Nöjesbloggen

Vi var säkert där också
Header

Festivalkultur – ett upprop till motstånd!

29.06.2010 17.30 | Skriven av HBL Nöje i Okategoriserad - (Kommentarer inaktiverade för Festivalkultur – ett upprop till motstånd!)

VARNING: Den här magiska västen kan förvandla en vanlig människa till en jävla idiot på nolltid.

Rockfestivaler, fotbollsmatcher och konserter är inte folkfester längre, de är byråkratins och kontrollsamhällets vulgära skådespel!

Jag cyklade in till stan för att kolla arrangemangen kring Arcade Fires spelning på Senatstorget i måndags och stötte på vita staket, gula väktare och en mycket mörk framtidsvision. Placeringen av konserten på Senatstorget hade kritiserats på förhand av tunga röster. Det var första gången en del av torget hyrdes ut till en privat aktör för en tillställning som det kostade att besöka.

Jag är emot tanken att Senatstorget ska stå orört och öde, jag gillar till och med Red Bullshits snowboardtävlingar där (mer än de mystiska muikkumarkkinat och kommundagarna mm.), men den avgörande skillnaden till Arcade Fires spelning är att de är öppna och gratis för alla. Att Senatstorget är arkitektoniskt och historiskt pregnant är inte ett problem, tvärtom, det ger en festlig inramning till showerna och en kittlande spänning mellan nu och då, mellan högt och lågt, som Helsingfors stad också insett värdet av. Men när man bygger staket uppstår det konflikter.

Den här lilla bröstknappen har en liknande effekt!

När det ordnas konserter på Olympiastadion är det ett folknöje för de biljettlösa att skockas på klipporna runt Tallbacken och Djurgården med piknik-korg eller sixpack. Man hör musiken ganska ok dit, och lyckas man få in rätt vinkel kan man ibland skymta en strimma av scenen mellan läktarraderna. Samma fenomen upprepades naturligtvis i måndags vid Arcade Fire. Folk samlades på trottoarerna kring torget, och utanför det vita, två meter höga skynket som ramade in konserten stod folk och drällde, öppnade en öl, gluttade in mellan springorna i tyget och diggade musiken som hördes alldeles utmärkt.

Jag hade alltså kommit in till stan med cykel, och stod på tå på pedalern och lurade in över stängslet. Det tog naturligtvis inte många sekunder innan ett par väktare i gula västar och radiotelefoner kom och manade mig ner.
”Man får inte titta”, sa den ena av dem, en tanig kille i ingenjörsglasögon.
”Ursäkta mig, men du skämtar naturligtvis”, sa jag leende.
”Nej, man får inte stå här och titta”, envisades han.

Det är i de här situationerna, när man konfronteras med missförstådd pliktskyldighet, som min normalt beskedliga och extremt välvilliga habitus förbyts till en svartflaggande anarkists uppkäftighet och civila olydnad.
”Jag bor för fan i den här stan och jag står precis var jag vill i den. Ta din lilla gula väst och radiotelefon och gå någon annanstans och lek nazist”.
”Hörru, jag skiter i var du bor, du ska …”, sa han och som tur ringde min egen telefon just då så jag kunde nonchalera honom genom att svara, typ ”jag har inte tid med ditt bjäbb just nu, telefonen ringer, kan du hålla tyst en stund nu”.

Nå, de gula västarna lunkade iväg på sin patrullrunda och viftade i stället med radiotelefonerna åt några ungar att flytta sig en meter hit eller dit, och jag tänkte på hur nörden med radiotelefonen räddades av en telefonringning. Och antagligen jag också, för efter att ha bossats omkring av ordningsvakter på Provinssirock helgen före midsommarn hade jag lagrat en hel del extra avsky i kroppen för övernitiska byråkrater. Men lille Hitler å sin sida, det klassiska problemet mellan allmänt och privat blev plötsligt väldigt klart. Det här var bara en ny front i de gamla kriget.

