Cold Cold Ground: This Side Of Depravity (Osasto-A / Playground).

♦♦♦◊◊◊

Jag tror jag aldrig läst en lika bitter och hård sågning av en skiva som Tammerforsbaserade musiktidningen  Soundis sågning av Helsingforsbandet Cold Cold Ground i senaste numret. Soundis betygssystem är 1–5 stjärnor, och det var tydligt att skribenten mådde fysiskt illa av behöva ge dem en enda.

Vad det var – förutom då ”precis allt” – som störde skribenten blir inte klart, och vanligtvis hade jag inte reagerat (för det finns ju faktiskt många skitband och skitskivor) men nu råkar jag gilla Cold Cold Grounds debutskiva This Side Of Depravity en smula, och ännu bättre var deras liveshow på On The Rocks förra torsdagen.

Cold Cold Ground, dvs. NooZ, Hauptmann D och Mr Bunny på On The Rocks 19.8 2010 (Foto: Janne Strang)

CCG har slagit läger någonstans bland punkig metal, industrialpop, visual goth och radiorock, och kan förstås anklagas för att försöka kopiera allt och misslyckas med det, men då missar man poängen. Det är en helt egen juttu de håller på med, och då jag såg dem live visade sig låtarna riktigt hållbara, drivna av en distad bas, overdrive-gitarr och trummor (dessvärre borde de byta ut trummisen om de ska komma längre) och trots att sångaren inte är helt fluent i engelska var paketet ok. Samplingar och tweakade synthar gjorde sitt för att pigga upp ljudbilden, lite som hos Turmion Kätilöt.

Jag är lite kluven till idén att gitarristen ska spela med ett överstort kaninhuvud på. Så bra var han inte på gitarr att man ABSOLUT skulle behöva få veta VEM det är eller VARFÖR han bär en kaninskalle, så det blir bara ett litet störande inslag som stjäl uppmärksamheten från den verkliga stjärnan i bandet, basisten. Men ok, man minns dem. ”Aj det där bandet med kaninen på gitarr”, liksom. Ni fattar …

NooZ.

Jag tänker inte ge skivan några hejdlösa antal salmiakrutor heller (3/6 som noterat i inledningen), men pluspoäng för det feta bassoundet och ett par till för ambitionen. Med rätt producent, lite mer nyanserat och luftigt gitarrspel och en hitlåt med enkel refräng (typ fängelsevisan DIYM med allsångstexten ”You’re gonna die with a dick in your mouth) har Cold Cold Ground bra chans att bli en flitigt turnerande livefavorit.

Nästa spelning är fredag 27.8 på Roihuvuori Festival med bl.a. Notkea Rotta.

––––––––

Sweatmaster: Dig Up The Knife (Fullsteam Records)

♦♦♦♦◊◊

Om Helsingforsbandet CCG fick sig en avhyvling i Tampereblaskan Soundi kan Åbobandet Sweatmaster alltid vänta sig furstlig behandlig i Åbobaserade musiktidningen Sue. Redaktionsbossen Ari Väntänen gav nu också 10/10 för trions nya platta, vilket han – såvitt jag minns rätt – gjort med alla deras fyra album hittills.

En gång hade Väntänen rätt; debuten Sharp Cut (2003) var faktiskt en full tia, och de låtar som funkar bäst på nya albumet är just de som för tankarna sju år tillbaka: singlarna Turnover och Run Run. I övrigt har skarpskyttarna satsat på ett mycket mustigare och fetare sound än tidigare, i vissa lägen är det nästan Black Sabbath-stuk, i Add Another Foe låter Sasu som Ville Valo men som värst är det Danko Jones all over again.

Det kräver lite tålamod och välvilja att komma in i Sweatmasters universum den här gången. Där Sasu tidigare sjöng om sex i varje låt är texterna nu mer deppiga och seriösa … livet, allt det där.

Inte precis vad man väntar sig av Sweatmaster, men som rockskiva är den mycket hållbar. Sannolikt det näst bästa de gjort.

––––––––––