Vi har stämt träff med Andy McCoy på Maxill klockan 15, och jag är bombsäker på att han inte kommer i tid. Det har nämligen aldrig hänt.
Men prick tre går dörren och han knallar in.
”Jag låg hemma och läste”, säger han.
Vi börjar med att ta några bilder, så jag ber Andy posera med en kniv vi brukar använda som rekvisita.
”Det behövs inte, jag har en egen här också, säger han och börjar gräva fram sin mora.
Jag lyckas hindra honom.
Vi sätter oss ner och pratar. Andy har sitt stambord längst bak i salen, vid fönstret mot Jägaregatan. Det är fortfarande några veckor tills debuten för nya The Real McCoy Band.
” Alla i bandet är iviriga att få sätta igång, säger Andy. Det är en bra vibe. Vi har repat i ett par veckor.”
Vad ska ni spela då?
”Jag har 30–40 egna nya låtar som jag inte använt tidigare, man måste alltid spara några hitsinglar ifall, vet du … Nu finns det mera än nog av dem, frågan är mest vilken riktning vi vill ta skivan. Om allt går bra på turnén går vi in i studion.”
Det mesta materialet kommer ändå att vara gamla låtar, från Andys hela karriär som började 1976.
”Nu kommer vi inte att spela mer än kanske två nya låtar. De ville att jag skulle göra en jubileumsturné, 30 år som artist, men det fanns inte tid då när vi körde med Hanoi Rocks så nu blir det en 33-års jubileumsturné i stället. Jag tror det blir en intressant grej, musiken är för en bredare publik en Hanois.”
Vad är då den främsta skillnaden mellan Hanoi och Real McCoy?
”Det här är ett helt annat band, sättet de här killarna spelar på är helt annorlunda och rösterna är annorlunda. Så jag tror det blir cool grej och jag blir inte förvånad om det blir en större grej än jag nu inbillar mig.”
Det är du som bestämmer i det här bandet, eller?
”Det finns inget band som är en demokrati … man kan försöka sträva dit men det är väldigt svårt. Det är alltid nån som skriver mer och är mer kreativ de andra. Ett band behöver en ledare, jag har aldrig varit i ett band där det inte funnits en ledare.”
Hur känns det att vara ensam ledare nu?
”Avslappnat. Det blev så konstigt på slutet i Hanoi, det fanns en massa regler som gällde medlemmarna – mig gällde ju inga regler, det var ju min baby. Jag hade visionen när jag träffade Mike. Eller först Nasse och sen Mike, och visionen blev mer och mer realistisk vartefter jag träffade dem jag ville ha med i bandet …jag hittade fyra perfekta killar att lira med i ett rockband.”
Men det känns bra att ha splittrat Hanoi nu, ett år senare?
”Det känns bra för det hade blivit … det kändes som att vi existerade bara för existensen skull … inte betyder det ju att vi aldrig kommer att spela igen men jag ser det inte som sannolikt, vi tog det så långt vi kunde. Ok, vi kunde ha gått ut för en större publik och letat efter hitsinglar men med Hanoi fanns det vissa saker man kunde göra och vissa saker som helt enkelt inte fungerar.”
Vad tänker du på då?
”Jag tänker på bredden på musiken, och på vissa människors attityd, hur de blev i slutet. Trodde att de var viktigare än de var, blev rädda att ge av sitt utrymme åt andra. Det är sånt som man borde ha vuxit ur men tvärtom, det verkade bara bli värre. Så för mig känns det som en lättnad att Hanoi är förbi. Jag tycker vi lämnade en jättefin historik med bra skivor … och nu kommer ju en sista live-dvd. Det är inga overdubs eller effekter, bandet var så tajt att det lät bra ändå. Vi hade samma mixare alla dessa år så han visste när han skulle vrida upp vilken gitarr. Så jag tror folk får en bra bild av vad bandet handlade om live. Visst var det ett fittigt bra band … Och att ha Conny på andra gitarr var bra, allt låg inte på mina axlar.”
Har du hört något av Conny och AC efter avskedsgigen i våras?
”Nä, jag vet inte hur det går för dem nu med Electric Boys, jag har inte prata med Conny på ett tag nu men jag läste en recension från Sweden Rock som sa att de var skitdåliga. Men det är ju bara en persons uppfattning, det är det ju alltid, nån annan som var på samma konsert kan ha tyckt att det var det bästa den sett, så är det alltid.”