När det som nu första gången arrangeras ett privat spektakel på ett område som saknar invand praxis för det, gäller det för bägge parter att göra sin syn på demarkationslinjerna klara. Arrangörerna, i det här fallet promotorjätten LiveNation, har naturligtvis auktoritet att bestämma reglerna på sina egna evenemang, men de reglerna gäller lika naturligtvis inte utanför det inhägnade område de hyrt sig in på. Om jag vill stå och balansera på mina cykelpedaler och glutta in över stänglset är det inget som har med dem att göra så länge jag står på allmän mark, i det här fallet på en trottoar i min hemstad. Att ställa i ordning en konsert för femtusen personer mitt i stan och sedan säga ”du får inte titta” är både löjligt och kränkande på samma gång. Bygg då tre meter höga stängsel om det är så viktigt. Ni har fått benäget tillstånd att komma centrum och leka, kom inte till mig och säg var jag ska stå.

Ett större problem än vårt lilla käftslängande var att de allra flesta människor där utanför stängslet snällt fogade sig och faktiskt trodde att denna clown i sin gula trafikväst och med radiotelefon i handen hade någon auktoritet. Och man ifrågasätter inte auktoriteter längre. Nolltoleransen mot det har runnit genom alla hierarkier av makt, så långt ner att det räcker med en gul väst och radiotelefon för att få folk att backa. Den här totalitära praxisen (som ju har sitt ursprung i USA:s illegala terrorkrig, Patriot Act och allmän paranoia) är knappt tio år gammal, men redan tycks många ha glömt bort sina grundläggande rättigheter, för att inte tala om sin integritet och civila plikt att skydda sig mot samhällets övergrepp. Varje liten konflikt mellan godtyckliga ordningsregler och en enskild människa är en frontlinje i kriget för ett fritt samhälle.

Väktarens eget problem å andra sidan var att han – liksom de allra flesta som får en väst på sig nuförtiden – fullständigt missförstått sin uppgift. Väktare, oberoende av om de är på in- eller utsidan av ett stängsel, är där för att hjälpa människor tillrätta och se till att de trivs på och kring evenemanget. Men vad de gör är det rakt motsatta. Alltför ofta spanar och söker de efter lite för livligt beteende och gränsfall till problemsituationer, och bidrar sedan själva aktivt till att skapa och provocera fram dem. Väktare betraktar numera varenda enskild människa som en potentiell ordningsrisk, inte som en individ som kommit för att trivas, inne på festområdet eller utanför.

Masstillställningar som konserter och fotbollsmatcher har förvandlats från folkfester till estrader för utövande av byråkratisk kontroll. Det är som om vi inte kommit dit för att se bandet eller matchen, vi kommer dit för att tvingas spela med i en vulgär föreställning med avsikt att demonstrera och realisera förmyndarsamhället och dess absurda regelverk.

Ironiskt nog, och alla vet detta som bevittnat samma sak, de mest fridfulla tillställningarna jag någonsin besökt är de som inte haft några väktare på plats. Autonoma eller spontana fester eller konserter. Folk har en naturlig inklination att ta hand om sig själv och andra, och ansvar är något som framträder när det behövs som bäst. Det är ytterst sällan det behövs någon hökögad övervakare som provocerar fram det sämsta hos människor med klädsel och översittarmanér. Frontlinjen mellan det fria samhället och kontrollstaten går vid varje överträdelse av maktutövning. ”If you tolerate this, then your children will be next” sjöng Manic Street Preachers. Inget kunde vara mera sant.
Eller aktuellt.


Hjälp till att rädda det öppna samhället! Visa dina gränser! Ifrågasätt och gör motstånd!

”Jag ska faa-an inte ha någe bubblor…”

23.06.2010 13.56 | Skriven av Tommy Pohjola i musik - (Kommentarer inaktiverade för ”Jag ska faa-an inte ha någe bubblor…”)

Prince of Darkness, mörkrets furste, Han som snortar pissmyror och käkar duvor och hatar hatar hatar såpbubblor.

