Nöjesbloggen

Vi var säkert där också
Header

Den minsta mohikanen

19.06.2010 15.22 | Skriven av HBL Nöje i Okategoriserad - (Kommentarer inaktiverade för Den minsta mohikanen)

Jesus och vänner drack öl utanför bärsburen! Det var Guds sätt att meddela, att det inte är ok med hönsnät kring terassen.

Den som läste gårdagens blogginlägg vet att internet varit emot mig här, och det blir inte bättre! På grund av  strulet i går lyckades vi missa Paloma Faith som inledde Provinssirock XXXII i stora tältet, även kallad X-Stage. Men enligt vår källa Zachris ”Big Z” Sundell var bandet svinbra och tight, och Paloma själv helt underbar. Precis som väntat. Kul för er …

Vår första anhalt blev då danska Mew på stora scen som också var strålande. Strategin var klar: spela hits! Bara hits hits hits för de har helt sjukt många av dem. Perfekt start för en fredagkväll, men tycker de passade bättre där än som headliner sent på kvällen.

Det är synd ibland att man är en gammal utfrata’ punkare för annars hade jag säkert – som alla andra barn – trängt mig in i X-Stagetältet för att se Pendulums elektriska show. Enligt källor hade aussiena dubbelt fler långtradare med sig än 30 Seconds To Mars, och vart all equipment lagts blev tydligt när de väl kom igång – hela sa*ans tältet blev som ett nöjesfält av eletroniskt ljus och videoskärmar. Bra meno! Mycket bra. Men vi utfrata’ gamla punkare måste gå och hylla vår ännu äldre idol Jello Biafra.

"Iraq veterans against the war" säger Jellos skjorta.

”Han går aldrig upp på scen i tid”, fick vi höra av stagemanagern, och det var bara första old school antic. Tjock var han också, det var nästan omöjligt att koppla ihop den Meat Loaf som nu stod på scen med den slanka, unga och arga man som sjöng Holiday In Cambodia i början av 80-talet. Kolla här!

Den här typen i Jellos publik var så fuzzy att det var svårt att få honom på bild.

Men det var cool! True punk med crowdsurfing och allt, trots att publiken inte var fler än högst några hundra. Läs mina funderingar om keikkan i Hbl på söndag! Orkar inte skriva allt på nytt nu, inte med de bloggbonusar vi har ;)

Före allt detta hade vi förstås ren sett en hel del. Eläkeläiset drog tältet fullt, inte bara för att det spöregnade just då. Ärligt talat stod jag inte ut med mera mer än deras temasång Humppapommi (Rancids Timebomb) och Humppasonni (HIM:s Join Me) medan det regnade som mest, sen gav jag upp. Men dudes, de var fortfarande enda finska bandet som uppträdde i Oslo under finlakvällen i Eurovisionen. På en annan venue, förstås, men i alla fall. Hats off för (S)Onni Waris!

Kvällens absoluta downer hade inte med musik att göra, det var naturligtvis Englands bedrövliga uppvisning mot Algeriet i fotis-VM. Det som inför matchen var ett skämt – att välja Lauri Tähkä i stället för England – blev plötsligt ett lockande alternativ. Ut i regnet och längst fram för att digga Suudellaan och de andra folkfavoriterna. Lauri hade klätt sig i kostym dagen till ära.

Det som ännu måste kommenteras är scenbygget som är specialbeställt av Rammstein. Höjden är något sjukt och det sticker ut mystiska metallarrangemang uppe på sidorna.

Kolla höjden på scenen … och vad är det för stuff där upp till höger!?

Men mohikanen då … det var Jared Leto som stod och hyllade sig själv som headliner för dagen. Vi såg honom på Amarillo efteråt, svettig men med den röda tuppkammen fortfarande erogerad.

Med den var han nästan 170 cm lång.