Nöjesbloggen

Vi var säkert där också
Header

Guds röst: Radion vs skivbolagen

24.11.2010 21.13 | Skriven av HBL Nöje i musik - (en kommentar)

Måste bara skriva ner en reflexion jag hade i morse när jag lyssnade på radio. Det var för övrigt Yle X och jag stod ut med hela fem låtar och flera inslag av skitprat, inklusive ett sakligt nyhetspaket, innan jag gav upp.

Men ändå, poängen var den att det går svinbra för radio nuförtiden. Finska hushåll har i genomsnitt sex (!) radioapparater – antagligen inklusive mobiltelefoner och datorer mm. – och den årliga radiogalan (för två veckor sedan) flyttade ut till ett megatält på Senatstorget eftersom ingen restaurang var stor nog för evenemanget.

Skivbolagen går det samtidigt skitdåligt för, det visste vi alla. Artisterna har insett detta också. Numera är det väldigt få som tjänar någonting på att sälja skivor, men man behöver albumen för att ”existera” på riktigt. Har man inte släppt en skiva är man ett hobbyband.

Förr i världen ansåg skivbolagen att de hade en mycket viktig uppgift som ”portväktare”. Det var de som såg till att konsumenterna inte behövde drabbas av dålig musik, de utgjorde något slags kvalitetsgaranter. Deras uppgift var som ”guds röst” – den som berättar för folk vad som är bra eller inte. I dag när skivbolagen inte längre behövs – folk hittar sin musik på andra håll än i skivbutikerna – har också deras auktoritet som guds röst delvis försvunnit.

Men – och det här är min kungstanke från i morse – folk vill ha, rentav behöver, någon som säger åt dem vad som är bra, vad de ska tycka om – och vad de ska köpa. Därför har radions inflytande vuxit i takt med att skivbolagens betydelse minskat.

Så nu är det enda vi behöver radiostationer som spelar mera bra musik. Men det är en annan femma.

Anvil! Hur gick det sedan?

08.11.2010 14.44 | Skriven av Tommy Pohjola i musik - (en kommentar)

Efter förevisningen är det nära till tårar. Hur kan de här gubbarna ha stått så totalt på fel sida av stängslet hela karriären? Herregud. Sämre hårdrocksgrupper lyckades ta sig till Betty Ford-kliniken, kriga med en armé jurister och dra sig tillbaka i Bahamasvärmen för att snorta de sista linorna innan betygsutdelningen.

Det var en god gärning av statstelevisionen att sända ”Anvil! The Story Of Anvil” på lördagen.

METAL ON METAL (1982): This is first of the 2 albums ANVIL is most known for (the other being FORGED IN FIRE, 1983). It is the greatest album ever recorded by anybody.

I introt till den prisbelönta filmen om de sympatiska kanadensiska förlorarna säger Lemmy ”It’s really all about timing”. Han framstår – igen – som den ärligaste mannen i rockbusiness. Lemmy liksom gillar hårt Anvil men det är sedan allt. Ingen teater. Lars Ulrich, Tom Araya och Slash lyckas bara delvis täcka sitt ointresse för bandets sorti från den tunga rockens elit.

Trailer: Anvil! The Story Of Anvil

Ungefär halvvägs in i dokumentären får vi se en mycket talande scen. Tack vare filmen (som hade världspremiär för några år sedan) är Anvil bokade till Sweden Rock i Sölvesborg. Sångaren och gitarristen Steve ”Lips” Kudlow hänger backstage efter förmiddagsspelningen. Han känner alla: Tommy Aldridge, Carmine Appice, Mathias Jabs och så vidare. Ingen känner ”Lips”.

Efter ytterligare något fantastiskt misslyckande vill också fruarna äntligen ge upp. ”Det är över”, säger de. ”30 år har gått men ingenting har hänt. Nu får det vara nog”. Man förstår frustrationen. Damerna sitter på vingliga plastbänkar på en vissen förortsbalkong.

Framgår att trummisen Robb Reiner är en mångsidig artist långt in i själen men tavlan med den håriga bajskorven i toalettporslinet. Vad fan?

Och så slåss de hela tiden, förstås. Och när de inte gör det förklarar Lips och Reiner sin brödrakärlek till varandra.

Hemma efter Europaturnén, där allt som kan gå åt helvete också gör det men Lips bara säger att har vi ingen turné så kan ju inte heller något gå åt helvete vilket betyder att det trots allt är turnéer man ska göra, knackar Anvil på hos EMI med nytt material i bagaget. Skivbolaget är ett av få kvarvarande dinosaurier i popbranschen. A&R-killen som är ungefär lika gammal som Lips och Robb förklarar att ”det måste kännas rätt” och att ”de hör av sig snart”. Man vet  genast vart åt det barkar.