Ozzy är gubbfan med fler tricks och storyn än de flesta andra i showbiz. Det mesta är dessutom sant. Och så prenumererar han på History Channel HD för han älskar alla dokumentärerna om Andra världskriget.

Scream är hans 19:e soloplatta. Absolut inte den bästa men inte heller sämsta. Jag gillar det lite hårdare stuket, industrial-finishen om vi säger så, som egentligen kanske inte är något nytt utan bara en naturlig fortsättning på det vi hörde på 1988-års No Rest For The Wicked. Sa jag 1988? Ett tag sedan, då.

Det jag inte gillar är titelspåret som verkar specialskrivet med tanke på arenaturnéer. Inte riktigt lik Ozzy. Sjung med-refrängen är bara jobbig. Varför i helvete gör man sånt? Soul Sucker är ett svart hål som man önskar att det fanns fler av. Nya gitarristen Gus G (”29-year-old Greek clone”, se här under) verkar stabil men varför måste de heta så, jag tänker t.ex. DJ Ashba med Guns N’Roses… Tony Iommi är ändå ett karlanamn.

Ozzy Osbourne live i Åbo kring midnatt på Ruisrockscenen den 9 juli.

Här lite pressröster om nya skivan:

ROLLING STONE | Ozzy Osbourne usually rises or falls to the level of his guitarists. He invented metal with Tony Iommi and wrote some of its greatest anthems with Randy Rhoads – but things went downhill when Zakk Wylde joined the band in 1988. Replacing Wylde is a 29-year-old Greek clone named Gus G. He’s got chops and shows them off on songs like ”Time,” but producer Kevin Churko has processed his riffs to the point that they sound like generic ”active rock.” It’s a shame, because Ozzy shows signs of life on the six-minute ”Diggin’ Me Down” and on ”Crucify,” where he compares himself to Jesus.

DAGENS NYHETER | Sedan mörkrets furste Ozzy Osbourne förvandlades till dokusåpagestalt har solokarriären fått ny fart. Förra skivan ”Black rain” var hans första riktiga studioalbum på sex år och uppföljaren filar vidare på ett modernare hårdrockssound. Öppningsspåret ”Let it die” är ett kompakt kraftpaket med industriella undertoner, och den digitala röstinfattningen klär den gamle fladdermusbitaren fint. ”Scream” rymmer både Sabbathriffande och akustiska överraskningar men också överproducerad arenarock och blodfattiga melodier. ”Folk tror fortfarande att jag bor i ett bayerskt slott, hänger upp och ner när jag sover och offrar fladdermöss över ett altare”, klagade sångaren i en DN-intervju 2007. Kanske borde han ändå överväga någon enstaka vampyrretreat ibland.

BBC Review | … Despite a new line-up in his backing band and considerable effort expended to make up for 2007’s abysmal Black Rain, Scream is yet another disappointingly mediocre effort. You can cut all the slack you like, but a spade is a spade. …

SVENSKA DAGBLADET | Ozzy Osbourne svär att han gör precis det han vill göra, att musiken kommer från hjärtat. Det är svårt att tro när nya skivan låter som något Rob Zombie ratat. Det känns mer sannolikt att någon kört den gamla vanliga ”jo, men det här gillar kidsen” för att motivera en sådan iskall och industriell inramning. När Ozzy faktiskt sjunger melodier – som i melankoliska Time – känner man igen sin gamla hjälte.

”Gräs? Jag har inte sett nåt.”

20.06.2010 16.59 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för ”Gräs? Jag har inte sett nåt.”)
 

Smokers unite!

