Nöjesbloggen

Vi var säkert där också
Header

Killers kör lokala tributer

26.02.2013 17.45 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för Killers kör lokala tributer)

Efter brittiska öarna fortsätter The Killers i kväll sin Battle Born-turné i Hartwallarenan i Helsingfors. Setlistorna har sett bra ut, en fin genomskärning av de fyra albumen hittills. Stommen av låtarna har varit den samma, men ordningsföljden har varierat lite, och det mest speciella är att varje stad eller land fått sin egen lokala coversång.

Under första spelningen i Manchester fick publiken höra Joy Divisions Shadowplay och The Smiths There Is A Light That Never Goes Out. Andra kvällen bjöd The Killers på Oasis ballad Don’t Look Back In Anger och som extranummer kom självaste Bernard Sumner upp på scen och hjälpte till med Crystal av sitt band New Order (som ju var en fortsättning av Joy Division).

Kul också därför att The Killers ju ursprungligen tog sitt namn från New Orders video till samma låt (2001), där det figurerade ett fiktivt indieband som heter The Killers. Trivia. Ta till vara och briljera.

I Belfast, Nordirland, spelade Killers en cover av lokala hjälten Van Morrisons dänga Brown Eyed Girl och lite söderut, i Dublin, sträckte sig fantasin hela vägen till U2 och With Or Without You.

Ärligt talat vore det väl lite smickrande om Finland fick en egen cover, men samtidigt lite skrämmande vilken det vore … det enda hållbara jag kan föreställa mig är att Brandon Flowers bjuder upp Ville Valo och sjunger Join Me, men mer sannolikt blir det i så fall Lauri Ylönen och The Rasmus Shadows. Eller … i Australien hade Killers mage att apa sig med lokala folksången Waltzing Matilda … så kanske Säkkijärven polkka i kväll då. Den var ju en av Finlands största musikexporter som en av Nokias ringtoner en gång i tiden.

 

Gästrecension | Kendrick Lamar på The Circus

17.02.2013 19.31 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för Gästrecension | Kendrick Lamar på The Circus)

”Till en början var jag lite skeptisk mot huruvida Kendrick Lamar faktiskt var en bra rappare, men hans bassound övertygade mig”. Ungefär den analysen hade jag hade gett, om jag skrivit en recension.

Som tur hade vi Andreas Karsten i sällskapet, som diggat och följt med Kendrick Lamar sen day one, så jag tänkte låta honom gästblogga om spelningen och vad det hela handlar om. Varsågoda!

KENDRICK LAMAR

The Circus 16.02 2013  

Två år sedan släppte då 23-åriga Kendrick Lamar från Compton, Kalifornien på egen hand ut skivan Section.80 (2011), och växte snabbt efter det till hiphopens hetaste nya namn.

I höstas kom albumet Good kid, m.A.A.d. city (2012) som toppade hiphop- och rap-listorna, och som bäst låg tvåa på prestigefyllda Billboard. Plattan släpptes via Dr. Dres skivbolag Aftermath som fört fram de största hip-hop artisterna under senaste decennier – bland andra Eminem, 50 Cent och Snoop Dogg – och nu är det Kendrick Lamars tur.

Lamar fick genast kontakt med publiken i lördags och lät dem delta i alla sånger. Det bjöds på material från både gamla mixtapes, och nyare låtar. Mest tokiga blev publiken av A$AP Rockys hit Fuckin Problems (där Lamar har en vers), ADHD, HiiPower och Kendricks största hit Swimming Pools (Drank) från senaste skivan.

Personliga favoriter var bastunga Look Out For Detox och de två bästa låtarna från nya skivan Money Trees och m.A.A.D city.

