Jenni "Emma" Vartiainen.

Det gick som på vi på förhand visste … Jenni Vartiainen knep sina sju Emma-statyetter. Alla tiders rekord för en artist. Men som konstaterat i förra inlägget, det kunde knappast ha gått på annat sätt efter den massiva succé som hennes Seili-album blivit. Över hundra tusen sålda ex är otroliga siffror i dagens klimat – numera räcker det ju med 15 000 för ett inhemskt album att vinna guldskiva.

Eftersom jag inte hyser samma varma känslor för Jennis sångröst eller låtar som de hundra tusen skivköparna, är det svårt för mig att se något annat i görningen än kollektiv förvirring. Jennis låtar bygger ju på beprövade och ofta hörda melodikrokar som pojkvännen, producenten och låtskrivaren Jukka Immonen lånat lite här och där i pophistorien. Soundet är inget nytt heller, normalt välproducerad schlager, liksom. Och egentligen tycker jag inte ens hon sjunger särskilt bra.

Men det igen är aldrig ett problem i finsk pop – man behöver inte kunna sjunga i Finland. Det har man inte behövt kunna på länge.

Tvärtom verkar det som om det är ett krav att man låter lite taskig på platta för att slå igenom. Jag tänker inte bena igenom alla de skitdåliga manliga solisterna som ylat och brummat i succéband från Hurriganes till Stam1na, i stället tänkte jag såga alla tjejer, som i dag verkar äga hela pophimlen i Finland.

Den pågående trenden av brudar i poppen fick sin början med pionjärinnan Maija Vilkkumaa. Från tjejpunkbandet Tarharyhmä i början av 1990-talet till solodebuten 1999 till fjolårsplattan Kunnes joet muuttaa suuntaa har Maija tjutit – det finns inget mer beskrivande ord – sin väg genom låtarna med mördande energi och tre oktaver högre än lagen tillåter.

Att hittarna dessutom är suggestivt melodiska resulterar i att man har exakt två alternativ: Vrid upp eller stäng av. Också jag har dragits med i Maijas ylande svallvågor ibland – Ingalsin Laura och Ei var oemotståndliga. Så tänk bara hur det påverkat alla de unga flickor för vilka Maija visade att det är möjligt att skrika sig till toppen.

Samtidigt regerade nasalsångens drottningar Nylon Beat … behöver jag påminna någon om hur det kändes att man måste snyta sig efter att ha hört Satasen laina eller Viimeinen?

Och så Jonna Tervomaa som för ungefär fem år sedan ansågs vara underbarnet för dagen. Att den här mjölkbleka karismabefriade stadsmusen inte hade något klangbotten alls utan bara läste upp texter med monoton stämma verkade inte störa någon. Lyssna fast på Myöhemmin eller Rakkauden haudalla. Alla var rörande överens om att det här är sååå fint. Men det var det inte. Bara skittråkigt.

Paula Vesala och Mira Luoti i PMMP kunde jag orera om hur länge som helst – samma suggestiva och direkta melodier som Maija, högenergisk pop, men i stället för att tjuta sportar PMMP-flickorna ett lite mer nedtonat crazy crazy party party-stuk. Eller så den andra sidan av PMMP –  likgiltigt och uppgivet röstläge. Coolast i stan, liksom, medan de levererar sin skärande manipulativa lyrik om förhållanden och finskt, kvinnligt martyrskap i en ohelig blandning. Stoiskt genomliden hjärtesorg.

Sedan Idols-tävlingarna börjat har vi berikats med en lång rad ”talanger” som Kristiina Brask, Katri Ylander, Hanna Pakarinen och Anna Puu. Slit och släng, nästa år kommer tre nya. Vadå kan inte sjunga? Herregud, de var ju med i Idols-finalen! Ut och köp skivan nu så är du med i svängen.

Årets Emma-drottning Jenni Vartiainen kom från tiden före Idols, dvs. Popstars, där hennes karriär började med Gimmel. Men hon fick sig en skiva skriven av Immonen, den var bättre än någon kunde bänta sig … och så en till … och nu är vi där, på toppen av livsbågen.

Större än så här blir det inte, för det behövs riktig talang. Eller …?