Klaus Meine (i mitten) födde med läderkeps.
Till somligas förtret och kanske betydligt fler människors lättnad har tyska Scorpions nu gjort sitt. En tårdrypande världsturné återstår men studiodörrarna är stängda. Det som skulle spelas in har spelats in under 40 år. Och lite till, dessutom. Eventuellt för mycket till och med.
Nya cd:n med titeln Sting In the Tail har recenserats i positivt försiktiga ordalag och som bevis på recensenternas järnhårda koll (?) kom det i dag ett pressmeddelande från skivbolaget: Plattan har gått in på plats nummer 6 på den finska albumlistan. Jag visste inte att en sådan längre existerar. I alla fall så är det första gången på 20–30 år, alltså typ sedan World Wide Live eller nåt, som en Scorpionsskiva klättrar så högt i charten.
Egentligen skulle den här anteckningen till stora delar handla om Tarot som också är skivaktuella, men då savolaxarnas senaste giv i mitt tycke inte riktigt går från klarhet till klarhet nöjer jag mig med att berätta en liten story om bandets trummis. Jag bankade själv på skinnen för länge sedan och hade bara några förebilder: Mupparnas Animal av självklara orsaker, Phil Rudd i AC/DC för man visste alltid var man har honom (4/4) samt Tarots Pecu Cinnari.
Pecu Kinnari. Jaja.
Nu läser jag på nätet att han ska få nya tänder. (Eller skulle få, det här var 2008.)
1987 var jag imponerad för att det ryktades att Pecu, som hade avtal med cymbaltillverkaren Paiste, krävde nya cymbaler varje månad. Detta tyckte fabbona och gummorna på Paiste att var underligt för finländaren slog ju från förut på grövsta möjliga metallskivor. Sedan publicerades en bild av Pecus trumpinnar. De var tjocka som vedklabbar. I shit yuo not. Vetefan hur det är med det där i dag. Men nya tänder lär ha installerats och en ny cd är ute. Nuff said.
Ungefär allt som Scorpions gjorde efter Berlinmurens fall är kasst liksom en hel del av det som spelades in från början av 70-talet till slutet av årtiondet är hippieprogg utan riktning. Med facit framför ögonen känns avsaknaden av ett tydligt mål som en mindre plump än den stilistiska yrseln 15-20 år senare. Det är väl också därför som förra decenniet går till historien som Samlingarnas Årtionde. Det kom säkert 12–15 stycken, den ena sunkigare än den andra.
Sångaren Klaus Meines engelska är dock alltjämt hemsk.
Hade det inte varit för den ohederlige basisten (Harry?) som for iväg med stålarna så hade balladerna sänkt tyskarna senast 2002, enligt objektiva bedömare. Vi tänker Wind of Change men åja det finns 103 andra och de ÄR för många. Alltför smöriga. Framförallt är de på tok för långa. Tar fan aldrig slut.
Men Klaus Meine har humor.
Titta nu på den där kepsen, till exempel.
I en intervju för Hesaris NYT-bilaga berättar han att Vesa Keskinen är en hyvens kille.
Han lovar också att tändstickorna blir hemma om Scorpions mot förmodan skulle ta en sista sväng via finska Lappland (brändes ned av retirerande tyskar; WW2 trivia).
Kan bara föreställa mig hur en Yngwie Malmsteen t.ex. reagerat på liknande icke-musikaliska diskussioner…
… 100 miljoner sålda skivor … då skrattar man hela vägen till banken …
Besöket hos Michail Gorbatjov i Moskva betydde mycket för Klaus Meine, det var där han hämtade inspirationen till Wind of Change, och på nya plattan finns ett spår ägnat unga krigare i Irak och Afghanistan. Annars handlar Scorpions låtar om precis samma saker som de flesta andra rockgruppers.
Bandet har en mängd riktiga hard core-fans. Bland kommentarerna till DN:s nyhetsartikel hittar jag följande:
själv har man 7 st virgin killer, 4 lonesome crow, 4 In Trance i orginal.. även 65 andra Lp och alla cd+ massa dubletter och samlingar och massa Dvd/vhs och acessoarer… men men så stort scorpions fan som man är har jag inte ens sett dom live!! HELT SJUKT!!
Dude, det är inte livespelningen. Det är alla de där plattorna!
