Det första man lägger märke till är att alla här är män. Långhåriga män. Åldersstigna män. Illa klädda män. Högljudda, rapande musikälskande män.

Det här är Dream Theaters publik.

John Myung och James LaBrie är också håriga. Foto: Karl Vilhjálmsson (c)

Det virtuosa, amerikanska kompisgänget har harvat på sedan 1985, och i måndags inledde de sin senaste Europaturné i Helsingfors. Det är inte första gången de är i Finland, långt ifrån. Här i landet finns några av Dream Theaters största fanbaser. Varje gång proggarna släpper ett nytt album går det rakt upp som etta på finska topplistan. Det är den skivköpande generationen som diggar. Eskapisterna, de som ännu på sitt fjärde, femte decennium inte lyckats klippa navelsträngen till Iron Maiden.

Vad sjutton gör jag här?

Ärligt talat är jag nyfiken. Och Hbl:s trummande fotograf Kalli är ett stort DT-fan. Eller var det, före måndagen.

Det är andäktig stämning i ishallen. Inga vansinnesskrik som på tonårsbandens spelningar. Vi väntar tyst och tålmodigt. Respektfullt. Och bandet svarar i lika mån genom att inleda konserten nästan prick på utsatt tid. Inga divalater. Vi är alla här i gemensamt syfte: att dyrka svårspelade solon, uppskatta invecklade taktmönster och tillbe synkoper.

Det animerade introt för tankarna till Pink Floyd, en av gitarristen John Petruccis stora förebilder. Sångaren John LaBrie äntrar scenen och låter för jävlig, men det är ingen som bryr sig, vi applåderar artigt och bestämt. vibbar av nightwish glider förbi, och plötsligt tror jag mig fatta vad det hela handlar om. Analysen är klar: det här är sjörövarmusik! Modern pirathambo. Arr!!

Det förklarar utseendet på fansen också.

En låt – Build Me Up, Break Me Down – för godkänt av den kritiska reportern. Nästan normal och fin heavy, bra sug i stället för trixande med rytmer och skalor. Men sen bär det iväg igen.

Soundet i ishallen blir bättre ju längre spelningen pågår, men för oss som inte är frälsta av proggens under blir det allt mer olidligt. Jag svävar ut i tankar på ex-trummisen Mike Portnoy som lämnade bandet två år sedan. Dream Theaters själ och hjärta, så detaljerat hängiven fansen att han skräddarsydde låtlistor för varje enstaka spelning, för maximal bredd i repertoaren. Samma låt spelades aldrig två gånger inom samma region. Bland annat.

Men Portnoy brann också ut, och trots att han tiggde om paus ville resten i bandet hålla kassakon i mjölkbart skick. kanske inverkade Portnoys vänstrande med Avenged Sevenfold? Vem vet. Men faktum är att Dream Theater känns mer fjärran och oengagerade nu. Låtlistan är i stort sett den samma kväll efter annan, och de legendariska 3-timmarsspelningarna ett minne blott.

Bra så. För efter trumsolot, en alldeles fruktansvärd ballad och några akustiska låtar ger också fotograf-Kalli upp och går hem. Då har jag redan lämnat kyrkan – förlåt, ishallen – ett par psalmer – förlåt, låtar – tidigare.

Man ska pröva på allt. Bock i marginalen!