Kendrick Lamar är en mycket tekniskt begåvad artist och hans lyrik beskriver livet i Compton på ett sätt som inte gjorts inom rap sedan 1990-talet. Hiphop handlar mycket om autencitet och den lyser om honom under låtarna och när han talar med publiken. Det fina är att han har behållit samma sound och team med sig ända sedan början och – som han också själv sade – ”fått publiken och mainstreamen att komma till honom”. Om Lamar fortsätter i denna takt kan det gott vara att lördagen var sista gången man såg honom på klubbspelning. Nästa gång blir det sannolikt en fylld ishall. Och förhoppningsvis tar Kendrick Lamar nästa gång med sig också resten av sitt team, det vill säga Schoolboy Q, Ab-Soul och Jay Rock.

Otroligt fin konsert, men än en gång blev det kaos vid utgången på The Circus när konserten tagit slut. Otroligt långa köer till garderoben, och dessutom slagsmål vid sidan om. Tråkigt.

Setlist:

  1. Westside, Right On Time 
  2. Hol’ Up 
  3. P&P 
  4. Fuckin’ Problems 
  5. A.D.H.D 
  6. Tammy’s Song (Acapella)
  7. Look Out For Detox 
  8. Money Trees 
  9. Backseat Freestyle 
  10. Bitch, Don’t Kill My Vibe 
  11. Poetic Justice 
  12. m.A.A.d city 
  13. Chapter Six 
  14. The Recipe 
  15. Hiii Power 
  16. Swimming Pools (Drank) 
  17. I Am (Acapella)
  18. Cartoons & Cereal
(Text och foto: Andreas Karsten)

Generiska HIM-titlar på Wiki

15.02.2013 13.41 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för Generiska HIM-titlar på Wiki)

I går publicerades på alltid pålitliga Wikipedia en lista på 13 sångtitlar som påstods vara namnen på de nya låtarna på kommande HIM-albumet, som går under arbetsnamnet Tears On Tape.

Allt såg ok ut, normala love and death-variationer i typisk HIM-stil. Förutom ett av spåren som hette We Found Love In The Dark. Det var den som fick oss att haja till: ”Inte kan Ville ha gett en sådan titel … eller?” Hur som helst, vi skrattade så vi kiknade.

I dag var listan utbytt mot en ny, med lika gångbara HIM-titlar, men nu var det låt 12, When Love Starts To Die, som avslöjade skämtet.

Tydligen är det någon – eller några – som hittat humorn i Valos rätt generiska lyrikpool, så vi tänkte bidra med några egna förslag som vi tycker Ville kunde fundera på att använda.

Tears On Tape (ute 29 april 2013):

  1. Pain, My Bride
  2. Cut Your Name In My Arm
  3. Vampiric Alone 
  4. Married To Solitude
  5. Dying Hearts
  6. Cardiac Cancer
  7. Grave Of Affections
  8. Heartache, Mon Amour
  9. Blood Ocean Floor
  10. Where Doves Fly To Die

och så en Japan Bonus Track som heter Sunset Of Our Romance.

Flera bra förslag?

Appar för sex och sång

14.02.2013 11.10 | Skriven av HBL Nöje i musik | Okategoriserad - (Kommentarer inaktiverade för Appar för sex och sång)

Det är nästan alltid falsk marknadsföring när man skriver ”sex” i rubriken, men inte denna gång, era lyckostar. Det är Alla hjärtans dag och jag tänkte tipsa om två fina appar som dök upp i veckan. Och vi börjar med sexet förstås.

I slutet av januari lanserades Facebook-appen Bang With Friends, som genast väckte anstöt och beundran. Det var ett gäng kaliforniska kodarstudenter som programmerade appen, efter en ölindränkt diskussion om ”all falskhet i nätdatingvärlden”.

BWF eller Kaveripano.com som den heter på finska, är ett diskret sätt att få veta vem av ens Facebookvänner som är intresserade av att ligga med en. Logga in på sajten, och en snygg panel med alla dina friends dyker upp. Sen är det bara att klicka på alla som man kunde tänka sig ha sex med. Och det funkar, åtminstone tekniskt. (Ja, vi testade.)