Du har Foo Fihgters gitarrist Chris Schifflet med i bandet också, har ni lirat samman tidigare?
”Jammat bara, inte lirat framför en publik.”
Varför valde du just Chris?
”Jag tänkte på bandkemin, att jag ville ha folk som jag tycker om att spela med. Och så måste de ju kunna spela också. Chris och jag har pratat länge om att göra något ihop, sju år tror jag, och nu fick vi en chans att göra det så vad fan vi prövar det. Om det funkar så tar vi det till the next level.”
Vilken stil kommer Real McCoy Band att köra, du sade bredare än Hanoi Rocks?
”Det kommer att vara mera melodier, jag har märkt att melodier alltid är det viktigaste i en låt. Mer melodiska låtar än Hanoi, det kommer inte att vara så jävla rak bang bang i huvet rock’n’roll. Det fanns vissa låtar som jag tyckte var helt meningslösa med Hanoi, de kommer inte att finnas här. Jag tror musiken är djupare, texterna är djupare tänkta och så vidare … Vissa låtar har latinaremikanska rytmer, mycket flamenco, mycket soul, från 50- och 60-tals soul och rock’n’roll … lite av allt. Vet du när man levt sitt liv här i Helsingfors som en finlandssvensk kille nästan hela livet hör man ganska mycket olika former av musik, och man reser omkring och öppnar nya kanaler. Smörgåsbordet har blivit väldigt långt, influenserna man plockar för sig av är flera än de var i Hanoi. Då var det alltid så macho, we’re gonna rock like fuck blä blä blä … jag kom inte med sådana där barnsliga slogans.”
Medan vi sitter och pratar bryter servitrisen in, ursäktar sig och räcker fram en cd-skiva åt Andy.
”En av era vänner var här och bad mig ge den här till er”.
”Jaha, vad fan är det här då …? ”
Det visar sig vara Kari Peitsamos senaste album.
”Aha, Kari Peitsamo, kiitos … En till dåre som flyttat till stan, hahaha … Han är en trevlig kille, men han är naiv, man märker att han är från landet.”
Han är från Tammerfors.
”Ja just det … ännu värre hahaha! Har han inte gjort något helsikes många skivor, fyrtio stycken liksom eller mer … Kauppaopiston Naiset spelades på radion hela tiden då när den kom, det är enda låten jag vet av honom … men nu … fy fan … Han sade att han skrivit en låt om mig, haha jo här är den! Song for Andy McCoy. ’I admit I do, a bit envy you’ nämen där är ju fel engelska, man kan inte säga så där … i envy you a bit, heter det … ’because you do things I only dream to do’ hallå dream of doing skall det vara … ’you always lived your own way / you even made it in the USA / you’re both a rock’n’roll nightmare and a rock’n’roll dream come through / when I moved to Helsinki / You even shook my hand / I found you to be a jolly good fellow / And a straight talking man / So no matter what people say / You always follow your very own star / Cause there’s just one Andy McCoy in the world / And that’s what you are / I bet I’ll find you tonight / At the corner bar'”
Wow, liksom vilken hyllning!
”HAHAHA verkligen … kan du tänka dig … Det är den elfte låten om mig som jag har nu. De kommer från överallt, konstiga ställen, Danmark, Tyskland, jävla Montana i USA, konstiga stater haha. ”I wanna be like Andy McCoy I wanna be a rock’n’roll star” … sånt, haha.”
Hur känns det då?
”Hur känns det? Hmm … man lär sig och leva med det. I början var det väl mer underligt att vänja sig vid att nu gör dom låtar om mig, nu vinner jag en livstids jävla musikpris, nu vinner jag emmor, nu gör dom en staty av mig … det är väl en sorts bekräftelse och det känns bra när det kommer från riktiga människor och inte från staten. Staten har aldrig gjort någonting för att hjälpa någon så vitt jag vet, förutom ett par insiders som alltid får stödpengar. Så om någon säger att det inte finns någon favoritism när det kommer till stödpengar då vet jag en sak: Bullshit!”
Har du ansökt om stödpengar då?
”Jag har aldrig ens ansökt, som band har Hanoi kanske fått något litet löjligt stöd för en Europaturné. När utgifterna var typ 70 000 fick vi kanske 4 000.”