Vem var den mustaschprydda 55-årige mannen i casual fritidsoverall som rastade sin svarta labrador vid ingången till festivalområdet en halvtimme före Cypress Hill skulle uppträda? Stämde ryktena om att ”en typ” fixat 20 gram cannabis åt west coast-bandet? Hade dessa saker något med varandra att göra?

Jag ställer dessa frågor till Provinssirocks festivalarrangör Juha Koivisto på söndagens allmänna presstillfälle. Men den karl’n har inte sett eller hört något. ”En ollut minä, en 0ole nähnyt mitään”, säger Koivisto och ler stort.

Fick ni skit av snuten för att Cypress Hill rökte hasch på scen?, frågar jag. Men Juha Koivisto vet inte vad jag pratar om. Han har inte sett något. ”En ole nähnyt mitään.” Ännu större leende.

Låt gå, vi pratar om Rammstein i stället. Provinssirocks gamla huvudscen var alltså för liten för tyskarna, så man fick beställa in en alldeles megalomanisk konstruktion från Danmark för att tillgodose en bärkraft på 80 ton. Den storleken av scenjäkel har ingen sett till i Finland tidigare. Fantisera själv hur många personbilar 80 000 kilo motsvarar.

Störtregnen i går fick en mindre översvämning till stånd på campingen, och promenadstigarna förvandlades till bassänger av lera. Till nästa år ska man förbättra stigarna, och förhoppningsvis få tillstånd att bygga ut lilla scen, den sk. Saarilava, som är i många artisters favör för sin placering mitt i en naturlig amfiteater omgiven av träd.

Ekonomiskt kommer festivcalen att klara sig, dvs. gå på plus i motsats till i fjol när man summerdae en halv miljon minus. Enligt arrangörerna finns det ändå ”nötter i påsen” för att tackla eventuella dåliga år, så Provinssirock 2011 kommer också att bli av.

Nyheter för i år har varit färdigt uppspända tält att hyra, samt en saunarekka på campingen. ”Den brann inte, den bara rykte lite grann”, kommenterade Koivisto ryktena om en bastubrand.

Nu ska jag iväg och kolla Lapko, sen blir det artistisk paus till kl 22 och Rammstein. Hörs senare!

Den minsta mohikanen

19.06.2010 15.22 | Skriven av HBL Nöje i Okategoriserad - (Kommentarer inaktiverade för Den minsta mohikanen)

Jesus och vänner drack öl utanför bärsburen! Det var Guds sätt att meddela, att det inte är ok med hönsnät kring terassen.

Den som läste gårdagens blogginlägg vet att internet varit emot mig här, och det blir inte bättre! På grund av  strulet i går lyckades vi missa Paloma Faith som inledde Provinssirock XXXII i stora tältet, även kallad X-Stage. Men enligt vår källa Zachris ”Big Z” Sundell var bandet svinbra och tight, och Paloma själv helt underbar. Precis som väntat. Kul för er …

Vår första anhalt blev då danska Mew på stora scen som också var strålande. Strategin var klar: spela hits! Bara hits hits hits för de har helt sjukt många av dem. Perfekt start för en fredagkväll, men tycker de passade bättre där än som headliner sent på kvällen.

Det är synd ibland att man är en gammal utfrata’ punkare för annars hade jag säkert – som alla andra barn – trängt mig in i X-Stagetältet för att se Pendulums elektriska show. Enligt källor hade aussiena dubbelt fler långtradare med sig än 30 Seconds To Mars, och vart all equipment lagts blev tydligt när de väl kom igång – hela sa*ans tältet blev som ett nöjesfält av eletroniskt ljus och videoskärmar. Bra meno! Mycket bra. Men vi utfrata’ gamla punkare måste gå och hylla vår ännu äldre idol Jello Biafra.

"Iraq veterans against the war" säger Jellos skjorta.

”Han går aldrig upp på scen i tid”, fick vi höra av stagemanagern, och det var bara första old school antic. Tjock var han också, det var nästan omöjligt att koppla ihop den Meat Loaf som nu stod på scen med den slanka, unga och arga man som sjöng Holiday In Cambodia i början av 80-talet. Kolla här!