Om personen du klickat på även klickar dig, så skickar appen ett e-postmeddelande till er bägge samtidigt, med informationen att ”Hej, den och den vill hoppa i säng med dig! Här är e-postadressen. Ha så kul och glöm inte kondomen!”

Kanske inte det mest romantiska på Valentines Day, säger ni nu, men det finns säkert andra appar som skickar teddybjörnar, rosor och hotellveckoslut på begäran. Vi andra … ja.

För att byta samtalsämne så hittade jag också en hel räcka nya appar för Spotify som jag av någon anledning inte noterat tidigare (och därför antar att ni inte heller märkt.) I Spotifys desktopversion ligger menun med playlistor och annat till vänster. Scrolla uppåt och du hittar kategorin ”Apps”. Klicka på första alternativet ”App Finder”, och en helt ny musikvärld öppnar sig.

En av Spotifys svagheter från början var ju att man måste veta exakt vad man ville söka efter för att alls kunna lyssna. Sen kom ”Related Artists” och ”Artist Radio” som fungerat alldeles utmärkt. Nu har antalet appar som rekommenderar musik blivit nästan för stort.

Botanisera bland de olika apparna, det är lätt att hitta någon man diggar, och ny musik via den. Min favorit just nu heter ”We Are Hunted”, och speciellt funktionen som heter ”Emerging Chart”. Det är softwareföretaget We Are Hunted som tillverkat en bot som scannar alla de bästa, hippaste och mest inflytelserika musikbloggarna på webben, och utifrån det sammanställer något man kunde kalla framtidens topplista.

Det har ibland känts nästan deprimerande (speciellt i mitt jobb) hur lite man klarar av att hänga med i alla nya riktningar, och hitta de riktigt bra nya banden och låtarna. Nu sätter vi en bot på jobbet!

Så tack. Och varsågod. Ha en fin dag, vänner <3

Namnet avgör … inget alls

11.02.2013 17.33 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för Namnet avgör … inget alls)

Det var kanske en av mina mindre lyckade kvällar på stan i fjol då jag råkade hamna i samma bord som Jason Weckman. Jag hade förstås ingen aning om vem han var, men någon berättade att han sjunger i ett band som heter Vintage Puppy … och mer behövdes inte sägas. (Vykortet här intill är det första man får när man bildgooglar namnet.)

”Amen guuud så dåligt bandnamn!! På riktigt!? Man kan inte heta så …”, förklarade jag upprepat och mer än ingående för Jason, som ska ha diplom, inte bara för att han inte knockade mig där och då på stället, utan dessutom försvarade sitt namnval.

Minns jag rätt så fick jag ändå in en kläm om att ”om musiken är bra, så spelar det sist o slutligen ingen roll … men man gör det sjukt svårt för sig att attrahera diggare före de hört låtarna”.

Det visade ju sig sen att Vintage Puppy var helt ok, och dessutom hade lite sköna goth-influenser på vissa spår, och när han sjunger låter han lite som svenska kultjhälten Freddie Wadling (Cortex, Blue For Two, Fläskkvartetten … bilden t.v.). I går fick jag sedan se Vintage Puppys första video Harder, och den var faktiskt rätt fin. Kolla här nedan!

 

 

Jag brukar alltid säga att det bara finns två bra bandnamn i rockhistorien: The Rolling Stones och RIDE. Det finns förstås tusentals andra, men som Shakespeare säger: ”What’s in a name?”

En kompis som har ett fint soft/alt rockband på gång berättade att de sökt namn för bandet i flera månader, men nu han hade han hittat det: Blood Heat. Och ja ba ”nej nej nej … man kan inte heta Blood Heat, ffs!” Men liksom Jason stod han på sig, och när vi lyssnat igenom det kommande albumet började jag mjukna. Idiotfina låtar, texter och speciellt fin vokalist – Henna heter hon, finsk tjej med Marianne Faithful och Janis Joplin i rösten, och som vuxit upp i Norge och Danmark … aldrig fel. Ni kommer att höra av dem snart, hoppas jag.

