allt sämre låtar, beter sig om ett rövhål mot vänner, han umgås bara med idioter, han mobbar Vince Neil men kör själv i fyllan, han sitter i sin garderob i timmar när paranoian från kokainet sätter in …

Heroin Diaries slutar med en nästan religiös insikt som påminner mycket om AA-gruppernas, att släppa kontrollen och lämna över sitt öde i någon större makts händer. Är du troende?

The Heroine Diaries av Nikki Sixx.

– Nja, det var inte en gudsupplevelse som man vanligen tänker dem, för mig handlade det mest om att komma till ro med barndomens trauma och med min dödlighet. Jag försöker lära mig leva i nuet, vare sig det handlar om musik, fotograferande, kläddesign, skrivande eller att vara skivbolagschef … att se ny talang födas och utvecklas är vad som driver mig nu, i stället för det som tidigare drev mig, det som nästan drev mig utför stupet. Människor utvecklas, och jag vill inte att det förväntas av mig att jag ska vara den jag var för tjugo år sedan. Jag kan inte säga att jag alltid har hälsosamma tankar, mitt sinne är mycket mörkt fortfarande, men jag försöker fatta rätt beslut.

Hur ser du på musikbranchen i dag?

– Personligen ser jag att jag kan hjälpa unga band med min erfarenhet. Det är business, v isst får jag betalt för det, så som jag får betalt för att uppträda i dag också, men jag ger mer än jag får. Det handlar om kärlek. Inte behandlar man sin flickvän väl bara för att få en avsugning, du vet hahaha!!

På Sauna Open i fjol hade medlemmarna i Mötley Crüe sina personliga backstage. Förutom gitarristen Mick Mars, som satt i samma trailer som Sixx, hade trummisen Tommy Lee sin egen inhägnad på andra sidan området, och Vince Neil anlände bara minuterna före spelningen i en suv, och drog iväg så fort spelningen var slut.

Hurudan är kemin i bandet i dag?

– Den är bra! Vi har insett att vi är fyra totalt olika individer som tycker om helt olika saker, men som älskar och respekterar varandra och Mötley Crüe.

Vi pratar om realityshows (Nikki har tillfrågats ”a million times* men alltid tackat nej), Kat

Nikki och Kat i LA Ink.

och tatueringar, och Sixx visar en han tagit som föreställer Mick Mars. Från andra sidan trailern hojtar plötsligt Mick, 58: ”Jag har en tatuering av Nikki Sixx på mina ballar!”

Vi skrattar länge åt det plötsliga, dumma skämtet.

– Och vet du varför jag har en på ballarna!? För att ballar är gamla, fortsätter Mick, fortfarande liggande på rygg på soffan och med sin 20-nåntingåriga flickvän bredvid sig.

Jag tappar tråden i intervjun och jag känner att det är dags att gå och lämna killarna att fokusera på spelningen. Men en sista fråga ändå, till bägge.

När The Dirt görs till en film, vem vill ni ska spela er?

– Någon okänd, säger Sixx genast. Val Kilmer var skitbra som Jim Morrison, men det hade varit ännu bättre med en okänd.

Du då, Mick! Vem ska spela dig?

Laurence Fishburne!

JANNE STRANG

PS. Nikki Sixx är en flitig tweetare, följ honom på @nikkisixx!

PPS. Filmen The Dirt är enligt uppgifter i produktion i regi av Larry Charles (bl.a. Borat och Brüno) och beräknas enligt IMDB ha premiär nästa år. OBS! Icke att förväxlas med Dirt – The movie.