Saknar du turnélivet, att resa runt?
”Nä, vi reser ganska mycket annars också. Nu i somras var vi två gånger till England, sen Italien, skulle till Indien, hann inte och vi har fortfarande öppna biljetter dit, till februari. Men turnélivet … jag saknar att uppträda varje kväll men jag fan saknar inte att packa och packa upp skitiga kläder. Det är faktiskt lättande att inte ens behöva tänka på att packa min väska. Nu gör vi bara en kort, två veckors grej. Jag tror det blir en rolig kväll för publiken. Och bandet! Dom här killarna – förutom Chris då – har inte lirat live mycket på senaste tiden. De är som tigrar i sina jävla burar, ”släpp ut oss” haha så jag tror att det rockar … jag tror inte, jag vet att det rockar.”
Du ska sjunga lead i det nya bandet också?
”Ja, jag har försökt dra ner på cigaretterna nu i ett par tre månader. Jag var orökt i ett år här tidigare. Det var lätt att sluta men det var lättare att börja igen, även om det var ett misstag. Men nu har jag då skurit ner igen och sjungit hemma så rösten har fått styrka igen. Det går bra. Jag känner mig säker, väldigt självsäker. Vi kommer att blanda in akustiskt och piano också, det blir mer piano än bara en eller två låtar.”
Fast det alla väntar på är väl att se dig spela gitarr igen.
”Mmmh, det kommer de nog att få.”
Du har Hanoi Rocks sista trummis Jolle Atlagic på trummor nu också.
”Ja, jag tyckte lite synd om honom för precis när han var inkörd i Hanoi så splittrade jag bandet. Jag tyckte han var för bra för att låta gå … när jag tänker på alternativen, vad fan ska jag göra, ringa Terry Chimes och ”hey you wanna come and play for a bit again” det skulle inte vara nån poäng, vi har gjort vad vi gjort ren en gång och Jolle sa att han är mer upphetsad av det här bandet än han var av Hanoi när han hörde mitt solomaterial. Så i vilken form som helst så kommer det här bandet att bli ett långtidsprojekt. Vi kanske spelar i Fjärran Östern redan i vår, försöker få en platta ut till sommaren … jag ser inga svårigheter.”
Ny start från noll, alltså?
”Inte går det att gå tillbaka till noll för för mig längre, jag har hållit på med det här för länge. Men en ny start, det kan säga. Och det känns uppfräschande för jag får själv en känsla att det här inte är gammalt, det här är nytt, man lämnar allt gammalt bagage bakom sig … jag kan förvänta mig människor som står där och skriker efter People Like Me eller bla bla bla, men jag tror största delen av publiken kommer för att se vad vi gör nuförtiden, de ska inte vänta sig Hanoi. Och de ska inte vänta sig Foo Fighters heller.”
Tycker du inte det finns en risk med att ta in en så känd gitarrarist? Tror du inte fokus skiftar från det det egentligen skulle handla om?
”Nej för jag vet att Chris är musikers musiker precis som jag så jag ser det som att både jag och Chris är i bandet ger musiken en större chans. Den här turnén är ju mest Andy back catalogue. Inte ser jag att det kunde vara negativt att ha Chris med, inte på något sätt … ok, det finns säkert några få människor, trångsynta, som kommer till en Real McCoy-spelning bara för att Chris är där, och väntar sig en Foo Fighters-konsert då är de på helt fel ställe … även om jag själv tycker Foo Fighters är fittigt bra, speciellt live. Helt fantastiska.”
Vad försväntar du dig av spelningarna nu, fullsatta hus?
”Vet inte … men jag tycker inte man ska spela för ofta, turnera helt galet hela tiden. Once a year runt i landet och kanske ett par gånger i Helsingfors. Beror på om man har en ny skiva. Om man inte är ett helt ungt band, förstås, då ska man spela så mycket man bara hinner och orkar för alla människor … Nuförtiden är ju gränserna för en guldskiva så löjligt låga att alla kan få en … femton tusen, eller hur. När jag började var det hundratusen för en guldskiva, tror jag. Mina första guldskivor säger hundratusen tror jag. Sen gick det till femtio, sen till trettio, tjugo och nu är det femton. Det är löjligt. Det betyder ju att alla får guldskiva. Fast det är ju bara reklam för keikkorna nuförtiden.”
Hur ser du på utvecklingen inom musikbranshen?