Vi dras med en massa fåniga bandnamn, när man tänker efter. Kent, Bad Religion, Rotten Sound, Bob Malmström, Strip Music och Duran Duran bara för att nämna några som ligger överst på min ”senast spelade”-lista. Eller U2, Green Day och Coldplay för att ta några av de största. Det verkar inte spela någon roll vad man heter, så länge låtarna funkar. Fråga fast Seattlebandet Lesbian som gör en ”prog-influenced epic-doom and blackened metal” och kallar sig det ledande inom The New Wave of American Psychedelic. Trots – eller tack vare – sitt namn skrev de nyss skivkontrakt med Translation Loss Records för sitt tredje album Forestelevision.

Ju färre konnotationer ett namn har, desto bättre, brukar jag tycka. Men försök låta bli att inte uppskatta till exempel svenska humormetalbandet Sportlov med medlemmar som Fjällräv Vikernes, Thermoss eller Dubbdäck Doom Occulta … och när vi ändå är på friluftstemat: Kolla NYC-metalbandet Natur. Deras fjolårsplatta Head Of Death är inte alls pjåkig om man diggar old school melodisk metal.

Men världens bästa bandnamn, alla kategorier, måste fortfarande var The Kristet Utseende. Rena konsten, bara namnet! Hur de låter? Minns inte. Men kolla här om det intresserar …

 

Blir Ruisrock en lokal festival?

05.02.2013 16.36 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för Blir Ruisrock en lokal festival?)

Dagens meme på facebook och twitter måste ha varit skämten kring Ruisrocks artistrelease i förmiddags. ”Stoppa pressarna – HIM och The Sounds kommer till Ruisrock” var kontentan. Och för dem som inte fattar det roliga, så är det en pik mot de lata arrangörerna, för om det är någon som regelbundet uppträtt på Ruisrock under 2000-talet så är det just Ville Valos och Maja Ivarssons respektive rockorkestrar. Nära delad första plats också kommer svenskarna The Ark, Hellacopters och Backyard Babies.

De intressanta namnen däremot var – för mig personligen – Editors (UK, bilden t.h.), som visserligen besökt oss rätt flitigt också tidigare, och som gjorde Finlandsdebut på just Ruisrock 2006. De kommer med nya uppsättningen – utan leadgitarristen Chris Urbanowicz som i fjol ersattes av Justin Lockey och Eliott Williams – och förhoppningsvis det nya albumet som bandets ledare Tom Smith jobbat på sedan 2010.

Fredagens övriga utländska toppnamn är Finlandsvännerna Hurts (UK) och Pendulum-spinoffen Knife Party (AUS), och Band Of Horses (USA) med sin softa americana. Någon skulle säkert nämna Jessie Ware (UK) som toppnamn också. Själv tar jag sikte på ”Finlands bästa band” Pää Kii. Det är inte mycket klassisk punk på mainstreamfestivaler numera.

Årets absoluta höjdare (hittills) är ändå Crystal Castles (CAN, bilden t.v.) som tillsammans med HIM toppar lördagen. Svenska Icona Pop lär få lite uppmärksamhet också. Bland de årligen återkommande finska artisterna är naturligtvis PMMP på plats, liksom Michael Monroe och CMX. Glädjande nog kommer också Disco Ensemble och vad jag förstått så blir någon säkert glad av årets hipsterkung Karri Koira.

Söndagen är (hittills) helt död, om man inte råkar ha missat samtliga The Sounds-spelningar tidigare. Då kan det rekommenderas. Att lida genom J Karjalainen och Haloo Helsinki för att se Maja sitta på huk kan eventuellt vara värt det, i och för sig. Ah visst, Sin Cos Tan är där och svävar också. Och många fler akter kommer ännu att aviseras.