Den här typen i Jellos publik var så fuzzy att det var svårt att få honom på bild.

Men det var cool! True punk med crowdsurfing och allt, trots att publiken inte var fler än högst några hundra. Läs mina funderingar om keikkan i Hbl på söndag! Orkar inte skriva allt på nytt nu, inte med de bloggbonusar vi har ;)

Före allt detta hade vi förstås ren sett en hel del. Eläkeläiset drog tältet fullt, inte bara för att det spöregnade just då. Ärligt talat stod jag inte ut med mera mer än deras temasång Humppapommi (Rancids Timebomb) och Humppasonni (HIM:s Join Me) medan det regnade som mest, sen gav jag upp. Men dudes, de var fortfarande enda finska bandet som uppträdde i Oslo under finlakvällen i Eurovisionen. På en annan venue, förstås, men i alla fall. Hats off för (S)Onni Waris!

Kvällens absoluta downer hade inte med musik att göra, det var naturligtvis Englands bedrövliga uppvisning mot Algeriet i fotis-VM. Det som inför matchen var ett skämt – att välja Lauri Tähkä i stället för England – blev plötsligt ett lockande alternativ. Ut i regnet och längst fram för att digga Suudellaan och de andra folkfavoriterna. Lauri hade klätt sig i kostym dagen till ära.

Det som ännu måste kommenteras är scenbygget som är specialbeställt av Rammstein. Höjden är något sjukt och det sticker ut mystiska metallarrangemang uppe på sidorna.

Kolla höjden på scenen … och vad är det för stuff där upp till höger!?

Men mohikanen då … det var Jared Leto som stod och hyllade sig själv som headliner för dagen. Vi såg honom på Amarillo efteråt, svettig men med den röda tuppkammen fortfarande erogerad.

Med den var han nästan 170 cm lång.

Väl planerat = hälften fixat

18.06.2010 17.42 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för Väl planerat = hälften fixat)

Kom just till hotellrummet i Seinäjoki med mitt resesällskap Miss N (se bilden nedan, det är fukn Seinäjoki …), efter en relativt snabb tågresa. Som bäst tar man sig från Helsingfors till Seinäjoki på 2h 34m nuförtiden, och det gjorde vi nästan, trots att nån Vandajuvel ställt till med shittu på spåren utanför Dickursby. Vad som inte funkade däremot var VR:s wifi. I Business Class (och varför bara där) finns det trådlöst nät, men speed check visade att uppkopplingen var rena skämtet: 0,6 M ner och 0,2 M upp … det går snabbare att föra ett e-mail fram personligen.

I restaurangvagnen träffade vi Ilta-Sanomats musik- och nöjesreporter Mikko Räsänen och Live Nations coolaste promotor Zachris Sundell. Räsänen hade döbråttom att hinna till sin intervju med personliga favoriten Paloma Faith. Också Hbl Rocks Tommy Pohjola har visat en soft spot för Paloma, men själv tycker jag hon saknar allt det som gjorde att jag diggade genrekollegan Amy Winehouse så mycket. Amy skulle varit på Provinssi 2007 men ställde in i sista minuten, däremot lär hon ha setts på barerna i Helsingfors dagen innan …

Oh well, nu är det samma problem med nätet på hotellrummet … 0,51M ner och 0,17 upp. Man kunde tro att om nånting skulle folket här bakom Guds rygg se till att ha bra kopplingar till cyber- och yttervärlden, men va’ fangool! Ska jag köpa homerun-koder för 8 euro / 6h …?

Nog av löst pladder … jag ska försöka uppdatera stuff här så ofta som möjligt under helgen, men nu hör jag att pressområdet är stängt i kväll pga 30 Seconds To Mars och Herra Ylppös intervjusjok, så det kan dröja en stund till nästa gång. Men twitter kör på adressen @hblrock.

