Nöjesbloggen

Vi var säkert där också
Header

Trött gammal teater

25.01.2012 10.17 | Skriven av HBL Nöje i musik - (2 kommentarer)

Det första man lägger märke till är att alla här är män. Långhåriga män. Åldersstigna män. Illa klädda män. Högljudda, rapande musikälskande män.

Det här är Dream Theaters publik.

John Myung och James LaBrie är också håriga. Foto: Karl Vilhjálmsson (c)

Det virtuosa, amerikanska kompisgänget har harvat på sedan 1985, och i måndags inledde de sin senaste Europaturné i Helsingfors. Det är inte första gången de är i Finland, långt ifrån. Här i landet finns några av Dream Theaters största fanbaser. Varje gång proggarna släpper ett nytt album går det rakt upp som etta på finska topplistan. Det är den skivköpande generationen som diggar. Eskapisterna, de som ännu på sitt fjärde, femte decennium inte lyckats klippa navelsträngen till Iron Maiden.

Vad sjutton gör jag här?

Ärligt talat är jag nyfiken. Och Hbl:s trummande fotograf Kalli är ett stort DT-fan. Eller var det, före måndagen.

Det är andäktig stämning i ishallen. Inga vansinnesskrik som på tonårsbandens spelningar. Vi väntar tyst och tålmodigt. Respektfullt. Och bandet svarar i lika mån genom att inleda konserten nästan prick på utsatt tid. Inga divalater. Vi är alla här i gemensamt syfte: att dyrka svårspelade solon, uppskatta invecklade taktmönster och tillbe synkoper.

Det animerade introt för tankarna till Pink Floyd, en av gitarristen John Petruccis stora förebilder. Sångaren John LaBrie äntrar scenen och låter för jävlig, men det är ingen som bryr sig, vi applåderar artigt och bestämt. vibbar av nightwish glider förbi, och plötsligt tror jag mig fatta vad det hela handlar om. Analysen är klar: det här är sjörövarmusik! Modern pirathambo. Arr!!

Det förklarar utseendet på fansen också.

En låt – Build Me Up, Break Me Down – för godkänt av den kritiska reportern. Nästan normal och fin heavy, bra sug i stället för trixande med rytmer och skalor. Men sen bär det iväg igen.

Soundet i ishallen blir bättre ju längre spelningen pågår, men för oss som inte är frälsta av proggens under blir det allt mer olidligt. Jag svävar ut i tankar på ex-trummisen Mike Portnoy som lämnade bandet två år sedan. Dream Theaters själ och hjärta, så detaljerat hängiven fansen att han skräddarsydde låtlistor för varje enstaka spelning, för maximal bredd i repertoaren. Samma låt spelades aldrig två gånger inom samma region. Bland annat.

Men Portnoy brann också ut, och trots att han tiggde om paus ville resten i bandet hålla kassakon i mjölkbart skick. kanske inverkade Portnoys vänstrande med Avenged Sevenfold? Vem vet. Men faktum är att Dream Theater känns mer fjärran och oengagerade nu. Låtlistan är i stort sett den samma kväll efter annan, och de legendariska 3-timmarsspelningarna ett minne blott.

Bra så. För efter trumsolot, en alldeles fruktansvärd ballad och några akustiska låtar ger också fotograf-Kalli upp och går hem. Då har jag redan lämnat kyrkan – förlåt, ishallen – ett par psalmer – förlåt, låtar – tidigare.

Man ska pröva på allt. Bock i marginalen!

Som en skenande buffelhjord

13.01.2012 18.07 | Skriven av HBL Nöje i musik - (en kommentar)

Där stod man sen, inträngd med 1 500 tuffingar i ett rum utan syre och ljudet av en hjord skenande bufflar på 120 dB ringande i öronen. Jag talar förstås om Mastodons spelning på The Circus i Helsingfors i torsdags.

(Klicka på bilden för en Wikiartikel om djuret.)

Det finns några band som har ett namn som klär och beskriver dem ovanligt bra – jag tänker på Ride, The Fall, Metallica och Rolling Stones, men få är så träffsäkert döpta som Mastodon. Det förhistoriska djuret som gett bandet sitt namn (Mammut americanum) är för oss bättre känt som amerikansk mammut. Kolla bilden här intill, den beskriver bra hur liten man känner sig på en Mastodon-keikka.

Det sägs att den bästa heavyn spelas av råröstade, håriga män, och det är inte den enda klyschan som Mastodon uppfyller. Volymen, intensiteten och det eviga riffandet – hårdare, snabbare, större – placerar Mastodon i en genre för sig, ett sound onåbart för copy cats. Och bara som för att visa hur mycket bättre, tyngre och tajtare de är än alla andra, kryddar de låtarna med små snuttar av Metallica-liknande riff, eller lite Anthrax, Judas Priest-stuk eller nu-metal … ”vi gör det bättre”, står tatuerat i basist-vokalisten Troy Sanders panna. Eller borde stå.

Skägg ska det va!

Förutom ett par spede juttun i slutet av keikkan var torsdagens spelning 90 minuter av basbetonade riff som kunde urholka sten. Efter en timme var det redan svårt att få luft, och när barpersonalen är den mest inkompetenta i stan var det inte kul att köa i en kvart för överprissatt öl heller.

Till sista några tips för framtidens The Circus-besökare.

1. Kom i tid, alla 1 500 pers ska in genom samma lilla dörr.

2. Köp alltid minst 2-3 öl i baren, man vet aldrig när de behagar servera dig igen.

3. Om möjligt, stå inte under taket där ljudet är superdämpat.

4. Blir det ont om saligheten, sök dig till andra våningen där det finns luftkonditionering, soffor och en nästan folktom bar.

5. Har du bråttom hem, gå före spelningen är slut. Det tar nästan en timme att köa ut ur hålan.

Anti-Bonus: Där vi beundrade den packade, stillastående köttmuren som skulle föreställa kön till utgången var det någon som resonerade ”men då kan vi ju ta det lugnt och ta en öl och vänta tills alla tagi sig ut”. Idiotbra idé, förutom att baren naturligtvis stängt genast spelningen var slut. Business sense, anyone i The Circus ledning? Varför straffa besökare som betalat för inträde och vill bidra till kassaflödet med att ta en bärs i väntan? Det finns en speciell plats i helvetet för er inkompetenta svin.

Tack för ordet, och tack till Mastodon! Ses nästa gång!