Att skicka en demokassett (!!) till demonproducenten Chris Tsangarides (hej, Metal On Metal ÄR en bra platta) är ett bra drag av Lips. Det blir briljanta filmsekvenser som omedelbart för tankarna till terapisessionerna i Metallicas ”Some Kind Of Monster”. Utan skivbolag måste bandet själv skramla ihop för att täcka inspelningskostnaderna. Lips försöker med telefonförsäljning, ett öde man inte önskar sin värsta mardröm. Och nej, det går inte alls bra.

Efteråt är sensmoralen klar. Det viktigaste är att ha en bra manager. Alltså en riktigt jävla tajt manager så att man som 50-åring slipper spela heavy metal i rumänska idrottshallar som rymmer 20 000 men som lockar bara 147 personer.

I dag har jag letat efter ytterligare livstecken på Anvil. Det är låg puls där ute. Framgår att filmen, boken och två nya album gjort att bandmedlemmarna nu kan koncentrera sig på musiken.”Jag behöver inte längre jobba på måltidsservicen”, berättar Lips på en icke-officiell Anvilsajt.

Alltid något. För under rubriken ”turnédatum” är det tomt. På icke-officiella och officiella sidor.

Tillbaka till danstiden

05.11.2010 16.26 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för Tillbaka till danstiden)

Kom igen nu!

Det var vad jag tänkte när en polare ringde upp och undrade om jag var intresserad av att träffa Pandora aka. Anneli Magnusson för en intervju.

Varför skulle jag det?

Nå, hon är liksom tillbaka efter en lång tids kris och turnerar nu flitigare än någonsin sedan mitten av 90-talet.

Fair enough, sa jag, men egentligen ville jag bara skrika när minnena av hur dancevågen på 90-talet ödelade allt som hette rock och riktiga låtar, i stället var det umts umts umts överallt, Kurt Cobain sköt sig, Stone Roses splittrades, Morrisey drog till Los Angeles, Oasis blev skit, gitarrerna samlade damm i hörnet och själv slutade jag helt köpa ny musik. I cirka sju år var det enda jag hamstrade gamla vinyler med Bowie och Lou Reed, och massor av obskyra, självbekostade sjutummare.

Jag håller fortfarande Pandora och hennes kolleger Two Unlimited, Ace Of Base, Haddaway, Dr Alban och Basic Element som skyldiga till musikens förnedringstillstånd 1995–2002. Vi lider fortfarande av efterdyningarna av eurotechnon. Glöm inte heller Spice Girls och alla spin offs. Den amerikanska RnB:n. Och så George W Bush, Big Brother, American Idol och allt det andra i kölvattnet.

Så att träffa Pandora,eller Anneli (nu 40 år gammal) var en ganska laddad tillställning. Men hon är svensk och jag kan bete mig i salonger, så vi hade en mycket trevlig timme över varsin kopp grönt te på Kappeli. Och man kan säga att hon nog fått sitt straff för allt det jag anklagade henne för ovan.

Jag skriver ut en ordentlig intervju för Hbl inom överskådlig framtid, men kan avslöja lite av ramverket redan nu: Pandora-Anneli har haft en grymt dålig tur med folk hon träffat i musikbranschen. Hennes första skivbolag var skyldigt henne tre miljoner kronor, men stämde i stället henne på en miljon som chefen schabblat bort. Efter åratal i olika rättsinstanser vann hon, men bolaget hann gå i konkurs så det blev inga pengar. Sedan visade det sig att hennes man – som också var hennes manager – fifflat bort allt fyrk som de någonsin haft, och belagt deras gemensamma firma med skatteskulder upp över öronen. Den fighten pågår just nu i hovrätten. Till storyn hör också en rejäl burn out och krasch med påföljande depression som pågick i fyra år.

Och sedan fann hon Gud.

Senaste tre år har Pandora turnerat flitigt igen, både i kyrkor och på nattklubbar. Hon har producerat välgörenhetskonserter och skrivit låtar, och hon är mentor för nya talanger som hon försöker varna för branschens fällor.

Det var en mustig diskussionstimme på Kappeli, och jag ångrar inte alls att jag dit för att lyssna. ska väl tillägga att Pandoras elfte album kommer på nästa års sida. Nittiotalet är här igen.

Och tror ni mig inte, tro på det här: När jag kom tillbaka till redaktionen låg Ace Of Bases nya album och väntade i postfacket.

Nittiotalet … Gud hjälpe.