Helgens färdplan kommer att se ut ungefär så här:

FREDAG:

18.45 Paloma Faith (UK) – soulpoppens röst #1 just nu och förhoppningsvis ett bra, tight band också.

19.45 Mew (DAN) – imponerade inte på Ruis i fjol, och inte i Ishallen i december heller, men jag har förväntningar på danskarna nu. Hoppas de fattar att rocka lite, fredagkvällen är för ung för spaced out hypnotics.

21.15 Eläkeläiset – måste ge dårarna ett öga och öra före England–Algeriet. Hoppas den matchen visas på festivalområdet.

Jello & Guantanamo

23.30 Jello Biafra & The Guantanamo School of Medicine (USA) – en av den amerikanska punkens och motståndets ikonfigurer med sitt nya band. Läs intervjun i dagens Hbl (18.6)!

23.45 Pendulum (UK) – ”electro med heavy-attityd”, som Räsänen beskrev dem. En av de piggaste nya bekantskaperna för mig. Synd att deras gig går samtidigt som Jello. Hinner sannolikt se en glimt mot slutet i alla fall.

00.30 30 Seconds To Mars (USA) – Jared Letos karisma var obestridlig i Ishallen tidigare i vår, och lär funka ännu bättre på festival.

LÖRDAG

17.15 Gallows (UK) – Jag tror det var Jonas från Vanity Beach som hyllade dom här britterna. De ska få sin chans!

19.30 Villa Nah – Helsingfors hippaste har tagit sig ut till landsbygden. Jag har lyckats missa alla deras spelningar i stan, så hoppas reparera det misstaget nu.

19.45 Jenny Wilson & The Tensta Gospel Choir (SWE) – Jenny var cool ”solo” på Flow i fjol, och nu dessutom med gospelkör. Måste ses!

22.15 Disco Ensemble – Nyfiken på att höra hur de nya låtarna funkar live. Förbereder mig på att recensera dem med termer som ”mer vuxna” och ”moget grepp” …

Cypress Hill

23.30 Cypress Hill (USA) – en av orsakerna att ta sig upp hit i år. Gud vad jag hatade deras Insane In The Membrane när det begav sig. Nuförtiden jobbar de med Snoop så hoppas de värsta irritationsmomenten slipats ner lite.

00.45 Crystal Castles (CAN) – Nya skivan var svinbra – hälften ambient pop och hälften noise terror. Ser framemot liveformen hos helgalna sångerskan Alice Glass.

01.00 Shining (NOR) – Norsk Black Metal … nuf.

SÖNDAG

Tapio. Kari Tapio.

14.00 Kari Tapio – Om jag bar hinner ska jag närvara vid utdelningen av Karis guldskiva kl 15. Det är för övrigt en hemlighet, så säg inget! På riktigt!

16.00 Jaakko & Jay – folkpunkduon har hyllats hela vägen till Skottlands sunkigaste pubar, men det var deras spelning på Tavastia vintern 09 som gjorde mig till ett fan. Kollegan Berg tappade både skjortan och brillorna. Och vi rökte inomhus … so punk.

17.45 Lapko – nu borde de äntligen ha en scen som är tillräckligt stor för deras nya sound. En av mina personliga favoriter på Provinssi i år.

19.00 Bullet For My Valentine (UK) – har aldrig kommit in i fancluben för dom, men Miss N kräver att vi ser dem, så …

Stein. Ramm Stein.

22.00 Rammstein (DEU) – Årets sista band, och ett bra val för på det här sättet slipper arrangörerna själva sponsra fyrverkeriet som alltid ska avsluta en festival.

Alright! Nu ska vi ut och äta en bit före ackrediteringen och Palomas keikka. De har lovat uppehåll i dag, men i morgon ska det ösa ner så det gäller att njuta medan man kan. Det här här sannolikt straffet för att jag varit så skadeglad att Hbl:s sportreporter Joey frusit häcken av sig i Sydafrika under VM hahahahaha!! Följ honom på twitter också: @joey_76

Let’s roll!