”Jag ser det som karma mot skivbolagen, de rånade artisterna i över ett sekel, det är ju självklart att man betalar tillbaka. Karman kommer! Titta bara, det finns nästan inga skivbolag kvar som klarar sig. Ganska ofattbar situation, tänk dig att Rolling Stones ensamma höll upp Decca Records på 60-talet och vad fick de själva? Pennin! Helt otroligt, dom dagarna man kunde sälja lastbilsflak fulla med vinyler är borta. De kommer inte tillbaka … tyvärr, för det var bra tider. Vilka förskott man fick från skivbolagen, fy fan! Det räckte med att man spelat på någon annans hitlåt, man fick solodeal direkt och världens summa med pengar i förskott. Så var 70- och 80-talen, sen började det ändra sig långsamt och nu … det går ju inte att vända tillbaka. Jag tycker synd om unga band mer än något annat, jag hörde om ett skivbolag som pratat med ett band, minns inte vilket bolag men de ville ha publishing right, merchandise och liveintäkter. Inget har förändrats, de vill bara ha mer. Jag sa bara ”ge ut det som independent” och hitta en distributär och ge tio procent, mycket viktigare.”
Vem äger Hanoi nuförtiden?
”Med Hanoi äger jag publishing rights, i nya Hanoi ägs materialet av mig och Mike. Vem som äger masters för vilken platta i gamla Hanoi minns jag inte ens, det är så jävla många bolag, alla olika i olika länder …”
Hur ser du på den nya teknologin inom musiken?
”Downloadningen ger ju mer intäkter än skivor nuförtiden, men jag tycker det underligt att folk inte behöver köpa hela albumet. För mig har en long play alltid betytt en helhet, man ska lyssna från början till slut, det ska finnas en röd tråd genom låtarna. Nu köper dom bara tre eller fyra av låtarna. Tänk om det är en rockopera, som Tommy, och så plockar de ut bara Pinball Wizard, det är ju helt galet. Få se hur det går i framtiden, vad de uppfinner … jag minns att det före cd:n fanns en annan laserskiva och alla sa att de här kommer att bli stora, men var fan är dom i dag. Och eight track kassetter, de var helt hemska. De kunde byta sida när som helst, kanalerna var så konstigt satta, det kunde hoppa hur som helst. Vet inte ens vad det betydde, att det fanns bara åtta låtar per skiva haha … de gick runt som en loop bandet gick bara runt och runt och slutade aldrig.”
Vi avslutar middagen med en hot shot och Nady börjar plötlisgt berätta en historia …
”Jag träffade en gammal klasskamrat som berättade att en från klassen dött, Kalle Gallén hette han. Otrolig story, killen var så sportig. Tennis, nästan proffs, och nånstans på vägen började han knarka. Senast jag såg honom var tre år sedan, då bodde han i Nordsjö nånstans i en liten etta och sålde tjack, piri alltså, jag hatar det. Och nu sen hörde jag att han dött av det … det är så jävla skit. När man tänker sig att vi alla kom från borgerliga hem, bättre sidan av sam,hället som nån skulle säga. Där såg man igen att inte spelar det någon roll var fan man kommer ifrån när det gäller droger. Hans hem var en jävla pirikiska, sex personer där vilken tid på dygnet som helst som höll på med sina jävla nålar och han där i mitten med sitt … fy fan … så levde han sen, förutom två år som han satt i Sörkka dåhan åkte fast. Men han lärde sig inget av det heller. Han var enda barnet … nu är det nån ny jävla modedrog som ungarna tar, MD nånting … jag träffade en tjej som tagit det och det var som blinkande röda ljus kring henne, nånting så jävla negativt. Två månader senare var hon död av en överdos. Dom äter inte, dom sover inte … och nu killen hon var med, han har hållit på med det i sex månader. Han vägde åttiosex kilo när han började, nu väger han fyrtiofem. Han har förlorat sin lägenhet, han har kört ihjäl sin bil, han hade en jävligt fin opel, körde ihjäl biljäveln i en lastbil. Och nu hör jag att han börjat sno av sina vänner. Förr var han en av de mest pålitliga människor jag kände, som jag använde som chaufför … Skål för det! Hur är det att jobba för Hufvudstadsbladet, då …?”
JANNE STRANG
The Real McCoy Band live på Nosturi tisdagen 10.11.