Nöjesbloggen

Vi var säkert där också
Header

Berätta om DIN bandskjorta!

24.10.2011 16.09 | Skriven av HBL Nöje i musik - (4 kommentarer)

Ramones sägs ha sålt fler skjortor än skivor. Sant?

Alla som nån gång brunnit för musik har sannolikt köpt en bandskjorta också. Ofta är de stora som tält, gjorda av övertjockt Fruit of the Loom-tyg och försök tvätta dem en gång så vrids de till oigenkännlighet – breda som en ladugårdsdörr och korta som Barbies napapaita – och de enda de kunde sitta bra på är en miniatyrversion av Hulken eller The Thing.

Men alla har sin egen favorit och bandskjortor kommer ofta med en bra historia, antingen som ett minne av en lysande konsert eller festival. Någon minns den där tjejen eller killen med ett visst bands t-shirt, som gjorde att man överhuvudtaget blev intresserad. Mitt eget värsta minne är av en svinsnygg, djupröd och långärmad Carcass-tröja med

Beatles var bland de första att trycka bandskjortor.

kirurgiska intstrument tryckta på ärmarna. Jag tog den av mig på en studentkrog i Göteborg – fråga inte varför – och först hemma märker jag att jag saknar den. Jag letade febrikt efter den i flera dagar på krigen och alla ställen jag besökt, men icke … tills jag följande fredag kommer till samma krog och ser en typ i svinsnygg, djupröd och långärmad Carcass-tröja med kirurgiska intstrument tryckta på ärmarna. WTF? Kan det vara … det måste vara. Jag står en lång stund och spanar på honom, tar några öl tills jag vågar gå fram och fråga var han fått tag på den. ”Köpt den”, säger han och går sin väg. Vad kan man göra? Slita den av honom. Det kanske inte är min, kanske det är en slump. Jag är inte stolt över det, men jag ger upp. Jag låter honom gå iväg med vad jag fortfarande tro är min älskade Carcass … det är sjutton år sedan nu.

En bra black metal-logo känns igen på att man inte vet vilket band det gäller. Nu efterlyser Hbl Feature din bandskjorta och dens historia! Hör av dig och berätta om din favoritbandskjorta, och låt dig fotograferas med den för Hbl:s specialartikel om bandskjortor!

Vill du vara med så skriv en rad till janne.strang@hbl.fi !

Och ja, det får vara Iron Maiden.

WTF? Stone Roses återförenas!

20.10.2011 12.24 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för WTF? Stone Roses återförenas!)

När Göran Persson i början av 90-talet valdes till ordförande för Sveriges socialdemokrater skedde det efter att han konsekvent förnekat att han varit intresserad av posten. I James Clavells klassiska roman Shogun gör britten John Blackthorne likadant – förnekar ihärdigt att han vill bli shogun, men gör i hemlighet allt för att nå dit.

Stone Roses 2011

Senaste femton åren har Ian Brown spelat samma spel. I varje intervju har han förnekat att Stone Roses någonsin gör comeback – och det frågades i nästan varje intervju under femton år. Men som Göran Persson sade: ”Man säger nej tills man blir tillfrågad av beredningsutskottet” eller Blackthorne som till slut erkänner att hans enda strävan faktiskt varit att bli shogun vände Ian Brown kappan och tutade i veckan ut att Roses länge planerat en ny återförening. Den legendariska Manchesterkvaretteten har tränat i smyg och redan hunnit boka en turné för sommaren 2012. Det talas till och med om ett nytt album …

Kanske behövde indievärlden lite goda nyheter i efterdyningarna av Kim Gordons och Thurston Moores skilsmässa, och gudarna vet att en Roses reunion varit trettioplussarnas våta dröm under hela 2000-talet … men nu när det sker känns det ändå lite blää. Av många orsaker.

Mytologin om Stone Roses är större än deras musik. De var briljanta, men de var också så starkt knutna till sin tid och rörelsen kring Madchester, baggy trousers, dansant pop, retro-psykedelia och extacy att det är svårt att ta dem ur den kontexten.

Trots att de gjorde ett svinbra album och en lång rad ännu finare singlar var de ganska dåliga live. Det kan man

Stone Roses Blackpool Live 1989

se på inspelningen av Blackpool Live. Det girar hit och dit, och Brown kunde inte sjunga. Det kan inte ännu heller. Det var ändå coolt för han var så sprängpåtänd på E att ögonen nästan ploppade ur hålorna, och hans improviserade bongotrummande i I Am The Resurrection var en schamanistisk trip mer än ett musikaliskt bidrag.

Den magin går knappast att överföra mer än tjugo år framåt i tiden. Nu är han 48 och en av de intressantaste artisterna i England helt på egen hand.

Jag har svårt att se att det kunde bli något annat än nostalgi. Och jag hatar nostalgi.