Helt övertygad verkar inte heller marknaden vara med Åbofestivalens utbud i år. Trots att biljetterna släpptes i dag kom Ruisrock inte ens in på top-5 hos biljettmånglaren Tiketti. Hårdrockspartyt Rock The Beach som arrangeras en vecka tidigare (26–29.6) och stoltserar med Rammstein, Paramore, 30 Seconds To Mars, Green Day, Stone Our och Queens Of The Stone Age håller stadigt förstaplatsen. Rock The Beach tar 150 euro för tre dagar, medan Ruisrock tar 120 euro, och för huvudstadsborna tillkommer då hotell och resekostnader.

Det ser ut som om Ruisrock – äldst och tidigare störst och vackrast i festivalsommaren – i år tar ett yttermera steg mot att bli en lokal angelägenhet för Åbo med omnejd. Men ok, det är länge till sommaren ännu.

Vilken artist skulle Ruisrock behöva sajna för att få dig att åka dit i år?

UMK – Underhållning Mot Konst

01.02.2013 12.23 | Skriven av HBL Nöje i Eurovision - (Kommentarer inaktiverade för UMK – Underhållning Mot Konst)

I går gick vi och kollade sista semifinalen i eurovisionsuttagningarna UMK på The Circus. Det var en bjudgrej för stylisten för spektaklet tyckte vi borde se hans kompisars band Last Panda, så varför inte.

Jag vet inte vilka förväntningar jag hade, om några alls, men det tog inte länge förrän de typiska symptomen infann sig: ytlig andning, lätt obehag, ledsamhet och irritation. Det blir alltid så när man är allergisk mot musik som försöker vara underhållning i stället för konst. Last Panda var först ut, och deras bidrag Saturday Night Forever kunde kanske ha blivit en hit för länge sedan, alternativt om Jon Bon Jovi sjungit den.

Till UMK:s regler (och Schlager-EM:s, antar jag) höratt man inte behöver spela särskilt mycket – om alls – när man står på scen. Last Panda sprang också omkring med opluggade gitarrer och dämpade trummor. En stämma av sången var kanske live, resten kom från datorn.

Ok då, karaoke är inget chockerande längre. Men vad var meningen med att domarna skulle kommentera det i så fall? Det var ju inte så att de spelade bättre eller sämre än tidigare, det var ju för fan samma cd-spår som spelade. ”Ni har nog bättrat på er bla bla bla”, var det kanske Toni Wirtanen som sade. Bättrat på vadå? Leendena? Kläderna? Sättet man viftar med gitarrerna på? Forgetaboutit.

Vet inte om det säger något om UMK:s popularitet (eller svårigheterna med live-tv) men det var rätt lite folk som trängts ihop precis framför scenen, i en slags inhängnad avskärmad med … skärmar. Kanske smart, för innanför skärmavdelningen var det bra stämning, där var man en del av tv-sändningen. Vi som stod lite utanför blev åskådare.

Det ska sägas att domarna som valt ut tävlingsbidragen nog gjort ett proffsigt jobb. Massor av olika stilar och genrer växlade om vart annat. Varenda låt hade en sylvass popkrok, men ingen riktigt lyfte och greppade och jag tror det mest berodde på att dynamiken i ett riktigt liveuppträdande saknades.

Det finns ju en orsak till att man inte går och tittar på playbackspelningar annars heller. Men nu är årets UMK-finalister alltså klara. Här är de, med mina stjärnor (max 6):

  • Last PandaSaturday Night Forever **
  • Great Wide NorthFlags **
  • Elina OrkonevaHe’s Not My Man ****
  • Lucy Was DrivingDancing All Around The Universe *
  • Krista SiegfridsMarry Me ****
  • ArionLost ***
  • Mikael SaariWe Should Be Through ***
  • DiandraColliding Into You ***