Miss N och de österbottniska salmiakrutorna på hotellrummets vägg. 4 real!

Förvirrad show, Green Day!

09.06.2010 00.09 | Skriven av HBL Nöje i musik - (4 kommentarer)

Vi visste vänta oss en lång show, men hur otroligt mycket man kan sega och dra ut på enkla poplåtar hade jag ingen aning om förrän i går kväll. Vid kl 20.40 kom introlåten Song Of The Century och när tredje spåret Know Your Enemy ebbade ut hade Billie Joe Armstrong redan hunnit skrika ”Helsinkiiii!” åtta gånger, stoppa och starta låtarna minst ett par gånger och haft en kille från publiken uppe på scen för en stage dive. Coolt, i och för sig! Det är alltför sällan man ser sånt numera.

Och så där fortsatte publikfrieriet.

Jag svär: mindre än hälften av de två och en halv timmarna bestod av normal vers/refräng. Varenda låt tänjdes ut till det yttersta, genom att runka på ett enkelt riff i en evighet eller leka allsång med publiken. ”Olé olé olé olééééé … woh woh woh … uuuuuuuu … laaa laaa laaa … C’mon Helsinkiiiiiii” osv osv.

I East Jesus Nowhere kom en stackars treårig flicka upp på scen med föräldrarnas benägna tillstånd, och Billie Joe fick visa sina talanger som barnvakt. Det gick bra tills han tog barnets ljusröda hörselskydd, satte dem på sig själv och kastade sig på rygg och ylade med gitarren. Lilltjejen sprang förskräckt iväg och kom väl just undan innan Armstrong skriker ”This Is War!” och pyroteknikerna fyrar av stora kanonen inför anti-krigslåten Holiday. Se där en baby som inte sov den natten.

Ända fram till The Static Age – med ett otippat men piggt saxofonsolo – verkade det bli en intensiv och bra spelning, men det höll sig inte. Fram kom vattenpistolerna, toapappret, t-shirt-kanonen, en fruktansvärd karaokeshow i Longview, Tré Cool i behå och mera ”olé olé olé olééééé … woh woh woh … uuuuuuuu … c’mon Helsinkiiiiiii” och en miljon lååånga, utdragna, utmattande evergreen-medleyn och musikaliskt jättefattiga jamsessioner. Däribland fick vi höra några riktiga låtar också, men sällan från början till slut, och aldrig helt igenom sjungna av Billie Joe. Nä, för ALLA ska vara med och sjunga!

Jag är väldigt nyfiken på att veta hur en show med bara musik hade fungerat. När man nu gick hem helt utpumpad av att konstant ha stått och väntat på att få höra ens någonting som liknade rockmusik, hade man i det hypotetiska fallet av en ren musikkonsert gått hem med insikten att varenda låt av Green Day använder ett av de tre enkla riff bandet överhuvudtaget kan producera? Hade det blivit för uppenbart hur fattiga kompositioner det rör sig om, hur ihåligt och töntigt formulerat Armstrongs politiska budskap är och hur stel och dum lyrik han faktiskt alltid skrivit?

Antagligen.

Bättre då att gömma musiken bakom ridåer av fyrverkeri och sinnesslö allsång, hasta sig igenom låtarna för att komma till nästa paus där man igen kan tvinga tjugotusen stackare att vifta på armarna och skråla olé olé. Var tror ni att ni är? På en fotbollsmatch?

Men som det brukar vara: Kritikerna dissar och publiken älskar. De som hunnit klämma sig längst fram av de 20 000 och stod i den kortväxta frontmannens omedelbara grepp fick sig säkert en oförglömlig upplevelse. Dessvärre nådde inte Armstrongs karisma längre än till mixerbordet, och vad tiden led tycktes han krympa ytterligare från sina 170 centimeter. Vid encoren var han dessutom helt slut, och de tre sista låtarna var rena formaliteten på akustisk gitarr. Inga mer spex och ingen mera glöd.

Den hade han slarvat bort i det sjunde ”olé olé olé”-vrålet.

Rockflyget gick till Nassau

08.06.2010 08.22 | Skriven av Tommy Pohjola i musik - (Kommentarer inaktiverade för Rockflyget gick till Nassau)

Bruce Dickinson och de andra gökarna i det klassiska brittiska rockbandet Iron Maiden släpper ny skiva i mitten av augusti. Plattan spelades in i en studio i Bahamas, samma studio där bl.a. Piece of Mind blev till. Här nedan finska skivbolagets pressriliis.

IRON MAIDENIN UUSI STUDIOALBUMI ”THE FINAL FRONTIER”JULKAISTAAN 16. ELOKUUTA

Iron Maidenin odotettu uusi studioalbumi The Final Frontier julkaistaan 16. päivä elokuuta. Uusi albumiraita El Dorado on ladattavissa ilmaiseksi mp3-formaatissa yhtyeen omien webbisivujen kautta osoitteesta www.ironmaiden.com. Laulaja Bruce Dickinson kertoo: “El Dorado’ is a preview of the forthcoming studio album. As we will be including it in the set of our Final Frontier World Tour (which opens in Dallas On 9th June – full dates below) we thought it would be great to thank all our fans and get them into The Final Frontier mood by giving them this song up front of the tour and album release.” Albumin on tuottanut yhtyeen pitkäaikainen luottotuottaja Kevin “Caveman” Shirley ja kansitaiteesta vastaa Melvyn Grant (mm. Fear of The Dark, Virtual XI ja Death on the Road). Albumi on äänitetty  Compass Pointin studioilla Nassaussa, jossa Iron Maiden äänitti myös klassikkoalbuminsa Piece Of Mind (’83), Powerslave (’84) ja Somewhere In Time (’86). Bruce Dickinson jatkaa: “The studio had the same vibe and it was EXACTLY as it had been in 1983, NOTHING had changed! Even down to the broken shutter in the corner…same carpet….everything… It was really quite spooky.  But we felt very relaxed in such a familiar and well-trodden environment and I think this shows in the playing and the atmosphere of the album” The Final Frontier on Iron Maidenin viidestoista studioalbumi kolmenkymmenen vuoden aikana (1980 – 2010). Albumeita on myyty maailmanlaajuisesti yli 80 miljoonaa kappaletta.

Kappalelista:

THE FINAL FRONTIER

1. The Final Frontier   8:40
2. El Dorado   6:49
3. Mother Of Mercy   5:20
4. Coming Home   5:52
5. The Alchemist   4:29
6. Isle Of Avalon   9:06
7. Starblind   7:48
8. The Talisman    9:03
9. The Man Who Would Be King  8:28
10. When The Wild Wind Blows    10:59

(kokonaiskesto 76:35)

Iron Maidenin laajamittainen Pohjois-Amerikan kiertue käynnistyy 9. kesäkuuta Dallasista. Elokuussa Iron Maiden esiintyy Euroopassa muutamilla suurilla festivaali- ja stadionkeikoilla.
Suomessa Iron Maiden esiintyy Sonisphere festivaaleilla Porin Kirjurinluodossa 8. elokuuta.
Basisti Steve Harris kiertueesta: “We’re hugely excited about this tour. I think the fans will really like the brand new stage production and lights and we will also be debuting one of the new album tracks, ‘El Dorado’. Our Texan fans will be the very first people anywhere to hear it live, so it will be interesting to see their reaction and how it goes down with the crowd on the night! Eddie has changed a bit for this tour but is possibly the most outrageous one to date…I can’t say too much about him as don’t want to spoil the surprise but I guarantee he will scare the hell out of you !”